Om vi bara skulle läsa till vem Jesus vänder sig idag kanske ingen av oss skulle lyssna? ”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse.”. Vem vill vara självrättfärdig?
Micael Dahlen, som är ekonomiprofessor, säger att en lagom lön för att känna lycka är 30 000 kr/månaden. Och om folk får välja mellan att tjäna 40 och alla andra tjänar 80 eller 20 000 och andra tjänar 10 så väljer folk 20 000. Dvs. man jämför, och det är egentligen dit jag vill komma. Och kanske är lycka lika relevant som rättfärdighet, i vår tid? Dahlen kallar det Happykondri: Vi tänker oss olyckligare än vi egentligen behöver vara. Eftersom vi tror att vi borde vara lyckligare…
Lycka är inte att vara lycklig eller olycklig. Det är inte ett tillstånd, ingenstans där du parkerar. Det är en skala, där vi ibland ligger lite högre och ibland lite lägre, men sällan väldigt långt ner. Men vi jämför oss hela tiden med andra eftersom vi inte vågar lita på vår egen lycka. Vi kan faktiskt se det här med jämförelsen i dagens evangelium. ”Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.’ ” Lite motsatt, men ändå. Mitt liv blir mer rättfärdigt, eftersom jag inte är som han där.
Jag läser ganska många Facebook-kommentarer, ofta med kristna förtecken, och det är skrämmande hur mycket fördömanden det finns. Fariséerna kan vara du och jag. De som tycker att andra ska klara det jag själv inte klarar. Och egentligen handlar det om den absoluta motsatsen. Varje människa bär sitt eget liv. Sin egen kamp och sin egen mognad. Det är inte tack vare din dåliga moral som min moral blir bättre. Berättelserna som omger vår text är om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, där domaren till slut ger med sig, för att få slut på tjatet och få ro att sova vidare. Det är också den om den unge, rike mannen som levde efter alla konstens och religionens regler, men hade hjärtat kvar bland sina ägodelar och pengar. Men, säger ni som kan er Bibel, berättelsen om mammorna och barnen då? De som lärjungarna visade bort och som vi just anknöt till i samband med dopet, alldeles nyss? Precis! Tänk om nyckeln ligger där. En förälder bär sitt barn i och vid sitt hjärta. Barnet påminner oss om kärleken utan beräkning. Och barnet väcker den kärleken. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Aldrig. Vägen är det oförställda. Det är inte jämförelsen, den egna bekvämligheten eller smickret som leder till Guds rike. Det är bara om jag tar emot det, som jag får det. Lycka, lika lite som rättfärdighet, är något jag kan prestera mig till eller förtjäna.
I en kommentar till dagens texter läser jag: I söndagens psalm utropar David: ’Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ längtar efter dig som uttorkad jord.’ Meningen är inte fullständig. Istället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Istället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts. Barnet sträcker sina armar och läppar mot tröst och mat. Den heta jorden längtar efter vatten. Och kan bara ta emot.
Hur ser din torra jord ut? Hur ser din längtan efter liv ut? Ja, det vet bara du. Det öppna sinnet, den öppna längtan är personlig. Och det är ur det som livet mognar fram. Det liv som tar sig uttryck i omsorg om andra, nöd för den som lider, kamp för en värld som bryts ner. Allt som tillhörigheten och tron kallar just dig och mig till. Inte för att andra gör det, men för att det är ditt sanna jag. Det som växer ur din mylla. Trons konsekvenser är som frukter som mognar. Som tacksamhetshandlingar för att just jag får vara med och få del i Guds rike. Jag gör väl som jag vill med det som är mitt, säger Gud ibland i Bibelns berättelser, när människor beklagar sig. Redan där blir det tydligt att jag inte kan ta saker för givet. Livet är en gåva av nåd. Tänk på det, om du nån gång får för dig att se ner på en annan människa.
Amen