Vaksamhet och väntan – Centrumkyrkan Farsta

Vaksamhet och väntan, 2024-11-17 (Kim Bergman)

Vaksamhet och väntan
När jag var liten, eller ung så var detta två ord som jag var synnerligen dålig på. För det första så var man odödlig, så vad fanns det då att vara vaksam över, förutom att inte röra vattnet förrän 30 minuter efter man ätit en bulle. Avspärrningar i slalombacken ansåg jag vara milda rekommendationer. Jag såg ingen koppling mellan att placera en soffa på hjul efter en bil och eventuella personskador, eller göra eget svartkrut. Vaksamhet var till för den som stod på vakt medan vi andra pallade äpplen.

För mig var vaksamhet ett väldigt kortsiktigt begrepp. Det enda som jag kanske om möjligt var sämre på var att vänta. Och jag vet inte om jag blivit så mycket bättre på det nu för tiden. Senast fick jag höra av min sjukgymnast att jag var för tidig med att släppa kryckorna. Själv tycker jag att det gått alldeles för länge.

Samtidigt så är vaka och väntan några av livets grundkänslor. Den som påstår sig att inte vänta eller bevaka något ljuger, den människan finns inte.

Vi väntar på att det skall bli sommar igen. Vi väntar på den första snön, på ishalkan, snökaoset. Vi väntar på att möta den rätta, på besked från läkare, antagningsnämnd, remissgrupp eller när våra barn kommer hem igen.

Vi är vaksamma när vi går ensamma på dunkla platser. Vi är vaksamma på medarbetarsamlingarna, så att vi inte missar våra chanser och någon annan tar min plats. Vi är vaksamma på vad som händer i världen, på börsen, på räntorna och vad vi äter. Hela vår tillvaro kretsar kring dessa två element.

Stora delar av vår vardag bygger på att vi skall minska väntandet. Mat kan köpas färdig och mikras. Apoteket har hemkörning och passa ett tv-program är något man gjorde på den tiden man byggde pyramiderna. Vi har så mycket att passa på att vi även inte längre behöver sköta det själva. Vaksamheten kan läggas ut på entreprenad, via algoritmer och företagstjänster.

Hur ser vårt gudstjänstliv ut? Är vi vaksamma över det, väntar vi på någonting, förväntar vi oss någonting i det? Tidigare i mitt liv fick jag höra att det var väldigt viktigt att ständigt vara vaksam på djävulens list, att hålla sig ifrån alla frestelser som kyrkan definierat, så man inte hamnade fel. Det gjorde att jag under en period i livet gick med en ständig rädsla att inte klara av det, och jag var närmare tanken att bara ge upp tron, för det verkade omöjligt, än att ta nästa steg i tron. I den kyrka jag då fanns i predikades vaksamhet och väntan, och inte minst resultatet av att brista i uppmärksamheten.

Flera av oss har säkert sett filmerna ”Left behind”, och kanske skrämts av budskapet att bli lämnad kvar då Herren kommer. Och med det sagt, varför ger Jesus oss den här liknelsen? I denna liknelse går det inte att blunda för att det dras ett streck i sanden. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är ett faktum och en av svårigheterna runt det är att vi ofta fokuserar på det onda, utanförskapet, både för vår egen del, men kanske främst för andras skull. Som kristna vill vi ju gärna se oss själva som en av de fem som är på rätt sida av strecket. Vi får inte glömma bort det viktigaste, livet med Gud är ett gott liv. Där ligger vårt fokus, inte på avsaknaden av Gud. Det är ett personligt val som bara du kan fatta.

I liknelsen väntade alla tio jungfrurna på brudgummen. Alla hade lampor som skulle tändas när brudgummen kom. Alla är till det yttre mycket lika. Det markeras t.o.m. i detta att de alla, även de förståndiga, blev sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Alla somnade efter lång vaka och väcktes av ropet: ”Se, brudgummen kommer!” Att fem av dem var förståndiga och fem oförståndiga märktes inte förrän brudgummen kom och alla jungfrurna yrvaket började göra i ordning sina lampor. Tidigare märktes ingen skillnad. Alla väntade på brudgummens ankomst, alla hade lampor.

De förståndiga och de oförståndiga sitter inte i olika grupper i kyrkan, så att man lätt kan skilja dem åt. Till det yttre finns ingen avgörande skillnad mellan oss, inte någon som vi kan se och det är inte heller vår uppgift. Vår uppgift är att alla skall få höra det glada budskapet och på så sätt förbereda sig. Det är bara Gud som ser in i hjärtat och det är han som till syvende och sist är den som välkomnar oss in i himmelens evighet.

Jag har aldrig åkt Vasaloppet, men man hör ju om repet i Mångsbodarna och det faktum att kommer man för sent så får man inte fullfölja loppet. Kanske är det just det som blir det svåra för oss med vår linjära tidsuppfattning. Vad händer då med dem som vi inte hunnit vittna för, dem som fortfarande tvekar, eller för den som tränat ett helt år men inte hinner förbi Mångsbodarna?

För mig så är det Guds plan som är räddningen, att strecket dras då Gud är säker. Det är inte vårt uppdrag att gissa eller fastslå dag och tid för tidens slut. Vårt uppdrag är att berätta om att livet med Gud är ett gott liv. Visst, det finns ett slut på denna del, men att fortsättning följer.

Det kanske är där vår utmaning ligger, att våga fokusera. Att våga släppa omgivningen och koncentrera sig på en sak, eller ett mål. Vem vet, kanske kommer denna söndag byta namn i framtiden, och i stället för vaksamhet och väntan heta FOMO, fear of missing out.

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig att leva en dag i taget,
att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – på samma sätt som Du
ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl
om jag överlåter mig åt Din vilja.
Ge mig nåden
att få leva någorlunda lycklig i detta livet
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig
i det tillkommande.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vaksamhet och väntan, 2023-11-19 (Hanna Sundén)

Luk 17: 20-30

Den 23 juli 1896 lämnade en grupp människor sina hem i Nås i Dalarna. De tog sig hela den långa vägen till Jerusalem för att där invänta Jesu återkomst. Många av er har säkert läst boken eller sett filmatiseringen av Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. Ett exempel på hur kristna har valt att förhålla sig till Jesu återkomst.

I vårt evangelium idag får vi höra en av bibelns bilder för tiden för Jesu återkomst, domens dag.
Jesus jämför Människosonens, d v s sin återkomst med berättelser om när stora grupper människor fick sätta livet till. I berättelsen om Noas ark när flodvågen kom och tog så många liv. Och när Lot lämnade Sodom och Sodom och Gomorra förintades. Det berättas att Abraham som var Lots farbror stod och såg på platsen där staden legat. Han fick se röken stiga som från en smältugn.

Det ligger inte långt borta att se den bild Abraham hade framför sig när han såg den ödelagda staden. Bilder från sönderbombade platser där röken stiger. Dammet som yr från högar där hus har stått, bilden av livlösa kroppar, gråtande anhöriga som förlorat sina älskade familjemedlemmar och vänner. Vi får det rapporterat från krigshärdar i Ukraina, Gaza, Israel den 7 oktober, Syrien, Jemen och alla andra platser. En del konflikter okända för oss.

Somalia, torkan som skördar dödsoffer. I september i år skrev journalisten Magda Gad flera reportage från Somalia. Där visar sig klimatförändringarna med katastrofala följder redan nu. Människor där som knappt bidragit till utsläppen av växthusgaserna dör i torkan i brist på mat och vatten.

Hon var också på plats i Libyen under september, i staden Dernah där vattendammar brustit och vattnet tog med sig människor och byggnader. Flera tusentals människor förlorade sina liv.

Levnadsförhållanden som jag inte ens med min starkaste fantasi kan sätta mig in i.

Här i vår närmiljö finns rädslan och oron hos många som en sorts flodvåg. Våldet som eskalerat. Så många barn som blivit skjutna. Så många som är rädda att gå ut på samma sätt som de gjort tidigare.

Det skulle kunna gå att tolka tidens tecken som att Jesu återkomst är nära. Som bibeltexterna antyder kan vi inte veta när och hur den ankomsten blir. Och väntan på ankomsten kan förlama och i sig sprida rädsla för domen. För vem är det vi väntar på ska komma? Det är vår vän och bror, Jesus Kristus. Som har älskat oss till det yttersta på korset.

Vårt ansvar kan vi ändå inte släppa. För mitt i all den förödelse som sker i vår omvärld och närhet, som orsakas av så många faktorer, så kommer tanken på vårt eget ansvar. Som människa och kristen. Vi är kallade att följa Jesus. Bära hans budskap vidare.

Vi närmar oss domsöndagen. En dag då vi får möjlighet att lägga fram allt det som vi bär på inför Gud, att vi vill ta ansvar för oss och det vi gör. Vi får vara raka i vårt tilltal till Gud som känner oss.

Som vi hörde i Psaltarpsalmen: Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Att vi med Guds hjälp vill fortsätta kämpa för Guds rike. Guds rike, där fred och frid är byggstenar.

Vi behöver vara öppna för att vi ska få lägga av den skuld som vi bär på. Vi måste också vara öppna för Guds nåd. För den Gud som möter oss då ansikte mot ansikte har varit människa som vi i Jesus Kristus.

I radiodokumentären ”Uteliggaren som blev advokat” får vi möta Stefan. Han kände redan vid ung ålder en stor oro i livet. Alkoholen kom tidigt in i hans liv. Sedan amfetaminet. Han kom till Stockholm och levde här som hemlös. Han blev medbjuden av en grupp som tog amfetamin i en mörk källarlokal i centrala Stockholm. Även om han visste att det var skadligt för honom att ta amfetamin så var han så glad och tacksam att fått bli medbjuden. Att han fick tillhöra en gemenskap.

Åren passerar och Stefan märker att hans kropp tar skada av missbruket. Han sitter i fängelse vid tillfälle och börjar där drömma om att kanske kunna bli advokat. Läser in gymnasiet. Då han kommer ut så faller han tillbaka i missbruket igen.

En natt så ska han göra ett inbrott för att kunna få pengar till droger. Han är på Östermalm. Vid vägen så står en bil. I bilen sitter en äldre dam som verkar omtöcknad. Stefan närmar sig bilen och frågar kvinnan om hon behöver hjälp. Hon önskar hjälp upp till sin lägenhet. I rädsla för att få skulden om något skulle inträffa ringer Stefan i stället larmcentralen. Personalen kommer och kvinnan får hjälp.

Den natten förändras något hos Stefan. Han vill inte ta droger, utan vill att denna natt ska vara ren. Gärningen, känslan som uppfyllde honom är större än behovet att ta droger.

Stefan återkommer till adressen för att se efter kvinnan och hennes bil. Han visste inte om hon klarade sig. Han såg vare sig kvinnan eller hennes bil. En dag blir Stefan kontaktad av Heidi som kvinnan heter. Hon berättar att han räddade hennes liv. De möts. Han vill inte ta emot belöningen hon vill ge. Utan värdet av att ha räddat ett liv var större för honom. Stefan förstod att han inte kunde få det värdet om han fortsatte i samma spår.

Vägen från drogerna är inte enkel. Till slut får han uppnå sin dröm att bli advokat. Han insåg att han måste göra den inre resan först innan hans yttre väg kunde ta en ny riktning.

Mötet mellan Stefan och Heidi visar på hur Guds rike bryter fram redan här och nu. Nåden som de båda fick ta emot. Heidi som behövde hjälp, Stefan som också behövde hjälp men här fick vara hjälparen. Hans erfarenhet av det blev så stark att den också bidrog till att han ville lägga av med sitt missbruk.

Mötet satte igång ett skede som fick nya vägar att öppnas för både Heidi och Stefan.

Gud kan göra mörker till ljus då vi öppnar den dörren på glänt, Guds rike är inom er säger Jesus. Det finns nedlagt hos var och en av oss. Liksom vi är en del av Guds avbild. Gud önskar att vi ska ta tillvara på detta och sprida Gudsriket just där vi är. När vi gör det så uppstår det en rörelse. Som vi inte alltid vet hur den slutar.

Våra församlingar, Centrumkyrkan och Farsta församling får vara del av detta. I våra möten med varandra, inom kyrkans väggar och utanför så får vi vara ambassadörer för Guds rike.

Guds rike breder ut sig i vardagliga möten. Det finns redan bland oss men kommer nå sin fullhet när Gud blir allt i alla.

Vi får ta med oss de goda berättelserna och låta dem ge oss livskraft så att vi får nytt mod att sprida Guds kärlek vidare.

Vi ber: Tack för att vi får ana ditt rike redan nu Gud. Vi ber att vi i tiden för domsöndagen kan lägga fram det vi bär på inför dig, vid dina fötter. Vi ber att hela skapelsen, allt som lever, får del av din nåd och kärlek Gud. I Jesu Kristi namn.
Amen

Vaksamhet och väntan, 2019-11-17 (Kim Bergman)

Luk 12:35-40

Vi lever i en tid när allting ska gå̊ snabbt, och vi kan med modern teknik och sekundsnabbt kommunikation kommunicera med andra världsdelar. Vi vet i realtid allt som händer, och vi är vana att kunna vara med och påverka skeenden, ofta utifrån våra egna behov. Vill jag se en film nu, eller skall jag träna först. Eller kanske samtidigt. Reklamen bygger på att allt som tidigare tog tid, kan du nu göra när du vill. Vem går idag tidigare från jobbet för att hinna till banken, vem lägger tid på att besöka vårdcentralen när det bara är att ringa 1177. Vem behöver träffa andra människor när man kan leva sitt sociala liv på Instagram.

Några av oss minns kanske en tid då man på rasten pratade om det sista avsnittet av Skärgårdsdoktorn, för då var frågan om man sett det eller missat det. Eller då middagstider styrdes av Nöjesmassakerns sändning, fjärran från de individuella valen från Netflix och playtjänster, vårdval och läkare i appen. Det gör också att sådant som inte går så snabbt, kan kännas svårt, eller nästan overkligt.

I dagens texter möter vi ett scenario som ligger långt fram, och som vi, oavsett hur mycket teknik vi än har, inte kan rå på utan vi får finna oss i det och tålmodigt vänta på att det skall ske. Det handlar om att Jesus en dag skall komma tillbaka till oss.

Nu är ju det ingen nyhet. I olika tider i kristendomens historia har detta förkunnats, mer eller mindre, och i olika tonlägen. Ibland har det varit fyllt av skräck och rädsla, ibland en icke-fråga, och ibland lite mer nyanserat. Jag tänker att det hänger ihop med att det egentligen inte går att tala om hur det skall bli, att varje tid tolkar tecknen från sin egen samtid.

Vi får en del ledtrådar i Bibeln, men ingen kan ju med bestämdhet veta: si och så. Och då är det lätt att ta till överord åt olika håll. Men om man ser utifrån dagens text, så är ju ändå grundhållningen att om man är beredd, om man vet att det ska hända, så behöver man inte vara rädd. Då behöver man inte undra, utan vara trygg i förvissningen att det ska ske, men inte hur det ska ske. Och när det skall ske. Oftare lättare sagt än gjort…

Och däri ligger det kanske svåraste i just ordet tro. Att finna trygghet i det jag inte förstår, en vila i det som ligger bortom min förmåga att påverka, och en tillit till Guds ord.

I dagens text är det viktiga inte att ha bråttom, utan att vara beredd. Jesus ger oss bilden av ett hushåll, där det fanns tjänare, vilket var vanligt när evangelierna skrevs. Mannen som ägde stället var inte hemma utan på ett bröllop, och man hade kanske en aning om när han skulle komma hem, men ingen visste det med bestämdhet.

Så tjänarna uppmanades att hålla sina kläder uppfästa och att ha lamporna brinnande. Klädedräkten vid den här tiden var ju långa, fotsida kläder, och de kunde ju vara till hinder om man hade bråttom, så därför brukade man knyta upp dem med en rem runt midjan, så att det skulle kunna gå lättare att röra sig när det behövdes.

Lamporna då var ju inte som våra idag. Vi sätter ju bara i en kontakt i väggen så fungerar det. Lamporna bestod av lerkärl, som man hade olja i och en veke som brann. Oljan tog ju slut med jämna mellanrum, så det var viktigt för den som hade en lampa att se till att det fanns olja att fylla på med, så att lamporna alltid brann.

Jag har gett min äldsta dotter en husregel, om hon skall vara ute sent på nätterna måste hon ha med sig en powerbank, och den skall vara laddad, annars får hon inte gå… Flera tillfällen har slutat med gråt och tandagnissel, över elaka föräldrar som inte förstår. Nu var det länge sedan, och hon har förstått ansvaret att alltid ha en laddad mobil och powerbank.

Tjänarna hade ju sina bestämda uppgifter, och bara därför att deras herre inte var hemma, så kunde de inte slå sig till ro och leka herrar själva, utan de skulle fortsätta med sina arbetsuppgifter, i vissheten att deras herre kunde komma hem igen. Tjänarna skulle vara redo, så att allting fungerade oavsett när deras herre kom tillbaka.

Nu är ju bilden av herrefolk och tjänare en förlegad och orättvis bild, men jag kan tänka mig att vi kan se det mer som samhällsansvar. Visst kan jag strunta i att vi lever i en överkonsumtion. Jag struntar i vad forskning och visselblåsare pekar på. Världen kommer ju troligen inte gå under under min livstid.

Eller så kan jag ta varningarna på allvar, och förstå att jag måste börja sopsortera, välja klimatsmarta alternativ runt mitt liv. Att vara vaksam är inte samma sak som att vara passiv, att vänta behöver inte betyda att man måste stå still.

Idag har det gått tvåtusen år och Jesus har fortfarande inte kommit tillbaka. Det är helt andra perspektiv än vi är vana vid, och det är lätt att tänka: kommer det överhuvudtaget att ske? Då gäller det att lita på Bibelns ord, och att vi tror på det som står där. Det är viktigt att göra det man gör, helhjärtat. Lätt är det ju annars att strunta i vissa saker för att det är ju ingen mening… Varför skall jag undvika att flyga, jorden kommer ju ändå att gå under. Varför skall jag hjälpa dom utsatta? Det kommer alltid att finnas flera.

Hamnar vi där så är risken stor att vi inte bara lämnat vår vaksamhet, utan även slutat att vänta, och då har vi redan givit upp.

Vi läser Apostlagärningarna i Equmeniakyrkan just nu, och jag slås utav berättelsen i kapitel 9:36 där det berättas om en kvinna som heter Tabita. Denna kvinna var sömmerska och socialarbetare. Och en av lärjunge som Filippos hade kallat. Att Jesus skulle komma tillbaka är ju ett löfte, och jag kan tänka mig att det skulle kunna varit lätt att ju närmare man var i tiden desto lättare skulle det ha kunnat vara att bara slappna av. Vad är det för mening? Jesus skall ju snart komma tillbaka.

Och det är i detta som jag har valt henne som ett gott föredöme. Även om tron att Jesus snart skulle komma tillbaka så ser Tabita sin omvärld, möter ett behov.

Och då blir tron inte bara en statussymbol, eller ett fritidsintresse bland alla andra, utan något som betyder att det är prioriterat, att det får styra mitt liv och vara en hjälp på min livsvandring. Och att vi ser till att våra lampor brinner, att allt är till hands.

Att vaka och vänta är inget statiskt tillstånd. Flera är vi säkert att som barn upplevt tiden då man spanat och väntat på att jultomten skulle komma och knacka på dörren. Att den senaste säsongen av favoritserien skall släppas. Eller väntat på tåget som bär med sig en efterlängtad vän. Alla som varit där vet att det tar på krafterna.

Vaksamhet och väntan handlar även om att vara uppmärksam, att se när vi på olika sätt kan vara Jesu röst, när vi på olika sätt kan ta plats och göra skillnad.

En god vän till mig bad igår att vi skulle be för honom. Han var inkallad som vittne där en persons tro skulle granskas för att få stanna i det land som blivit hans.

Till sist, denna söndag och kommande söndag handlar om yttersta tiden.

Vi vet inte hur det ska bli en gång. Vi kan ana av Bibelns ord att det ska bli prövningar av olika slag. I Matteusevangeliet talar Jesus om vad som föregår den yttersta tiden: Många skall uppträda som Messias och bedra många. Det kommer att bli stridslarm och krigsrykten. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det ska bli hungersnöd och jordbävningar. De kristna skall förföljas. Många skall komma på fall. Laglösheten ska tillta.

Jesus säger att den som håller ut skall bli räddad, och Tabita visar med sitt liv att hålla ut är att göra kärlekens gärningar: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig.

Det handlar inte om att synas, att bli berömd, att göra de snabba klippen, utan om ett uthålligt arbete, om att se de behov som finns och som vi på olika sätt kan fylla, och göra det utifrån att vi själva har fått del av Jesus kärlek och därför i vår tur vill ge det vidare.

Och varje gång vi firar nattvard, får vi komma till hans dukade bord, hämta kraft och styrka, ta emot honom själv genom bröd och vin, och få uppmuntran och stöd för att kunna gå vidare, och för att orka hålla framtidstron levande. Och smaka hoppets måltid.

AMEN

Luk 12:39-40

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.