Okategoriserade – Sida 5 – Centrumkyrkan Farsta

Förlåtelse utan gräns, 2023-11-12 (Anders Johnson)

Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela, efter 27 år i fängelse ut i frihet. En plågad, slagen och vad makten trodde, en knäckt man. Han konstaterade: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Hans hjärta var så klart fyllt av hat och längtan efter hämnd men istället, samma dag som han frigavs, höll han ett tal där han ville skapa fred och försoning med den vita minoriteten.
Det är inte så många som skulle klarat av att förlåta det som Nelson Mandela varit med om men han visste att det var enda vägen om inte Sydafrika skulle förtäras av inre stridigheter.

Idag ser vi krigen i Ukraina och det mellan organisationen Hamas och staten Israel. Fruktansvärda lidanden och övervåld som drabbar många helt oskyldiga. Någon gång kommer också de krigen att ta slut, men skall det bli en långvarig fred måste bägge parter först kunna försonas med vad som skett och till viss mån även förstå hur den andre tänkt. I Sydafrika fick förövaren erkänna vad de hade gjort inför de överlevande. Så klart var det svårt att på riktigt förlåta men när de såg hur förövaren uppriktigt ångrade vad han/hon hade gjort, var det lättare att gå vidare och hitta någon form av varaktig relation där ömsesidigt förtroende sakta kunde börja byggas.

Rätt så lätt för oss att sitta här och säga, att stater långt borta skall börja förlåta varandra för ohyggligheter som vi knappt kan tänka oss. Och det är faktiskt inte bara så att det är stater som skall förlåta. Det är en massa människor som också skall förlåta varandra.

I Matt 18 frågar Petrus: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

För några år sedan blev jag rätt ordentligt misshandlad av två personer som jag åtminstone uppfattade som mina vänner. Inte fysiskt men verbalt. Jag minns att jag inte kunde sova, inte tänka på något vettigt. Allt bara snurrade runt det som hänt. Jag försökte bearbeta genom att prata med riktiga vänner, skriva en massa, röra på mig. Att gå hit till kyrkan och leda en gudstjänst minns jag var fantastiskt för då var jag tvungen att fokusera på något helt annat.
Och ni vet hur det är. Tiden läker och det gällde även mig. Ett stort ärr finns här inne och det kommer jag alltid att bära med mig. Har jag förlåtit mina så kallade vänner? Vet inte. Tror snarare att de blivit rätt likgiltiga för mig och jag är inte ens säker på att de förstod hur illa de gjorde mig.

Enligt all forskning är det inte bra att inte kunna förlåta. Risken för hjärtattack ökar, dina kolesterolvärden blir sämre, blodtrycket går upp, du får svårt att sova. Så klart blir du deprimerad och i värsta fall börjar du självmedicinera med alkohol eller andra droger.

Så för att hålla sig frisk och leva länge, hur skall man göra när man känner sig sårad? Tja inte som jag i alla fall och bara låta tiden verka, men vänta ett par dar så att man hinner bearbeta situationen är inte fel. Försök att förstå vad som hände och framför allt varför. Pröva också att sätta dig in i den andres perspektiv. Han eller hon var ju långt ifrån perfekt men det är ju i sanningens namn ingen. Så när du känner att du kan, bestäm dig för att nu är det dags att förlåta. Jag vet, lättare sagt än gjort men…
Och till slut, om du kan och är redo, konfrontera personen och berätta att du förlåtit honom eller henne. Det kan nog kanske bli några tårar men ditt ärr kommer nästan att vara helt borta då.

Men om det är jag som sårat någon, för det kan ju tyvärr hända och förhoppningsvis inser jag det eller någon annan ger mig en vink om att jag farit för hårt fram. Jag brukar tänka och försöka göra så här:
Oftast är det inte bara den andres fel eller bara mitt fel. Om vi blivit osams, ta det nästa dag så att det lugnat ner sig. Sedan sover jag dåligt på natten…
Nästa dag tar jag det jobbiga samtalet, öga mot öga. Ber om förlåtelse för det jag gjort och sagt samtidigt som jag lyssnar på den andre.
Det är ju så att genom att be om förlåtelse och ångra det man sagt eller gjort, samlar man på sig ytterligare en erfarenhet och växer lite som människa.
Hur tänker och gör du?

Dagens text är ju från Matteus-evangeliet och kommer någonstans mitt i bergspredikan, där Jesus berättar hur vi skall leva som kristna. Strax innan själva bönen säger Jesus att på samma sätt som vi skall ge våra gåvor så att det inte syns och blir skrytsamt skall vi också be i vår kammare.

Temat för den här söndagen är ju ”Förlåtelse utan gräns” och eftersom vi kan vår bön tänker jag att vi skall fundera på delar av texten,
”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
och det som står utanför själva bönen men som är med i dagens text,
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”

Det verkar ju enkelt. Jag skall förlåta dem som har gjort mej illa så skall Gud förlåta mig för allt dumt jag ställt till med. Vet ni vad. Jag tror faktiskt att många icke-kristna tror att det är så enkelt för oss, men nej. Vi vet att skall vi få förlåtelsen som betyder något krävs det att vi ångrar oss och försöker låta bli nästa gång.
Och funderar vi lite längre så blir det faktiskt riktigt svårt. Kan den far som blivit av med hela sin familj i ett regn av bomber i Gaza, förlåta dem som är ansvariga för dådet? Jag tror att det är ett omänskligt krav som bara ytterst få personer skulle klara av. Innebär det i så fall att pappan utan sin familj inte kan få förlåtelse av Gud för det han gjort?

Och vet ni vad, jag berättade ju nyss att jag inte riktigt förlåtit dem som gjorde mig illa. Jag har bara bestämt mig för att strunta i dem. Någonstans landar vi alltid i den räddningsplanka som Gud har skickat till oss. Johannes 3:16-18, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.”

Till sist och någonstans där jag började… Hur skall det någonsin kunna bli lugnt och fred i Mellanöstern? Jag har inte svaret men jag är väldigt säker på att det kommer att krävas ledare med vilja att se saker från den andra sidan, kreativitet att finna nya lösningar, mod att börja försoningsprocessen och styrka att någonstans kunna förlåta.

Amen

Ett är nödvändigt, 2023-09-17 (Jonas Thorängen)

Lukasevangeliet 10:38–42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria, två systrar som vi möter i de bibliska berättelserna, erbjuder oss en inblick i olika dimensioner av tro och tjänst. Jesus själv lär oss något oerhört viktigt genom deras berättelse.

Marta representerar det praktiska, det som vi alla känner igen oss i. Hon var upptagen med att tjäna, förbereda måltider och se till att allt var i ordning. Marta representerar vårt vardagliga ansvar, våra uppgifter och vårt arbete. Det är nödvändigt att ha människor som Marta i världen – människor som tar hand om de grundläggande behoven och som handlar med kärlek och omsorg.

Men sedan har vi Maria, som valde att sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning. Hon representerar den andliga dimensionen av våra liv, tid med Gud, bön, och att fördjupa vår tro. Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och det utmanar oss att inte förlora fokus på det som är överlägset viktigt.

Det utmanande budskapet som Jesus ger oss är när han säger: ”Ett är nödvändigt.” Han syftar på att andligt liv, vår relation med Gud, är oöverträffligt viktigt. Det betyder inte att vi inte ska göra våra vardagliga uppgifter som Marta, men att vi måste prioritera den andliga fördjupningen, precis som Maria gjorde.

Så låt oss vara som Marta i vår tjänst och omsorg för andra, men låt oss också vara som Maria i vår strävan efter att fördjupa vår tro och relation med Gud. Ett är nödvändigt, och det är att hålla våra ögon och hjärtan riktade mot vår Frälsare. Amen.

Tack för predikan så långt, säger vi till Chat GPT.
Det är alltså en AI, en artificiell intelligens som har skrivit det jag hittills har sagt.
Några vänner föreslog att jag inför predikan skulle ta hjälp av Chat GPT för att skriva predikan och vi skrev in ”en kort predikan om Marta och Maria och Jesus-uppmaningen att ett är nödvändigt”, och ett par sekunder senare så var predikan klar.

Ja, det var väl ändå ganska bra, eller hur?
Men jag är ändå inte helt nöjd, så jag fortsätter. Om jag får?

Ämnet, formuleringen, ”Ett är nödvändigt” kommer från att evangelieboken relaterar till den äldre svenska översättningen av Bibeln där det står: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,men allenast ett är nödvändigt.”.
I den översättning vi läst idag så står det fast bara en sak behövs.

När Bengt och jag skrev mail till varandra inför den här gudstjänsten, och Bengt frågade mig om inriktningen på predikan så att han kunde välja passande sånger så frågade han om min predikan skulle handla mer om ”tjänst” eller vara mer ”meditativ”?
Spontant tänkte jag svara: Ja!
Men det skulle ju inte ha varit särskilt hjälpsamt att svara ”ja!” och inget mer. Chat GPT säger ändå ungefär just det – vi ska vara som Marta i vår tjänst men också som Maria i vår strävan att fördjupa vår tro och relation med Gud och med tillägget och uppmaningen – ett är nödvändigt.
Ja! Både och.
Men det verkar ju enklare sagt än gjort.

Jag undrar också, är det sant att bara en sak behövs?
Hur tänker vi här i Centrumkyrkan? Fokuserar vi endast på en sak? Är det bara ”ett som är nödvändigt” eller ”bara en sak som behövs”?

Jag tänker att det är många saker som vi som församlingsgemenskap behöver. Vi vill ha en kyrkolokal som vi vill ska användas av många och vi vill att den ska fungera bra, då behöver den underhållas och lagas ibland. Vi vill ha ljud och ljus som fungerar och samma sak med orgel och flygel som behöver vårdas och stämmas. Vi vill ha ett kök som är funktionellt så vi kan fika tillsammans efter gudstjänster och kunna hyra ut till föreningar som behöver möteslokal och ibland vill vi själva ha en fest i våra lokaler – allt detta kräver mångas vilja, händer och kloka tankar för att pengarna ska räcka och vi ska ha det bra här i vår kyrka. Det är inte bara en sak som behövs.

På samma sätt är det ju med oss var och en. Var och en av oss har ju behov som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.
Psykologen Abraham Maslow tog fram en modell, på 1940-talet, som beskrev människans grundbehov. Den här modellen har sedan både kritiserats och vidareutvecklats. Men den beskriver ändå att vi var och en i grunden behöver vissa grundläggande saker så som mat, vatten och luft. På en annan nivå i Maslows behovstrappa – som den kallas – så behöver vi trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och vi behöver förstås vänskap och kärlek, vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla.

Kan vi då säga att bara en sak behövs?

Är det så att vi i vårt samhälle och vår gemenskap här i Centrumkyrkan är så privilegierade så att vi inte ens tänker på alla dessa grundbehov och därför modigt kan läsa och ta till oss de ord Jesus säger till Maria – att bara en sak behövs och att vi då som Maria kan sätta oss ner vid Jesus fötter? Och om det är så, då gjorde väl Marta fel och Maria gjorde rätt, eller hur?

Jag undrar vad det var Maria väntade sig höra från Jesus.
Eller förväntade hon sig att han skulle göra något särskilt.
Och jag undrar vad det var Jesus faktiskt berättade.

Det verkar vara en ganska familjär relation mellan Jesus, Marta och Maria. Det var ju inte vanligt att män och kvinnor otvunget umgicks och samtalade med varandra men här är det Marta som bjuder in, Maria som sätter sig ner intill Jesus för att lyssna på när han berättar och undervisar, kanske är det det han gör? Kvinnor förväntades inte studera vid en mästares fötter. Kvinnor var inte ens värda att lyssna till som vittnen. Men här kommer till och med Marta – en kvinna – och ställer sig framför Jesus och säger åt honom. Hon säger åt Jesus att ta hennes parti i denna syskonrivalitet. Maria måste ju fatta att hon ska hjälpa till.
Men, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria verkar ändå ha allt det där som Maslows behovstrappa säger att vi som individer behöver – de har mat som de bjuder på. De har trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och de har vänskap och kärlek. Vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla. Det är i den tryggheten som också olika tankar och synsätt och viljor kan få uttryckas och en konflikt kan hanteras. I vänskap och med kärlek.

Men vad var det Jesus berättade? Vad sa han, som gjorde att Maria valde att sätta sig ner hos Jesus och ignorera alla de praktiska saker som skulle göras och som hon då överlät på Marta?

I den text vi har läst så sägs inget om vad Jesus faktiskt sa vid just detta tillfälle och Marta och Maria omnämns bara två gånger till i bibeln och då i Johannes evangelium.

Men precis före den berättelse vi har läst idag så finns berättelsen som vi kallar den barmhärtige samariern och direkt efter vår text idag så frågar en av lärjungarna Jesus; ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Och då lär Jesus ut den bön som vi och kyrkor över hela världen ber: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Berättelsen om den barmhärtige samariern börjar ju med att det är en laglärd som vill sätta Jesus på prov och frågar då vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus svarar med motfrågan, ”Vad står det i lagen?” Svaret är: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv… Det är rätt. Gör det så får du leva” svarar Jesus. Den laglärde kunde ha nöjt sig med svaret men han ville ju sätta Jesus på prov och fortsatte ställa frågor och då svarar Jesus, som så ofta, med en berättelse, berättelsen som vi lärt oss kallas den barmhärtige samariern. Det är ju en av storberättelserna som är värd att läsas och reflektera över många gånger, men det gör vi inte just idag.

Kyrkan och kristna finns idag över hela jorden och ännu har ju ingen helt och tydligt kunnat sammanfatta vad Jesus lärde men jag vågar mig på ett försök.

Älska din nästa så som dig själv. Kärleksbudet är det första och det största säger Jesus.
Var som ett barn, var närvarande just nu. Alltid nu.

Och detta får vi öva och pröva i livet varje dag.

Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. En av Beatles mest kända sånger hörde vi melodin till i preludiet vid gudstjänstens början. Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. Jag tror att Jesus och Beatles är helt överens. Och att älska din nästa som dig själv betyder ju att en förutsättning för att älska min nästa är att vara så trygg i mig själv så att jag älskar mig själv. Då kan jag också älska min nästa som jag möter. Att älska sin nästa är också att älska Gud – denna kärlek är hel och odelbar. ”Gud är kärlek” och ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” (1 Joh 4:8-12)

Vid några tillfällen tar Jesus barn som exempel i hur vi bör vara och Jesus tar också barn i famnen. Flera gånger bryter Jesus med de rådande konventionerna och samtalar med kvinnor. Det är tillfällen då männen i hans närhet förskräcks över det olämpliga i att en kvinna rör vid Jesus, kvinnor som smörjer Jesus fötter eller har välluktande olja i hans hår. Maria sätter sig vid Jesus fötter och jag tänker mig att hon är förundrad och uppslukad av hur Jesus är som person och hon vill vara nära för samtal och höra honom. Här och nu.
Barn är här och nu. Små barn uttrycker sina behov och sin vilja på ett omedelbart sätt och de kan uppslukas av ett ögonblick. Så tycks Maria vara också vid detta tillfälle. När Jesus säger åt Marta att hon oroar sig (för) så mycket, fast bara en sak behövs så är det möjligen inte att hon gör fel saker men en uppmaning och utmaning till henne att vara närvarande i nuet också i det som behöver göras, att vara mer som ett barn. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne. Men Marta har också fått den möjligheten. Att vara närvarande.

Att älska sig själv, att älska sin nästa och att alltid vara närvarande i nuet upplever säkert många av oss som att det är lättare sagt än gjort. Men vi får öva oss och pröva oss fram.

Jag lyssnade till biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska biskop, för ganska många år sen nu när han undervisade om bön och uppmaningen om att ”be ständigt” (Fil 5:17), som ju verkar vara en omöjlig prövning av att vara närvarande i nuet. Han sa ungefär så här:
”Vi har ett nu, ett Du och två öppna händer. Du – Gud är alltid med oss och vi får öva oss i att vara här och nu. Tänk dig att du sitter i tunnelbanan på väg till något och det blir stopp i trafiken. Istället för att börja bli irriterad över detta som du inget kan göra något åt så tänk på att vi var och en har ett nu, ett Du och två öppna händer. Tänk om Stockholms alla kristna skulle tänka och göra så, tänk då så många böner som skulle komma upp ur underjorden.”
Tack biskop Anders för de orden.

Att vara är att göra. Att öva att vara närvarande i allt vi gör.
Love is all you need. Love is all we need. Kärlek är allt vi behöver.

Låt oss öva och pröva det.
Amen

Att inte döma, 2023-07-02 (Anders Johnson)

Luk 6:36-42

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan få in en stor stock i sitt öga, men kanske är det här bjälken som vi lever med just nu.

I Stockholm har det så här långt under 2023 varit 25 skjutningar och 12 har avlidit.

Lördagen den 10 juni, bara några 10-tals meter från kyrkan, sköts två människor ihjäl med ett automatvapen som bara får användas av militärer i krig. Hur kan det ha gått så fel? Vem eller vilka var ansvariga för att vi tagit emot så många människor utan att ta hand om dem på ett bra sätt? Vem eller vilka har tillåtit att det skapats områden i Sverige där inte längre svenska lagar råder? Vem eller vilka har tillåtit att skola och övriga sociala myndigheter inte har haft resurser och kompetens att ta hand om ungdomar på glid? Vem eller vilka har låtit de kriminella gängen växa och sett mellan fingrarna på hur deras tentakler växer. Vem underlåter sig att göra? VEM?

I trosbekännelsen läser vi ”… sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Alltså är det inte upp till oss att döma men samtidigt får vi inte vara rädda för att säga till när vi ser att någonting är riktigt fel. Vi måste agera.

För några helger sedan var jag i Kista och fotograferade Kista Sport Club. Jag träffade en massa härliga ungdomar och ledare och vi tog porträtt och lagbilder. En tjej i 20-årsåldern träffade jag rätt många gånger. Hon hade spelat handboll och kom från en rysktalande familj. Nu lägger hon all sin lediga tid på att ge barn från Ukraina en vettig fritid. För dem är ryska vad engelska är för oss, så hon kunde kommunicera med dem. Idrottssverige är fullt av dessa fantastiska ledare som jobbar och sliter med den uppväxande generationen. Inte för att skapa en ny Zlatan men för att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid och ett alternativ till gängens brutalitet.

Här i kyrkan har vi en fantastisk scoutkår med entusiastiska ledare som varje torsdagskväll är med barn och ungdomar och låter dem upptäcka gemenskap och spänning. På somrarna tar de en vecka av sin semester och åker på läger. År efter år.

Hela Människan i Stockholm jobbar ju med utsatta personer och runt Anette Kyhlström finns det en mängd frivilliga som ställer upp och hjälper till.

När skotten föll här i Farsta och många människor behövde hjälp och stöd, då kom Kim och blev en representant för kyrkan här i Farsta. Det stödet han gav var ovärderligt för många av dem han mötte första dygnet. Och Centrumkyrkan i Farsta skulle inte finnas om inte vi medlemmar drar vårt strå till stacken och hjälper till där vi kan.

Dagens tema är att inte döma, och det är sannerligen lättare sagt än gjort, men att döma är inte detsamma som att analysera och försöka förstå vad som gått fel och hur man kan göra saker bättre.

I mitt jobb behöver jag hjälp av en massa andra personer för att vi skall komma framåt. Jag kan tjata, gnata och ligga på men jag vet att det som betyder något är vad jag själv gör. Om jag levererar mina saker i tid kommer andra att göra det också. Börjar jag slarva ser andra att det är ok och hela projektet hamnar på glid.

Dagens text tycker jag är rätt tydlig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda.
Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas.
Ge, så skall ni få.

Så oss alla vill jag uppmana att sträva på med det goda, att hitta vår plats och göra det vi kan och orkar. På så sätt blir vi förebilder för fler och det smittar av sig.

Det goda tar överhanden, vi får ett bättre samhälle och till råga på allt så är jag också säker på att vi får mer skratt och mindre gråt i våra liv.

Amen

Kallelsen till Guds rike, 2023-06-18 (Bengt Ekelund)

Mark 2:13-17

Kallelsen till Guds rike…
När vi möttes i våras i en grupp pratade vi om hur vi kan vara kyrka. Vi kom fram till att vi behöver synas. Vi beslutade att ha pilgrimsvandringar i Farsta Centrum i stället för kyrkkaffe under fastan. Vi pratade om att sätta anslag i våra skyltskåp där det står ”Var inte rädda”, som Jesus och änglarna upprepar vid varje svår situation.

Jag tror fortfarande att det är ett relevant budskap, en meningsfull hälsning. När verkligheten kommer nära faller jag liksom ner i botten av mig själv. Min personlighet och min tro prövas. Jag måste ta ett steg ut på den tunna isen och se om den bär. Eller som Petrus, när han kände igen Jesus, ta ett kliv ur båten och gå på vattnet. Min erfarenhet, som jag inte kan lägga på någon annan, är att det vi talar om i princip, i kyrkan varje söndag och kanske varje dag, håller när verkligheten tränger sig på. Och budskapet som finns i botten är, var inte rädd. Guds nåd kommer underifrån och lyfter oss upp. Det betyder inte ”var dum”, inget är farligt. Vi är inga stålmän eller övermänniskor. Men jag är människa med mina gåvor och möjligheter och tillsammans med dig, börjar vi bygga helhet. Det är inte klokt att inte vara rädd i vår tid. Det är inte vist, menar Paulus. Att gå mot strömmen, att vägra våldet och hämnden, att inte vara rädd. Det är inte den vedertagna, kanske inte ens reflexmässiga reaktionen när vi kommer nära liv och död. Men det är Guds väg. Ronja Rövardotter skulle akta sig för det stora fallet. Alltså gick hon dit. För man kan ju inte akta sig för det om man inte är där.

På konferensen för fängelsesjälavårdare som avslutades i torsdags i Wales valde vi in en pastor från Ukraina i styrelsen. Han delade också sina tankar om vad kriget gör med människor och hur viktigt det är att hålla fast vid det man trott och menat före kriget: att säga nej till våld, att inte gå maktens ärenden och så vidare. På Österåker sjunger vi sången ”För livets skull”, varje gudstjänst sedan kriget började. En livets kampsång. Någon måste säga det någon måste göra det, för livets skull. Gideon var för liten och ung, tyckte han. Vi minns Sara, Abrahams fru, som log när Gud sa att hon skulle få barn, 99 år gammal. Varför log du? sa Gud. Det gjorde jag inte, sa Sara. Jo, det gjorde du visst, sa Gud. En tung dialog. Paulus säger att inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. De flesta av oss som är här idag har inte kommit för att vi är så himla bra. Men vi är människor och det är himla bra och det duger att vara människa. Vi är dessutom människor som inte behöver vara rädda.

I evangeliet kallar Jesus på Levi, antagligen Levi Matteus. Antagligen han som senare skriver Matteusevangeliet. Men nu är han tullindrivare. Landsförrädare. Lurendrejare. Illa sedd och säkerligen utstött. Är han ond? Kanske ibland som du och jag. Kanske hade han bara svårt att säga nej till romarna, eller till en hög lön? Och lite dålig karaktär eller att vara lite karriärsugen behöver väl inte vara ont? Han kanske fick möjlighet att förverkliga sig själv och sa ja till uppdraget. Kanske blev han hotad. Kanske var det ingen som brydde sig om honom och vad han gjorde och så fick han frågan.

En man och en kvinna flyr från Somalia med sina tre barn. I Sverige får de sju barn till. Sen reser mannen tillbaka eller vidare. I Somalia hjälps hela byn åt med varandras barn. I Sverige säger vi ”Sköt dig själv och ta hand om dina ungar. Annars blir du vräkt. ”Är mamman en dålig mamma? Är barnen onda?

När Paulus talar om församlingen som en kropp, är det en förebild för hela samhället. Vi är till för och med varandra. Det är inte ”vi” som är kroppen och resten av världen något slags proteser eller implantat. Det är vi tillsammans som ska vara en kropp.

En bok jag läste för rätt länge sedan heter ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. I två skilda världar har man samma sätt att hälsa på varandra. Författaren flyttar från Djursholm till Tensta för att dela det andra livet. Tyvärr funkar det inte hela vägen, men det är en spännande reflektion, att dela liv.

Några misslyckade fiskare, en utstött tullare, ett par åskans söner och en förrädare. Där har vi några av dem som svarade ja, på kallelsen till Guds rike och följde Jesus. Jag ber att jag och kanske du också ska våga svara ja till kallelsen till mitt eget liv också när det är smärtsamt eller oroande. Jesus säger ”Följ mig! Var inte rädd!” Var inte rädd.

Amen

Påskens vittnen, 2023-04-16 (Bengt Ekelund)

Joh 20:24-31

Jag har just läst Carina Bergfeldts bok ”En bra dag att dö på”, där hon intervjuar en baptistpastor som närvarat vid nästan 300 avrättningar i Texas, USA. Hans uppdrag har varit att trösta och kanske föra dem till tro som dömts till avrättning. En hemsk bok med tanke på den cynism som finns i att makten tar sig rätten att ta någons liv och som på något sätt gör oss alla delaktiga i detta. Någon måste också göra detta uppdrag, tänker jag. Det betyder massor för den som inte känt mänsklig beröring på många år, att känna en människas hand på sin vrist, också när det är det enda som sker i livet. Pastorn är nu, när boken skrevs, själv döende i cancer, vilket också ger en särskild dimension till berättelsen. Orden ”en bra dag att dö på” sades av en man som klev ur fångtransporten med de orden. Han såg en gnutta solsken innan han fördes in i själva avrättningshuset. Pastorn använder själv orden i sin situation, med tillägget ”men också en bra dag att leva”. Han vet inte hur länge det varar men vill ta vara på dagarna som kommer.

Pastor Jim i boken tog inte lätt på sitt uppdrag. Han berättar att han många gånger kom hem sent och grät. Jag berörs såklart av en bok om en fängelsepastor, eftersom jag själv har det uppdraget. Och det närmaste jag kommit pastor Jims erfarenhet är nog de som sitter inlåsta i väntan på utvisning, men också de som uttryckligen inte har ett liv att komma tillbaka till, utanför fängelset. Det är inte lika påtagligt en dödsdom, som i USA, men kan ändå vara ödesmättade möten. Just att inte kunna göra något, mer än att dela en stund av den andres öde och kamp.

Att följa någon de sista livsstegen är inte så många förunnat. En del av oss har varit nära när en anhörig eller vän har dött, oftast på sjukhus. Men de flesta av oss har inte det. Jag vill tänka att det var i den här sfären av liv och tankar som Jesus lärjungar befann sig, dagarna efter att Jesus dött. Ibland kan jag undra hur svårt det kan vara för Petrus att hålla ut hela vägen. Eller Judas Iskariot. Eller Tomas. Vid närmare eftertanke betedde de sig högst mänskligt. Det talas ibland om hur även läkare idag kan ha svårt att tala klarspråk till den som har en obotlig sjukdom som leder till döden. Man vill trösta, man vill ge hopp.

Tomas Tvillingen var inte där när Jesus visade sig första gången för lärjungarna. Han fick vänta en vecka och då kom Jesus, kanske för hans skull, och han fick sina tecken och bevis.

Min favoritberättelse när det gäller tro utan att se är den om muggen och skeden. Om skeden hoppar ur koppen tror jag, fast den ska hoppa i också… För mig som tror är det ett tecken i sig att jag kan använda min hand. När jag slog ihop Bibeln, hoppade skeden ur muggen.

Jesus gör ingen värdering av vilken slags tro man har, men saliga, lyckliga de som inte har sett men ändå tror. Det leder till avslutningen av Johannesevangeliet och 1 Petrusbrevet har också den tanken: Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte men tror på honom och kan jubla i outsäglig, himmelsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars räddning. 1 Pet 1:8

Det blir naturligtvis så att de första kristna måste se och visa på andra tecken, ju längre Jesus dröjde med sin återkomst. Och uppenbarligen har orden och handlingarna hållit. Och det där enkla lilla brödet och droppen vin som sipprat genom kyrkans historia, ner till vårt nattvardsbord, ner på Vatikanens altare och ner i fängelsernas andaktsrum, och till de döende. Ett tecken och en påminnelse eller åminnelse (som det heter i Svenska kyrkan). Det skedde då och det sker nu. Där får jag göra mitt möte med den uppståndne.

Ditt och mitt liv är de vittnesbörd som bär tron till världen idag. Vi förtvivlas ofta över att andra inte kommer till oss, i kyrkan, till våra möten. Men de viktiga mötena sker också i vardagen. Kanske skulle vi vara frimodigare i att dela med oss av vår syn på verkligheten. Jag tror att frågorna om livets mening, födelse och död, hoppet och ondskan, ljuset eller mörkret är gemensamma för de flesta människor. Låt det vara dina frågor också och svara hur du ser på det, utan att förringa den andres tvekan eller undran. Bejaka din egen tveksamhet också ibland. Kanske växer inte kyrkan genom dina vardagsmöten, men världen kan få ett hopp och någon kan se mening i det mörka.

Amen