Kategori: Okategoriserade

Kärlekens väg, 2019-03-03 (Carola Backlund)

Det är fastlagssöndag idag och vi är snart på väg in i fastetiden inför påsken. Veckans tema är ”Kärlekens väg”.

Kärleken kan se ut på många olika sätt och vi visar varandra kärlek på olika vis beroende på vad det är för relation vi har till varandra. Vi har nära kärleksrelationer som till vår partner eller våra barn om vi har en partner eller barn, vi har vänner som står oss nära, bekanta. Om vi fortfarande arbetar så har vi kollegor vi möter eller så möts vi en torsdag i kyrkan för att äta soppa och lyssna på musik. Vi möter många människor i vår vardag.

Att följa ”kärlekens väg” är inte alltid lätt. Ofta snubblar vi och faller på vägen där vi går fram i livet i våra relationer men också i dem möten som vi har med människor som på olika sätt passerar genom våra liv. Det kanske inte är så svårt när jag träffar människor som jag har varmare känslor för och som jag kommer bra överens med. I dem relationerna där det för det mesta går smärtfritt. Ingen relation är dock helt smärtfri det vet vi nog alla som sitter härinne idag. Men i dem relationer som är enklare för oss är det kanske inte så svårt att visa kärlek och följa kärlekens väg men det kan vara desto svårare i relationer som vi inte tycker är så enkla och det kan vara ännu svårare att känna kärlek till människor i dem relationer som jag har svårt för. Människor som irriterar mig och som jag tycker påverkar mig negativt. Då blir det inte alltid lika enkelt då kan det till och med ibland bli riktigt svårt. Ibland har vi förväntningar på vad andra människor ska vara och vad de ska tillföra till relationen vi har och när de inte uppfyller dem förväntningarna och är det vi vill att dem ska vara kan det göra oss väldigt besvikna.

Att hjälpa andra människor och älska andra människor kan också bli en spegel för oss själva en spegel som visar saker om oss själva som vi inte vill se. Att älska andra människor i all deras brustenhet kanske gör att vi får syn på vår egen brustenhet mitt i alltihopa. Våra egna sår och vår egen svaghet.

Det kan göra ont att följa kärlekens väg, att älska andra människor kan vara smärtsamt och mina erfarenheter finns inuti mig själv och påminner mig om att det kan göra ont.

Rädslan kan stå i vägen för oss att vandra kärlekens väg.

I dagens bibeltext som vi har läst tar Ester ett beslut om att gå till kungen fastän lagen säger att det är förbjudet. Hon gör det för att rädda sin familj och det judiska folket. Hon vet att när hon gör detta kan det innebära hennes egen död. Hon beslutar sig för att göra det ändå och jag tänker att hon måste ha varit så rädd.

Många av oss som sitter här kanske inte ha behövt ta ett riktigt lika drastiskt beslut som Ester gjorde men jag tror att det har funnits, finns just nu och kommer att finnas stunder i våra liv då vi behöver ta beslut som påverkar andra människor och mig själv. Kanske gör vi det dagligen medvetet och omedvetet.

Ibland är det lätt att ta beslut och följa rädslans väg istället för kärlekens väg. Det är lätt för mig att i ord stå och tala om kärlekens väg häruppe men som jag tror vi alla vet att det kan vara desto svårare att i handling följa kärlekens väg. I min egen otillräcklighet som människa är det svårt.

Men vi får inte glömma att vi är inte ensamma utan Jesus finns med oss och vandrar med oss på kärlekens väg. Jesus om någon vet hur det är att vandra kärlekens väg. I evangeliet talar Jesus om sin egen oro över det som ska komma men han talar också om att det inte finns en annan väg för honom att gå. Den vägen vi inte själva vågar gå, den vägen har Jesus gått för vår skull.

Vi sjunger i psalm 96 som är en av mina favoriter. Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig. Vi behöver inte ensamma ta fram kärlek till andra människor. Vi kan öppna oss för Guds kärlek.

Kan det vara så att följa kärlekens väg är att konfronteras med vår egen otillräcklighet. Att vi som människor i oss själva behöver Guds styrka och kärlek för att ta oss fram på kärlekens väg. Vår svaghet, brustenhet och rädsla som gör sig påmind på olika sätt i vår vardag är en styrka. Är det just min egen svaghet, brustenhet och rädsla som kan hjälpa oss att visa en annan människa att den är sedd, förstådd och älskad. Jag behöver inte vara duktig, komplett eller beundrad av andra för att vara älskad utan jag kan komma med precis det som är just nu, min egen mänsklighet.

Kan min otillräcklighet som människa vara min stora styrka. Gud finns hos oss och vi kan låta Guds kärlek strömma igenom oss. I oss själva är vi otillräckliga tillsammans med Gud kan vi vara i kärlek och vandra kärlekens väg. En väg där vi gång på gång snubblar och faller men får hjälp att resa oss igen. Där det finns otillräcklighet men där det också kan finnas kärlek till andra människor och kärlek till oss själva, men framförallt en väg fylld av kärlek från Gud till världen och till oss.  Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Amen

Nåd och tjänst, 2019-02-17 (Peter Mänder)

Luk 17:7–10 (egen översättning)
7 (Jesus säger:) Utav vem som helst av er som nu äger någon slav för att ploga eller vara herde, vem skulle säga till sin slav som kommer in från fältet: “Kom in genast och ta dig något att äta”? 8 Nej, snarare säger man till honom: “Förbered nu något som jag kan äta, och efter att du sedan spänt på dig ett förkläde ska du betjäna mig tills jag ätit och druckit klart. Bara därefter får du ordna mat och dryck åt dig själv.” 9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser som tidigare instruerats. 10 Följaktligen är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: “Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Jag har brottats med det här skriftstället. Jag har frågat andra vad de tänker. Vad det betytt historiskt. Vad som är rimligt. Jag har ibland velat kasta undan det för att predika över Paulus brev istället. Jag har frågat vad som är meningen med den här texten. Till sist står jag kvar här med en fråga som slår mig. Vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?
Nu kanske någon som läser skriften noggrant undrar vad det är för fråga. Jesus säger ju att vi ska vara slavar, inte att vi ska bli fria. Eller? Det här med slaveri är ju kanske lite passé i Sverige 2019 kan man kanske tycka. Men jag vill här flagga för att Jesus inte bara pratar om regelrätt slaveri när han i Lukas vänder sig till slavägarna bland åhörarna. Jesus har vandrat och levt i ett Israel som är ockuperat av en främmande makt, Rom, som skiljer sig mycket från Guds rike som han förkunnar. För Jesus finns inget slaveri i Guds rike. Jag vill prata om något som Jesus har sett när han levt och rört sig i Romarriket. Det kallades inte slaveri. Men det började fungera lite som ett. Låt oss i några sekunder fundera på om det finns något vi sett eller upplevt i våra liv eller vårt samhälle som inte kallas slaveri, men som börjat likna ett.

I Romarriket, fanns det något som kallades för patron-klientsystemet. Det här var egentligen en kedja av beroendeskap som knöts mellan fria människor över de samhällsklasser som fanns i Rom. Det handlade om att man som fri människa kunde ingå i ett patron-klientförhållande med någon. I ett sådant förhållande fick patronen makt över klienten, i utbyte mot att klienten bland annat fick beskydd och ta pengalån av patronen. Patronen var alltså den mäktiga i förhållandet, och klienten var skyldig att göra i princip vad som än patronen krävde. De här patron-klientrelationerna var oerhört utbredda i Romarriket, och formade en slags social hierarkisk kedja från människor som levde nere i låga samhällsklasser ända upp till kejsaren. Krasst, kan vi säga att konsekvensen av patron-klientsystemet var att i princip alla i Romarriket var skyldiga att göra någon eller flera andra människors privata vilja.

För det var inte bara de fattigaste som drabbades av att behöva svära deras liv och trohet åt någon patron för att man inte kunde betala sina skulder. För om vi tänker oss att de rika ofta var patroner åt någon eller några klienter, så var det ju kostsamt att vara patron också — eftersom det innebar att betala andras skulder, och betala soldaters löner för att kunna beskydda sina klienter. Så för att ha råd att vara patron, så behövde patronerna också skaffa sig patroner som hade lite mer pengar, makt eller båda. Jag vet inte, det kanske är lite som att ta lån för att betala av lånen.

Hursomhelst… var nästan ingen helt fri från det här i Romarriket. Man hade förpliktelser mot den som var ens patron, och man behövde göra det som ens patron krävde av en. Även de rika hade alltså människor som stod högre upp än dem i näringskedjan, som de behövde böja knän till. Det var som en närmast oändlig kedja av skuld och tjänstutbyte. Ett av Romarrikets fundament verkar alltså ha inneburit att ingen står skuldfri. Så när Jesus här i Lukas 17 pratar om slaveri, gör han det med en profetisk insiktsfullhet. Han har sett patron-klientsystemet för vad det är, och jämför det med slaveri. Låt oss fundera några sekunder. Kan vi se något idag som vi inte kallar slaveri, men som vi någonstans ändå kan likna vid det?

Några av de som Jesus riktar sig mot i Lukas 17 är dessutom några som äger regelrätta slavar. Slavar hade i princip inget människovärde alls i Romarriket, och sågs snarare som en handelsvara som ägaren kunde göra vad den ville med. Det fanns till exempel inga konsekvenser för en slavägare att varken döda eller våldta sin slav. Om inte slaven jobbade tillräckligt bra, kunde slavägaren straffa slaven hur den ville. Även om en klok slavägare såklart var god mot sina slavar, var det alltså ändå oerhört riskfyllt att vara slav, och det var sällan något man gick frivilligt in i. Slaven existerade för att göra vad än slavägaren ville.

Här i Lukas, tar Jesus upp ett exempel där slavägaren verkar äga någon form av gods, och godsägarens slavar sköter jordbruk eller herdar får. När slaven kommer hem – slaven som Jesus förstår är precis lika mänsklig som slavägaren – bryr sig då slavägaren om att slaven troligen är hungrig eftersom denne halvt slitit ihjäl sig hela dagen? Nej, slavägaren tänker istället på sig själv först. Vad är då meningen med det Jesus säger? Vad vill Jesus säga till sin tids slavägare?

Det är tyvärr inte så enkelt som att Jesus bara säger ”släpp era slavar fria”. Eller ”let my people go”, som Moses säger till Farao i 2 Mos, eller Christian Bale i den där Exodusfilmen för den delen… Jesus förstår att situationen i hans tid inte är så enkel, eftersom slaveriets regler tas som så självklara, och han vädjar därför till känslorna hos slavägarna:

Luk 17:9–10
9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser… 10 Alltså är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: “Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Istället för att befalla slavägarna om att deras slavar ska bli fria, vill Jesus att slavägarna ska inse att även de är slavar. Kanske inte på samma sätt som de regelrätta slavarna, men även slavägarna är ju skyldiga att göra dels sina patroners vilja. Att utan tacksamhet tvingas göra saker mot sin egen vilja. Ett slags slaveri. Jesus vill att slavägarna ska relatera, och inse att även slavarna är människor som de själva, och deras slavar bör därför behandlas som medmänniskor. I förlängningen som jämlikar, med den bakomliggande tanken som vi finner i bland annat Matt 7:12: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Vi har varken regelrätt slaveri eller patron-klientsystemet här i Sverige idag. Men vi har människor som tvingas göra andras vilja på grund av hur vårt samhälle ser ut. Ibland ställer vi vår vilja så högt, att vi inte tänker på konsekvenserna för andra. Ibland är det inte helt tydligt för oss hur detta sker, eftersom vi tar så många saker som sker för givet i vårt samhälle. Men låt oss då minnas att Jesus talar till människor som helt tog saker som slaveri och patron-klientsystemet för givet — och Jesus radikalt ifrågasätter det. Finns det liknande saker idag vilka vi som Jesu lärjungar bör vara vaksamma på?

Jag ska ta ett par exempel på saker som vi kan likna vid slaveri idag. Människor lever ibland under värre förhållanden än sexslavar, för att andra människor sätter sin sexuella åtrå över andra, genom att stötta pornografibranschen. Människor sliter halvt ihjäl sig för småpengar på andra sidan jorden för att andra människor ska kunna köpa billiga kläder. Människor låter andra människor utvisas till osäkerhet och en möjlig död för att människor inte vill tänka sig att ge upp en del av sin egen säkerhet eller ekonomiska trygghet. Människor kan inte tänka sig att göra avkall på deras livsstil, trots att människors livsstil gör klimatet till en tickande bomb. Människor har skulder upp till halsen, som människor måste göra i princip vad som helst för att betala.

Slaveri existerar i många former. Ibland är vi slavar för våra begär, ibland är vi slavar för fixering av det yttre och ibland är vi slavar för ideologi, tradition, pengar eller politiska åsikter. Inte minst är vi slavar för vår egen säkerhet och bekvämlighet. Jag tror att Jesus vill befria oss från våra bojor, för vår egen och våra medmänniskors skull. För det finns ett rike som står över det som är samhällets — samtidigt som det är mitt ibland oss. Guds rike. Som vill få oss att nå nya insikter om saker vi tar för givet. Jag tror att Jesus vill visa var i vår värld som Guds rike behövs som mest, för att vi genom helig Andes kraft ska kunna utmana oss själva och varandra till att göra världen till en bättre plats. Inte bara för mig och dig, men för alla.

Vi kan ibland rannsaka oss själva och veta att något är fel. Att något är synd. Men kan vi med självförtroende också säga att vi verkligen tror att Kristus kan befria oss från synd?

Jag menar inte i en framtida domedag, utan jag menar här och nu. Jag tror att genom helig Andes kraft, och i bön, kan vi övervinna allt mörker inom oss, med Guds ljus i Jesus Kristus. När jag tidigare studerade till präst, tog jag mycket till mig Luthers ord ”sola gratia”, vilket betyder ”nåden är gratis”. Men mer och mer inser jag nu att nåden inte alltid är gratis. Utan tack vare att Jesus gett oss den helige Ande, har vi fått en del av Guds auktoritet in i oss, för att tillsammans med Gud ta hand om skapelsen, och även oss själva. Att besegra synden är inte enkelt, och det är inte alltid gratis. Men det är en utmaning som Gud i Jesus Kristus ger oss när vi ställs inför synden. I första hand vår egen. Tänker vi sen på vad Jesus sagt, vädjar Jesus inte bara till slavägarna för sin tid, utan också till oss. Jesus vill att vi ska befrias från vår synd för att vi ska ge plats åt att älska vår nästa. Så att vi i frihet kan välja att älska våra medmänniskor.

Fastan börjar om några veckor. Ju längre tid jag är kristen, desto viktigare tycker jag att fastan är. Särskilt om vi ser det som att: vi kan fasta från mer än bara mat. För då kan vi i samband med fastan få möjlighet att fundera på vad det är för syndens slavok vi vill be Gud att befria oss från. När jag var ny kristen, tänkte jag att Guds nåd befriar mig från skuld, även om jag fortsätter att göra det som är fel. Idag tänker jag att Guds nåd kan befria mig från skuld, för att Gud förvandlar våra liv. Jag tror att Gud vill förvandla våra liv och vår värld genom oss, i helig Andes kraft. Gud ger oss i sin Ande auktoritet och makt att inte längre vara slavar för synden, utan att bli fria i Kristus. Gud vill helga våra liv. Gud har gjort oss till sin avbild för att vi ska bli likare Gud själv. Och Gud vill lyfta bort slavoken som tynger våra axlar, vilket Gud också känner med oss. Och Gud vill fram till befrielsen hjälpa oss att bära det som tynger oss.

Vilken är så synden som förslavat dig? Vilken synd önskar du att Gud befriar dig från? Vilken synd förhindrar Guds kärlek från att flöda fram i ditt liv? Eller, vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?

Bär med dig frågan, och låt fastan om några veckor bli början på ett bönesvar, som du genom att möta Gud låter göra till sanning. Ta synden på allvar. Besegra den, och låt den aldrig besegra dig. För som jag sa i början, finns inte något slaveri i Guds rike. Varken i himlen eller på jorden. Varken regelrätt slaveri, eller något som förslavar. I Gud så blir vi fria. Glöm sedan inte: du behöver sällan vara ensam i din frihetskamp. Låt oss gå mot befrielsen tillsammans med Guds och varandras hjälp i helig Ande och bön. Låt oss till sist leva i befrielsen som Gud vill ge oss genom sin son Jesus Kristus, vår befriare. För i Jesus Kristus, är vi inte längre slavar för synd.

Gud, tack för att vi får komma inför dig med all vår synd. Vi ber så om att du ska besegra all synd. Inte minst vår egen. Vi ber dig om ljus för att vi ska se synden som finns i var och en av oss, och vi ber för att du med ditt ljus besegrar den. Vi ber om helig Andes kraft, att bära oss till ny insikt och andlig rikedom i dig, även när vi riskerar att förlora bekvämlighet och delar av det som den fysiska världen kallar rikedom. Vi ber för att ditt rike ska bryta fram genom oss, i oss och runtomkring oss, för att ditt ord ska befria var och en till att leva i ditt hjärtas sanning. Befriade från osanningens och syndens slaveri. I treenighet, Amen.

Uppenbarelsens ljus, 2019-02-03 (Karin Wiborn)

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14-18)

——

Och ordet blev människa,
ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, och som var Gud.
Ordet, genom vilket allt blev till för i begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

I början sa Gud och vi blev till, inte bara vi, utan allt som är.

Idag är det nyfödingarnas och gamlingarnas dag. Det lilla barnet i templet och Symeon och Hanna möter varandra och där uppstår någonting alldeles särskilt.

Idag är det som att orden stockar sig i mig. Alla fina, stora ord som jag vill förklara, förkroppsliga, ge mening för att vi ska kunna tala, förstå och komma vidare i våra liv och i vårt hopp.

Mina tankar flyger hit och dit och hittar inte riktigt fäste. Där är ljus och mörker, uppenbarelse, nåd och fullhet, och det skapande ordet. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir människa – ett oerhört under.

Och på vårt altarbord står bröd och vin redo. Mysteriet väntar på oss när Kristi blod och Kristi kropp – Kristus själv blir en del av våra blodomlopp.

Det är inte bara Symeon och Hanna som inbjuds till ett möte med barnet som är ett ljus med uppenbarelse.

Ofta ser jag mitt liv som en oändlig nåd och gåva.

Jag är i grunden glad att finnas till och jag har fått gåvan att ha nära till det ljusa, det välsignade, samtidigt som jag är medveten om mörkret inom och runt mig.

Och där balanserar jag i tro och tvivel. Tvivlet för min del handlar sällan om Guds existens eller hur meningsfullt och vackert liv i sig är. Mitt tvivel berör mer hur vi människor – jag själv inkluderad – låter ordet, Kristus, ljuset, meningsfullheten, nåden och sanningen bo bland oss. Lite som Paulus uttrycker det; det goda som jag vill, det gör jag inte, däremot det onda som jag inte vill….

När vi föds, vi människobarn, lämnar vi det skyddande mörkret i livmodern för att bli till i ljuset. Det första vi gör, och det alla runt oss väntar på när vi kämpar oss ut, är skriket. Vi anländer in i världen, in i ljuset och med ett kyrie – Herre, förbarma dig.

En fantastisk paradox, en motsättning i bildspråket. Vi kommer ut i ljuset och skriker av smärta, vånda och ängslan. Det är inte alltid vi tänker ur barnets perspektiv när vi talar om födslovåndor, men bara tänk hur det är att komma in i ett nytt, okänt, och därmed osäkert skede. Herre, förbarma dig. Kyrie Eleison

Varje människa är unik, vi skriver vår alldeles egna historia utifrån det liv vi lever, och samtidigt delar vi – i vår olikhet – många livserfarenheter.

Vi växer, åldras, ser hur de som är före oss i familjekedjan åldras och hur de som är efter mognar och vecklas ut.

Och i alla skeden finns en beskärd del av tacksamhet och vånda. Lovsång och kyrie. När barnet föds tackar vi för livets outsägliga gåva, och i samma stund finns där ett Herre förbarma dig över mitt barn i denna ibland så osäkra värld.

Och när livet är på väg att ta slut bor där kanske ett Herre förbarma dig, ta emot mig trots… samtidigt som ett tack för ett rikt liv.

Kyndelsmässodagens berättelse om Josef och Maria med Jesus i templet där Symeon och Hanna finns ger oss ett möte av människans olika åldrar. Det nyfödda barnet med föräldrar och två åldringar, på väg mot sina livs fullbordan.

Symeon och Hanna prisar och lovar Gud. De ser ett hopp i det nyfödda barnet, Symeon säger: Mina ögon har skådat frälsningen, här kommer ljus och härlighet. Nu kan jag gå hem, nu kan jag dö i frid, för ljuset är här. Och Hanna tackar och prisar Gud. Hon berättar för alla som väntade på befrielse om barnet.

Vi är omgivna av ljus och mörker, lovsång och bön om förbarmande – vågar jag påstå i en salig blandning?

Det är en oändlig nåd att få finnas till men det är också förenat med smärta, och det ska vi inte blunda för.

Nåd och sanning, skriver Johannes. Ordet som blev människa och bodde bland oss var full av nåd och sanning.

Orden nåd och sanning är en vacker kombination. Nåd skänks fritt och villkorslöst. Sanning är ett mer komplicerat ord, och jag väljer att i det här sammanhanget ge sanning betydelse att se något som det verkligen är. Som om ljuset faller på och ger klarhet, tydlighet och konturer.

Livet, tillvaron och världens tillstånd är sannerligen inte endast vackert. Jag säger bara #metoo, orättvisor, fattigdom, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, stress, global uppvärmning och jag kan fortsätta. Det finns sanningar, verkligheter som är viktigt att se som gör mig rädd och orolig, som leder mig till Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig över oss.

En annan sanning är kärlek, läkekonst, ökad läskunnighet, hjälpande händer, solljus, arbetsglädje, hållbarhet, mångfald. Livet är också vackert.

Inkarnationen, detta att Gud blir människa, att ordet blev människa och bodde bland oss betyder att vi såg hans härlighet och att Gud såg vår härlighet men också vårt mörker. Och gav oss nåd och sanning. Fritt och villkorslöst.

Vad har då allt det jag säger för betydelse? Faktum är att det är centrum i min tro och kanske är det därför jag idag har svårt att riktigt klä det jag vill ha sagt i tillräckliga ord, för det vill inte riktigt formuleras. Så är det med mysterium, hur det än sägs finns något bortom, något djupare, något mer.

Jag är djupt tacksam över livet som är mig givet, fritt och villkorslöst. Jag vill ha del av sanningen också när den inte är behaglig, för att leva i uppenbarelsens ljus, att se verkligheten som den är. Där vill jag brista ut i lovsång över livets skönhet och jag vill skrika mitt kyrie – herre, förbarma dig över dess skörhet. Jag vill leva i nåden och sanningen som kom genom Jesus Kristus, hellre än lagen som gavs genom Mose.

Som människor och församling, som Kristi efterföljare behöver vi tala mer om hur vi lever våra liv i nåd och sanning och inte genom lagen, bortom moralismen. Vad kan vi på riktigt göra för att leva hållbara liv med varandra och ge varandra hållbarhet utan att moralisera? Hur stödjer vi varandra i en positiv utveckling och vilka steg kan jag ta i helgelse för ett liv i nåd och sanning bortom lagen?

När ångesten rister i livsträdets stam, då kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk (ps 62)

 

 

 

 

 

 

Bönen, 2019-01-20 (Misha Jaksic)

Om den bedjande (kristna) människans betydelse för världen

Textläsning :
GT :                   Jona 1:1-16
Epistel:           1 Tim 2:1-7
Evangelium: Mark 4:35-41

Tillvarons sjönöd

Ett skepp håller på att gå under för starka vindar och höga vågor, och dess passagerare drabbas av panik. Sitt enda hopp ställer de till en av passagerarna – deras ledare, som de valt att följa och kalla Mästare, och på vilkens uppmaning de valt att ge sig ut på djupt vatten som människofiskare. De vet inte riktigt vem Han egentligen är och vart de egentligen är på väg tillsammans med Honom. Ändå vet de att Han nu är deras enda hopp, den ende de har att vända sig till i sin dödsångest. De hade sett Honom utföra underverk, de hade vagt börjat identifiera Honom med den levande Gudens svar på människans vånda i världens tåredal. De väcker Honom, där Han ligger i aktern och sover: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” (Mark 4:38) ”Herre, hjälp oss, vi går under!” (Matt 8:25)

Några århundraden tidigare var ett annat skepp på väg på ett större hav, en längre resa och med en avsevärt större och brokigare passagerarskara. När detta skepp råkade i sjönöd, började också dess passagerare ropa efter det mirakulösa ingripandet, var och en till sin gud. Också här sov huvudpersonen, nyckelpassageraren. Också han blev väckt: ”Hur kan du sova så? Stå upp och åkalla din Gud. Kanhända skall den Guden tänka på oss, så att vi inte förgås.” (Jona 1:6) Passageraren visade sig verkligen ha lösningen på problemet. Det var han i skaran som hade relationen till Herren, den levande Guden. Det visade sig t o m att han, som var den direkta orsaken till stormen på havet – han som genom att självmant och uppoffrande låta sig kastas överbord – skulle rädda alla de övriga från att drunkna.

Det finns stora och starka typologiska paralleller mellan profeten Jona i GT och Jesus Kristus NT, något vi återkommer till avslutningsvis, utifrån ett bredare religiöst perspektiv.

Den treeniga kallelsen och bönen

”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26) är de gudomliga orden som föregår människosläktets tillkomst. Människan har sin tillkomst i en gudomlig dialog mellan de tre Personerna i den Heliga Treenigheten. Som skapad till Guds avbild är människan en fri, förnuftig, besjälad relationsvarelse, satt att leva i gemenskap med, i relation till, den Gud som skapat henne och med hela den omkringliggande skapelse Han insatt henne i och gjort henne del av. Ortodoxa kyrkan betonar människans mikrokosmiska uppdrag i skapelsen. Genom sin avbilds avtryck i den skapade människan, ger Gud henne uppdraget att vara länken mellan Skaparen och det skapade; att i sig rekapitulera hela skapelsen och frambära den till Gud i ett förädlat skick, i en akt av medskapande, såsom en förmerad talent. (Matt 25:14-30)

Liksom Gud är treenig, kan även människan, Guds avbild, i detta sitt mikrokosmiska uppdrag uttyda tre särskilda kallelser: den kungliga, den prästerliga och den profetiska.  Också människans, Guds avbilds, sätt att i bön kommunicera med Gud, sin Urbild, skulle kunna ses som treenig. Aposteln Paulus uppmanar i sitt första brev till Timotheos ”först och främst till bön och åkallan, till förbön och till tacksägelse” (1 Tim 2:1). Detta trefaldiga sätt att be är inget som Paulus hittar på, utan något han traderar från Kyrkans judiska arv. Även i judendomen benämns bön bl.a. som shevach (lovprisning), hodaya (tacksägelse) och bakasha (förbön), som väl skulle kunna relatera till människans trefaldiga kallelse.

Den kungliga kallelsen relaterar till Faderns person i Den Heliga Treenigheten. Det är den rådande, förvaltande uppgiften (1 Mos 2:15); att genom den särskilda intellektuella, förnuftsmässiga och kreativa förmåga hon fått, som man och kvinna, skapelsens kung och drottning, sätta en kärlekens krona över hela skapelsen, genom att förvalta den, gestalta den, i enlighet med Guds vilja; att genom kärlek och omsorg om allt skapat förvalta harmonin som Gud insatt i sin skapelse.

Genom sin kungliga kallelse i skapelsen är människan en homo adorans, en bedjande människa, en människa som, genom vad vi kallar för bön, har en direkt kommunikation med Gud, en släktskapets relation (mellan det mänskliga och det gudomliga) i det hon kallar Honom för Fader: En kommunikation genom vilken hon uttrycker sin hänförelse över skapelsens under, i vars själva mittpunkt hon själv är; en kommunikation genom vilken hon efter syndafallet uttrycker våndan över sina egna misslyckanden i skapelsen, och ber om Guds nåd och ingripande; en kommunikation genom vilken hon strävar mot sitt egentliga ”jag” och sin egentliga hemhörighet i Guds rike. Shevach, lovprisning, är det tydligaste böneuttrycket för människans kungliga kallelse.

Den prästerliga kallelsen relaterar till Sonen i Den Heliga Treenigheten. Det är den eukaristiska, tacksägande, frambärande uppgiften; att i akt av medskapande frambära det skapade till Gud i ett förädlat skick, såsom vi liturgiskt uttrycker det: ”Vi frambär Dig Ditt eget av Dina egna gåvor; å allas vägnar och för alla.”

Genom sin prästerliga kallelse är människan en homo liturgicus. Hon är en liturgisk och eukaristisk varelse. Hon får bli ett med skapelsen genom att i tacksägelse nära sig av den (1 Mos 1:28), liksom hon genom eukaristin få bli ett med Kristus, genom att nära sig av Honom (Joh 6:54-58). Hon får nåden att namnge och identifiera allt levande i relation till Gud och till vartannat (1 Mos 2:19), liksom hon själv är namngiven och identifierad av Gud (1 Mos 17:5; 35:10, Jes 14:9). Även den syndafallna och dödliga människans relation till Gud uttrycks främst liturgiskt och eukaristiskt. Människan har den reproduktiva gåvan. ”Jag har fött en man genom Herrens hjälp”, säger Eva (1 Mos 4:1). Och de första människornas avkomma frambär offergåvor åt Herren (1 Mos 4:3-4).  Helige Johannes Chrysostomos säger: ”Överallt, var man än befinner sig, kan man genom bönen uppresa ett altare åt Gud i sitt sinne”. I den ortodoxa kristna traditionen är gemenskapens liturgiska samling runt Kristus det yttersta förverkligandet av människan som Guds avbild, förebådande människans eviga liturgiska kallelse i Guds rike, människans gudomliggörelse.  Hodaya, tacksägelse , är det tydligaste böneuttrycket för människans prästerliga kallelse.

Den profetiska kallelsen relaterar till den Helige Ande i den Heliga Treenigheten. Det är den profetiska uppgiften, genom vilken människan ser och kan uttyda skapelsens sammanhang, finner sin rätta plats i skapelsen och alla dess sammanhang, i en kärleksfull relation till Skaparen och det skapade.

Genom sin profetiska kallelse är människan en homo communicans, en gemenskapens människa. Den Helige Ande gör det tillkommande Gudsriket närvarande redan i tid och rum. Skapad till Guds avbild är människan insatt i en gudomlig relation i spänningsfältet mellan det som är och det som skall komma. Av den begynnelselöse Guden är hon kallad från intet till vardandet: till att vara, liksom Gud är (2 Mos 3:14). Människan är både en rationell och en relationell varelse, genom vilken Gud valt att förankra sin vilja i skapelsen, genom vilken Han kommunicerar med hela skapelsen. Samtidigt bär människan i sig ett Guds avtryck, som gör att hon, och genom henne skapelsen, kan relateras till evigheten och kommunicera med Himmelriket. (”Han har också lagt evigheten i människornas hjärtan”, Pred 3:11), en relation och kommunikation helt avgörande, inte bara för människan som varelse, som ett vardande, , utan även för hela skapelsen som hon i sig rekapitulerar. Bakasha, förbön, är det tydligaste böneuttrycket för människans profetiska kallelse.

Jonatecknet som ett försoningens tecken

Hur kan vi då såsom dessa ”trefaldiga tillbedjare” av den ene, treenige Guden relatera till Gudstillbedjare, till homi adorans, i andra religioner? Jesus själv mötte den starkaste tron och den mest uthålliga bönen bland utanförskapets människor, d.v.s. människor som inte uppfattades vara bland de utvalda: den kananeiska kvinnan, den romerske officeren, rövaren på korset, m.fl. Stormen i Jonas bok tjänar som en bra bild av den mångreligiösa världen, som den sett ut i olika tider – som den såg ut i den antika världen och som den ser ut i dag i globaliseringens tidevarv. Många skepp har gått under på världens alla hav, många modernare och nya skepp har byggts, som förbättrar möjligheterna till kommunikation mellan världar och kulturer, ja även sådana som tar oss med på hissnande odysséer i världsrymden. Ändå står människan frågande inför sig själv som ett mikrokosmos – som genom sina Gudagivna förmågor lyckas utröna en hel del av sin omvärlds hemligheter, men som inte till fullo kan utröna sitt eget väsens gåtor, som får sitt liv från någon Annan, som alltid i slutänden måste kapitulera inför livets och dödens gåta och överlämna dessa sina tillkortakommanden i denne Andres händer.

En värld med olika tros- och gudsuppfattningar har alltid funnits och kommer att finnas så länge Gud låter jorden bestå. Låt oss likna Jonabokens sjunkande skepp vid vår egen jord – passagerarna vid mänskligheten, jordens alla invånare, hörande till olika kulturer, religioner, raser, språkgrupper. I det krympta livsutrymmet, i den gemensamma utsattheten, där alla egna ansträngningar tycks uttömda, vänder de nu sig tillsammans till en högre verklighet. Samfällt brukar de sina relationer till ”högre väsen”, till makter som ligger utanför dem själva, för att hitta sin räddning, den gemensamma räddningen. Den överhängande faran sluter oss samman, kakofonin av mångahanda olika och skilda rop formas till en polyfonisk enhet, egentligen inte särskilt olik apostlarnas rop i tillbudet på Galileiska sjön: ”Herre, hjälp oss, vi går under!”

En människas levande relation till den levande Guden, Som Själv är relationer i Den Heliga Treenigheten – en människas kenosis, självutgivelse, som präglas av relationerna inom Den Heliga Treenigheten, liksom relationen mellan Gud och människan – var tillräcklig för att alla passagerarna på Jonas skepp skulle räddas. Och alla kom genom händelsen till tro på den levande Guden. Det är så vi ortodoxa kristna uppfattar oss i relation till de icke-kristna religionerna. Gudstron, Gudslängtan, Gudsfruktan delar vi redan över religionsgränserna. Kristendomens särskilda bidrag är relationen till levande Gud, till den kärleksfulla relationen mellan Personerna i den Heliga Treenigheten, som gör att kärleken inte endast är en av Guds egenskaper eller attribut, utan fastmer att Gud är kärleken (och naturligtvis betydligt mer än vad vi människor kan förstå begreppet), vilket tar sig uttryck i Guds människoblivande – sändandet av Sin enfödde Son för världens frälsning. Genom att leva i den Heliga Treenighetens mysterium – genom att anropa och kalla Gud för Fader, genom att efterfölja Jesus Kristus, Guds Son, i Hans kärlek och självutgivande för världen, genom att förvalta skapelsen genom den Helige Andes livgivande gåva – bereder den bedjande, tacksägande och kommunikativa människan hela världens frälsning.

Relationerna mellan passagerarna på Jonas skepp kan lära oss mycket om respekten gentemot varandra i en värld av kulturell och religiös mångfald, att se möjligheter till en Gudsrelation även i de religioner som inte har den nära personliga relationen till Gud, som vi kristna upplever att den Treenige Guden ger oss. Passagerarna på den omtalade resan åkallade var och en sin gud. Det var viktigt för dem att var och en skulle engagera sig i åkallandet av ”den högre Makten” som skulle rädda dem alla från undergången. Här möter vi en enorm dynamik, en aktivitet som alla skulle vara delaktiga i, som ingen fick vara utanför, något av en leiturgeia, folkets gemensamma arbete (vilket ordet betyder på grekiska). Jona, som förhöll sig passiv, uppmanades att be han också, men till ”sin egen Gud”, till den Gud han kände, inte till någon av de för honom främmande gudar som de andra tillbad. Inte heller uppmanade eller tvingade han de övriga att tillbe Herren, hans Gud, som ett villkor för räddningen.

I Ortodoxa kyrkan läses Jonas bok alltid i sin helhet, tillsammans med ytterligare 14 gammaltestamentliga läsningar som syftar till dopet, i Påskaftonens aftongudstjänst, som föregår den stora Dopliturgin. Jonas bok är dessutom temat för 6:e sången i morgongudstjänsternas kanon. Kanhända är det i Jonatecknets mysterium som vi också kan hitta ett kristet synsätt och förhållningssätt till människor av andra religioner – med den libanesiske metropoliten George Khodrs ord: ”Kyrkans hela missionsaktivitet riktas mot Kristus som sover i religionernas natt.”

Tillvarons eviga vila

Jorden är som en farkost som styr genom nattens storm. De höga vågorna, de farliga klipporna, det svarta avgrundsdjupet kan ses som symboler för alla reella hot mot farkostens, jordens och mänsklighetens, existens: krig, svält, miljöförstöring. Passagerarna är jordens folk, som i sin vanmakt ropar och ber – var och en till sin gud, och ändå samfällt till allas vår ende och levande Gud. De kristnas särskilda kallelse, som varken kan eller får skiljas från kärleken till och respekten för de icke-kristna religionerna, är att identifiera denne levande, kärleksfulle och människoälskande Guden, att visa på Personernas relation i den Heliga Treenigheten, samt på den personliga relationen mellan oss människor och den levande Gud, som religionerna, var och en på sitt håll och sitt sätt, redan tillber. Gud ledde till sist den motsträvige profeten till uppgiften, som den senare in i det längsta ville undkomma: att kalla staden Nineve (dagens Mosul i Irak) till bot, till en återupprättad Gudsrelation. Kanhända kan även vi i vår tid lära oss något därav, i vår motsträvighet, skepsis (mot) eller fruktan för andra religioner. I likhet med Jona kan vi se vår särskilda kallelse att förbereda världen för mötet med eskaton, Guds Rike: Att bereda världen för det gemensamma mötet med den gudomliga verkligheten vid tidens ände; Att på vägen dit hjälpa världen att upptäcka Gudamänniskan vilande mitt ibland oss alla, såsom Han vilade bland sina apostlar vid stormen på Galileiska sjön; såsom Han vilade på den stora Sabbaten, då livet i graven vilade sin livgivande vila, för att genom den ge liv åt alla, liv i överflöd.

Misha Jaksic

 

Jesu dop, 2019-01-13 (Petter Jakobsson)

1 Joh 5:6-12

11. Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12. Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.

Det här är den söndagen på året då vi berättar om Jesu dop och om vem Jesus är. Samtidigt har vi ett litet barn som ska barnvälsignas och vi är i en baptistkyrka.

Jag tror att tillhörighet är den största bristvaran för de flesta av oss. Känslan och vetskapen om att man verkligen har en självklar plats som är en egen. Upplevelsen av att höra till, att vara hemma, att vara helt säker. Att det finns saker som ligger bortom det valbara och flyktiga.

Hur blev det så?

Jag tänker på min mormor som föddes för nästan 140 år sedan i en tid som teknologiskt hade mer likheter med vikingatiden än med vår. Hon hade kanske färre val under sitt liv än jag har under en enda dag. Hon kunde troligen välja vem hon skulle gifta sig med, hon kunde i någon mån välja vilken kyrka hon skulle tillhöra. Men inte utbildning, inte resande, inte yrke, inte om hon skulle ha barn eller inte. Inte var hon skulle bo.  De första fyrtio åren av hennes liv hade hon inte rösträtt. Hennes liv var rikt på tillhörighet och sammanhang och fattigt på frihet. Hennes liv var ganska likt miljarder kvinnor i fattiga länder idag. Ganska få val.

Jag föddes för drygt femtio år sedan. Jag föddes liksom i en tid när folkhemmet stod på topp. Det fanns en plan för allt. Ett svar på alla frågor om hur vi brukar göra. En kollektiv lösning.

Någonstans där ändrades allt. Valmöjligheterna exploderade. Min generation brukar kallas generation X- den första generationen som levde helt med bilden av att vi var ensamt ansvariga för våra liv. De äldre suckade och talade om att individualismen bredde ut sig och trodde kanske nånstans att vi- folkhemmets prinsar och prinsessor skulle ändra oss och bli som dom, bli kollektiva. Men vi stod själva med ansvaret för hela vårt eget livsprojekt. Den som föds nu och de som kallas millenials står fortfarande med friheten och ansvaret, men utan den trygga grund som folkhemmet utgjorde. De som är unga nu står med hela bördan av att ha miljoner möjligheter, miljoner framgångsberättelser, men helt utlämnade till att själva få ansvarar för allt detta. Ingen äldre kan ge svar, inga upptrampade stigar finns, inga giltiga råd om hur vi brukar göra. Allt kan väljas och allt måste väljas. Inget är givet och självklart. Detta är både skräckinjagande och underbart. Vi har alla lämnat den mentala byn och klivit ut i en mental väglös öken där vi kan gå vart som helst. Vägen tillbaka till den självklara autenticiteten och tillhörigheten är stängd.

Tillhörighet är den största bristvaran.

Inte konstigt att människor röstar på starka män och auktoritära ledare som lovar att leda oss tillbaka till ett folkhem. Bara det att de inte kan hålla sina löften och att det är ett folkhem som bygger på utestängning av allt som oroar och därför inte är möjligt utan våld och övergrepp på de andra.

Finns det något som kan erbjuda autenticitet utan att vara auktoritärt. Finns det något som kan ge sammanhang på riktigt- utan att kränka min integritet?

Att bli kristen är att få din egen berättelse inkorporerad i en större berättelse. Dopet är en enkel symbol för det. Det som kyrkan har berättat genom dopet från första början är vattnets historia genom bibeln. Och det som kyrkan säger är: att nu är du en del av denna berättelse. Ditt liv har i verkligheten blivit en del av denna berättelse. Din egen berättelse börjar inte med dig, utan med jordens skapelse. Före jorden skapas så står det att jorden var öde och tom. Kaos rådde. Havet var överallt och det första Gud gjorde var att skilja hav från land. I vår svenska tradition är havet positivt, men i bibelns tradition är havet det samma som kaos och elände. Havet är död. Så Gud skiljer hav från land och skapar världen.

Så minns ni berättelsen om Noa- där Gud är på väg att ge upp skapelsen och låter kaos komma tillbaka i form av havet. Där han nästan låter den gå under. Men han ångrar sin vresighet och lovar att det aldrig ska ske igen. Återigen är det havet som hotar.

Profeten Jona som försöker fly undan sin kallelse och sitt uppdrag och som till slut hamnar i magen på en fisk på havets botten- bilden för att vara så långt borta från Gud och liv som man kan vara. Bilden för den yttersta ångesten. Återigen säger kyrkan. Nu är du en del av den berättelsen också. Det är också din historia.

Och den lille gossen Moses som räddas ur floden och folket som går genom havet i flykten från Egypten. Det är då de blir ett folk.

Du är en av dem som döps med Jesus vid Jordanfloden av en subversiv sanningssägande profet. Du är en av alla historiens outsiders som utmanar makterna.

Och du är en del av de första lärjungarnas skara när Jesus går på vattnet. De första lärjungarna är båtfolk. Människor som kan hantera kaos. Som kan hantera vågorna. Den berättelsen är din berättelse nu.

På något vis blir Jesu död och uppståndelse en del av dopet. Att dö, att gå ner i döden och komma upp som något annat. Att gå igenom alla krisers kris och komma upp som något förändrat. Som något nytt och hoppfullt.

Så när en människa sänks ner i dopet är det inte en liten tvätt utan en lång berättelse om att bli en del av skapelsen och av den nya hoppfulla skapelsen.

Det finns något vuxet över detta. Något som både låter mig vara mitt sannaste jag och samtidigt sätter mig i relation och sammanhang. Att komma till tro är att bli sitt sanna jag utan att kränka mig. Att ge mig tillhörighet utan att stänga in mig. Och det är att få sammanhang och ansikte i ett öde landskap. Att möta en Gud som går med mig genom berättelsen. Som inte gör mig mindre eller begränsar min frihet. Men som ser mig som vuxen, bemyndigad och fri, men fullständigt tillhörig och förankrad. Det är en möjlighet.

AMEN