Okategoriserade – Sida 19 – Centrumkyrkan Farsta

Samhällsansvar, 2019-11-10 (Tina Strömberg)

5 Mos 24: 17-22
Luk 19:1-10
Jakobs brev 2:1-8

Samhällsansvar är rubriken för denna söndagen. I den rubriken finns varken ordet tro, hopp, Jesu död eller liv med, så är det verkligen en rubrik som passar till gudstjänst och en predikan? Förra veckan som dessutom var Alla själars dag hade temat ”Vårt evighetshopp”. Innan dess hade vi ”Trons kraft” och söndagen dessförinnan ”Att lyssna i tro”. Innan dess ”Lovsång” när det var tacksägelsedag och söndagen innan hade temat ”Döden och livet”. Men idag alltså ”Samhällsansvar”.

Ja, enligt dagens, och mängder av andra, bibeltexter så är det högst väsentligt att i våra kyrkor prata om vilket samhällsansvar vi har. Men att ta ansvar för samhället, gäller det verkligen mig och vad kan lilla jag göra? Det är också en fråga vi kan ställa oss. Jag kommer påstå att bibeltexterna pekar på att det gäller just lilla dig och mig, att vad vi väljer att göra spelar roll.

Innan jag går närmre in på dagens bibeltexter vill jag säga något om vår kyrkas vision och om det temaår vi är inne i inom Equmeniakyrkan, och visa på hur samhällsansvar också finns med där.

I denna församling har vi i år formulerat en ny vision för vad vi är och vill göra. Utan att ordet samhällsansvar används i den så står det att vi vill ta sådant ansvar. Det står inledningsvis att vår grund är att vi vill lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande. Vidare att det är vårt uppdrag att göra Jesus Kristus känd och följd. Sedan står det ett antal punkter som vi därför vill göra och en av dem är att ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen”. Det är många och mycket det. Medmänniskorna är många och skapelsen stor. Allt större blir det ändå. Det gemensamma temat vi har i år inom Equmeniakyrkan är nämligen ”Till jordens yttersta gräns”. Det är ju hela världen det! Lägger vi ihop visionspunkten för vad vi vill göra och det gemensamma temat så blir det alltså att vi vill ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen till jordens yttersta gräns”. Klarar vi det? Är inte det för stort att lägga på våra axlar?

Temat ”Till jordens yttersta gräns” syftar till Apostlagärningarna 1:8 där det står att Jesus, som det allra sista innan han lyftes upp till himmelen, säger till sina lärjungar att de ska få kraft att vittna om honom till jordens yttersta gräns. Det är en variant på det som brukar kallas Missionsbefallningen.

Då handlar det alltså om att evangelisera, att berätta om Jesus Kristus så att fler kommer till tro, kanske någon vill påpeka, och inte att ta samhällsansvar. Så har i alla fall jag i första hand tänkt om Missionsbefallningen. Men om vi läser vidare i Jakobsbrevet kapitel 2 efter stycket som hör till denna söndags text, då förklarar Jakob med tydlighet att tron och gärningar hör ihop. Att vi ska älska vår medmänniska som oss själva och handla därefter. Han går så långt som att skriva att en tro utan gärningar är död. Att ta ett samhällsansvar, ansvar för våra medmänniskor och skapelsen måste alltså gå hand i hand med vår tro.

Jag ska påminna oss om och säga något kort om dagens tre bibeltexter. De utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag ofta kan hamna i och hur vi i dem ska välja att ta vårt samhällsansvar.

Den gammaltestamentliga texten är från 5 Mosebok och där tar Mose upp med folket olika bud och levnadsregler som de uppmanas leva efter. Textstycket säger sammanfattningsvis att när du skördar din åker eller plockar dina vindruvor och oliver, då ska du inte vara så noggrann med att få allt för egen del utan lämna kvar lite som kan plockas av andra som behöver det så som invandraren, den faderlösa och änkan. Det var personer som på den tiden hade det särskilt tufft försörjningsmässigt och i någon mån är det kanske på samma sätt i vårt samhälle idag. Det är förvisso kanske inte så många av er som är bönder och känner igen er i att skörda mogna vindruvor eller oliver men du kan säkert tänka dig situationer du själv står inför vad gäller att få ut så mycket som möjligt för egen vinning. Det är inte en uppmaning till slarvighet eller slöseri, tvärtom så kan vår noggrannhet och förvaltande till exempel av pengar som vi investerar generera i mer som vi kan dela med oss av. Det handlar om att vi ska välja att dela med oss av vårt överflöd. I början av stycket står det dessutom att ”Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant”. Alltså är det inte av vänlig generositet som säd, vindruvor och oliver, överflödet, ska lämnas kvar utan det är en skyldighet att ge av detta eftersom det är en rättighet för den behövande att få av detta. Denna rätt har kommit att kallas ”Skörderegeln”. Det är denna änkorna Rut och Noomie använder sig av som vi kan läsa om i Ruts bok.

Episteltexten är från Jakobsbrevet. Jakob som var Jesus bror och som kom att bli en ledare bland de kristna i Jerusalem. Brevet riktar sig mer allmänt, till många personer och församlingar, snarare än till någon specifikt. Han tar i det upp hur den troende ska leva och vara mot sina medmänniskor, utifrån vad Jesus undervisade när han var bland dem.
Texten ger exempel på en situation sådan som vi är i just nu. Du ska inte göra skillnad på människor. Du ska inte få den fattiga som kommer in med smutsiga kläder i ert gudstjänstrum att känna sig mindre välkommen än den som kommer in ren och propert klädd, skriver han ungefär. Hur mycket bättre har vi blivit på att bete oss på de nästan 2000 år som gått sedan brevet skrevs? För hur enkelt är det inte, eller stor risk, för oss här inne att vi glatt sträcker fram handen och hälsar på en för oss känd person i snygg kostym och modern skjorta som besöker vår gudstjänst, och att inte låtsas se den med stripigt hår och kläder som luktar annat än tvättat?
Vi ska inte göra skillnad på människor. Vi ska inte se ner på den som är fattig. Jesus gjorde inte så. Tvärtom, menar Jakob, så kan det vara den som är fattig som står särskilt nära Gud. Kanske, tänker jag, för att den som är rik har större möjligheter att välja att göra ont mot andra, om inte på annat sätt så på det sätt att inte göra det goda som den getts möjlighet till.

Dagens text från Lukasevangeliet sätter oss in i den vardagliga situationen att Jesus kommer gående genom en stad och får syn på Sackeus (eller Sackaios, beroende på översättning), vilket inte var så konstigt eftersom han ju klättrat upp i ett träd, och bjöd hem sig till honom. Kanske var det så att Jesus tyckte det passade utmärkt att bjuda hem sig och sitt sällskap till just Sackeus eftersom han hade det så gott ställt att det inte skulle vara något bekymmer för honom att bjuda dem på mat. Sackeus blev glad åt att Jesus bjöd in sig. Bland sina landsmän var Sackeus mycket impopulär, vilket är förståeligt. Rik hade han nämligen blivit genom sitt jobb i tullen och på deras bekostnad. För Sackeus var det vardag att i sitt jobb utnyttja folk och kräva mer pengar av dem än vad som var skäligt, för att lägga i egen ficka. Han gjorde det för att han kunde, för att det var brukligt i hans yrkesroll. Efter att ha blivit sedd av Jesus ville han dock ändra på sitt beteende, återgälda flerdubbelt de han tidigare utnyttjat och ge hälften av det han ägde till de fattiga. Du och jag kan också hamna i situationer där vi har möjligheten, frestas, att utnyttja den till vår egen fördel. Det kan förstås gälla pengar och skattefusk också idag vilket är ett konkret sätt att inte ta samhällsansvar. Men det kan också handla om annat än pengar så som ställning och status.

Ingen av dessa tre bibeltexter berättar alltså för oss om märkvärdiga situationer eller om framstående personer som har särställd roll att kunna ta samhällsansvar utan de utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag kan hamna i.

Det finns alltså gott om tillfällen där vi kan välja att ta ansvar för vår medmänniska och för skapelsen. Du vet dessutom inte idag vad din lilla handling leder till om det så bara gäller att hälsa på en för dig okänd person här och bjuda med denne ner på kyrkfikat. Det kan bli en positiv kedjereaktion, det kan ge ringar på vattnet. I framtiden kanske det du gör idag visar sig ha fått stor effekt som började med en person men spred sig och kom att påverka många. Det lilla vi var och en gör blir dessutom mycket tillsammans.

Vi var några stycken härifrån som deltog tillsammans i den stora manifestationen, som ägde rum för några veckor sedan för att visa hur viktigt vi tycker det är att politiker och andra med möjlighet att påverka stort, ser till att vår gemensamma jord, den enda vi har, skyddas från att förstöras av människor. På mängder av platser både i Sverige och runt om i världen samlades människor på en och samma dag. Bara i Stockholm var det närmare 60 000 personer som gick trångt tillsammans genom staden. Inte spelade det egentligen roll att jag var där. För inte hade det märkts någonting i denna stora skara om jag stannat hemma istället för att vara där? Det gäller alla som var där och just av samma anledning spelar det roll att var och en var där. För hur hade det blivit om alla utom några få valde att stanna hemma istället? Det är ju bara tillsammans som vi blir många. De många små valen vi som individer gör av samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska och skapelsen, blir stort tillsammans.
Som församling är vi många som tillsammans kan åstadkomma en hel del. Vi finns mitt i samhället, är en del av samhället här i Farsta, erbjuder en gemenskap dit alla slags människor bjuds in, får vara som de är och vi växer tillsammans i längtan att lära känna och leva nära Gud. Det, tänker jag, är att ta ett samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska. Men församlingen finns inte utan dig och mig. Ingenting har gjorts eller kommer att göras utan att du och jag gör, utan någons initiativ. Det samma gäller förstås dig också i andra sammanhang, både dig som brukar gå till denna kyrka och dig som är här bara idag. Du har din plats och ditt sammanhang där du finns i ditt och vårt gemensamma samhälle. Det gäller alla människor till jordens yttersta gräns.

Jag avslutar med orden från Lina Sandells sång: Gör det lilla du kan och se icke därpå att så ringa så litet det är.

Vårt evighetshopp, 2019-11-03 (Kim Bergman)

Job 17:15-16
Vad har jag då för hopp, vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa mig ner i mullen?

Det finns mycket att hoppas på i livet. Någon hoppas på att få ett arbete. Någon hoppas på att bli frisk. Vi kan hoppas på att barnen eller barnbarnen ska få fullfölja sina drömmar. Vi kan hoppas på att kärleken ska hålla.

Att ha förmågan att hoppas, liksom förmågan att oroa sig, är en av de saker som gör oss människor till dem vi är. Vi kan, samtidigt som vi ser hur det ser ut omkring oss, också föreställa oss något annat, som är antingen bättre eller sämre. Hopp och oro.

Döden är en ganska stor faktor i våra liv. Vi vet alla att vi skall dö även om vi inte tänker på det, och i många fall gör allt för att förtränga det. Döden kommer nästan alltid överraskande.

Jag tänker att det är inte konstigt att folk som inte omtalar sig som kristna, eller religiösa ändå söker sig till kyrkan. Och jag tänker mig inte att det enbart är för tradition och vackra riter, utan även för att det finns en frid runt en kyrka, och den är smittsam. Den kommer sig av att vi tror på ett hopp, inte förnekar döden, men delar tron på en ljusare framtid efter vårt jordiska liv.

I en värld fylld av oro och förvirring behöver hoppet förkunnas, en lugn och trygg röst som säger att det finns ett hopp och en framtid, en skyddad hamn vi inte ser men färdas dit.

WHO säger att Hoppfullhet och optimism är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi är det folket! Vår kyrka är den platsen!

Det är vårt uppdrag. Att med våra liv och gärningar leva det liv, det hopp och den kärlek vi fått av Gud – så att människor kan smittas av vårt hopp och inte misströsta. Förr i tiden kallades det för torgevangelisation, och bedrevs av ungdomar på gator och torg under överseende av någon gitarrspelande pastor. Varför det har försvunnit vet jag inte. Jag tänker på att vi som kyrka skall vara en plats för det som är trasigt, för om det får rum så finns där en helhet som i sig själv är läkande.

WHO säger att Helhet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Överallt där vi möter sådant som vill bryta ner – överallt där vi möter hopplöshet och förtvivlan är det vår uppgift att visa på Jesus som besegrar allt mörker.

Det är en oerhörd uppgift. Och för att klara den behöver vi själva leva nära ljuset, nära hoppet – nära honom som ger liv.

Det är inte alltid lätt att som kristen hålla hoppet levande. Vi är ju svaga och trötta och förvirrade som alla andra. Och vi lever i en värld som inte är genomgående god. Bara för att vi är kristna betyder det inte att vi har en gräddfil i livet. Men vi har förstått att vi fått en hotline i livet.

WHO säger att Andlig kontakt är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Att äga den tilliten är grunden för en inre frid. Vi är inte kristna för att vi valt det – vi är kristna för att vi tillhör Kristus. I min ungdom, innan jag själv blev kristen så var jag en mycket orolig och rastlös person. Jag hade svårt att fästa mina tankar på en framtid, att se mening i livet. Att hitta tron för mig var att få ord och tankar runt ett intet som jag tidigare visste fanns men inte kunnat beskriva. Jag fick inte många nya svar men en ro att sortera tankar, och en plats att rikta min oro.

Det står i dagens evangelium, att alla som ser sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Vår uppgift är att i allt visa på Jesus så att alla människor blir räddade och fyllda av hopp.

WHO säger att Harmoni och inre frid är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Den katolske biskopen Anders Arborelius sa en gång på frågan om kyrkans framtid: Den är ljus. Och det är sant. Och det är fortfarande sant, trots att vi pratar om att föreningslivet går ner och att församlingarna bara blir äldre. Men kanske måste vi betrakta vår kyrka från ett annat håll. Ett bra exempel är faktiskt vårt vackra kyrkfönster, det är först när man betraktar det från en annan vinkel som man ser att det är tredimensionellt. Första gången jag såg det fick jag en aha-upplevelse. Kan det vara så enkelt att vi i vår traditionella kyrka bör titta på oss själva från en annan vinkel. Guds verklighet är bred. Hur brett är vårt synfält?

WHO säger att Upplevelse och förundran är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Vi har en Gud som blivit människa för att vi skulle hitta honom när han söker oss. Han är här. Han delar vår smärta och vårt lidande, vår glädje och vår längtan. Han är fullt mänsklig och fullt närvarande hos var och en av oss. Vi har inte en bekväm Gud som tronar uppe i himlarymderna – vi har en mänsklig Gud som går vid vår sida.

Vår Gud älskade det förtryckta folket, älskade alla dem som kämpade med hoppet och framtiden. Han tröstade dem och sa: Det kommer ett rike där den onda världen skall förstå att Gud verkligen ser rikedomen i den gåva som den fattiga kvinnan gav vid templet – och som ser fattigdomen i den stora gåva som den rike mannen med högmod la i bössan. Det kommer en tid då hjärtats ödmjukhet kommer att segra över de hårda orden och där den som vill tjäna Gud skall, liksom Gud själv, vara allas tjänare och inte herre.

WHO säger att Mening och syfte med livet är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Det är den guden som vi mött i tron och dopet. Det är den guden Jesus uppenbarar. Det är honom vi följer – det är hans blick vi övar att se våra medmänniskor genom. Det är därför vi är världens hopp – för vi vet vem Gud är – hur hans kärlek verkar – att han inte ger upp om någon enda av oss.

Gud tände ett ljus för oss i Jesus, för att vi skulle våga hoppas. Det ljuset gör mörkret till dag, även om det fortfarande gör ont. Han har gett oss löften, som vi kan lita på, om något obegripligt – att döden inte är slutet. Det som åter och åter beskrivs i skriften med bilden av fröet, som måste dö och läggas i jorden, för att kunna leva.

Det är ett ett löfte om att när vi nalkas gränsen för våra liv, finns där någon som möter oss vid gränsen och säger kom, var inte rädd, det är jag. Kom. Var inte rädd. Det är jag.

WHO säger att Andlig styrka är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Slutligen, vi hamnar ändå någonstans här. I början av hösten så var jag med i klimatmanifestationen som hölls i Stockholm och på många platser runt om i världen. Jag gick med i ett tåg som drog genom stan från Söder till Kungsträdgården. En av parollerna vi skaldade var: ”Vad vill vi göra, rädda klimatet, när? Nu…” det var en häftig upplevelse som på många sätt ingjuter hopp, vi var ändå ca 50 000 personer som slöt upp den dagen. Och då är det lätt att ropa vi… men en liten del av mig funderar ändå på vem… och då är den lite obehagliga tanken alltid jag. Någonstans i allt detta landar alltid frågan i en personlig tro. Tror jag på det här så mycket att jag vill förändring. Jag tänker att vår tro är på samma sätt, litar jag så mycket på Gud, så blir tron personlig.

WHO säger att En personlig tro är en viktig faktor i ett hälsosamt liv.

Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. 38 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.
Joh 6:37-40

Trons kraft, 2019-10-27 (Fredrik Södertun)

Joh 9

Trons kraft!
När jag tänker på de orden så går mina tankar genast till bibelstället där Jesus säger, ”om ni så hade haft tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till det här berget: flytta dig dit bort. Ingenting blir omöjligt för er.” Dit går mina tankar först och så blir jag lite fundersam och nedstämd över att min tro visst inte verkar vara större än ett senapskorn, för jag har inte lyckats flytta några berg. Men så läste jag dagens text och insåg att Trons kraft handlar om nånting helt annat.

Jesus är i vanlig ordning ute och går och möter då denne blinde mannen, han har varit blind sedan födseln vilket är en viktig detalj i flera avseenden.
Lärjungarna frågar, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar. Den judiska kulturen var starkt framgångsteologisk vid den här tiden, och sjukdom var ett tecken på synd. Synd kunde också ärvas och det var därför detaljen om födseln var viktig. Johannes har också med den här frågan från lärjungarna för att liksom trycka extra på fariséernas enfaldhet. Fariséerna som var en judisk elit som visserligen inte hade någon samhällelig makt, men bedrev stark opinion över folket. Johannes använder också den här detaljen för att visa att judarnas tro i evangeliets samtid, är förlegad och oupplyst och att det bästa är att vända sig till Kristus.
Johannesevangeliet går ofta hårt åt judarna på detta sättet vilket de andra tre evangelierna inte gör.
Det här med födseln är också en viktig detalj för det johanneiska bildspråket om ljus och mörker. Från födseln betecknar att mannen och alla andra lever i mörker men att Jesus är världens ljus, vilket han påtalar, som befriar från mörker och för mannen in i ljuset, dvs. in i tron.
Vi ska komma ihåg den detaljen.

Sen kommer själva undret lite som från ingenstans, Jesus har inte pratat med mannen och mannen har inte bett Jesus om ett under. Självklart har där väl funnits en dialog mellan Jesus och mannen men Johannes har inte tagit med den då det inte är av relevans för textens poäng. Undret och mannen är endast redskap för att föra fram en poäng och mannens identitet eller önskan är därför irrelevanta, frågan är vad undret gör med honom efteråt. Hans grannar och en del andra folk som sett honom tigga är dem som först lägger märke till honom och börjar diskutera om det verkligen är han. Då kliver mannen själv fram och det är först nu som hans röst är intressant för Johannes. Det är först nu då han så att säga har förts fram i ljuset, fått öppnade ögon som han har något värt att förmedla. Det är jag säger han.
De frågar då, hur öppnades dina ögon?
De frågar inte, var inte du blind? De frågar inte heller varför han inte är blind. De frågar inte heller hur fick du din syn. Nä de frågar hur öppnades dina ögon? Vilket har en något mer filosofiskt symbolisk klang. Som om Johannes vill förmedla något mer än att han bara blev botad från sin fysiska blindhet.
Han berättar vad Jesus gjorde och de frågar var Jesus är, men mannen vet inte.
De för honom då till fariséerna som närmast börjar förhöra mannen. Här kommer detaljen om att det var sabbat då Jesus botade mannen. Det var förbjudet att arbeta på sabbaten och enligt fariséerna klassades detta som arbete.
Fariséerna är inte riktigt överens om hur de ska se på detta. Om nu Jesus har botat honom är han en syndare. Men om han är en syndare hur kan Gud ha gett honom sådan kraft att han kan bota?
Den enda logiska förklaringen är att mannen inte har varit blind alls.

De bestämmer sig för att fråga hans föräldrar.
De är lite rädda för fariséerna, då det blivit känt att den som erkänner Jesus som Messias blir utesluten ur synagogan.
Här kan vi troligen se hur Johannes beskriver sin samtid och hur synagogan där han befinner sig i skrivande stund betett sig, då de kristna inte blev uteslutna ur synagogorna förrän mot slutet av första århundradet, ungefär vid tiden när evangeliet skrevs.

Det enda de får veta av föräldrarna är att mannen var blind från födseln.
Så de kallar på mannen igen och kräver nu att han ska ge Gud äran eftersom Jesus är en syndare och alltså inte kan vara från Gud.
Mannen svarar att han inte vet något om Jesus är en syndare eller ej, han vet bara att han var blind men nu kan han se.
Fariséerna vill veta hur.
Då börjar mannen läxa upp fariséerna som ifrågasätter huruvida Jesus har något med Gud att göra. Mannen försvara att någon som botar en blindfödd man måste vara av Gud.
Fariséernas tålamod tar dock slut och kör ut mannen med ett konstaterande att han föddes syndig alltigenom och därför inte är tillräknelig i sådana frågor.

När Jesus får höra om detta, blir det lite intressant. Det är först nu som tron blir aktuell.
Ofta annars så föregår undret av en bekännelse om tro, men här kommer undret först och rätt långt senare kommer frågan om tro in i bilden.
Jesus frågar om mannen tror på människosonen och berättar att det är han Jesus som är människosonen. Mannen förklarar sin tro och faller ner och Jesus knyter ihop hela berättelsen med dess huvudsakliga poäng.
”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och dem som ser skall bli blinda”
Fariséerna kan dock inte ge sig utan gör ett sista försök, ”är kanske vi också blinda?” De ställer frågan retoriskt för de vill peka på hur absurd Jesus är i sin argumentation. Skulle de, fariséerna som är näst intill perfekta i sin trosiver vara blinda och syndiga.

Jesus vänder på deras argument för att peka på hur felaktig tro de har och deras syn på synd är.
Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd, Men nu säger ni att ni ser, Er synd står kvar.

Det Jesus menar är att de själva påstår sig ha förstått vem Gud är och hur han verkar, men Jesus menar att de är blinda och fortfarande lever i mörker.

Efter detta lilla bibelstudium kanske ni undrar vad detta har med Trons kraft att göra?
Som jag sa innan så brukar ju undret föregås av tro som att tron på att Jesus kan hela är det avgörande för om han kan och vill.
Men så är det inte här. Undret sker ändå och frågan om tro diskuteras först efteråt.
I den judiska såväl som den grekisk hellenistiska språkvärlden där Johannes befinner sig i gränslandet, finns flera aspekter av begreppet tro.
Det är dels det om något finns eller om något fungerar, kan vi tro det? Det finns med här men är inte det mest framträdande.
Den andra aspekten är tillit och handlar om att lita på Gud, att leva sitt liv i Guds händer. Detta brukar jag prata om som den mest intressanta o viktiga aspekterna av ordet tro. Det är mindre relevant att fråga sig om Gud finns och mer relevant att fråga sig om Gud är något att förlita sig på, något att tro på. För det är först då som tron kan få någon inverkan på våra liv.

Men det är egentligen inte tron i sig som är i centrum utan dess konsekvenser.
Det som händer i texten är inte att mannen tror och något händer utan att något händer och mannen börjar tro. Han börjar förstå och han lägger sin tillit till Gud, fast det går utanför all logik och alla regler.
Kraften kommer inte för att vi tror, undret kommer inte för att vi tror. Det den här texten vill lära oss är att kraften finns där hela tiden, under sker hela tiden, Gud finns där hela tiden vare sig vi tror på honom eller ej, vare sig vi lägger vår tillit till honom eller ej.
Det handlar om att om du ser Guds rike eller ej och förstår var det kommer ifrån. Det handlar om, om du ser kärleken, barmhärtigheten och förlåtelsen och förstår var den kommer ifrån.

Det handlar om att leva sitt liv i Guds händer. Jag pratar ibland om att se Jesus i de små saker som händer. Att ständigt tacka Gud för de små goda ting som sker. Jag försöker träna mig i att göra det, för jag har märkt att om jag kan se Gud i det lilla så är jag förberedd på att förstå när något större händer.
Det är då jag kan se och förstå trons kraft, inte främst vad min tro kan åstadkomma för kraftgärningar i världen, utan vad min tro kan göra med mig, hur den kan förvandla mig.
Om jag kan se Gud i allt det goda runt omkring mig så växer sig min tro starkare, då får jag trygghet och kraft i den, och kanske jag till och med vågar, liksom mannen i texten, gå ut och berätta och stå på mig när den blir ifrågasatt.
Ett liv nära Gud innebär ett liv nära kärleken, barmhärtigheten rättvisan och förlåtelsen. Men om jag inte vågar se den om jag inte förmår mig att ta emot den, hur ska jag då kunna få del av den.
Vad blir det av min tro då?
Den blir likt fariséernas, en blind tro.

Det som är gott det är gott.
Det som är barmhärtigt, det är barmhärtigt.
Det som är kärlek, det är kärlek.
Fariséerna var förblindade av att gott endast kunde ske inom deras ramar.
Jesus menar att det som är gott, det är gott.

Se att Gud finns överallt runtomkring, hjälp varandra att öppna våra inre ögon och se att Gud finns även där vi minst anar det.
Där kan du upptäcka hur trons kraft förvandlar dig, mig och världen. Kom och var med!

Änglarna, 2019-09-29 (Jonas Thorängen)

Texter föreslagna i evangelieboken:
GT – Daniel 10:15-19 (läses i gudstjänsten)
Epistel – Upp 12:7-12
Evangelium – Matteus 18:1–10 (läses i gudstjänsten)
Psaltaren – Ps 103:19-22 (läses i gudstjänsten)
Alternativ text: Apostlagärningarna 12:6–17

Var inte rädd!

Predikan har alltid två utgångspunkter. Kanske kan den ha fler, men minst två. Den ena är bibeln, den andra är den verklighet vi lever och rör oss i varje dag. Någon homiletiklärare har sagt att en predikant behöver bibeln och dagstidningen – det är vad som behövs för att förbereda en predikan. Och så behöver vi vara kritiska till det vi läser (och det vi delar). Vi behöver försöka förstå vad texten handlade om då, när händelsen utspelade sig, berättades och sen skrevs ned. Och vi behöver försöka förstå vad berättelsen kan betyda för oss idag. Och jag säger att det inte räcker med en dagstidning utan vi behöver ta till oss kunskap på livets alla områden och vi måste hela tiden ställa oss kritiska till det som skrivits, och till det som sägs. Vi behöver forskning och kunskap om människan och alla våra relationer för att vi som mänsklighet och skapelse ska må bra och behandla varandra väl.

Varför? Hur? Vad är sanning?
Alla dessa frågor är viktiga att vi ställer oss när vi läser eller tar till oss kunskap och erfarenheter.
Vad är verkligt? Och vad är verklighet? Även drömmar är ju en del av vår verklighet, eller hur? Vi vaknar ur vår nattsömn, ibland med obehaglig känsla av en mardröm, ibland med en märklig blandning av människor, sammanhang och händelser och vi vaknar med ett leende på läpparna. -Och allt detta har skapats i vår hjärna medan vi sov!

Var drömmen sann? Har drömmen inträffat? Drömmen har säkert fått inslag från din vardag. Att vi som människor drömmer är ju sant, men det vi drömmer, eller tänker, är ju inte sant i bemärkelsen att vi delar den erfarenheten med flera, eller att händelserna vi drömt hänt eller kommer att hända oss. (Det är i sig en erfarenhet som har visat sig sann.)

En del tycker att predikanter krånglar till det, några vill ha enkla svar. Ibland säger någon att; vi ska läsa bibeln så som det står. Men jag är säker på att all text måste tolkas. Läs det här:

”Kvinnor får lättare förkylningar än män”
(Det här är inget som jag påstår utan enbart en kort påhittad mening, för illustrationens skull.)
Alltså, vad står det?
Påstår dessa ord att kvinnor verkligen har lättare för att få förkylningar än män? I så fall så är det ett påstående som verkligen behöver bevis. Och om det är så, behöver vi förstå varför det är så.
Eller kanske betyder det att de förkylningar som kvinnor får är lättare, i bemärkelsen lindrigare, än de förkylningar som män får?
Eller står det som en jämförelse, att det är lättare för en kvinna att få en förkylning än det är att få en man?
Kanske förstår du denna korta mening på något helt annat sätt (då får du gärna dela med dig av det på kyrkfikat).

Vi läser bibeln på svenska, medan den var skriven på hebreiska och grekiska. Och texterna var skrivna för länge sedan och i samhällen och en vardagsverklighet som var väldigt olik den vi lever i, med helt andra värderingar och förstås helt annan kunskap än den vi får oss till livs. Där fanns en samhällsordning och prioriteringar av vad som var viktigt som är helt annorlunda än de vi har idag.

Jag är övertygad om att vi måste tolka de texter vi läst idag. Vi kan inte alltid förstå texterna så som det står, men jag tror ändå att de kan vara oss till hjälp i livet. Vi har läst texter som är drömmar, syner och berättelser om märkliga och starka upplevelser.

—

Finns det änglar?
Det är en bra och rimlig fråga. Och frågan är inte okänd för bibeln.
I slutet av Apostlagärningarna så berättas det att det uppstår ett bråk mellan saddukkéer och fariséer och där förklaras att ”Saddukeerna menar nämligen att det inte finns någon uppståndelse och inte heller änglar eller andar, medan fariseerna tror på allt detta” (Apg 23:8).

Jag kan inte säga att jag har mött en ängel eller varit med om en så märklig och stark upplevelse så som i de berättelser vi läser om idag, men visst har jag gjort erfarenheter som jag inte riktigt kan förklara och jag har hört andra berätta om händelser där de tycker sig ha hört en ängel eller händelser som är mirakulösa, ofattbara.

Ängel och änglar omnämns nästan 300 gånger i bibeln som helhet, och förutom sadukkeerna som jag nämnt, så verkar nästan alla berättelser i bibeln beskriva änglarnas existens som självklar.

Skyddsänglar nämns däremot inte en enda gång. Men skyddsänglar nämns nu och då i tidningar. Det står ibland berättat om någon som råkat ut för en fruktansvärt farlig olycka men mirakulöst överlevt, att personen haft en skyddsängel. Dessa skyddsänglar som nyhetsspalterna ibland beskriver är problematiska tycker jag. De är problematiska för de är så selektiva i sitt sätt att jobba. Vi hör eller läser om dem vid någon olycka, att en person hade besök av en skyddsängel. Men alla de gånger olyckan händer – var är skyddsänglarna då? När någon dör i en olycka. När ett barn dör. Alla de som dör i krig och våld och katastrofer. Var är skyddsänglarna då?
Jag är säker på att ni också kan tänka på personer eller situationer då ni önskade att någon eller något, en skyddsängel varit där och skyddat och räddat. Men änglarna var inte där.
Allt som händer har inte en mening. Det händer tragedier, händelser i våra liv som bara gör ont. Att händelser helt saknar mening är kanske det smärtsammaste som finns.

De gånger det går bra har vi all anledning att vara glada. De gånger vi klarar oss från olyckan som vi var en hårsmån ifrån, då bör vi vara tacksamma. Vi vaknar och ser solen lysa in, naturen är vacker och ger oss mat och glädje och avkoppling, vi hör barn som leker, livet och kroppen funkar – det är fantastiskt, ett mirakel – Tack!

Så, i trots med vad en del tidningar nämner vid någon svår olycka där någon klarat sig bra, utifrån bibelns utsagor och den verklighet som jag uppfattar så tror jag inte att det finns några särskilda personliga skyddsänglar. Skyddsänglar är folkliga föreställningar som jag inte tror på.

Berättelser om och vördnaden för änglar finns i alla de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. Tre änglar nämns vid namn i bibeln – Mikael, Gabriel och Rafael. Dessa tre finns omnämnda i de tre religionerna som ärkeänglar.
Namnet Mikael betyder ”Vem är lik Gud (El)”. (Ängeln Mikael som nämns i den text från Uppenbarelseboken som också föreslås denna söndag).
Gabri-el, bokstavligen ”Herre, av Gud”, (egentligen en Herre, som är ”av Gud”) eller ”Guds kämpe”.
Rafael är i judisk, muslimsk och kristen tradition en ärkeängel, och omnämns i både Tobits bok och Henoks bok. Hans namn kan tolkas på flera sätt, men handlar om hans roll som ärkeängel, att hela med Guds hjälp.

I bibeln står om änglar många gångar (men ordet skyddsängel förekommer inte, som redan nämnts), nästan 300 gånger.
”Ängel” 201 gånger
”Änglar” 91 gånger
(se Svenska bibelsällskapets hemsida)

Men, en av de uppgifter som bibeln omnämner som en av änglarnas uppgifter är att skydda. Därtill är änglarna tjänare inför Gud, de strider för det goda men framförallt är de budbärare.

Några exempel:
I Lukas kapitel 1 så står det om flera änglabesök. Man kan ju då tänka att människor var vana och att det inte var så märkvärdigt men i berättelserna så är nästan alltid reaktionen att de blir förvånade, förskräckta och rädda.
Så är det i Lukas evangelium, i 1:a kapitlet, när ängeln Gabriel besöker Sakarias (han som är Johannes döparens pappa) och samme ängel besöker också Maria (som sen blev mamma till Jesus). Båda blir rädda och varje gång så säger ärkeängeln Gabriel ”Var inte rädd Sakarias!” ”Var inte rädd Maria!”

En ängel är en budbärare. Själva ordet ängel betyder budbärare. Någon som kommer med nyheter eller överraskande information. Precis som det jag nämnde ovan, om Sakarias och Maria. De får från ängeln reda på att de ska få barn – hur komplicerat är inte det? Den ena, Sakarias, är för gammal och Maria, är på tok för ung, för att bli förälder. Men som ängeln hade berättat, så blev det, berättas det.
Maria blir förskräckt när ängeln kommer till henne, men när hon tagit till sig budskapet så utbrister hon:

51Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
52Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
53Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
54/55Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.”
(ur Marias lovsång, Lukas 1:51-55)

Och på samma sätt är det med Sakarias. Han blir också rädd, men när han har förstått att det som ängeln sagt är riktigt och sant, så säger han:

77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg.”
(Ur Sakarias lovsång Lukas 1:77-79)

Barn. Alla vuxna har varit barn. ”alla stora starka män, är födda av sin mor varenda en”, sjunger Ingemar Olsson. Generation följer på generation. Den jord vi lever på är ett lån från våra barn sägs det. Barnen är vår framtid. Alla dessa ord och uttryck blir lätt en klyscha. Vi säger orden, vi tror att det är sant, men ofta går vi vidare och lever våra liv som den självklaraste sak i världen. I vart fall gör jag så. Kanske är vi rädda? Kanske är vi rädda för konsekvenserna i vårt eget liv om vi verkligen tar in det vi säger – ”den jord vi lever på är ett lån från våra barn”.
Barnen är vår framtid. Men barn är inte bara vår framtid – barn är nu! Barnen kan inte vänta på ”jag ska bara..” och ”snart ska vi…”. Barn kräver vårt engagemang nu. Detta var ju också så tydligt i Greta Thunbergs tal i FN i New York nyligen. Hon som satte sig ner ensam med en handskriven skylt utanför Riksdagen för lite mer än ett år sedan. Nu, de senaste veckorna har miljoner barn och vuxna samlats i stora och mindre städer världen över och de – eller är det vi? – uppmanar och kräver att politiker tar beslut för att rädda vår jord – Nu! Vi vill leva! Nu och i framtiden. Vi vill ge fortsatt möjlighet till ett gott liv. Ni som bestämmer – använd forskningen och aktuella fakta och ta beslut utifrån dem!

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria, säger Jesus (Joh 8:32). Sanningen ska göra er fria. Vi behöver ta till oss sanningen, använda oss av forskning och fakta för att skapa fred och livsmiljö som är gott för alla oss människor. Sanningen ska göra oss fria.
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser.
…. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte. (Matt 18:7, 10)

Bibeln, gudstjänsten, gemenskapen får inspirera oss. Nyheterna i tidningar, kunskap och forskning får vi göra till goda redskap för allas vårt bästa.

Bibeln berättar om änglar. En av deras största uppgifter är att vara budbärare.

Som en påminnelse om att ni är budbärare som kommer med goda nyheter om hur ”..godhet och trofasthet, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen”, som Psalm 85 uttrycker det (Psaltaren 85:11-12), hur svårt och krångligt det än kan vara i vårt samhälle, så är det den uppgift vi har fått.

Ni är budbärare.

Älska varandra – det är det första och största budet, säger Jesus.

I Daniels bok läser vi: Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” (Daniel 10:17-18)

En Guds ängel säger till oss var och en idag: Var inte rädda!

Enheten i Kristus, 2019-09-22 (Anders Johnson)

Lukas 22:24–27

Det är sen kväll. Det är påsk. Jesus har precis instiftat nattvarden. Allt är magiskt. Då kommer plötsligt: ”Jag skall bli förrådd av någon och kommer att behöva resa bort ett tag.”
Jag tror att det var så de tolkade situationen. Ingen anade vad som skulle hända följande dygn. Samhället på Jesu tid var väldigt hierarkiskt. Alla visste sin plats och alla hade någon som bestämde över sig. Så då var det kanske inte så konstigt att frågan kom: ”Du Jesus, du som bestämmer allt vi skall ta oss för. Om du är borta, vem av oss skall då bli vår ledare? Vem av oss skall bli den störste?”
Vi kan riktigt höra sucken från Jesus. För en liten stund sedan hade han tvättat deras fötter, en efter en och sedan tydligt förklarat att eftersom han, som deras mästare och herre, hade tvättat dem så skall också de tvätta varandras fötter. Sedan hade han också uttryckligen sagt: ”En tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom”. Så nu börjar Jesus undervisa lärjungarna igen. ”I den här världen är det kungar som bestämmer. De säger att de tjänar sitt folk men har makt och möjlighet att leva ett helt annat liv. Hos er skall det vara annorlunda. Den största skall vara som den yngsta. Ledaren skall vara tjänare. Ingen är mer värd än någon annan. Titta på mig. Jag är er ledare men ändå är det jag som serverat maten vi nyss har ätit. Så vill jag att det skall vara hos er.” Vet ni vad, jag kan tänka mig att någon i alla fall tyst muttrade för sig själv: ”Tack Jesus men vem tycker du egentligen skall ta över?”

Den bästa chef jag någonsin haft, han heter Micke. En väldigt smart och ambitiös kille. Han fanns alltid till hands när vi behövde honom, lyssnade och var duktig på att coacha oss i vårt arbete, men också en riktig mjukis. Han ville inte peka med hela handen och bestämma hur vi skulle göra. Hans strategi var helt annorlunda. Så klart var han alltid väldigt väl förberedd till våra möten där han först informerade oss om läget och behovet som måste lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi gemensamt ett beslut om hur vi tillsammans skulle gå framåt. Jag vet att precis när han skulle tillsättas så var det någon som viskade i mitt öra: ”Passa dig för den där killen. Han gör aldrig någonting själv utan låter alltid andra jobba istället”. Jag är helt säker på att han la ner mer tid än de flesta av oss andra men hans sätt att leda arbetet gjorde att vi som grupp lyckades vrida skutan från att vara ”så där” till att ses som något som fungerar riktigt bra på det stora företaget.

För ni vet hur det är. Beslut som många har varit med och tagit blir ofta bra beslut. Beslut som jag har varit delaktig i, känner jag ju också ett större ansvar för att det blir genomfört.

Inom vår frikyrkliga tradition skall inte våra ledare sitta på höga troner och bestämma över oss där nere utan här är vi alla lika. Jesus säger till och med att mannen som kommer till kyrkan för första gången på 10 år och sätter sig längst bak är minst lika viktig som pastorn som är i kyrkan varje söndag och som vigt sitt liv till att tjäna honom.

Men självfallet behöver vi ledare. Män och kvinnor som kan och tar sig tid att sätta sig in i frågor, diskutera med andra och tillsammans med Gud och församlingen ta kloka beslut. Men då blir det ju rätt skönt för oss andra. Vi kan luta oss tillbaka, tänka att det där fixar de. Rätt härligt faktiskt. Vi kan till och med säga att det där korkade beslutet det struntar jag i. Det var något som bestämdes över mitt huvud.

Kommer ni ihåg hur Micke gjorde?
Han var väl förberedd till våra gruppmöten. Vi hade ofta fått material innan och var inlästa på problemet. Han berättade ytterligare om uppgiften som behövde lösas. Sedan diskuterade vi olika angreppssätt och till sist tog vi ett beslut. När vi sedan bestämt oss, gjorde vi självfallet det vi kommit fram till. Alla förstod ju varför det måste göras och vi var nästan alltid eniga om hur det skulle göras.

Här i kyrkan har vi våra församlingsmöten. Styrelsen bereder frågorna innan, skickar ut material till oss andra så att vi kan vara väl förberedda och helst inlästa på de ämnen som skall tas upp. Men det innebär ju faktiskt att vi också har en uppgift, eller hur? Läsa materialet innan, kanske fundera lite men framför allt, att faktiskt försöka prioritera att gå på mötet. Väl där säga vad vi tycker, lyssna till andra och sedan tillsammans ta beslut som vi alla är överens om. Det låter fantastiskt, heller hur? Men…

Församlingsmötena är så tråkiga.
Jag fattar ingenting.
Hinner inte, måste göra annat.
Osv…

Jag har precis läst en bok om hur man får bra idéer att växa till framgångsrika företag. Där gäller det att hela tiden prova nya saker för att lära sig. När man upptäckt att något inte fungerar, jättebra, då har vi lärt oss det. Ibland testar man en idé som faktiskt fungerar jättebra. Då vet vi det och då kan vi ju faktiskt använda det för att förbättra vår produkt.

Det borde faktiskt fungera här i kyrkan också. Hur kan vi få fler på våra församlingsmöten och hur kan vi göra dem intressantare och viktigare. Du har säkert en massa idéer. Prata med någon i styrelsen. De lyssnar och är säkert öppna för att prova nya idéer. Våra församlingsmöten är viktiga. Därför är det allas vår uppgift att försöka göra dem så bra som möjligt.

Vet ni vad, nu står jag här och pratar om hur vi kan bli bättre och effektivare. Få mer gjort och kanske med högre kvalitet och så småningom växa som församling, men då glömmer jag ju det allra viktigaste. Varför är vi här? Jo, för att vi faktiskt söker och längtar efter den samhörighet som det innebär att vara en del av Kristi kyrka.

Jag är uppvuxen i ett allmänkristligt hem där jag fick lära mig att be Gud som haver men där vi inte gick till kyrkan på söndagarna. Däremot så skickades jag till Betanias söndagsskola, som jag tror började halv 10 på morgonen. I god tid så att vi kunde cykla hem innan den ordinarie gudstjänsten skulle börja, klockan 11.

Som sökande ”yngling” var jag sedan med i en bibelgrupp på universitetet och hamnade sedan så småningom i Farsta där jag och Birgitta hittade hit till Centrumkyrkan. Jag hade trott att när man går med i en församling så blir man tvärsäker i sin tro och att kontakten med vår skapare sedan alltid är perfekt. Döm om min förvåning när jag upptäckte att så var det inte. Kontakten uppåt blev snarare lite sämre för nu hade jag ju invaggat mig i någon sorts tro att nu är ”jag med på tåget”. Däremot, den gemenskap, värme och samhörighet som jag fann här slog emot mig på ett helt fantastiskt och överraskande sätt. Vi fick plötsligt en massa vänner och jag kände tryggheten av att ni alltid fanns till för mig, om och när jag behövde det.

Det är viktigt att vi inte tar det här för givet utan ständigt påminner oss själva hur härligt det är att få vara med i gemenskapen. Känna värmen som finns här i kyrkan. Veta att jag har min plats bredvid andra vänner, i kyrkbänken, runt kaffebordet, i någon OAS-grupp eller någon annanstans där vi kan vara tillsammans.

Tillbaka till påsknatten för ungefär 2 000 år sedan. Vem skall bli den nye ledaren för gruppen som snart skall utsättas för stora påfrestningar. Idag har vi i gudstjänsten hört Petrus tal till människorna, just efter det att den helige Anden anlänt. Folket frågar, vad skall vi göra för att få del i er härliga gemenskap? Petrus svar kommer snabbt: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga Anden som gåva”.

Är han deras nya ledare?
Om du kommer till kyrkan på söndagarna hoppas jag att du kommer få svar på den frågan och många andra då vi tillsammans på senaste församlingsmötet beslutade att ha ett temaår ”Till jordens yttersta gräns”. Vi kommer att läsa mycket ur Apostlagärningarna och ser hur Jesu ord och gärning får spridning hos de första kristna.