Kategori: Okategoriserade

Ett nådens år, 2020-11-29 (Kim Bergman)

Matt 21:1–9

Ibland ser man inte skogen för alla träd står i vägen…

Tänk att det kan vara på det här sättet ganska ofta i våra liv. Saker blir inte riktigt som vi har tänkt oss det. Våra förväntningar på vad som skall komma stämmer sällan överens med verkligheten och hur det blir. Trots att vi planerat, förberett och tänkt igenom det noga och ofta, och det gäller alla, inte ens som kristen, då jag planerat förberett och bett för det noga och ofta…

Här hade det ockuperade judiska folket i Jerusalem gått och väntat på sin befriare, på Messias. Konungen som skulle komma och en gång för alla kasta av det romerska oket. Frihet för de fångna, upprättelse för de förtryckta, skaffa änkan rätt osv. Ryktet har gått och det viskas, nej ropas, att mannen, mannen är Jesus. Att det är Han som de har väntat på. Och så kommer han då äntligen, deras befriare, Messias, den smorde!… på en åsna…

Ok, lite udda, inte vad vi räknade med, men ok det är ju ändå vår nya kung och de heliga skrifterna talar om ett ödmjukt riddjur, även om det hade varit ståtligare med en mäktig hingst.
Men folket gör vad de kan, de är ju så uppfyllda, så längtansfyllda. De skär palmblad från träden. De brer ut mantlarna och ropar: Hosianna!! Hade dagens tidningar varit där hade man pratat om ”folkfest” och att ”alla var där”. Stämningen är på topp, trots åsnan och avsaknaden av skinande rustning och glittrande guld.
Samma folkmassa som nu står och ropar Hosianna kommer om några dagar vråla ut sitt korsfäst.  Lärjungarna som just nu går bakom och solar sig i glansen, kommer förskrämda fly och förneka allt samröre.
De väntade på en Konung på en vit springare.
De fick en Gudason på en enkel åsna.

Vi alla har våra förväntningar på livet och på Gud. Kanske förväntar vi oss liksom att Han skall finnas där för oss, som någon slags lyckobankomat, och besvara våra böner och tillfredsställa våra önskningar när vi ber om det. Vi blir besvikna när inte våra böner blir besvarade. Sårade, ja nästan arga när något går oss emot, trots att vi bönat och bett till Gud att det skulle gå som vi ville. Och så blir vi besvikna på Gud, som inte gör som vi vill.  Som inte lever upp till våra förväntningar.

Det är så enkelt att ropa Halleluja, när Kungen rider in, även när han gör det på en åsna. Det är så svårt att ens viska det, när långfredagens mörker drabbar våra liv. 

Vi kan ibland inte förstå varför Gud gör så här mot oss, vi, som ju är så snälla, och ber så mycket och gör allting rätt.

Vi som läst boken och sett filmen vet ju hur det slutar. Vi vet att Långfredagens panikartade mörker kommer att bytas ut mot påskdagens strålande ljus. Att det aldrig var meningen att Jesus skulle komma på en vit stridshingst och kasta ut romarna, utan att han skulle möta oss, vanliga, i ögonhöjd, och slutligen besegra, inte romarna, utan Döden själv, för att kunna ge oss livet.

Jag tror att det är fler än jag som denna dag reflekterar över ordet hosianna. För många så är det ett glädjerop, inte minst genom våra kära sånger som vi sjunger i jultiden, där sången i sig själv nästan mer bär adventstidens känsla, än vad texten berättar. För 3 månader sedan såg vi att vi äntligen skulle få börja mötas igen. För en månad sedan planerade vi för körsång i första advent. Idag så är vårt hosianna ärligare och tydligare än någonsin, Gud rädda oss!

Adventstiden, från nu och fram till julafton, är en fastetid i kyrkan. En förberedelsetid inför julen. En jultid i år som på många sätt kommer att drabba de redan drabbade, där julevangeliets dramatik ligger nära verkligheten om tillbommade värdshus och stängda kyrkor. Tänk om vi kunde få vara det stall där hoppet får sin boning.

Och trots att vi vet hur det går, och kanske snarare just för att vi vet hur det går, så är det viktigare än någonsin att vi skär palmblad och går ut och utbrister vårt hosianna. Trots att det är fler som snart kommer ropa korsfäst, så är vi många som ändå vet att hoppet är fött.

Man kanske tänker att det inte spelar så stor roll. Jag tror att det spelar stor roll. Det vi gör när vi tar ställning är att sätta oss på osynliga åsnor och rida genom Jerusalem. Det handlar om att göra orättvisor synliga och våga säga den sanning som bor i våra bröst/hjärtan. Den gudomliga sanning som kan leda oss mot en bättre värld.

Vi vet att det handlar om förtröstan, om tillit. På samma sätt som lärjungarna visade när de gick iväg och hämtade åsnan. Jag tror nog att de funderade lite. Vad skulle Jesus ha den till? Men litade på och gjorde som han bad.
Att tro, handlar om att lita på.
Att tro handlar om att våga jubla på palmsöndagen, att orka gråta på långfredagen, och våga tro att påskdagen kommer.
Att tro handlar om att se träden och lita på att det är en skog.

Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

 – – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

”Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”.  Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. 47Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)

Vårt evighetshopp, 2020-11-01 (Kim Bergman)

Luk 20:37–38

Det finns mycket elände i vår värld idag, terrorhot, naturkatastrofer, våld i hemmet, för att nämna något man dagligen läser i våra tidningar. Jag tror att ni liksom jag till och från ställer frågan: Är det en hopplös värld vi skapat?

Finns det hopp? Vi har snart levt 9 månader med ett virus som lamslagit vår värld på många sätt, men ändå så hoppas vi. Vi hoppas på att det snart skall vara över. Vi hoppas att vår forskning kan hitta ett botemedel. Vi hoppas att vi snart kan få mötas som vanligt.

I en av mina tidigare tjänster jobbade jag med en organisation som heter Origo Resurs. Vi fanns till för den som varit långtidssjukskriven, kämpade med sociala kontakter och stod långt från arbetsmarknaden.
En av de metoder vi använde var att vi gjorde ”moodboards”. Vi hade en hög med tidningar och en tom skiva. Sedan fick man fylla skivan med bilder som man tyckte beskrev sin livssituation. När vi sedan tittade på våra ”moodboards” vi skapat så var de naturligtvis oftast väldigt mörka, men i allt det så fanns det alltid en liten bild av en sommarstuga, en hundvalp, en vacker blomma eller något gott att äta. Och det var oftast så att det var först när andra påpekade det som vi upptäckte det på våra egna tavlor. Vi upplevde livet väldigt mörkt, men det fanns alltid en strimma ljus, ett litet hopp…

Finns det hopp? Ja, det gör det, inte var som helst och inte hur som helst, men det finns hopp.

Det jag tänker är att hoppet har en grundton som spelar hela tiden, men hoppet behöver något som den kan ge resonans ifrån, någon som förstärker.

I min världsbild så blir Gud den klangbotten. Romarbrevets författare skriver: ”Må hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft” (Rom 15:13). För mig är min tro den resonansbotten som gör att hoppets grundton kan ljuda i mig. Samtidigt så vet jag att det inte är alla som känner så, inte minst i den tid vi står i nu, där hela helgens kärna påminner oss om de som vi saknar och de som har lämnat oss. Då är det inte alltid så lätt att få hoppets grundton att stämma med livets ackord. Kanske är till och med klangbotten sprucken.

Den här helgen är också en tid då vi i kyrkans gemenskap läser Bibelns texter om hoppet. Vi sjunger psalmerna om hoppet och vi inbjuds att meditera över hoppet om evigheten och härligheten. För någon blir dessa texter som fasta klippor att stå på och bli burna av. För någon väcker de mer frågor än de ger svar. För ytterligare någon säger de kanske ingenting alls – orden passerar förbi utan att de lämnar några direkta avtryck i oss – åtminstone inte just nu.

Jag har under de senaste månaderna märkt att det är fler människor än vanligt som söker sig till kyrkan. Jag har haft mycket mer samtal än tidigare, och många av de jag samtalat med har sagt att de egentligen inte tror på Gud, men att kyrkan blir en symbol för det namnlösa. Det som inte är så lätt att sätta namn på, det ljusa i den mörka bilden.

Jag tänker att församlingens främsta uppgift är att leva hopp, att möjliggöra hopp, att kämpa för hoppet, att viska med en stilla smekning, här finns det hopp.

Det är den kyrka jag vill vara, inte en plats för snabba svar, men en fyrbåk för hoppet. Vi ställde oss här en gång för att vi vill vara bärare av hopp och tro.

En alternativ text till dagens skulle kunna vara Mark 1:1, ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!”

Tänk om vi för ett år levde men den korta bibelversen i våra samlingar, i vår vision, i våra församlingsmöten. Vad skulle hända om OAS-grupperna började sina uppdrag med de orden? Här på denna plats och i denna uppgift börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Skulle det påverka dig om du började varje morgon med orden: Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son? 

Idag så har vi tillsammans fått tänka på de som vi tror har fått flytta hem till den himmelska gemenskapen, en gemenskap som vi egentligen vet väldigt lite om. Det mesta är i stort sätt bara kilgissningar…

Men i den stund Gud rörde vid mitt hjärta, och tron tog sin plats i mig, så är det för mig ett stråk av hopp, en framtidstro, som ligger bortom morgondagen.  Och som ger mig kraft i nuet. ”Gud är inte en Gud för döda utan för levande”. För denna levande Gud är inte bunden eller begränsad av tid och rum – eller ens av döden. Allt finns i Guds eviga nu.

Ja, jag vill tro att det finns hopp, kanske inte överallt, kanske inte hur som helst, men jag vill tro, att där det finns en församling så växer hoppet.

Här och Nu börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son!

Att leva tillsammans, 2020-10-25 (Anette Kyhlström)

Matt. 13:53-58

När jag och min man för många år sedan skulle gifta oss gick vi till guldsmeden för att beställa ringar. Guldsmed Thulin var en äldre man, som mest mumlade för sig själv och det var lite svårt att höra vad han sa. Rätt som det var när vi stod där och valde bland ringarna han tillverkat avbröt han sig i sitt mumlande, bad oss vänta och så gick in bakom butiken till sitt arbetsrum och hämtade en bok som han kom ut med och gav till oss. Boken hette Att leva tillsammans – en guide för de som ska ingå äktenskap och bo ihop.

Han hade också en ganska lång föreläsning för oss där han beskrev hur han under sitt liv arbetat hårt för att hans och hans frus äktenskap skulle fungera fint. Helt plötsligt hörde vi inte något mummel utan en tydlig stämma som verkligen gav oss en beskrivning på hur svårt det kan vara att dela livet tillsammans med någon. Även om man älskar varandra, sa han, så är det inte alltid lika ljuvligt varje dag som man föreställer sig att det ska vara när man gifter sig och flyttar ihop. Han gav oss en tydlig inblick i hur han och hans hustru varje dag var noga med att säga fina saker till varandra. Men han berättade också hur de båda fick stå ut med varandras egenheter, brister och fel… Han sa, att så länge jag älskar hennes fördelar mer än 75 % så kan jag stå ut med hennes brister på 25 %.

När vi gick därifrån hade vi beställt våra ringar, men vi hade också fått något att fundera över. Vad menade han egentligen med det han sagt…?

Hur är det att leva tillsammans egentligen…?

Svårt? Att leva ensam skulle ju kanske förstås vara en fördel, då kan man vara sig själv nock, och bestämma allt själv, men vi är sociala varelser och vi vill finnas i en kontext där vi får vara en del av ett sammanhang i en nära krets. Om man inte lever tillsammans med någon eller några familjemedlemmar, så behöver vi ha vänner eller i alla fall kollegor som man kan stöta och blöta sig med. Få vara sig själv tillsammans med. Någon eller några som känner en väl och som älskar en för den man är med alla egenheter, fel och brister. Någon som älskar en för den man är och inte för det man gör.

Ingen blir profet i sitt eget hemland läste vi i dagens evangelietext. Det är ett talesätt, ett ordspråk, men också i stor utsträckning en sanning. Att bli profet i sin egen hemstad, sin egen kontext, det är inte enkelt. »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.« sa Jesus till sina närmaste.

Två av synonymerna till RINGAKTA är att underskatta eller ha låga tankar om…

Under många år har jag haft förmånen att resa runt och föreläsa på många platser i vårt land. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag blivit bemött vart än jag kommit. När jag tänker tillbaka har jag alltid fått ett fantastiskt mottagande. Man blir liksom upphöjd på något vis. Som om man vore något mer än vad man är.
Jag vill ju gärna tro att det beror på att jag kommer för att berätta något som jag har lärt mig och som jag gärna vill dela med mig av.
Att ha en publik, på ibland många hundra personer, som lyssnar, tar till sig, skrattar åt något roligt man säger, blir berörda av något som man berättar om som är sorgligt… det känns ju fint.
Att det kommer fram personer efter föreläsningen, tackar och kommenterar att de är glada över det de fått till sig känns ju också väldigt bra.

Så reser man hem och då blir man helt plötsligt inte alls lika lyssnad på? Då är man både hemma i familjen och på sin arbetsplats en person som är tillbaka i en annan kontext. Man har sin roll som mamma, som kollega eller som vän. Nu vill jag inte säga att min familj aldrig lyssnar på mig, för visst händer det också, men det är mer öppet för diskussioner och inte alltid så att vi är överens om saker och ting.
På arbetsplatsen, inte bara min, utan också på många arbetsplatser tas heller inte intern kompetens tillvara, utan man tar in en konsult eller en extern föreläsare. Lite som att gå över ån efter vatten. Det kommer någon som föreläser om något som en kollega skulle ha gjort lika bra eller kanske till och med bättre. Varför frågar vi inte kollegan istället för att betala pengar för att någon ska komma någon annanstans ifrån?
Vad beror detta på?
Beror det kanske på hur vi själva beter oss?
Jag är naturligtvis som föreläsare inte samma person som när jag är hemma eller på mitt dagliga arbete, även om jag vill tro det.
När jag föreläser för ett par timmar eller en dag, då lämnar jag förstås inte ut hela mig. De som lyssnar på det jag säger känner mig egentligen inte alls. De kan precis som jag gör när jag lyssnar på en föreläsare få fantisera och idolisera föreläsaren. De får en eller ett par av mina pusselbitar. Resten får de fantisera ihop själva. Då är det lätt att sätta föreläsaren på en piedestal…

På hemmaplan känner min familj mig väl, med mina fel och brister. Samma sak är det med mina nära kollegor. De vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få igång mig, och de ser mig också när jag är trött, ledsen och irriterad. På hemmaplan är jag inte fixad, med ett leende på läpparna, rolig och verkligen inte alltid entusiastisk. Sammalunda gäller förstås tvärt om – det vill säga vad mina familjemedlemmar, vänner och kollegor visar upp för mig. Vi känner varandra väl.

I evangelietexten vi läste kom Jesus tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Vi kan konstatera att det inte var så enkelt för Jesus att komma tillbaka och predika bland sina egna, familjen, vänner, bekanta, grannar… De hade sett honom växa upp. De skakade på huvudet och undrade vad denne man, som de känt sedan han var en liten grabb, hade att säga till dem. Han som var Josefs och Marias son. Han vars bröder och systrar som de kände väl, kunde han ha något att tillföra i deras liv? De satte inte honom på någon piedestal och de tyckte inte att han var så mycket att lyssna på. Jesus märkte av detta och sa till dem att han fattade att han inte blev profet på hemmaplan eftersom de inte ville tro på honom. Han blev ringaktad.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det var i Jesus familj…

Tjafsades det hemma hos dem? Förmodligen fanns det väl inga tubsockar som drällde runt överallt i deras hem när han var tonåring. Det fanns säkert helt andra bekymmer att brottas med, men hur var det egentligen att vara en del av Jesus familj? Vad vill Jesus säga oss när han säger att Man inte blir profet i sitt eget hemland? Att man blir ringaktad. Han fortsatte inte att predika för dem, men han slutade nog inte heller att vara familj med dem, att vara nära, att älska dem för det de var…

Kanske bör vi fundera på just det…

Är poängen att vi faktiskt behöver fundera över hur vi beter oss med de personer vi delar vardagen med? Som vi har nära… Familjemedlemmar, vänner, kollegor…

Ska vi försöka finna det som vi är eniga om för att hitta våra gemensamma nämnare? Utgå ifrån att i grund och botten vill vi alla bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och älskade. Är det först då vi kan se bortom det som vi retar oss på hos varandra?

Vi behöver bli sedda. Bli synliggjorda. Vara inräknade, tilltalade och mötta.

Vi behöver också bli bekräftade. Vi bekräftas genom att andra talar till oss. Ger oss återkoppling på det vi sagt, håller med eller säger emot. Bekräftelsen uppstår när våra ord når fram, när vi är hörda…

Att vara bekräftad är relaterat med och anknyter till ytterligare en dimension i livet tillsammans. Den att bli och vara respekterad. När vi är sedda som jämlikar med samma värde som alla andra. När vi och det vi står för är accepterat utan att fördenskull alla tycker som vi.

När man är sedd, bekräftad och respekterad så kan man också bli delaktig, uppleva sig behövd och viktig i ett större sammanhang. Något som också är ett grundläggande behov. Det handlar om att visa tilltro till någons förmåga, få ansvar, växa i detta och i förlängningen också då ge (och få) en positiv självbild.

Kanske dessa grundbehov skulle kunna sammanfattas med att vi, för att fullt ut bli människor, är i behov av kärlek. Kärlek behöver alla både få och ge. Det längtar vi efter. Det är ett grundbehov. Ur detta grundbehov kan goda relationer växa och med de behoven någorlunda tillfredsställda så blir livet tillsammans mycket enklare.

Men det finns inga särskilda eller enkla recept på hur vi skapar goda relationer och de uppkommer inte av sig självt. Det är istället så att de kräver ständigt arbete och underhåll för att fungera. Ett tips kanske är att ständigt öva sig i att skilja på sak och person – att se bortom åsikter och värderingar. Det är inte enkelt – men det är möjligt och det är en grundförutsättning för ”tillsammans”!

Kanske är det så att vi behöver lära oss av det som Jesus sa:
Du ska ’älska din nästa såsom dig själv’.

Vi behöver kanske börja med att försöka älska oss själva, vilket kan vara nog så svårt ibland och också fundera över vilka signaler jag sänder ut till mina närmaste (mina nästa).

Själv brukar jag prova någon gång ibland för att se hur det går för mig med kärleken till mina nästor, genom att byta ut ordet Kärleken till mitt eget namn i texten ur 1 Korintierbrevet 13:4-7.
När ni kommer hem efter gudstjänsten kan ni ju själva testa detta!

Ni känner säkert till den texten, men jag läser den ändå:

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Byter jag ut Kärleken till mitt namn låter det så här:

Anette är tålmodig och god,
Anette är inte stridslysten
Inte skrytsam och inte uppblåst
Hon är inte utmanande, inte självisk,
Hon brusar inte upp
Hon vill ingen något ont.
Anette finner inte glädje i orätten.
Hon gläds med sanningen.
Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon och allt uthärdar hon.

Jag kan ju helt klart konstatera att jag med all säkerhet verkligen behöver träna varje dag på att dra mitt strå till stacken för att inte vara uppblåst, att inte vara stridslysten, osv. för att det ska bli lättare för mina närmaste att leva tillsammans med mig.
Jag tänker att det inte alltid är enkelt, men kan vi i alla fall vara överens om att Att älska sig själv är inte alltid lätt och precis som Bella sjöng i början av vår gudstjänst kanske vi behöver be våra nära och kära att älska oss mest när vi förtjänar det som minst. Att vi försöker att inte ringakta de som finns i vår närmaste kontext. 
Så kanske var det just det som guldsmed Thulin menade när han sa till mig och min blivande make att man faktiskt kan älska någon till 75 % och respektera de andra 25 %-en av brister och fel och på så sätt få ett tillsammans som är hållbart i längden.
Ett vet jag i alla fall med all säkerhet – Gud är god och älskar oss alla till 100 %, trots alla våra fel och brister!

Amen

Lovsång, 2020-10-11 (Karin Wiborn)

Luk 19:37–40

Tacksägelsedagen
Nu sjunger skapelsen sin bön

Idag är det tacksamhet och lovsång på agendan. Också nu sjunger skapelsen sin bön. Vi har hört det under sommaren. Humlornas surr, lövens rassel, koltrastens sång och kråkans krax.

Och vi möts i tacksamhet över Guds skapelse. För att dela vår lovsång mitt i allt som kan vara ett kyrie – Herre förbarma dig.

Det är viktigt att uttrycka sin oro och ängslan, ilska och maktlöshet, absolut, men det är lika viktigt att uttrycka tack och sjunga lovsången, för det ger hopp.

Tänk bara på gospelsången som har sina rötter i slaveriet där man hämtade kraft från bibelns berättelser och sjöng hoppets sånger att en dag, ska jag lägga ner mina bördor. Eller varför inte den svenska väckelserörelsen i det fattiga Sverige på 1800-talet; O Sällhet stor, som Herren ger, ren här på denna jord! I kärlek han till barnen ser, dom föder vid sitt bord.

Behovet att jubla är mänskligt. Mer än så. Det ligger i själva skapelsen.

Om vi ska tro Jesus som säger till fariséerna att om folket slutar jubla för allt Gud gör, då kommer stenarna att ropa.

Jag befann mig på Iona, en ö i inre Hebriderna när den här stenen ropade på mig. Jag bar den med mig i min packning hem. Den talar till mig. Stendöd säger vi, men även om sten är död materia så talar den. Den här stenen talar om att den har låtit sig slipas och förändras av sin omgivning. Vatten och andra stenar. Den är vacker. Den är skön att känna på. Den bär en historia. Var har den varit? Har den hört ihop med ett större klippblock och kastats loss? Hur såg den ut år 563 när Sankt Columba grundade ett kloster på ön och spred evangeliet över Skottland? Hur lät lovsången då? Nu bor den hos mig och påminner om samhörigheten med skapelsen, med tider som varit och att vi alla hör samman med varandra. Som ett enda stort klippblock.

Idag har vi lyssnat till texter och sjungit sånger till Gud som skapare. Och det är vad vi behöver göra.

Vi vet att skapelsen suckar och våndas, ja, att den är överhettad. Jorden har feber och vi som mänsklighet har svårt att komma överens om hur vi ska göra det vi måste göra. Det många vet att vi måste, även om några tvivlar. Rapporterna är entydiga. En omställning behövs om inte isarna ska smälta, ja om vår värld ska bestå.

Vi är många enskilda som försöker dra sitt strå till stacken genom att sopsortera, se över energiförsörjning, vår mathållning och livsstil. Och vi har fått oönskad hjälp genom pandemin att resa mer ansvarsfullt såväl för arbete som nöje. Men vi vet att det inte räcker. Mer måste till av världens beslutsfattare och våra beslutsfattare. Och även om våra insatser inte räcker är det ett viktigt bidrag till den nödvändiga omställningen. När vi är många, och vi blir fler, som säger ifrån genom sina vardagliga val gör det skillnad som påverkar de stora och omvälvande besluten. Som stenar som ropar.

Kyrkans stora bidrag för klimat och hållbarhet är tätt förknippat med det som alltid är kyrkans grunduppdrag. Att leva i hoppet. Gud älskar sin skapelse. Jesus Kristus är utgiven och utgjuten i världen. Brödet bryts och vi får del av försoningen. Vinet delas och vi är en del av en gemenskap över hela världen och alla tider. Andens vind blåser förändring i världen och ger oss mod att gå. Kyrkan är ett gigantiskt hoppets nätverk om vi låter Kristi ord bo hos oss i hela sin rikedom och med all sin vishet. För då lär och vägleder vi varandra, med psalmer, hymner och andlig sång skrev Paulus till de kristna i Kolossai.

Jag håller fast vid hoppet också när jag tycker det ser mörkt ut, för vad annat kan jag göra? Nog ser jag tecken som oroar. Men det är svårt att inte glädjas när solen fortsätter att gå upp om morgonen. Marken ännu ger grödor och det livgivande regnet faller. Vissa dagar är det till och med, paradoxalt nog, svårt att inte njuta av värme långt in på hösten fast det är ett dåligt tecken.

Ja, jag håller fast vid hoppet trots det svåra för världens länder att komma överens om när och hur omställningen på riktigt ska äga rum. FN:s Agenda 2030 och de globala målen är hoppfullt.

Jag håller fast vid hoppet, för vad annat kan jag göra? Idag lever jag, och jag gläds åt livet. Visst ska jag dö en dag, men alla andra dagar lever jag i en värld som samtidigt som den har feber ger mig sköna skogspromenader, svampar och äventyr med scouter. Barn som växer.

Att vara människa är att stå mitt i paradoxen. Människor på flykt. Israels folk på väg från Egypten. Människor i slaveriets Amerika och fattigdomens Sverige för mindre än 200 år sedan. Samtidigt med hopplöshet finns hoppet och lovsången.

Mitt hopp formuleras bra i Salomos vishet, och jag vill sluta med att be den igen. Idag ber jag den särskilt med önskan om att världens beslutsfattare ska lyssna till en ung kvinna i gul regnkappa från Sverige som inte för ett ögonblick ger upp hoppet om att förändring är möjlig – om vi bara lyssnar till all den kunskap, all vishet som finns.

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor. Ty han är vägvisaren till visheten, och det är han som leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen; jag känner världens byggnad och elementens verkningar, tidsåldrarnas början och slut och förlopp, solhöjdens växlingar och årstidernas skiften, årens kretslopp och himlakropparnas ställningar, djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen, andarnas våldsamma krafter och människornas tankar, växternas arter och rötternas hemliga krafter – allt lärde jag känna, det dolda och det synliga, ty jag fick undervisning av visheten, hon som med sin konst har format allt.

Amen