Om vi tittar lite mer i vår Bibel så ser vi att texten innan handlar om Sakarias som möter Herrens ängel framför altaret. Ängeln säger att hans fru Elisabet skall bli havande och föda dem en son. Det tror han inte alls på. Han och Elisabet är ju gamla. Det är kört för länge sedan. Ni har hört historien många gånger. Elisabet blir havande och den tröge Sakarias blir stum och får inte tillbaka rösten förrän Johannes är född och han får deklarera sin sons namn.
Sakarias och Elisabet fick ett uppdrag som jag är säker på att de uppfyllde med stor glädje och stolthet. Ett föräldraskap har alltid varit viktigt men jag tror att det var ännu större där och då än här och nu.
För Maria var uppdraget av en helt annan kaliber. Hon, kanske 13-14 år, förlovad med Josef, utbildad snickare, väsentligt mycket äldre än henne. Han utbildad i ett yrke, kanske också gått i skola i många år, kunde läsa och kände sin Toran. Hon, troligen analfabet och trolovad med Josef. Hon hade inte haft något att säga till om, och antagligen inte Josef heller. Deras släkt hade bestämt att det skulle bli de två. I princip var hon redan hans egendom. De var redan som gifta. Det gick inte att återkalla. Alla passade på dem. De fick så klart inte vara ensamma innan bröllopet. Och så händer det här för stackars Maria. Gud säger att hon skall bli med barn. Vem skall tro henne? Vad skall Josef säga? Vad skall alla släktingar säga? Otrohet var en dödssynd och kunde bestraffas på sådant sätt. De var ju inte gifta men skammen var fruktansvärd.
Maria tar sitt ok men sover väldigt oroligt de nästkommande nätterna. I Bibeln kan vi sedan läsa att hon reser till sin väninna Elisabet, som ängeln pratade om. Jag tror inte att Maria berättat för någon om vad som hänt henne. Hon är säkert allt för orolig och vill lätta sitt hjärta och diskutera saken med den kloka Elisabet. Men Maria hinner knappt in genom dörren förrän Johannes sparkar i Elisabets mage och hon ropar högt ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria förstår att detta är något riktigt stort. Inte bara en dålig dröm utan ett fantastiskt uppdrag som just hon fått. Det står att hon stannade hos Elisabet i tre månader och jag är säker på att hon med starkt självförtroende reste hem för att ta tag i det som behövde fixas.
Det händer igen och igen och igen. Gud utser helt vanliga människor att utföra stordåd i hans namn. I Gamla testamentet Noa, Josef, Mose, David osv. I Nya testamentet har vi så klart Maria men också Elisabets son Johannes, som helt offrar sig för Jesus. Lärjungarna var ju helt vanliga män, som endast gått i Toranskola och som valde att följa Jesus och efter hans hädanfärd kämpat för tron och kärleken i Jesu budskap. Som ringar på vattnet har dessa män och kvinnor, under generationer i Jesu namn uträttat stordåd. Och det händer också idag. Jesus skickar sin kallelse till mig och till dig. Följ mig. Jag har ett uppdrag till dig. Du behövs här och nu. Du är viktigt för mig. Jag klarar inte att genomföra min plan utan dig. För en del innebär det att helt viga sitt liv åt Jesus. För andra kanske det innebär att be sin första bön på 10 år, och se vart det leder. Maria tog på sig uppdraget. Hon gick genom skam och förnedring. Men med Guds hjälp fick hon med sig Josef i uppdraget.
Temat idag är ju som bekant Herrens moder. Maria blev Jesus mamma. Den som fick huvudansvaret för Jesus de där första småbarnsåren. Det var säkert precis som idag, många nätter med dålig sömn, byta på Jesus så klart. Ett ständigt vakande öga så inget händer. Hon fick vara med när Jesus förvandlades från ett lite bylte som behövde ständig omvårdnad, till en liten människa som börjar utforska världen omkring sig. Så småningom börjar hon inse vidden av ängelns ord. Jag kan tänka mig att det inte bara var av stolthet utan också med en hel del ångest och oro som hon, efter tre dagars sökande, fann den 12-årige Jesus sittande i templet diskuterande med de lärde. Och sedan, när han istället för att jobba som snickare börjar dra runt i landet och predika. Och så kommer det värsta… Först Elisabets son Johannes och sedan Jesus. Fängslade och dödade som kriminella. Jag är säker på att hon, många gånger, i tårar, önskat sig ett vanligt föräldraskap.
Kommer ni ihåg texten från Filipperbrevet, som vi nyss hörde. Det är Paulus, som sitter i fängelse och som försöker uppmuntra församlingen i Filippi. Jag kan tänka mig att om det hade varit möjligt för den gamle Paulus att få trösta och uppmuntra den gråtande Maria hade det kanske gjort tillvaron lite lättare för henne.
Och vet ni vad, jag känner att det är en uppmuntran som även vi kan behöva känna nu när omvärlden är så mörk. Så klart har vi just nu väldigt lite sol men framför allt med tanke på alla de mörka moln i form av krig som aldrig verkar ta slut och regimer och regenter som snarare eldar på än gör freden möjlig. Under hösten har vi också sett det ena klimatmötet efter det andra som misslyckats. Sedan så är ju julen på väg med allt som skall fixas innan. Det är lätt att känna sig stressad, deprimerad och uppgiven. Paulus skriver ”Gläd er alltid i Herren”, ”Herren är nära”. ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”
Vad jag tror att Paulus försöker säga till oss här på 2000-talet är att trots det mörka, dystra och jobbiga så har vi alltid vår Herre djupt här inne. Han finns redo att lyssna och tar vår oro och ångest på djupaste allvar. Genom att be till honom och berätta om våra bekymmer kan han ta dem på sina axlar och vi kan få det lugn här inne som vi så väl behöver.
Idag är det 4:e advent. Det är två dagar fram till julafton. Jag kan riktigt se dem. Maria är stor och rund om magen. Josef står bredvid och försöker hjälpa till så gott det går. De skall resa till Betlehem och han är säkert väldigt orolig för hur Maria skall klara det. Samtidigt ser jag också en stor lycka både i Marias och Josefs ögon. Att bli föräldrar kommer att innebära något nytt. En framtid med ett hopp om förändring till det bättre. Någonstans känner också paret att barnet i Marias mage kommer att bli något speciellt, även om de så klart inte har en aning. Vi som sitter här vet. Om två dagar föder Maria ett vackert litet gossebarn, i ett stall i Betlehem. Långt borta från Nasaret, där de har alla sina vänner, mormödrar, farmödrar och alla andra som gärna vill hjälpa till. Det är bara de tre. Ni som blivit föräldrar vet hur det blir, och ni andra kan säkert tänka er in i det också. Allt fokus blir på barnet och familjen. Resten av allt vi normalt tycker är viktigt bleknar bort. Inget annat betyder någonting. Så likt Josef och Maria. Vi har några dagar kvar med fix och iordningställande. Kanske skall vi resa bort, kanske kommer någon eller några till dig. Men sedan. Kom ihåg…. lugnet i stallet. Det är bara vi och Jesusbarnet. Allt annat är oviktigt.
Amen
Gudstjänsten på Youtube (länk).