Ett inslag på radio, med anledning av en bok av ekonomiprofessor Lars-Johan Åge, handlade om skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt. Kanske är det en fråga som är större för yngre generationer, som formar sina liv, än för mig som har några år på nacken, men ändå intressant. För det finns en frestelse i att vara populär.
När jag läser debatten om Equmeniakyrkans krympande medlemsantal till exempel eller vår egen församling förresten. Det finns en lockande fråga i hur vi ska göra för att bli mer populära och intressanta. Åge menade att skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt ligger i genuiniteten. Popularitet är snabbt övergående och är oftast heller inte rotat i den som blir populär. Det händer fort och går många gånger fort över och blir genom det också smärtsamt.
Omtyckt blir man som äkta, positiv och relevant, säger Åge. Omtycktheten måste liksom ett träd ha rötter ner i din personlighet och som allt växande tar den längre tid, men blir också mer långvarig och betydelsefull. Visst kan vi som kyrka locka folk över tröskeln med populära arrangemang, men det behövs mer, gemenskap, förtroende, djup för att någon ska känna den som sitt andliga hem.
Jag kan behöva kickar framåt ibland, javisst. Något som inspirerar mig. Samma sak med raka och tydliga svar. Men livet är inte bara svart eller vitt, eller uppåt. Det finns gott om gråzoner och flera svar på samma fråga.
Såklart brottades Jesus med detta bland sina lärjungar. ”Berätta inte för någon”, sa han. Då spred sig ryktet som en löpeld. ”Mitt rike kommer”, sa Jesus. ”Vi vill ha revolution nu!” sa Åskans söner. ”Jag måste lida”, sa han. ”Vi ska skydda dig”, sa Petrus. ”Hjälparen kommer”, sa han. ”Vart ska du gå?” sa lärjungarna.
Att våga vänta och se, att först ta emot och sedan ge ut, kan vara en prövning. Att låta tron rota sig och inte ge fullt resultat med en gång är en övning. Att dessutom inte mäta ”resultatet” i antal personer i en gudstjänst, eller snabba mirakel är en utmaning.
Tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingstdagen måste ha varit tio frustrerande dagar för lärjungarna. ”När Hjälparen kommer ska han vittna om mig. Också ni ska vittna… Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall.” Det handlar alltså inte om att bli populära för lärjungarna utan att bli fast rotade för att inte falla. Anden har de ju redan tagit emot när han andades på dem, efter uppståndelsen. Men uttrycken måste vara grundade i var och en av dem, så att inte talet om Gud som helig Ande, blåser som en storm som snart är över. Livet i Jesus anda, måste kunna bestå.
Paulus skriver att Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Det är i den tillhörigheten vi ska vara rotade. Det är i den tilliten jag måste träna mig. Det handlar om att låta Gud finnas med i mitt sinne, mitt hjärta och min kropp. Inte bara i ord men också i genuin handling. Ett kinesiskt uttryck lär säga att det jag hör, glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg och det jag gör förstår jag.
Om tron bär på livets vattenyta, det vet jag först när jag själv försöker ta ett steg. Om kärleken håller, vet jag först när jag delar den. Jag kan höra talas om kärleken, men glömmer den snart, så ser jag delad kärlek och minns. Men först när jag själv gör och ger kärlek förstår jag.
En del människor blir sura över motgångar. Andra ser det som en väg till Gud. Ytterligare någon ser som att det är livets förutsättningar. Jag vill själv försöka leva i den tredje gruppen. Bara som ett konstaterande så handlar det om livets erfarenheter och den mognad det för med sig.
Det är svårt att beskriva mognad utan att låta förmäten. Därför vill jag beskriva det som en strävan, en längtan, om att mina rötter ska vara grundade i hela mig. Att kärleken ska komma, utifrån min gudstillit, utan beräkning eller förväntan om att bli vare sig omtyckt eller populär. Därför behöver jag fortsätta öva i att vila i min väntan. Rötterna kan alltid bli djupare.
Vi är tillbaka på skärtorsdagskvällen. Vilken häftig resa lärjungarna har fått vara med om. Han sa bara, ”Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare.”, och de följde honom, utan att tveka. Släppte allt för att vara med honom. Sedan hade de fått vandra med Jesus, lyssna på hans predikningar, se honom göra under. Fått vara hans vän, på riktigt.
Och nu satt de där, enkla fiskare, som under några år fått världens bästa teologiska undervisning. Det var examen och av sin lärare hade de just fått sina diplom, i form av bröd och vin.
Jag måste erkänna att innan jag tog itu med denna predikan tänkte jag nog att lärjungarna var rätt obildade innan de träffat Jesus.
Så hur var skolan på Jesu tid?
Vi kan väl säga att om du var flicka så var din plats i hemmet. Du behövde ingen annan utbildning. Det gällde att lära sig städa, laga mat, ta hand om hem och vara redo att giftas bort när man var typ, 12. Om du däremot hade turen att födas som pojke blev du skickad till skolan när du var ca 5 år gammal.
Låt oss säga det från början. På den tiden var teologi ett viktigt ämne. Skolan var i synagogan eller i ett hus väldig nära. Det fanns bara en bok i skolan och det var Torahn, Gamla Testamentet. För att göra det ännu svårare så var Torahn skriven på hebreiska medan många, t.ex. Jesus hade arameiska som modersmål. Så man fick börja med att lära sig ett nytt språk, ett alfabet för att kunna läsa. Sedan började man sakta jobba med själva boken, vilken egentligen var 20 rullar. Målet var att man skulle kunna hela Gamla Testamentet utantill. Såklart bestod inte hela skoldagen av en massa rabblande av texter. Det var även en hel del förklaringar kring texterna och den gjordes normalt genom diskussioner mellan lärare och elever.
När du blivit 12-13 så var du klar med grundskolan. Då var du myndig och nu var du själv ansvarig för att följa alla regler. Om du sedan ville och hade möjlighet och begåvning kunde du fortsätta att studera och så småningom bli Rabbi. Då behövde du skriva in dig på någon av de fina skolorna i Jerusalem.
Men…. alla hade också ett vanligt arbete. Det ansågs fint med kroppsarbete och även en Rabbi försörjde sig på ett vanligt jobb. Som pojke fick du följa med din pappa och lära dig av honom. Så även om du var högt utbildad så bestod vardagen ändå av hårt arbete för att få mat för dagen. Jesus var ju snickare och murare och det är ju mycket troligt att Jesus arbetade i sitt yrke, även under den period då han börjat evangelisera.
Och vad vet vi om lärjungarna? Det var bara Petrus och Jesus som var över 20 och som behövde betala tempelskatt. Petrus var en gift man, med fru och åtminstone en svärmor. Han drev ett litet fiskeriföretag tillsammans med sin bror Andreas i Kapernaum. Han lär ha fått dela sin tid mellan att vara lärjunge till Jesus och att fiska och försörja familjen. Resten var troligen tonåringar. Männen gifte sig normalt vid ca 18 års ålder så vi kan anta att alla förmodligen var ungkarlar utom Petrus. En sak är i alla fall helt säkert. Männen hade redan innan de träffade Jesus en väldigt god teologisk grund att stå på.
Dagens tema är ju att växa i tro, och lärjungarna har ju så här långt varit med om en fantastisk resa. Men vi har också vår resa, som ständigt pågår. Som de människor vi är så behöver vi också växa, för att må bra.
Alla här känner till kostcirkeln. För att vår kropp skall trivas så behöver vi äta en varierad kost med gott om frukt och bär, grönsaker och rotfrukter. Men vi behöver också kött, fisk, ägg eller något annat rikt på proteiner. Vi behöver också fett för att må bra.
Vår andliga kropp behöver också näring för att växa och må bra. Jag ser vår andliga tallrik uppdelad i 4 delar:
Kombination av kunskapsintag och insikt
Kombination av ensamhet med Gud och samvaro med andra
Kombination av att få och att ge
Kombination av tryggt utövande och att kasta sig ut i det okända
Kunskap och insikt Vi vet att korvstoppning inte fungerar så bra när det gäller kunskapsinhämtning. På Jesu tid, när man skulle lära sig hela det Gamla Testamentet utantill var diskussionerna runt texterna viktiga för förståelsen av den massa man memorerat.
I vår tid, när hela Bibeln bara ligger ett klick bort, och vi ständigt översköljs av ljud och bild, ger vi oss behövlig tid att reflektera? Funderar vi igenom det vi hört och sett eller tar vi bara skribenten eller uppläsarens version som den riktiga? På Jesu tid var det viktigt att förstå för att kunna. Idag är det viktigare än någonsin att man faktiskt måste kunna för att förstå.
Ensamhet och samvaro För att din och min tro skall växa behöver vi medvetet ge den uppmärksamhet och tid. Det innebär att jag måste sätta av tid för enskilt samtal med vår Herre. Hitta stunden där han och jag kan ha våra riktigt djupa samtal.
Men det innebär också att det är viktigt att besöka kyrkan, träffa vänner i Jesus, utbyta tankar, höra Guds ord genom en väns röst. Ta emot bröd och vin. Samtala över lite kyrkfika. Och det är klart, coronan har tillfälligt förstört detta men därför är det så viktigt att just du är med oss just nu. Känn värmen och gemenskapen trots att du för närvarande inte kan vara här fysiskt. Kom in och fika med oss på Zoom efteråt. Det är viktigt både för dig och mig.
Få och ge Att lyssna till någon som berättar om sin tro är ofta intressant och berikande. Ofta är han eller hon riktigt karismatisk och du blir glad och upprymd. Kanske stärks du i din tro. Men vågar du lyssna när din vän kommer och har problem. Eller kanske mannen på parkbänken här utanför. Kan och vill du vara vännen, eller berättar du sakligt att vi har en diakon i kyrkan som är expert på svåra samtal. Vi behöver få hjälpa till. Vi växer så mycket av att få vara en del av Jesu kärlek, i den här världen. För att må bra och växa behöver vi både ge och ta emot Guds kärlek, ungefär lika mycket tror jag.
Trygghet och göra nytt Vi behöver trygghet. Göra det vi brukar. Vi mår bra och livet lunkar på. Det är rätt skönt att befinna sig i sin komfortzon. Men vet ni vad. I längden blir det lite tråkigt där. Vi behöver också känna hal is under fötterna. Någon gång ibland mår vi gott av att på riktigt kasta oss ut i det okända. Göra något helt nytt som vi inte gjort förut. Var inte rädd för att prova, när någon kommer och frågar om du vill hjälpa till med något som du normalt inte tycker är din grej.
Lika viktigt som det är att du ibland tar steget ut i det okända, lika viktigt är det att du stöttar dina vänner att själva våga ta steget. Var inte rädd för att be någon som aldrig provat att hjälpa till. Jag hade inte stått här och pratat om inte Karin Wiborn hade varit så enträgen. Birgitta hade inte sjungit solo om inte Annika Victorsson bett henne göra det och sedan hjälpt henne. Du hade inte ….. Ja, ni vet.
Det är också viktigt att vi är toleranta och stöttande när någon är utanför sin komfortzon. Det behöver inte bli perfekt första gången. Det behöver kanske aldrig bli perfekt, men det är alltid väldigt fint i dina, mina och vår Herres ögon.
För lärjungarna är det snart dags. Jesus kommer att kasta ut dem i det okända. De skall ta nästa steg på sin resa.
Vad blev det av våra lärjungar? Petrus, Andreas, Filippos, Simon, Bartolomaios och Tomas åkte ut och missionerade, skapade församlingar och spred Jesu lära. Matteus hade ju ett evangelium att skriva, så han stannade i Jerusalem i 15 år innan han sedan också blev missionär. Johannes och Jakob stannade kvar i Jerusalem och var aktiva i den lokala församlingen. Johannes tog ju också hand om Maria.
Inget av detta hade hänt om Jesus inte hade lämnat dem och kastat ut dem i det okända. Sedan hade ju Jesus ett extra ess i rockärmen. Han skulle ju skicka dem den Heliga Anden.
Kommer ni ihåg vad vi läste nyss? ”och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.”
Synd, eller skuld Fyll ditt hjärta med Jesus och tro på honom som din skapare och rättesnöre. Försök att leva livet i hans närhet och spegla hans kärlek, så behöver du inte känna oro.
Rättfärdighet Jesus var tvungen att lämna oss för att vi själva skall ta beslut vad som är gott och vad som är ont. Men också nu, när han sitter med sin Fader i himmelen, finns han alltid, med sina utsträckta händer, redo att ta emot oss om och när vi faller.
Dom Innan nattvarden hade Jesus tvättat lärjungarnas fötter. Jag vill uppmana mig och dig att vi skall leva våra liv som våra medmänniskors tjänare samtidigt som vi tar emot Guds rike som ett barn.
AMEN
Låt oss be. Herre, du är hela tiden med oss på vår livsresa. Låt vår tro växa, både i styrka och klokhet. Hjälp oss att hitta din och min väg till en ännu starkare gemenskap med dig. Amen
Vi har just fått fira påsk i våra kyrkor och hem. Vi har fått leva oss in i påskens fantastiska och fascinerande drama. Och åter igen så har vi fått lita på vår tro på något vi själva inte sett.
Vad hade hänt om Jesus inte hade blivit levande igen? Och om han inte hade visat sig för lärjungarna och övertygat dem om att han levde, och vi än idag bara fått lita till hans ord om att han skulle uppstå. Hade kristendomen överlevt, eller hade Jesus bara varit en historisk parentes? Det kan vi naturligtvis inte veta.
Idag möter vi några av lärjungarna vid Tiberiassjön. Det är bland annat de lärjungar som Jesus kallar allra först, de som var fiskare, bland annat Petrus. Det är en konstig tid. Jesus har visat sig uppstånden, men åter igen försvunnit. Det vilar någon sorts förvirring och uppgivenhet över situationen. Vad skulle de göra nu? Den Jesus som de hade lämnat allt för att följa, den store mästaren, hade han övergett dem?
Varför var inte Jesus med lärjungarna hela tiden efter uppståndelsen? Hur skulle lärjungarna kunna klara sig nu?
Jag har genom åren gått flera utbildningar inom teater och drama, och en sak som ofta återkommer är att jobba med tystnaden, att lägga in pauser i dialoger och stycken, dels för att publiken skall hinna med, men också för att åhörarna och deltagarna skall kunna fylla på tomrummen. Förstärka och reflektera, pröva och bygga upp, att läsa mellan raderna, att höra tystnaden tala.
Jag tänker att det finns mycket pauser i vår historia, men vi vill ofta dra ihop allt, komprimera för att få ett flöde. Jesus tre verksamma år har vi komprimerat ihop till ett. Om några veckor börjar vi planera sensommaren, hösten och snart första advent.
Vad hände i tystnad mellan uppståndelsen och himmelsfärden?
Har ni tänkt på hur mycket man hör av sig själv om man vågar vara tyst, kanske åka på en retreat eller bara vila en timme? Kanske är det någon form av andlig träda som inträder. Gud vet att mänskligheten inte skulle klara av en religiös peak i längden. Så han väljer den lågintensiva glöden. Låta hans ord spridas av vänner i förtroende, av påskens vittnen, i vardagen där det betyder något att vara kyrka.
Man kan naturligtvis undra varför Jesus väljer att vara så sporadisk. Hade det inte varit bättre om han efter tre dagar gått in på tempelgården, upp till Pontus Pilatus och visat sig, sagt, ”Vad var det jag sa”? Tagit makten och upprättat riket… men i stället så väljer Gud att låta tystnaden tala.
Kanske sysslade Jesus med någon form av avvänjning, så att lärjungarna skulle kunna klara sig utan hans rent fysiska närvaro. För vi ser ju hur lärjungarna i Jesu frånvaro snabbt återgår till vardagslivet, trots att de vet att Jesus inte är död. De åker ut och fiskar som de gjorde så många gånger innan Jesus kom in i deras liv. Men den natten fick de ingenting…
När Jesus kallade de första lärjungarna hände precis samma sak. Ingen fisk. Och nu igen. Och precis som förr står Jesus där på stranden: ”Mina barn, har ni ingen fisk? Kasta ut näten på högra sidan om båten, så får ni.” Och precis som förr blir näten fulla. Och först då förstår de: ”Det är Herren!”. Där på stranden har Jesus gjort iordning en glöd. Jesus grillar fisk och bröd. Och han säger: ”Kom och ät”.
Vid måltiden är gemenskapen med Jesus återupprättad. Han bryter brödet, så som han gjorde den sista natten tillsammans. ”Jag är livets bröd.” ”Gör detta till minne av mig.” ”Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.” ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
Det är något med detta att äta tillsammans. Han har kommit tillbaka till dem och de har del i honom. De fick en konkret påminnelse om att Jesus fanns hos dem, även om han inte var fysiskt närvarande hela tiden. Och åter igen så ger konkreta handlingar att lärjungarna får nytt mod. Mötet med den uppståndne förvandlar de skrämda och förtvivlade lärjungarna till vittnen. De fick mod att vittna om påskens glädje. På Jesu uppdrag gick de ut i världen och vittnade om vad de varit med om. Om honom som gett dem att äta av livets bröd.
Vi hörde episteltexten idag. Det är ett av de äldsta bevarade vittnesmålen. Det är Paulus som vill påminna oss: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade.” Det är detta som är lärjungarnas vittnesmål, samma som kyrkan än idag påminner om, om och om igen.
Jesus Kristus lever! Han är inte död!
Ondskans makt är bruten! Vi behöver hela tiden påminna oss om korset, om graven och om uppståndelsen. Och då är det skönt att vi har våra fysiska handlingar att falla tillbaka på, och som får påminna oss om mötet med Jesus. Att få fira gudstjänst, att få be samma bön över hela värden, att få dela en himmelsk måltid i nattvardens mystik.
Jag tänker mig att det inte är ovanligt att vi ibland känner som Petrus och hans vänner. Vi låter uppgivenheten, och vardagen ta över och vi lever som om inte Jesus fanns. Men även att vi gång på gång blir överraskade. Då vi får möta Jesus, oftast i situationer vi själva inte räknat med, i mötet med andra människor, i handlingar som plötsligt påminner oss, i tystnaden.
Ibland får vi vila på andras vittnesmål. Vi får tro det vi inte ser just då. Vi får tro med hjälp av andra. Inte så att andra tror åt oss, men vi får lita på vad andra har sett. Lita trots våra egna upplevelser av tomhet och frånvaro. Ibland är det vi som ser, och får bli vittnen för andra. Därför är vi också kallade att vara påskens vittnen. Och vi kan vittna på många sätt om påsken, i ord och handling, med hela vårt liv. Att den kristna kyrkan har funnits i 2 000 år är ett vittnesmål i sig.
Under den gångna veckan har vi varit till hjälp som vaccinationscentral. Efter man tagit sin spruta skall man sitta kvar 15 min så att man ser så inga biverkningar uppträder. Vi har gjort som så att vi öppnat upp vår kyrksal, tänt vår ljusbärare och spelat lite lugn musik. Flera av dem som suttit i kyrksalen har suttit långt längre än de 15 minuterna. Flera har tänt ljus och många har jag fått samtala med. En kvinna berättade att detta var första gången hon varit inne i en kyrka på tre år, efter att ha varit en flitig besökare, men blivit sårad. Nu tvingades hon in i kyrkan och förstod hur mycket hon saknat den.
I vår vardag, där du och jag är bland människor, är vi kallade att vara vittnen om påsken. Hur ofta misslyckas vi inte, hur ofta fegar vi inte ur? Hur ofta visar våra liv egentligen på något helt annat än på påskens glädjebudskap?
Ändå står kallelsen kvar. När det känns som om vi har fiskat hela natten utan att det har hänt någonting, då ser vi Jesus som står där på stranden. Han ser på dig och säger: ”Mitt barn, har du ingen fisk?” Och han uppmuntrar oss till att fortsätta. Lägg ut näten där. Våga. Kanske är du som Petrus – ivrig och impulsiv. Kanske är du mer avvaktande. Men tillsammans får vi hjälpas åt att fiska. Det är det som är att vara församling.
Det är Pesach [1], påsk. Det är nu det händer. Den allra viktigaste högtiden bland judarna. Alla som kan tar sig till Jerusalem. Lammet skall offras och det är fest.
Jesus har varit i Jerusalem på påskfirande många gånger tidigare. Han vet att det är en viktig vecka för många och han vet hur allt brukar gå till. Men i år är det en stor skillnad. Jesus är inte längre en i mängden. Han är en kändis. Det pratas om honom. Alla vet vem han är och han har många vänner men också en hel del fiender. Jesus funderar säkert på hur folk skall märka att nu anländer han till Jerusalem. Och för honom blir det självklart, han skall rida in på en åsna. Och …. Jag fattar ingenting…..
Dum som en åsna heter det ju och på limförpackningen kan man läsa ”Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna”.
Det visar sig efter lite googlande att det var drottning Kristina som lät införa ett åsnestraff i svensk skola 1649. Det var ett skamstraff som gick ut på att en elev som hörts tala på sitt modersmål på rasten, och inte latin som den skulle, tvingades bära ett konstgjort åsnehuvud på sina axlar under lektionen efteråt. Så att åsnan var så korkad att hon inte pratade latin på rasten var inget som man visste på Jesu tid. Men däremot kunde ALLA på den tiden orden från Sakarja 9:9. ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” Så, om en kändis som Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, då förstår alla, och jag menar verkligen alla vad det är frågan om.
Nästa fundering måste ju ha varit hur han får fatt i en åsna och förmodligen är det inte konstigare än att han kände en åsnehandlare i byn där framme och kom ihåg att han brukade visa upp några fina exemplar utanför sin butik. Så när sedan en av lärjungarna lånade en åsna och berättade vem som behövde den kanske ägaren helt enkelt tänkte att det var bra som marknadsföring att han levererade åsnor till den berömde Jesus. Och det blir precis som Jesus räknat ut. Han rider in på åsnan och tas emot som en kung.
Men här kommer nästa konstiga sak. Ok att man skär av grenar och kastar ut löv på vägen men här står det att man kastar sin mantel på vägen, så att åsnan med Jesus på ryggen skall trampa på den. Det verkar ju både väldigt jobbigt för åsnan men tänk på manteln. Den måste ju gått sönder. Det står i bibeln att Elia kastade sin mantel över Elisha, när han utsågs till profet. Här kommer den störste profeten. Då kanske han skall ha alla mantlar under sig och låta åsnan gå på dem. Eller kanske är det så enkelt att i slottet, där fanns det gott om mattor för kungligheterna att gå på. Men för vanligt folk var detta en lyx som ingen hade råd med. Men de ville ju visa att han var deras kung och i stället la de sina mantlar på vägen, som ekipaget kunde gå på.
Hosianna, kommer från hebreiska och betyder ”rädda oss” eller ”kom med hjälp!” så egentligen så skriker folket till Jesus och ber om hjälp, men det har på den tiden utvecklats till en hyllning som man ofta använde till kungar och andra personer med makt.
Så Jesus använde ett litet tecken. Han red in i staden på en åsna och genast förstod alla vad det var frågan om. Alla förstod signalen. Den var supertydlig för folket i Jerusalem.
Och vi gör på samma sätt idag. Med olika attribut visar vi vem vi är. Många är rätt små. Jag har två ringar på mitt finger. En slät visar att jag åtminstone är förlovad, så tjejer, ingen idé att sätta in en stöt på mig. Min andra ring är kantig med mönster. En ingenjörsring. Den berättar om min utbildning och något om vad jag troligen jobbar med. Signaler som lätt tolkas bland de människor där jag normalt rör mig.
Kim, har du något attribut på dig? Så klart att Kim bär en skjorta med frimärkskrage. En fantastiskt tydlig signal till de flesta i vår tid att här kommer en präst. För så tänker nog merparten av människorna Kim möter på stan. Vi vet ju att den används även av pastorer, diakoner, biskopar och präster och signalerar att personen du möter har vigt sitt liv i tjänst åt Gud.
Väldigt mycket av det vi gör och bär skickar ut signaler om vilka vi är, och vad vi tycker är viktigt. Fundera ett litet tag vad du signalerar. Vad ser främlingen som möter dig på gatan? Vem ser vännerna och kollegorna på jobbet? Vem ser Kim när han möter dig på kyrktorget?
Jesus han visste. Han red in i Jerusalem som kung, folkets kung. Inser han, i detta ögonblick, att om några dagar kommer han att föras fram som ett lamm, slaktas på mänsklighetens altare, som ett offer för oss alla? Vi vet inte. Men det viktiga är att han lägger sitt liv i sin fars händer. Han följer den plan som ligger i hans hjärta.
Hur ser den plan ut som ligger i ditt hjärta? Har du vågat öppna på locket, rullat ut papperet? Har du vågat läsa? Så klart. Det är inte så enkelt. Det kräver lite ansträngning. Vad är meningen med mitt liv, här och nu? Vad är Guds plan med mitt liv? Jag uppmanar dig, jag uppmanar mig till att lägga lite energi på att hitta planen, som ligger långt här inne. Skriv upp på din att-göra-lista: hitta planen för mitt liv från nu och framåt. Oj, det där blev ju jättesvårt.
Innan Jesus red in till Jerusalem så hade han varit aktiv i ca 2,5 år. Han hade skaffat sig lärjungar, han hade predikat, han hade helat sjuka, klarat sig ur knipa ett flertal gånger. Vi kan nog säga att Jesus var intelligent. Han hade gott minne. Han var också en naturlig ledare och han var framför allt en väldigt duktig predikant. Jag är helt säker på att Jesus, för det mesta, gillade det uppdrag han fått.
Det är samma sak för oss. Det som Gud lagt i våra hjärtan är inget tungt uppdrag. Han vill att vi skall må bra och få göra det som vi egentligen tycker är rätt kul. Så när du sitter där framför din att-göra-lista och ser texten ”hitta planen för mitt liv från nu och framåt”, tänk då:
Vad är det som ger mig positiv energi?
Vad är det som jag tycker om att göra och som andra tycker är lite jobbigt?
Vad är det som andra kommer till mig och ber om, samtidigt som jag tycker att det är roligt att få hjälpa till?
När jag gör det här så är det så roligt att jag lätt glömmer bort vad klockan är.
Om någon ber mig att berätta om det här, kan jag hålla på hur länge som helst.
Nästa steg blir så klart, nu när jag vet vad jag vill göra.
Hur hittar jag ett lämpligt sammanhang?
Vem behöver hjälp med det jag vill göra?
Vilka kan jag kontakta?
Just nu lever vi fortfarande i Corona. Det innebär att mycket inte är som vanligt. Vi kan inte göra det vi brukar och det blir mer tid hemma. Låt oss ta tillvara på de här månaderna innan vi alla blivit vaccinerade. Nu har vi chansen att planera framåt. Vad finns där inne i mitt och ditt hjärta som vi inte riktigt vågat ta fram?
Efter intåget i Jerusalem berättar texten att Jesus gick till templet där han tittade på allt. Sedan gick han tillbaka till Betania, för det hade hunnit bli sent. Det var första dagen för Jesus i det som vi nu kallar för stilla veckan. Men för honom var den helt annat än lugn.
Imorgon, måndag, äter Jesus förmodligen en rätt dålig frukost för han är hungrig när han passerar ett stackars fikonträd som inte hade någon frukt, eftersom det var fel tid på året. Jesus förbannar trädet och nästa dag är det helt dött. Sedan tar han sig in till templet för att ställa till med oreda bland försäljarna som växlade pengar och sålde duvor.
Onsdagen blir en dag med debatter. Främst med skriftlärda, fariséer och andra som gärna försöker sätta dit honom på ett eller annat sätt. I templet visar han också på den fattiga änkan som ger två kopparslantar, en förmögenhet för henne, och att hennes gåva är så mycket mer värd än de rikas, som ger av sitt överflöd. Jesus hinner också, på Olivberget, berätta lite om framtiden för sina lärjungar.
Nästa gång vi har möjlighet att träffas är här utanför kyrkan, på torsdagens Getsemanevandring. Då erbjuds vi först en kort vandring runt Farstaängen för att sedan dela den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar. Stämningen kommer att vara en helt annan. Jesus följer fortfarande den plan hans far lagt i hans hjärta men den glada och segerrusiga stämningen från intåget i Jerusalem är långt, långt borta.
Låt oss be. Herre nu kommer stilla veckan. Låt oss vara kvar i förberedelserna inför Jesu lidande men också se fram emot glädjen och segern i uppståndelsens under.
Amen
………………………………………………………………………………..
[1] Pesach = Påsk hos judarna
Den firas till minnet av uttåget ur Egypten och befrielsen från slaveriet.
Pesach kallas också det osyrade brödets högtid, eftersom man inför uttåget inte hade tid att jäsa brödet.
Inom judendomen firas påsken till minne av judarnas uttåg ur Egypten. Högtiden inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Under påskens första två dagar håller man ”seder”, en symbolisk påskmåltid. Påskfesten pågår i sju dagar då ingen syrad eller jäst mat äts.
Efter uttåget så pågår en ökenvandring på 40 år där hela den vuxna befolkningen skulle dö.
En av mina favoritfilmer genom alla tider är och kommer att vara Star Wars. Den lekte med tider och tekniker, som var så främmande och kittlande för den unga tonåring jag var, samtidigt som den utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort. Tanken svindlar och jag sög åt mig av varje del i den anakronistiska sagan om gott och ont, om en kämpande tro, på att det goda skulle segra till slut.
För länge sedan, i en förort långt, långt bort från centrum, någon gång på 90-talet, då jag fortfarande formade min tro hade jag kontakt med en pastor som på olika sätt jobbade i verkligheten utanför den kyrkliga zon jag befann mig i. Det var Per Bergius. Han jobbade med ett projekt inom Baptistsamfundet, med pionjärförsamlingar. Han drev en hemförsamling i Flemingsberg. Han brukade säga, lite på skämt, men med allvar, att det var för lite förföljelse av kristna i Sverige.
Naturligtvis så vill jag inte önska någon det lidande som all förföljelse innebär, och i en perfekt värld skulle snarare det motsatta vara norm, att ingen skulle behöva vara förföljd för sin tro, åsikt eller kön.
Kanske är det här ett av de paradoxala skeendena i Guds plan, att med vår fria vilja, kommer det alltid att finnas konflikter. Konstigt nog så har förföljelse, eller hot om förföljelse, gjort att det goda sprids, att människor varit tvungna att lämna sin comfort zone. Och naturligtvis så kan det finnas logik i det med. Ett gott mönster som aldrig möter något motstånd, kommer heller inte utvecklas. För att ta en jämförelse som ligger utanför min comfort zone, motion. Om man lägger sin motion på den nivå där man inte behöver anstränga sig, så kommer det inte att ge något tydligt resultat. För att man skall få ett resultat så måste man lägga på vikt, ge rörelsen ett motstånd.
Jag tror inte att det finns något egenvärde i lidande, även om viss idrott försöker lura i mig motsatsen. Jag tror inte att Gud sänder elände till vissa människor för att de skall försöka växa. Om det var så, skulle jag känna mig väldigt kränkt och behöva ifrågasätta mig själv, varför Gud inte ser det nödvändigt att utveckla mig.
Däremot så ser jag att Gud finns med i hela vårt liv, och att han går med oss. De gånger jag har drabbats av oro, sorg eller lidande, har Guds närvaro gjort att jag kunnat välja att vända mig till eller ifrån Gud i min nöd. Lite som att befinna mig i sjönöd, med land bortom horisonten. Jag kan välja att simma dit, men jag skulle kunna få användning av en livboj. Den tar mig inte självklart till målet, men hjälper mig hålla mig flytande i mitt arbete dit.
För ungefär ett år sedan i början av våren, så brukade jag och Karin sätta en ära i att inte nämna corona i våra predikningar, för vi var så trötta på det. Idag, efter ett år med corona, så kanske just det är ett utmärkt exempel för dagens predikan. Anders Johnson, som predikade på palmsöndagen, i början av pandemin, delade bilden av att vi var ockuperade, inte av ett annat land utan av ett virus. En ockupation som tvingade oss att bryta våra invanda mönster, som stängde våra kyrkor, och satte polismakten att vakta så att inga samlingar fick genomföras.
Vad gör det med oss som välfärdskristna? Jag tänker att det finns ett val i det här. Vi pratar väldigt mycket just nu om hur kyrkan kommer att se ut post covid. Jag är övertygad om att tron kommer att överleva, men inte lika säker på att den kyrka som inte lider kommer att hitta tillbaka.
Jag tänker att mycket handlar om vilket förhållande man har till tron. Är tron något man har för att det passar en eller är det en nödvändighet för liv? Hur mycket har pandemin drabbat ditt andliga liv? Ser vi det som ett andligt friår, eller kämpar du just nu en kamp för andlig överlevnad? Jag vill tro att vi kämpar eller som de säger i en helt annan film, ”Life finds a way”.
Hur ser vår församling ut idag? Saknar vi vår församling? Jag hoppas det. Vi är ju inne i fastan just nu, och mycket handlar om att man skall ta bort det som man i vanliga fall känner sig bekväm med, för att rannsaka sig och hitta värdet i det och se vad vi saknar. Jag har börjat tänka pandemin snarare som en fasteperiod, där jag i fastan får samla tankar och funderingar runt min tro, församling och gemenskap. Och pröva det som jag i mitt kyrkliga liv tagit för givet.
Jag tror inte att corona är Guds straff till oss människor. Däremot så kan det vara fullt möjligt att corona har utvecklats genom vårt sätt att leva, vår rovgirighet, vår exploatering och våra orättvisor. Men kanske kan detta vara oss till hjälp, när vi kritiskt börjar självgranska oss.
I nästan alla historier så har det goda segrat till slut. Det har inte alltid sett likadant ut efteråt. Flera förluster har drabbat oss på vägen, och strukturer har raserats. Vi ser samma mönster i skogsbrändernas spår. Där allt sett öde och förstört ut växer det snart upp en ny fauna, mycket likt det tidigare, men även nya arter och skott, life finds a way.
Om vår kyrka hade varit en film, så är det ungefär här det vänder. Vi har varit nere på botten. Vi har förlorat nära och kära, men tack vare att det fanns en grupp som kämpat, så har ett botemedel framställts, som nu skall fördelas ut över världen. Och som i alla spännande filmer, så hotar den mörka makten i en tredje våg, och allt står och väger. Kommer de goda att orka stå emot? Kommer det goda att sluta sig samman? Kommer det goda att kämpa i tron?
Jag är övertygad om att vår församling, och kyrka, kommer att överleva den här pandemin. Men jag är lika övertygad om att när vi träffas igen kommer inget att vara som vanligt. På samma sätt som ett resmål man besöker igen, aldrig kommer att ge samma upplevelse vid andra besöket, för då har man redan en erfarenhet som man inte hade innan.
Det betyder inte att det inte blir bra, det kan många gånger bli bättre, då man vid nästa besök är mer förberedd. Vår församling kommer inte att vara sig lik när vi får ses som vanligt igen. Det mesta kommer vi att känna igen. Men vi kommer inte vara samma församling som innan. Vi kommer att bära med oss en egen erfarenhet, som vi samtidigt delar med andra, och det är som det skall. Och jag vill påminna om det som jag sa i början. Gud har inte sänt den här pandemin över oss för att testa vår tro och uthållighet, men han har varit med oss under hela tiden, och han går med oss i det nya.
Jag vill avsluta med tre hemuppgifter. Den första, ta en bit papper och skriv en lista på de saker som du saknar med församlingen. Ta den listan och lägg på ett säkert ställe, för det är ett värdefullt dokument för vår församlings fortsatta liv, för det är sakerna på din lista som är vår församling. Den andra uppgiften är att du skall ta fram din adressbok från församlingen. Leta upp ditt namn i boken. Sedan är uppgiften att räkna in de 3 namn som står före och efter dig i listan. Ni som står överst och sist i listan räknar in från A respektive Ö. Tänk er att listan står i en cirkel. Uppdraget är att innan påskdagens gudstjänst, skall du höra av dig till de personerna. Och du behöver inte låtsas att du helt plötsligt kommit på det. För det är ett tydligt uppdrag: Hej! Du är en del av vår församlings gemenskap, och jag vill bara ge en hälsning från en annan del av samma gemenskap! Den sista uppgiften är att du skall be för de personerna, och den lista du har skrivit.
