Okategoriserade – Centrumkyrkan Farsta

Guds hus, 2025-01-05 (Kim Bergman)

Idag talar vi om Guds hus, och evangeliet för oss till när Jesus driver ut månglarna ur templet. Denna händelse är en tidlös förebild som manar oss att stå upp mot kommersialisering av det heliga. Jesus visar sin vrede genom att välta bord och stolar i Jerusalems tempel, och rensa upp bland månglarna. Ja, Jesus blir arg. Detta är en sida av Jesus som vi kanske borde lyfta fram mer i vår tid, om vi verkligen vill vandra i hans fotspår.

Att bli arg är inte enkelt, det ses ofta inte som rumsrent. Vrede finns till och med i den gamla medeltida katalogen över de sju dödssynderna, och vi vet alla hur obehaglig stämningen kan bli när någon blir arg. Men det finns en sund vrede, en helig vrede! Och det är den Jesus så tydligt visar i dagens text.

När vi talar om denna text blir det allvar. Det bränner till. Jesus är inte längre den fredliga, helande och talande figuren. Han är inte mysig längre. Han är inte snäll. Och vi i den priviligierade västvärlden kan känna oss upprörda och ta avstånd, för Jesus känns farlig. Samtidigt så är det kanske i denna text som vi verkligen ser Jesus inkarneras och bli medmänniska med oss på riktigt. Han är inte bara den skäggiga mannen med ett lamm över axlarna. Han är också den som utmanar oss, rensar upp, och visar att det finns en gräns.

Vi skulle kanske helst vilja välja en bild av Jesus som är den milda mannen med lammet över axlarna, eller den söta babyn i krubban. Få av oss skulle välja den lidande korsfäste eller den ilskne tempelrensaren. Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än att bara vara en varm filt eller en mjuk kudde.

Kyrkans roll är inte bara att vara en resurs vid katastrofer eller en diakonal instans som tar vid där samhället inte orkar längre. Kyrkan behöver också vara en profetisk röst som ifrågasätter maktmissbruk, girighet, orättvisor och andra missförhållanden. Orättfärdighet har ingenting med politisk eller religiös ståndpunkt att göra. Det finns förhållanden som vi som kännande och tänkande människor bör bli arga och upprörda över. Och utifrån vår övertygelse ska vi arbeta för det goda!

Temat idag är Guds hus. Det är lätt att tänka på templet i Jerusalem eller våra kyrkorum. Men Guds hus är inte bara de heliga rum där vi firar gudstjänst. Det kan också handla om vår kropp – låt din kropp vara ett heligt tempel.

På templets förgård var det vanligt med handel, och det kom sig av att lagen sa att man skulle offra till Guds ära. Fel offergåvor skulle göra templet orent. Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Men ändå blev det fel. Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort det som skaver blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga.

Jesus rensar undan allt det. Han önskar att vi tar upp utmaningen och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Vad ställer vi för krav för att någon ska få komma in i Guds hus? Hur hög gör vi kyrktrappan, medan Gud går allt längre ned?

Är du beredd att släppa in Jesus i templet, även om han kommer att vända upp och ned på allt?

Paulus skrev: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Herrens moder, 2024-12-22 (Anders Johnson)

Luk 1:30-35

Om vi tittar lite mer i vår Bibel så ser vi att texten innan handlar om Sakarias som möter Herrens ängel framför altaret. Ängeln säger att hans fru Elisabet skall bli havande och föda dem en son. Det tror han inte alls på. Han och Elisabet är ju gamla. Det är kört för länge sedan. Ni har hört historien många gånger. Elisabet blir havande och den tröge Sakarias blir stum och får inte tillbaka rösten förrän Johannes är född och han får deklarera sin sons namn.

Sakarias och Elisabet fick ett uppdrag som jag är säker på att de uppfyllde med stor glädje och stolthet. Ett föräldraskap har alltid varit viktigt men jag tror att det var ännu större där och då än här och nu.

För Maria var uppdraget av en helt annan kaliber. Hon, kanske 13-14 år, förlovad med Josef, utbildad snickare, väsentligt mycket äldre än henne. Han utbildad i ett yrke, kanske också gått i skola i många år, kunde läsa och kände sin Toran. Hon, troligen analfabet och trolovad med Josef. Hon hade inte haft något att säga till om, och antagligen inte Josef heller. Deras släkt hade bestämt att det skulle bli de två. I princip var hon redan hans egendom. De var redan som gifta. Det gick inte att återkalla. Alla passade på dem. De fick så klart inte vara ensamma innan bröllopet. Och så händer det här för stackars Maria. Gud säger att hon skall bli med barn. Vem skall tro henne? Vad skall Josef säga? Vad skall alla släktingar säga? Otrohet var en dödssynd och kunde bestraffas på sådant sätt. De var ju inte gifta men skammen var fruktansvärd.

Maria tar sitt ok men sover väldigt oroligt de nästkommande nätterna. I Bibeln kan vi sedan läsa att hon reser till sin väninna Elisabet, som ängeln pratade om. Jag tror inte att Maria berättat för någon om vad som hänt henne. Hon är säkert allt för orolig och vill lätta sitt hjärta och diskutera saken med den kloka Elisabet. Men Maria hinner knappt in genom dörren förrän Johannes sparkar i Elisabets mage och hon ropar högt ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria förstår att detta är något riktigt stort. Inte bara en dålig dröm utan ett fantastiskt uppdrag som just hon fått. Det står att hon stannade hos Elisabet i tre månader och jag är säker på att hon med starkt självförtroende reste hem för att ta tag i det som behövde fixas.

Det händer igen och igen och igen. Gud utser helt vanliga människor att utföra stordåd i hans namn. I Gamla testamentet Noa, Josef, Mose, David osv. I Nya testamentet har vi så klart Maria men också Elisabets son Johannes, som helt offrar sig för Jesus. Lärjungarna var ju helt vanliga män, som endast gått i Toranskola och som valde att följa Jesus och efter hans hädanfärd kämpat för tron och kärleken i Jesu budskap. Som ringar på vattnet har dessa män och kvinnor, under generationer i Jesu namn uträttat stordåd. Och det händer också idag. Jesus skickar sin kallelse till mig och till dig. Följ mig. Jag har ett uppdrag till dig. Du behövs här och nu. Du är viktigt för mig. Jag klarar inte att genomföra min plan utan dig. För en del innebär det att helt viga sitt liv åt Jesus. För andra kanske det innebär att be sin första bön på 10 år, och se vart det leder. Maria tog på sig uppdraget. Hon gick genom skam och förnedring. Men med Guds hjälp fick hon med sig Josef i uppdraget.

Temat idag är ju som bekant Herrens moder. Maria blev Jesus mamma. Den som fick huvudansvaret för Jesus de där första småbarnsåren. Det var säkert precis som idag, många nätter med dålig sömn, byta på Jesus så klart. Ett ständigt vakande öga så inget händer. Hon fick vara med när Jesus förvandlades från ett lite bylte som behövde ständig omvårdnad, till en liten människa som börjar utforska världen omkring sig. Så småningom börjar hon inse vidden av ängelns ord. Jag kan tänka mig att det inte bara var av stolthet utan också med en hel del ångest och oro som hon, efter tre dagars sökande, fann den 12-årige Jesus sittande i templet diskuterande med de lärde. Och sedan, när han istället för att jobba som snickare börjar dra runt i landet och predika. Och så kommer det värsta… Först Elisabets son Johannes och sedan Jesus. Fängslade och dödade som kriminella. Jag är säker på att hon, många gånger, i tårar, önskat sig ett vanligt föräldraskap.

Kommer ni ihåg texten från Filipperbrevet, som vi nyss hörde. Det är Paulus, som sitter i fängelse och som försöker uppmuntra församlingen i Filippi. Jag kan tänka mig att om det hade varit möjligt för den gamle Paulus att få trösta och uppmuntra den gråtande Maria hade det kanske gjort tillvaron lite lättare för henne.

Och vet ni vad, jag känner att det är en uppmuntran som även vi kan behöva känna nu när omvärlden är så mörk. Så klart har vi just nu väldigt lite sol men framför allt med tanke på alla de mörka moln i form av krig som aldrig verkar ta slut och regimer och regenter som snarare eldar på än gör freden möjlig. Under hösten har vi också sett det ena klimatmötet efter det andra som misslyckats. Sedan så är ju julen på väg med allt som skall fixas innan. Det är lätt att känna sig stressad, deprimerad och uppgiven. Paulus skriver ”Gläd er alltid i Herren”, ”Herren är nära”. ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Vad jag tror att Paulus försöker säga till oss här på 2000-talet är att trots det mörka, dystra och jobbiga så har vi alltid vår Herre djupt här inne. Han finns redo att lyssna och tar vår oro och ångest på djupaste allvar. Genom att be till honom och berätta om våra bekymmer kan han ta dem på sina axlar och vi kan få det lugn här inne som vi så väl behöver.

Idag är det 4:e advent. Det är två dagar fram till julafton. Jag kan riktigt se dem. Maria är stor och rund om magen. Josef står bredvid och försöker hjälpa till så gott det går. De skall resa till Betlehem och han är säkert väldigt orolig för hur Maria skall klara det. Samtidigt ser jag också en stor lycka både i Marias och Josefs ögon. Att bli föräldrar kommer att innebära något nytt. En framtid med ett hopp om förändring till det bättre. Någonstans känner också paret att barnet i Marias mage kommer att bli något speciellt, även om de så klart inte har en aning. Vi som sitter här vet. Om två dagar föder Maria ett vackert litet gossebarn, i ett stall i Betlehem. Långt borta från Nasaret, där de har alla sina vänner, mormödrar, farmödrar och alla andra som gärna vill hjälpa till. Det är bara de tre. Ni som blivit föräldrar vet hur det blir, och ni andra kan säkert tänka er in i det också. Allt fokus blir på barnet och familjen. Resten av allt vi normalt tycker är viktigt bleknar bort. Inget annat betyder någonting. Så likt Josef och Maria. Vi har några dagar kvar med fix och iordningställande. Kanske skall vi resa bort, kanske kommer någon eller några till dig. Men sedan. Kom ihåg…. lugnet i stallet. Det är bara vi och Jesusbarnet. Allt annat är oviktigt.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld.
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick.

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud,
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro.
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Joh 18:36-37

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Matt 25:1-13

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).