Författare: CK

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld. 
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick. 

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud, 
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro. 
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Joh 18:36-37

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Matt 25:1-13

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vårt evighetshopp, 2024-11-03 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

Var inte rädd. Så säger Jesus hela tiden. Redan när han just har fötts är det änglarnas hälsning från Gud själv: Var inte rädda!

Var inte rädd för makthavare och särskilt inte för hycklare. Inga namn nämnda, då som nu. De kan döda kroppen, men de kommer inte åt dig, för ditt namn står i livets bok. Ditt liv ligger i Guds händer. Om vi stannar vid orden rädsla och fruktan, så är väl rädslan mer ytlig och direkt, medan fruktan verkligen går på djupet? Du blir rädd när något överraskar dig och du fruktar för ditt liv. Det grekiska ordet för frukta betyder också att vörda, visa respekt, tillbe och akta.

Jesus vill ingjuta tillit och hopp. Som vanligt har han och lärjungarna mött makthavare som betett sig illa och skrämt upp dem. Några intressanta saker till som berörde mig. För att förstå hur stor Guds omsorg är jämför Jesus med fem sparvar. Det var den minsta maträtt man kunde köpa och de såldes parvis. Köpte man två par fick man den femte på köpet. Den femte sparven var inte mycket värd. En kopparslant står för ett romerskt mynt, värt en halvtimmas arbete. En ganska liten peng, i det stora hela. Var inte rädda, säger han, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. När jag hör det, känner i alla fall jag stor förtröstan. Det skrattretande lilla jaget, är så värdefullt.

Vi såg filmen Blackbird på SVT Play. Den handlar om en svårt sjuk kvinna som bestämt sig för att avsluta sitt liv. Hon gör det i ett slags stolthet som skildras på ett beundransvärt sätt. Hennes sista helg samlas familjen för att ta farväl. Hon är glad och vild, sina sista timmar. Hon visar ingen rädsla och det ger respekt. När hon till slut har druckit giftbägaren och är på väg att somna in, säger hon ”Nu är jag rädd”. Kanske är det då fruktan träder in, ett kort ögonblick. Livet och döden blir på riktigt. Jag associerade till när jag är på väg att somna på kvällen och ibland sprätter till. Det känns som jag ska falla. Och det finns något där. I filmen pratar man om människor som väljer att avsluta sitt liv som att de bland annat har ett stort kontrollbehov. När jag somnar, eller dör för den delen, mister jag kontrollen. Det är skrämmande. Dörädd för att leva, livrädd för att dö, är ju ett slitet uttryck. Kanske finns det ögonblick när även den mest tillitsfulla och överlåtna människan kan känna rädsla. Just i passagen, just när jag släpper taget, just när jag börjar falla. Vi är tillbaka vid Kirkegaards sjuttio famnars djup. Våga falla, våga lita. Du är mer värd än aldrig så många sparvar.

Döda benknotor som får liv eller en kristallklar flod och livets träd, jag vet inte vilka bilder du har som möter dig vid tanken på döden. Jag vill ju tänka att lika väl som du överraskas av allt som möter dig när du föds, så kan vårt liv här mycket väl vara en förberedelse eller aning om vad som kommer sen. Eller inte. Och då är det väl slut. Resultatet blir att det handlar om livet här och nu. Jag kan skrämmas av Putin, Trump eller Netanyahu. Men jag behöver inte frukta dem.

Att vörda och värna livet är lika viktigt hela tiden. Det finns ingen garanterad framtid, varken för vår jord eller i någon himmel. Till och med den mest överlåtne själv, ropade i ångest på korset. Kvinnan som föder liksom hela skapelsen ropar i födslovåndor efter befrielse. Och när kampen är över, smärtan, rädslan, kampen, då är det som om den aldrig funnits. Något nytt har kommit. Ett nytt liv, en ny frihet. Redan här och ännu inte. Liksom det ofödda barnet känner igen sången som sjöngs av mamma eller pappa, så anar vi Guds omsorg, här och nu, i rösten som säger ”Var inte rädd!”

Amen

Frälsningen, 2024-10-27 (Anders Johnson)

Matt 23:37-24:2

Vi är tillbaka till de där sista dagarna under påsktiden. Jesus är i templet och har blivit hårt ansatt av de skriftlärda och fariséerna och har nu till slut tröttnat. Tidigare i kapitel 23 kan vi läsa:

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav.
Ve er, ni blinda ledare.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod.
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?

Jag kan tycka att det är rätt befriande med den mänskliga sidan av Jesus. Här är han omgiven av både vänner och fiender, alldeles röd i ansiktet och med en brinnande blick.

Jesus tycker att templet borde vara som en hönsmamma. Hon breder ut vingarna och vill skydda sina barn mot det onda. Låt oss säga att Jesus definitivt tycker att templet i Jerusalem inte är någon hönsmamma. Nä.

Guds hus, symbolen för kärlek, omsorg, godhet. Längtan efter att få lära känna Gud. Svaret på mångas andliga sökande, det har blivit ett tomt skal. Fullt med världsliga skatter och människor som ser templet som ett sätt att förverkliga sig själva och inte att hjälpa människorna hitta en kärleksfull gud. Det är ju till och med så att när Gud skickat profeter för att människorna skall lyssna så har de blivit dödade. Templet och människorna i Jerusalem har fått så många chanser och inte tagit dem.

Vi är ju mitt i vårt tempel, här i Farsta. Vad är det som gör om vårt tempel bara blir ett tomt skal eller om vi kan fylla det med Guds kärlek? Så klart, det är vi som är här i kyrkan och gör den levande.

På måndagar har vi Konstgruppen på förmiddagen och varannan vecka även Språkhäng på kvällen. Tisdagar övar Hela Människans kör på fm och sedan är det så klart en massa scouter på torsdag kväll, även om de oftast är ute. På fredagar har Hela Människan sitt Trygga rum här i kyrkan och så är det tonår varannan fredagskväll. Sedan är det så klart olika möten för styrelse, referensgrupp, fastighetskommitté och en massa annat som har med Guds verksamhet att göra. Vi har AA och NA som samlas i kyrkan och så klart gudstjänsten på söndag fm och efterföljande fika. Här har vi en mängd möten där människor träffas i kyrkan och jag vet att om vi kan ha Jesu kärlek i centrum, i alla de här mötena, så kommer Guds tempel i Farsta centrum att bestå under många år framåt.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen med templet i Jerusalem och planeten som vi bor på. Profeter har kommit och gått, men alla säger samma sak. Vi kan inte hålla på som vi gjort tidigare. Om vi fortsätter att utnyttja vårt gemensamma hem så kommer det till slut att rasa samman. Vi måste sluta överkonsumera och försöka leva hållbart. Men likt folket i Jerusalem lyssnar vi inte. Vi kör profeterna på porten och fortsätter att festa som om inget hänt, trots att vi vet att vi skall åka mer kommunalt, äta mindre kött och flyga endast i undantagsfall. Jag tror vi alla tänker på samma sätt. Varför skall jag offra något av det jag har när alla andra fortsätter att överkonsumera? Kanske har kyrkan här en viktig uppgift som kan få fler att hitta hit. Kan vi som församling erbjuda människor ett rikare liv utan överkonsumtion? Kan vi vara ett alternativ till weekendresan i Paris eller den nya platt-TV:n som är 15 cm större än den gamla?

Vi möts ju här i kyrkan idag därför att jag, du, du, ja vi alla har på något sätt känt längtan och kallelsen efter att komma närmare Jesus. På samma sätt som templet i Jerusalem fick besök av sina profeter har vi blivit kallade av Jesus. Oberoende om den kallelsen var en ingivelse att testa att gå till kyrkan idag eller om du vigt hela ditt liv till att tjäna Gud, så har Andens röst uppmanat dig och du har lyssnat och handlat.

Jag tror inte att den personliga kristna resan kan planeras och sedan bara göras. Vi måste ständigt vara uppmärksamma på vad vår inre röst säger samtidigt som vi också behöver vara uppmärksamma på vad som händer omkring oss.

Det är ju lätt att säga men vi vet hur det är när livet bara rullar på. Det är lätt att glöden börjar svalna, bönerna blir färre och allt det andra tar över. Kanske man efter ett tag börjar hålla för ögonen och sätta på sig skygglapparna. Jag orkar inte med Jesus just nu eller just nu går det så bra så jag behöver honom inte. En människa som ständigt stålsätter sig mot Gud får till slut ett hjärta av sten. Kom ihåg, en sten kan sprängas i stycken, men den kan aldrig smälta.

Och tänk om, där det står i texten, ” Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.” Tänk om Jesus inte menar templet, det synliga, utan det vi har här inne. Tänk om det är vi som fått besök av profeter men inte lyssnat. I så fall varnar faktiskt Jesus oss om vi inte bättrar oss så lämnar han oss och vi ser honom inte förrän på domens dag.

Vår kristna resa kan vi inte göra själva. Vi behöver få vara tillsammans med andra kristna, utbyta idéer, tankar och söka svaren. Vi behöver be, tvivla, skratta och gråta. Vi behöver älska och vi behöver leva med Jesus både som vår förebild och bästa kompis. På så sätt håller vi templet här inne rent och snyggt, samtidigt som det är en spännande plats där Jesus verkligen vill vara.

Templet här är också viktigt. Vi måste ta hand om kyrkan. Så klart att byggnaden måste vara hel och ren, men den är också symbolen för Guds närvaro här i Farsta. Inom dessa väggar lever vi verkligen Jesu kärlek, eller hur? Tillsammans gör vi Centrumkyrkan i Farsta känd och omtalad. Då är jag säker på att de här stenarna kommer att få vara kvar länge än.

Till sist det stora templet, planeten vi är satta att vårda och ta hand om. Alla människor runt omkring oss som är lika viktiga för vår Herre som du och jag. Var och en av oss kan inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra jättemycket. Så fortsätt att vara givmild mot den du möter. Var lika omtänksam som du brukar när du ser att någon behöver ditt stöd. Säg till när du tycker att saker och ting är fel, och gör det med kärlek. Så klart vi måste äta, transportera oss och leva ett gott och intressant liv, men om du och jag tänker efter och försöker vara lite smartare och lite mer pålästa som konsumenter så kommer fler och fler att följa efter. Förhoppningsvis får vi också hjälp på traven av lite tekniska landvinningar. Då är jag säker på att mänskligheten, med Guds hjälp, också kan rädda det här templet.

Så kära församling, o hur saligt är det inte att vi tillsammans, faktiskt mot en ljus framtid, får vandra hemåt, hand i hand, tillsammans med vår Fader.

Amen