Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld.
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick.
De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.
Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.
När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.
Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.
Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.
En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud,
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro.
Här mitt ibland oss ska han bo.
Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.
Amen