Okategoriserade – Sida 9 – Centrumkyrkan Farsta

Guds hus, 2022-01-02 (Karin Wiborn)

Julens budskap är hos oss ännu en stund. Gud kommer till jorden som ett nyfött, behövande barn. Jesus föds i Betlehem, Bet – hus, Lehem – bröd, i brödets hus. Jesus som senare kommer att säga om sig själv ”Jag är livets bröd” föds i staden brödhuset. Det stora mysteriet, att Gud blir människa, kallar vi för inkarnationen, det gudomliga tar plats och bor mitt ibland oss. Ordet blev människa och bodde bland oss skriver evangelisten Johannes. Gud blir synlig för oss i Jesus, tar plats ibland oss, blir en av oss. Förunderligt och märkligt; jag behöver om och om igen återvända till detta stora under och tecken på Guds oerhörda kärlek till oss.

Ängelns budskap på julnatten är att jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Jesus återvänder till profeten Jesaja när han driver ut dem som sålde och köpte i templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Guds hus skall vara en bönens plats för alla och ängeln proklamerar att födelsen i Betlehem är en glädje för hela folket.

Jag gläds över att kristen tro är allomfattande och inkluderande. Alla, hela och världen. I Kristus finns en kärlek och ett hem för alla, alla som tar emot och vill höra till. Vår tro handlar om centrum och inte gränser. Mitt i centrum finns en kärlek som går längre ner, bortom och vidare på ett sätt som är mysterium, oändligt, gränslöst.

Nu kanske du tycker jag har gått vilse i relation till dagens text, kanske undrar jag det själv, för nog är det just gränsen som är nådd för Jesus när han kommer till templet och reagerar så starkt att han välter omkull bord, stolar och driver ut dem som sålde och köpte?

En intressant fråga är vem som tjänade på kommersen och varför upprör det översteprästerna och de skriftlärda? Maktförskjutning? Mindre inkomster? Mindre folk i templet? Kort och gott; vem tjänade på kommersen och vem fick betala?

Historien upprepar sig på 1500-talet när Martin Luther kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden. Han blev bannlyst och fredlös.

Historien upprepar sig i Sverige 12 januari 1726 genom konventikelplakatet, förbud att ordna bönemöten på andra platser än i kyrkan, familjeandakter undantaget. Den som ändå anordnade eller deltog i en sammankomst fick böta i en stigande skala. Efter tre gånger landsförvisning. Lagen upphävdes under senare delen av 1800-talet.

Jag förstår viljan att skydda den rätta läran och försvara tron, men tolkningen av vad som är rätt skiljer sig åt.

Jesus gör det när han driver ut de som köper och säljer i templet, och det upprör överstepräster och skriftlärda. Det är Martin Luthers vilja och mission när han spikar upp sina teser. Det är därför frikyrkliga utvandrar till Amerika under 1800-talet. Måttet är rågat. Så nog finns det gräns också i mötet med gränslös kärlek.

Det finns ett bibelord jag ofta återkommer till i självrannsakande syfte, Matt 23:13; Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

Jag är pinsamt medveten om att jag har en maktposition i kyrkan, och i synnerhet i Equmeniakyrkan. Dessutom är jag en världsmedborgare med flera privilegier om än inte riktigt alla, jag är ju kvinna. Med det följer ett ansvar och självrannsakan är viktigt. På vilket sätt bevakar jag gränser i stället för att välkomna in i centrum? Stänger jag till himmelriket för människor och det utan att gå in själv? Hur pass har jag med mitt liv bidragit till att ge nycklar till Guds hus och släppa in den som söker och den som vill be? Ett bönens hus för alla folk…

Så låt oss för en stund tänka tillbaka på just Centrumkyrkan, vårt Guds hus, under året som gått. Delvis har det varit mer stängt – eller begränsat – för oss som brukar komma hit för bön och gudstjänst, samtidigt har Guds hus varit hemma på våra skärmar och telefoner. Samtidigt har mer folk än någonsin varit i vårt kyrkorum för 15 minuters stillasittande efter att ha tagit emot vaccin. Det slog mig, när vi tog en promenad till kyrkan på juldagen och möttes av Hela människans matutlämning, julmusik, krubborna i fönstren och hörde att det tidigare på dagen varit kö, en annan kö än vaccinkön, som jag sett ett flertal tillfällen under hösten, att aldrig har väl så många människor stått i kö utanför vår kyrka.

Det här har varit en plats för hela folket, för alla folk under 2021 och låt oss hålla kvar den känslan. Jag kallar den här kyrkan, detta kyrkorum, för mitt, det är här jag går för bön och gudstjänst, men det är verkligen inte bara mitt. Jag vill innerligt att det ska vara hela Farstas kyrka med ett centrum, ett glädjebud för hela folket, inte gränser.

I går var det nyårsdag 2022. I just det här Gudshuset hade vi inte gudstjänst. Om det hade varit det hade vi mötts kring temat i Jesu namn och läst evangelietext från Luk 13:6-9. Jesus gav dem denna liknelse; En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att som det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare; I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade; Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

För att säga som jag tänker. Den här kyrkan och församlingen bärs av en ganska liten grupp människor ekonomiskt och arbetsmässigt. Ibland ställs frågan hur länge vi ska orka och om det är värt det. Gårdagens och dagens evangelietext tillsammans med bilden av hur just den här kyrkan har varit ett rum för många olika människor under året som gått och av olika skäl talar till mig. Låt oss tro att vi har grävt och gödslat under det gångna året och öppnat kyrkportarna för alla folk, hela folket.

Till sist; En byggnad kan vara betydelsefull och viktig, men det är inte där, inte i någon kyrkobyggnad som Gud slår upp sitt tält. Guds rike slår rot i oss och mellan oss. Det är djupast sett våra hjärtan som är intressanta för människosonen från brödhuset, Jesus. Egentligen är varje människa en möjlig mikro-ekklesia, en minikyrka, ett Guds tempel.

Brödet och vinet är framdukat, och du får ta emot Kristus i ditt tempel och påminnas om hur det binder oss samman med varandra – ett enda bröd. Men inte bara med oss, utan med människor som gått före, som kommer efter, och som i detta nu delar bröd och vin i andra kyrkor. Därefter får vi vandra ut ur Guds hus, bärande på Guds rike, en liten del, en mikro-kyrka var och en av oss, och så sprids det levande brödet från brödhuset vidare.

Amen

Guds rike är nära, 2021-12-05 (Bengt Ekelund)

Jes 35:1-10
Matt 13:31-34

Advent betyder ankomst. Det är söndagsskolkunskap närmast. Men vilken ankomst är det vi egentligen tänker på? Det vanliga är att vi säger att det handlar om att Jesus ska födas, Gud ska komma till jorden. Det behöver inte vara fel. Men en kollega fick mig också på ett annat spår och det tänker jag följa idag. Vi tänker oss oftast tiden som något som bara går framåt. Något tar slut och något nytt börjar. Så gör vi med kyrkans år också. På domsöndagen avslutas kyrkoåret och på första advent börjar det nya året. Men alltid, i övrigt, hänger söndagarna samman. Kanske märker du det inte som gudstjänstbesökare, men när man jobbar flera veckor i följd med kyrkoårets texter blir det tydligt att det finns samband. Ibland kan jag uppleva att jag när jag är klar med en predikan, kan se att den lika gärna kunde hållits nästa söndag, om du förstår hur jag menar. Att därför läsa adventtexterna med domsöndagen som fond, blir spännande. Ankomsten handlar om när Människosonen kommer. När Guds rike är nära.

Den gammaltestamentliga texten idag är så vacker när den beskriver gudsriket. Jag föreställer mig att de som hörde profeten Jesaja blev tårögda av glädje och förväntan. ”Som en äng med liljor skall öknen blomma… Ge styrka år kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er… de som herren friköpt vänder åter… Fröjd och glädje följer dem.”

Evangeliet då? Senapskornet för männen och surdegsbaket för kvinnorna, kanske. Det lilla blir stort. Det är hel okej att det börjar i det lilla. Sen går tiden och livet och skörden har mognat och degen har jäst. Och allt har sin tid. Ibland kan jag undra om vi för mycket stannar kvar i senapsfröstadiet? Vi matar oss själva och varandra med det lilla istället för att just låta det mogna eller jäsa. Litar jag på det jag tror på? Vågar jag prova trons och kärlekens vingar, eller ligger jag som en förvuxen fågelunge som blir matad av min allt äldre och tröttare fågelmamma?

”Guds rike är nära” hette förr ”Riket som kommer”. Jag vet inte vilka bilder som fyller dig vid tanken på alltings återupprättelse? Om jag bara tänker att julen är vår tids svar på Jesus ankomst, kan jag känna förtvivlan och stress. Ska jag dras med av tidens köpande och mysande, eller ska jag vara alternativ julfirare? Ska jag frossa eller späka mig? Eller mitt emellan? Lagom är kanske bäst. Men om jag lyfter blicken handlar det inte om hur jag beter mig i detaljerna om mitt hjärta är felriktat. Om jag inte ser Jesus i min behövande nästa, spelar det ingen roll om det är jul eller pingst. När människosonen kommer säger han inte ”Har du firat en god jul?” Nej han säger snarare som Stefan Sundström ”Har du älskat allt du pallar varje dag?” Och vad svarar du och jag? I Lukasevangeliet 21 säger Jesus om Människosonens ankomst att människor kommer att förgås av skräck. ”Men när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig … Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen”.

Det har slagit mig att ibland blir Bibelns texter verkliga och tron kommer i funktion, när den behövs. När någon berättar om sitt liv och det jag hör nästan är ordagrant berättelsen om den förlorade sonen. Eller när jag ser någon just räta på sig för att han eller hon blir sedd och tilltalad. Guds rike är nära. Både här och nu i kärlek där tron prövas och i längtan efter ett nytt rike, där var och en som har tillit kan räta på sig och möta Herren ansikte mot ansikte.

Amen

Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla. Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: ’om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen

[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.

Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand

Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen

Samhällsansvar, 2021-10-24 (Anders Johnson)

Matt 22:15–22

januari 11
februari 6
mars 10
april 6
maj 14
juni 10
juli 15
augusti 16
september 12
oktober 9

Det var antalet skjutningar har vi har haft i Stockholm under 2021. Den 13 oktober sköts två män i Farsta strand, en avliden. För ett par dagar sedan sköts den 19-årige artisten Einar ner på öppen gata i Hammarby sjöstad.

Vad skall vi ta oss till? Samhället har ett problem och vi måste hjälpa till men hur då?
När det gäller problemet med vår miljö som far illa vet vi vad vi borde göra, och jag är övertygad om att vi gör så gott vi kan, även om vi misslyckas ofta och kanske är lite bekväma och tycker om att leva som vi alltid gjort.
När det gällde problemet Corona fick vi tydliga uppmaningar om vad vi skulle göra. Social distansering, tvätta händerna, stanna hemma och vaccinera oss när möjlighet gavs. Vi har ju till och med upplåtit vår kyrka till bekämpandet av covid-19. Men, hur kan vi hjälpa till med att lösa problemen med de kriminella gängen och speciellt skjutningarna som följer i deras spår?

Jesus var ju en smart kille som alltid ställde sig på de svagas och förtrycktas sida. Vad skulle han gjort? Vilka människor hade han träffat? På vems sida hade han ställt sig? Texten jag nyss läste handlade om ett annat samhällsansvar. Att faktiskt ta från det man har och ge till någon annan.

Någon sa att av det man tjänar går 1/3 till att leva för idag, 1/3 till att betala av gamla skulder och 1/3 för att spara för framtiden. Det var några år sedan och uttalandet kom inte från någon som inte bodde i Sverige, men vad han menade var att en del av det han tjänade gick till hans föräldrar. De skulle tas hand om och han såg till så att de hade det bra på ålderns höst. Det var skulden som skulle betalas tillbaka. En del av det han tjänade gick till hans barn, mat, kläder, skola. Det var självfallet en investering i framtiden och en förhoppning om att de skulle ta hand om sina gamla föräldrar, när de inte orkade längre. Det som blev över gick sedan till honom och hans fru att leva för.

Jag tror inte vi tänker riktigt så nu. Är det någon här som reflekterat över att ett barn kostar dig ca 1.5 miljoner kronor när längtan är som störst att ha ett eget litet bylte att rå om. Och sedan kan man också tänka att det kostar staten ca 3 miljoner till innan barnet är gammalt nog, har gått i alla skolor och är redo att börja arbeta.

1994 sa Mona Sahlin i TV att ”Det är häftigt att betala skatt” och visst kan vi alla hålla med om att det är fint att se hur mina skattekronor arbetar i samhället. Och för oss är det självklart, men det är det inte överallt och det var det nog inte på Jesu tid eller. Så klart, om du har pengar samtidigt som du tycker att staten i stort sett gör bra saker, då känns det rätt ok, men om det är tomt i pungen och du känner att pengar inte går dit de skall, då tror jag alla här förstår att skatteoket inte är speciellt roligt att bära.

Och nu kan jag bara inte låta bli. Ni har väl alla sett kuvertet som ni fick i brevlådan för någon månad sedan, från vår kassör Maria, där en del av din skatt kan komma den här församlingen till godo. Sista anmälningsdagen är 31 oktober.

Frågan Jesus fick var ju faktiskt mer komplicerad än så, en riktig fälla. Israel var ockuperat av romarna och mycket av den skatt som togs in finansierade just förtryckarna. Så, om Jesus sagt att det är rätt att betala skatt, så hade han setts som stödjare åt förtryckarregimen. Om han däremot svarat nekande hade han blivit gripen som revoltör och kastad i fängelse.

Men, är det att man arbetar och betalar skatt viktigt för att vara en bra samhällsmedborgare? Självfallet inte. Det finns en massa uppgifter som måste göras men som inte ger en enda krona i lön men som ändå är jätteviktiga.

För några veckor sedan arrangerade Centrumkyrkans ungdom något som kallas för Kämpaleken. En tävling där ca 250 scouter från Stockholmsområdet gick runt under några timmar och på olika stationer fick lösa kluriga uppgifter. Jag hade glädjen att få vara med på ett hörn och förutom alla barn och ungdomar träffade jag fantastiskt många ledare, riktiga hjältar, som lägger en stor del av sin lediga tid på att ge våra unga en fin och meningsfull fritid. Men jag vill påstå att även bland de unga träffade jag många som tar sitt samhällsansvar, skola, läxor, prov. En massa saker händer i kroppen som växer, samtidigt som man är en bra kompis och engagerar sig i det man tycker är viktigt. Jag vet att många unga siktar på något de brinner för. När de blir stora så vill de arbeta med något som är viktigt, inte bara för sig själv utan för många, många fler.

Har du som jag klagat på enfaldiga politiker som inte fattar något och som definitivt inte kan räkna. Jamen, varför blir jag inte en själv då? Det är inte svårare än så. Alla partier skriker efter personer som vill engagera sig på lokal nivå. Ett jätteviktigt arbete som man kan utföra på sin fritid. Ser du allt elände där ute? De behöver dig? Det finns mängder av olika hjälporganisationer som inriktas på socialt arbete, både här hemma och i andra länder.

I fredags var jag och min kamera på handboll. Förutom en mängd unga vuxna och ledare som tillsammans har det kul och får en meningsfull fritid träffade jag också en bekant i publiken. Hon är polis här i Farsta och efter lite prat om barn och annat, berättade hon om sitt arbete. Hur tungt det är för de poliser som jobbar ute i fält, hur många som slutat för att de inte längre orkar och att hon, som inte längre arbetar på fältet, får vara som en mamma och trösta och stötta sina kollegor när de kommer tillbaka in på kontoret igen.

Snabbt börjar jag må lite dåligt. Vad gör jag för nytta egentligen? Många jobbar och kämpar i arbeten som verkligen har ett tydligt ansvar att bära vårt samhälle, lärare, vårdpersonal, polis, busschaufförer osv. Jag bara lever mitt liv på planeten. Duttar lite här och där. Faktiskt så att man känner ett sting av avund gentemot de som faktiskt hjälper människor på riktigt, istället för att mest bara sitta framför en dator och knappa, eller prata.
Och då kan jag behöva tänka så här:
Mitt arbete leder fram till att människor i en fabrik får jobb som går ut på att tillverka maskiner som kan torka luft. Dessa maskiner används sedan i andra fabriker som tillverkar batterier till bilar som drivs på el. En elbil är mycket bättre för miljön än en vanlig bil. Plötsligt har mitt knappande på datorn blivit en del av den stora globala miljösatsningen, som vi människor håller på med just nu. Jag känner att jag kan sträcka på mig igen och känna mig stolt över mitt arbete.

Nu vill jag att du och du och du också gör samma tankelek, och om du inte har ett vanligt lönearbete så använd samma tankesätt på någon sysselsättning som du gör. Visst ser jag lite mer raka ryggar och stolta miner nere i kyrkbänkarna.

Kommer ni ihåg vad Jesus sa? ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Vi är alla, oberoende om vi inser det eller inte viktiga pusselbitar för att få vårt samhälle att fungera samtidigt som vi också behövs för vår Herres arbete här på jorden. Men i orden ”ge Gud det som tillhör Gud” är det inte så att Jesus vill lägga på oss ytterligare bördor. Han påminner oss om att den här gemenskapen är lika viktig som den där det handlar om att tjäna pengar och betala skatt. Jag vet att när man stängt dörren bakom sig och lämnat ett arbetslag så försvinner de som man känt som vänner väldigt snabbt. På jobbet värderas du efter det du presterar men här är du viktig och älskad precis som du är.

Ibland brukar jag tänka att kyrkan är min sociala försäkring. Om allt kör sig och jag klantar till det riktigt, riktigt illa, så vet jag att trots allt så finns ni här som fortfarande älskar mig och vill vara mina vänner. Och där kanske den andra delen i Jesu uppmaning landar, samtidigt som orden från den sista natten med lärjungarna klingar i mitt inre. ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.”

Till sist vill jag ge er några fraser från en sång som vi kommer att sjunga mycket nästa månad.

Människa, ditt liv är stort,
utan dig blir inget gjort,
du skall själv i världen skilja
godhet ifrån ondskans vilja,
bära ansvar för din jord.

Du skall forma fred och bröd,
rum för kärlek i vår värld.
Livets Gud har inga händer,
därför är det dig han sänder,
när din nästa lider nöd.

Du skall värna det som gror
överallt på denna jord.
Genom dig, som alla känner
kommer Gud till sina vänner
och ger värme ur din hand.

Och när du har levt din dag
till sista andetag,
famnar Gud din gråt och smärta,
gömmer evigt i sitt hjärta
nåd för dina nederlag.

Innan jag slutar vill jag återknyta till där jag började min predikan. Vad kan vi göra för att minska de kriminellas påverkan i vårt samhälle? Hur kan vi hjälpa till att minska den grogrund som gör att unga idag väljer en ond karriär istället för att göra gott?
Ta ett snack runt fikabordet om en stund och fundera på hur vi som människor och vi som församling kan ta vårt ansvar här och nu.