Kategori: Okategoriserade

Kärlekens väg, 2020-02-23 (Karin Wiborn)

Mark 10:32-45

Fastlagssöndag – kärlekens väg

Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Det handlar om kärlek som inte lämnar något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Vi tittar på lärjungarna och Jesus på väg upp mot Jerusalem. Jesus gick först. När vi sätter in dagens textavsnitt enligt Markusevangeliet, om vi nu tänker att det som händer hör hemma i ett någorlunda kronologiskt skeende, så har Jesus och lärjungarna i kapitel 8-10 under vandringen varvat förutsägelser om människosonens lidande med stora händelser som brödundret, människor med funktionsnedsättning har blivit helade, några av dem har varit på härlighetens berg och samtalet har rört sig om allvarliga saker såsom förförelser, lärjungaskapets krav och om Jesus verkligen är Messias. Lärjungarna har återkommit till frågan om vem som är störst, vem som ska ha den förnäma platsen bredvid Jesus och barn förekommer vid två tillfällen, som en påminnelse om vem som är störst – på lärjungarnas fråga och när folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna ville visa bort dem, men Jesus, han tog dem i famnen och välsignade dem.

I vår text idag så fortsätter alltså vandringen upp mot Jerusalem. De var fyllda med bävan, ja även andra som följde med var rädda.

Jesus samlar ihop de tolv och förklarar i den tredje förutsägelsens om människosonens lidande att vi går nu upp till Jerusalem, människosonen ska utlämnas, hånas, dödas och efter tre dagar uppstå. Det är allvarsord.

Ut ur lärjungaskaran bryter sig Sebedaios söner, Jakob och Johannes. ”Mästare, vi vill be dig om en sak”. – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade Jesus. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster”. Tidigare, när de kom till Kafarnaum hade lärjungarna tystnat vid frågan om vad de talade om på vägen. För det var just det. De hade tvistat om vem som var den störste.

Vem är störst och vem ska få sitta till höger och vänster om mästaren? Hur viktig är jag? Hur älskad är jag? Vad har jag för position, egentligen?

När de andra lärjungarna hör Jesus svara att de där platserna till höger och vänster de kan jag bara ge till dem som har bestämts där till, ja, då blev förstås de tio förargade. Vilka var Jakob och Johannes att tränga sig fram sådär?

Jesus samlar dem till en lektion i konfliktlösning och om människovärde som vi skulle behöva mycket av i vår samtid:

”Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.” Vanlig hierarkisk ordning, alltså.

”Men så är det inte hos er”, säger Jesus. ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Det här är en viktig ledarskapslektion. Särskilt om vi lägger ihop den här utsagan med när Jesus på frågan om vem som är störst tog fram ett barn i mitten. Och när han skapar fri väg för folket som kom till honom med barn för att välsigna dem. Den som vill vara stor bland er skall vara den andras tjänare.

På torsdagarna är jag scoutledare här i kyrkan. Om jag rannsakar mig själv – är det ett sätt att försöka ordna en plats till höger eller vänster om Jesus? Jag går hit – och tjänar som scoutledare – för att jag vill. En gång var jag ett barn som behövde vuxna ledare som guidade mig i livet, tröstade, tränade, lärde och att brottas med. En bra bieffekt, för att jag behöver, är att jag får perspektiv på tillvaron. Jag behöver umgänget med barnen och de som är som barn.

I mitt arbete på Sveriges kristna råd, en organisation som samlar Sveriges kyrkor, rör jag mig å ena sidan ofta med ärkebiskopar, kyrkoledare, biskopar och till och med en kardinal. Inte så sällan möter vi de som räknas som härskare i vår tid, våra folkvalda politiker, och nästan alltid handlar samtalet – på ett eller annat sätt – om människovärde. Hur värnar vi asylrätten i vårt land? Hur motverkar vi främlingsfientlighet och rädsla? Är det rimligt att unga troende känner sig kränkta av kamrater och lärare för sin tros skull? Hur kan Sverige vara en aktör för en kärnvapenfri värld? Vad betyder det att barnkonventionen är svensk lag?

Kan en människas värde mätas som mer eller mindre? Självklart inte. Det finns inte en lärjunge som är den störste och det går inte att kvala in och garantera platserna närmast Jesus. Det är inte rätt sätt att tänka. Inte om vi vill vandra kärlekens väg, för den är tjänande, ja, till och med slavande, kanske till och med att ge sitt liv.

Men så är det inte hos er, säger Jesus. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare. Människosonen har kommit för att tjäna. Och ge sitt liv till lösen för många.

Vad sa jag nu i början? Jo: Dagens evangelium är kärlek. Stark som döden. Kärlek som inte lämnar mig något val, kärlek som försonar och skapar nytt. Som utstår och som har gränser. Som tjänar.

Den kärlekens väg som Jesus vandrar och som vi kallas till springer ur varje människas unika och lika värde. Vi är alla till i Guds kärlek och skapade till Guds avbild. Vi är lika inför Gud; fattig, rik, klok, sökande, på flykt, etablerad, gammal, ung. Vi är en mänsklighet, födda här eller där, i krig eller fred. Vi hör ihop, vi hör samman.

Kärlekens väg går genom att finnas till och leva för och med varandra – också när det kostar på och är kämpigt. Också när konflikter och oliktänkande hotar den ytliga freden och ron.

Kärleken är stark som döden, säger Höga visan. Säger Jesus genom att gå mot döden för att ge sitt liv till lösen för många och Paulus skriver vidare om hur Kristi kärlek inte lämnar honom något val. Gud försonade hela världen med sig. Därur växer en ny skapelse. Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Ihoplänkad med allt levande, med allt som finns till.

Det känns viktigt, när vi talar om kärlek, att också nämna någonting om dess gränser och risken för gränslöshet. Inte minst efter #metoo. Inte minst i dessa veckor när vi följer rättegångarna kring Knutby. Jag såg programmen om barnflickan; i huvudet på Sara Svensson, en ung kvinna som söker bekräftelse och som längtar efter att komma närmare Gud, som längtar efter att sitta på Jesu högra eller vänstra sida. I mötet med starka och karismatiska ledare dras hon in i deras strålglans och utnyttjas till förfärliga handlingar. Det är på inget vis kärlekens väg. Sara gick vilse, men än mer vilse kom de karismatiska ledarna som tog sig rätten till platserna vid Jesu sida.

I veckan var jag – för första gången – med i en poddinspelning där jag hade i uppgift att ta med en tes. Jag lånade den av kyrkofader Augustinus. Tesen från 400-talet är ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Jag tror det är en tes som kan hjälpa oss in på kärlekens väg där ett klokt tjänande och interaktion med andra människor blir möjlig. Ibland tjänar du, ibland blir du betjänad. Vi är en mänsklighet där alla är av samma unika och lika värde.

Amen

Jesus skapar tro, 2020-01-26 (Bengt Ekelund)

Joh 4:46–54

För den som inte tror kommer tecknet först och tron sedan. För den
som tror kommer tron först och undret sedan. Jag skulle visa
exemplet med en sked i en mugg. Om skeden hoppar ur koppen, tror
jag. Jag tog den med handen och lade den på bordet. Nja, jag vill att
den hoppar i också, för att jag ska tro. Jag satte i skeden igen. Den
som inte tror vill ha fler tecken. För mig som tror är det ett under att
jag med min hand kan lyfta ur och lyfta i skeden. När jag sedan slog
ihop min Bibel, stötte jag tydligen till skeden, för den hoppade ur
muggen. Jag sökte efter lite tankar kring tro och vetande för att
belysa vad det är för tro som Jesus skapar. Ulf Jonsson skriver i
tidskriften Signum 2003 och 2013 om tro. En del av det kanske
upplevs som självklart men det är nyttigt att sortera vad vi kan mena
med att ”Jesus skapar tro”.

Man kan skilja på tron som attityd och hållning och tron som lära. Och man kan skilja mellan tre olika slags trosattityder. Alla tre förekommer både inom profan och religiös tro.
1. Den första typen kallas kognitiv tro. Enklast beskriver
man den som ”tron att”. Den kognitiva tron innebär ett
försanthållande: man tror att det är sant att något förhåller
sig på ett bestämt sätt.
2. Den andra typen av tro kallas fiduciell. Den fiduciella tron
är tro i form av tillit eller förtroende, som när man litar på
en god vän. Om den kognitiva tron är en tro att, så är den
fiduciella tron en tro på. Skillnaden mellan de båda blir
klar för en, om man tänker på hur ens tillit till en god vän
är något annat än att man bara är övertygad om att vissa
påståenden om ens vän är sanna. Den fiduciella tron
förutsätter någon form av kognitiv tro. Jag tror på Martin
eftersom jag också tror att Martin är pålitlig och värd mitt
förtroende.
3. Den tredje typen av tro, den så kallade testimoniella, är
den tro som grundas på information som vi fått från
andra. Detta är nog den allra vanligaste formen av tro. En
mycket stor del av våra kunskaper bygger på information
som vi mottagit från andra. Vi litar till exempel på
information som vi får genom media om händelser i
fjärran länder. Och vi litar på expert-utlåtanden. I likhet
med den fiduciella tron förutsätter även den testimoniella
tron element av kognitiv tro. Och precis som den
fiduciella tron bygger den testimoniella tron på vår tillit till
andra.
(Den religiösa tron är enligt kyrkofadern Thomas av Aquino
(1225–1274) sammansatt av tre olika aspekter: a) den kognitiva
tron att Gud finns och har vissa egenskaper; b) den fiduciella
tron på Gud i form av en tillits- eller förtroenderelation genomsyrad
av kärlek; c) den testimoniella tron som är ett bejakande
av innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. En fullödig
kristen tro är inte möjlig utan att alla tre aspekterna finns med.

Mannen med en sjuk son, trodde antagligen redan på Guds existens. Jag antar att han ganska väl kunde lagar och bud, utifrån sin högt uppsatta funktion. Det som händer, är att han gör som Jesus säger åt honom. Han går hem när Jesus säger åt honom. För att förstärka vad han vill tro, söker han bevis och frågar när sonen blivit frisk. Då ”kom han till tro, liksom alla i hans hus”. Vi kan se hur trons olika aspekter är delar av processen. Försanthållande, tillit och delande. Att tron har olika dimensioner är ett stort dilemma i vår tid. När Migrationsverket ska hålla förhör med människor som konverterat till en kristen tro, sägs det att man kan få detaljfrågor om bibelställen, kyrkosyn, samfundskunskap osv. Jag kan undra hur relevanta vissa av dessa frågor är när ens barn ligger för döden? Jag kan egentligen bara ”bevisa” min tro genom mitt sätt att leva. Lite senare i Johannesevangeliet, efter den övertydliga berättelsen om mannen som efter att ha blivit helad blir anklagad av prästerna för att bära på sin bädd när det är sabbat, säger Jesus ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.” Den tron verkar inte alls handla om texter, skrifter eller regler. Det är att gå från död till liv. Från det inmurade, till frihet. Många kan idag säga att man tror på en högre makt, man kanske till och med tror på de tio budorden. Men när det kommer till relationen med den högre makten och tilliten till dess företrädare är det sämre. Till viss del handlar det förstås om vår tids individualism. Jag går hellre dit min näsa pekar än att jag lyssnar på någon annan. Å andra sidan missbrukas makt och förtroende både av politiker, tjänstemän och religiösa företrädare. Hur ska jag då göra för att hitta den verkliga tron och tilliten, både för mig själv och den här världen? Den högt uppsatte mannen hade ångest för sin son. Jag oroar mig också, för klimatet, maten och hela framtiden. Jag tror flera av oss kan ana hans oro. Ja ibland handlar det om att fortsätta gå. Nästa veckas evangelium handlar om hur lärjungarna kämpar i motvind på sjön. Då visar sig Jesus och säger ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Jag har kunskapen, jag har relationen. Just nu handlar det om att leva på den tilliten. På anstalter och häkten finns mycket förtvivlan i botten. Ibland orkar ingen prata om den, men den finns där. Jag känner den. Den skulle kunna få mig att vända i dörren, men jag går in. Och jag återkommer. Jag delar den fast den inte uttalas. Och ibland får jag bekräftelsen: ”det betyder så mycket att du kommer, även om jag inte orkar prata med dig.” Tyvärr är det så att en del svar får jag inte förrän jag går. Jag kan vänta på de rätta tecknen, men aldrig bli övertygad. Jag kan också välja att prova livet. Jag fuskade en gång i skolan, med en ekvation i matte. Jag skrev rätt svar och läraren frågade hur jag kommit fram till det. Jag visste inte. Då sa han att det hade varit bättre om jag kommit fram till fel svar men förstått hur processen såg ut. Så är det med livet och tron. Det hjälper inte att kunna de rätta svaren. Det handlar om att leva, i tro och tillit, även om det blir fel ibland. Amen

Bana väg för Herren, 2019-12-15 (Kim Bergman)

En scout söker sin tro och respekterar andras.

En medmänniska får söka sin tro och respekteras av andra.

Är det någon av er som spelar något instrument? Tog det tid att lära sig det? Det är väldigt sällan som någon plockar upp ett instrument och behärskar det fullt ut på en gång. Oftast börjar det med en nyfikenhet, kanske har man hört eller sett någon spela, och man har tilltalats och själv vill försöka. Ibland så har någon annan sagt att man skall prova. Många gånger så finns det ett mål, en artist som inspirerar, en möjlighet som öppnar sig. Hur sedan vägen vidare blir, är väldigt olika, men det börjar med att man lär sig grundtonen, och sedan utvecklas…

På samma sätt är det med Gud.

Relationen till Gud kan se olika ut för olika människor. Att tro är att våga lita på något utan att veta helt säkert. Hur och varför vi tror varierar, kanske har man hört eller läst något som man inspirerats av. Man kanske har varit med i ett sammanhang där tro har delats på olika sätt. Kanske har man alltid trott, men inte riktigt vetat vad man skall kalla det.

Jag har aldrig varit i Kroatien, men jag är nyfiken på det. Jag har hört rykten om att folket är vänliga, men att man inte vågar säga vad man tycker. Att ledarna är stränga och regeringen korrupt. Men att maten är god, om man bortser från att dom äter paski sir, någon form av konstig ost. Det är tydligen jättedyrt, och man måste se upp hela tiden så man inte blir lurad. Man får inte gå klädd hur man vill. Är det någon som har varit i Kroatien? (Jag har en god vän som berättat hur det är.)

På samma sätt är det med kyrkan.

För den som aldrig varit i kyrkan kan det säkert finnas många rykten, och flera är säkert sanna, men lika många är troligen osanna och kommer från missuppfattningar från någon som inte själv kanske varit där. Men på samma sätt som man skulle göra för att besöka ett främmande land är det bästa sättet att själv söka, kanske fråga någon man har förtroende för hur det är, kanske ta med sig någon som varit med förr.

För några jular sedan så fick jag en bakmaskin, en fantastisk maskin som kunde leverera otroligt gott nybakat bröd. Det enda problemet var att det var lite svårt att tajma in så det var klart på morgonen, men om man startade den typ då man gick och la sig så blev brödet klart tidigt på morgonen. Men man var tvungen att vara uppe väldigt sent för att det skulle bli perfekt. Men jag löste det, genom att köpa en timer som jag kunde koppla in i vägguttaget, så att jag kunde få brödet när jag ville. Något år senare så höll jag på att städa och hittade lådan som bakmaskiner hade legat i. I den så låg det en bruksanvisning, och då jag började bläddra i den så såg jag, att där fanns flera goda recept som jag inte hade bakat, och att man kunde programmera en inbyggd timer så att man kunde få brödet vilken tid på dygnet man själv ville… Den fungerade utmärkt…

På samma sätt är det med Bibeln.

Bibeln är ingen lagbok, men skulle kunna fungera som en inspiration för ditt liv. Är man nyfiken på sina egna tankar om livet och relationen med andra människor så kan det vara spännande att läsa Bibeln och fundera på vad den säger och vad det skulle kunna betyda idag.

Dina egna erfarenheter är en viktig tillgång när du fördjupar dig i frågor om kristen tro, själv eller tillsammans med andra. Dina erfarenheter och frågor får i kyrkans sammanhang möta Bibelns berättelser och den kristna traditionen.

Att söka en tro är inte samma sak som att man måste kalla sig kristen, men att söka sin tro kan leda till att man hittar en identitet. Men på samma sätt som det är med musik, eller resor är tron starkare ju fler som delar den. På samma sätt som man kan förstå en mackapär om man läser instruktionen, kan tron få utvecklas om man läser. Det finns mycket att läsa både i Bibeln och om Bibeln.

Ett sätt att hitta din egen tro kan vara att ta del av andras berättelser. Genom att känna igen dig i andras beskrivningar kan du hitta formuleringar som känns rätt för dig. Andras historier kan hjälpa dig att se saker på ett nytt sätt och inspirera dig när du ska ta olika beslut.

Slutligen handlar det om vår relation till Gud. En relation som kan se väldigt olika ut för olika människor, och under olika perioder av livet. En medmänniska söker sin tro och inspireras av andras.

Kristi återkomst, 2019-11-24 (Bengt Ekelund)

Joh 5:22–30

”Sluta försöka vara god”, skriver Desmond Tutu. Med betoning på försöka.
Jag tog det som en utmaning för några år sedan. Att möta en människa
som väcker medkänsla är en utmaning i sig. Alla mina klockor ringer. Först
kanske klockan som gör att jag tycker synd om personen. Sedan kommer
vad kan jag göra? Sedan kommer varningsklockorna. Tänk om personen
är farlig. Tänk om personen är krävande… sedan går jag därifrån. Att sluta
försöka vara god är att försöka vara där den behövande är, utan att göra så
mycket. I alla fall utan att göra för mycket. (Det passar mig utmärkt, skulle
någon säga.) Men jag tror också att det är så att det ibland är min närvaro
som är det som behövs. Jag låter behovet söka upp mig i stället för att jag
jagar behovet. Många som jag möter till vardags är upptagna av hur det
kommer att gå sedan. Hur Guds dom kommer att se ut. Å ena sidan är
man väldigt rädd för att man gjort fel, å andra sidan ska Guds rättvisa
uppenbaras, där man ska få upprättelse för alla oförrätter man blivit utsatt
för. Jag tror att rädsla är en dålig drivkraft. Jag tror också att skuld och
skam är dåliga drivkrafter. Många gånger är också mitt eget behov av att
hjälpa till, den ständiga aktiviteten, något som förhindrar den verkliga
hjälpen.

Jag vet ju inte med vilka känslor du går till en gudstjänst med rubriken
Domssöndag. För mig är det nog ändå spontant så att när jag hör talas om
domen, att det är något negativt, att jag ska dömas för något jag gjort eller
för den delen inte har gjort. Skammen. Att jag inte duger som människa.
Jag har också svårt att komma ifrån bilden av den återkommande
människosonen som ska skilja får och getter åt, där de fromma kommer till
himlen och vi getter får sticka och brinna. Kanske är det en ganska utbredd
känsla inför tanken om att stå inför en domare, att bli avslöjad. Men det är
också en ganska naiv tanke. Å andra sidan att det ”nog inte är så farligt” är
också ganska naivt. Jag vill skala bort det ödesmättade, men inte därmed
presentera den gyllene medelvägen eller balansakten att gå något slags
mellanväg. Matteus skriver till judar. Hans evangelium visar likheter mellan
Mose och Jesus. Men det är också det utvalda folket som utmanas. De
som tänkte att det var tillräckligt. Att Gud sagt sitt. Det stora problemet är
nog mest när jag glömmer att Jesus talar om här och nu. Hur jag är med
min medmänniska och min omvärld. Någon frågar mig om jag tror att vi
lever i den yttersta tiden. Jag brukar svara att det inte spelar så stor roll.
Om jag dör i morgon så är den här dagen min yttersta tid. Om du också dör
eller hela världen går under spelar så sett ingen roll, för det är mitt liv jag
ändå måste svara för. Men jag tror alltså mer att det handlar om att hjälpa
oss att förstå skillnaden mellan att göra gott, med baktanke, eller att låta
Guds kärlek ta sig uttryck i mitt liv. Getterna som inte gjort något för de
minsta säger ju ”Jomen, hade vi bara vetat att det var du, hade vi ryckt in
med en gång”. Vi förstod inte att vi kunde få poäng, att någon såg. Fåren
säger ”vi såg inte dig, men vi såg en människa. Någon i nöd. Vi var bara
där.”

Att tjäna sin medmänniska handlar egentligen inte varken om att förtjäna
eller förlora något. Det du får hade du aldrig räknat med och det du ger är
inget du kommer att sakna. När du står i det godas tjänst fylls liksom
tomrummet upp av något du inte visste fanns. Du måste våga ge för att få.
I texten från Johannesevangeliet finns en dubbelhet som hjälper mig att se
att domen inte bara är något som kommer sedan, i slutet. Jesus säger ”den
stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds röst och de
som hör den skall få liv.” Det handlar om att komma till tro, att kapitulera för livet, från mina egna lösningar och överlåta eller överlämna mig i livets
händer. Och visst låter det dumt att inte göra det, när man ser det så? Livet
är ena alternativet, döden är det andra. Och återigen så är det inte vad
som händer i döden som är fokus, utan vad livet har att erbjuda. Någon har
sagt att den dom vi möter på Domssöndagen är den enda som inte kommer från oss själva eller från andra människor. Och den som dömer
mig är en som ser på mig med kärlek. Eftersom jag bara har mina egna
mänskliga erfarenheter att tillgå för min tillit tar det tid för tron att djupna.
Det är lätt att försöka skynda på mognandet eller skyla över bristerna med
de inbyggda försvaren. Jag försöker göra gott, jag vet ju hur man gör i
princip. Men det är inte säkert att det kommer inifrån och att det är rotat i
min tro och tillit. Kanske är det därför som den som blivit fråntagen sina
skydd också är den mest generöse? När jag inget har att förlora vågar jag
lättare ge.

Att stå inför en domstol har ytterst två syften. Det ena är att bestraffa mig
för de fel jag begått. Det andra är att jag kan bli rentvådd. Vilket gammalt
ord! Rentvättad. Syndfri. Tänk om den värsta domaren är jag själv. Tänk
om jag skulle lita på mina gåvor och förmågor och låta dem utvecklas
genom att använda dem. Det kan vi öva på i församlingens gemenskap.
Som en gemenskapens motrörelse till ett samhälle som bara ser individer.
Som en hoppets motrörelse i en värld som säger ”allt blir bara värre”. Som
en modets motrörelse i en tid som säger ”var rädd för allt och alla”.
Nästa söndag påminns vi om honom som kommer att kalla, föra, samla,
befria och ge mod. Gå ut i tjänst för Gud.
Amen

Vaksamhet och väntan, 2019-11-17 (Kim Bergman)

Luk 12:35-40

Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.

Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.

I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.

Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.

Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske.  Oftare lättare sagt än gjort…

Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.

I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.

Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.

Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.

Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.

Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.

Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.

Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.

Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.

Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.

Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.

Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.

Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.

Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.

Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.

En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.

Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.

Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.

Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.

Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.

Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande.  Och smaka hoppets måltid.

AMEN

 

Luk 12:39-40

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.