Söndagens bibeltexter
GT-text: 1 Kung 19:1-8
Evangelietext: Luk 7:36-8:3
Den kämpande tron är rubriken för denna söndagen, om man följer kyrkoårets textuppdelning och teman. En rubrik som kan kännas något tung. För inte vill vi behöva kämpa? Har man en gång funnit tro så borde den väl vara stark och inte kämpande? Ändå är jag övertygad om att många av oss här inne någon gång kämpat eller just nu kämpar på någon nivå med sin tro..
Jag ska försöka säga något om detta och jag kommer påstå följande:
– En kämpande tro är Också tro snarare än frånvaro av tro
– Gud har älskat oss först oavsett vad vi förmår
– Vi spelar roll för varandra i tro
Ibland är det tröstande att veta att man inte är ensam i sin kamp. Förutom att vi här inne kan känna igen oss i varandra så är också Bibeln fylld av exempel. Där skrivs det om storheter till personer som verkligen levt sitt liv för och med Gud, men som trots det ibland drabbats av tvivel och kämpat med sin tro. Ett exempel fick vi höra om i läsningen av den gammaltestamentliga texten. Elia, som var en välkänd Guds profet redan på sin tid, ja en kändis i hela landet, han blev ändå så pass rädd efter ett hot att han uppenbarligen tvivlade på Guds beskydd att han helt gav upp. Han begav sig ut i öknen för att dö. Det jag tycker är mest märkligt med det är att han nyss varit med om helt häpnadsväckande saker där Gud visat för honom och alla andra att han existerar och är med Elia. Bläddrar du tillbaka ett kapitel kan du nämligen läsa om hur Elia utmanade Baals profeter för att bevisa för dem och hela folket vilken gud som är den enda verkliga Guden. De andra profeterna, guden Baals, dansade och gjorde andra riter hela dagen för att få sin gud att tända eld på offeraltaret men inget hände. Elia till och med driver med dem och säger till dem att ropa högre eftersom deras gud kanske sover och inte hör dem. När det sedan var Elias tur så gjorde han det extra svårt för sig och Gud genom att hälla vatten på och runt om sitt offeraltare, sedan bad han till Gud att svara honom så att folket skulle förstå att det är Gud som är Herren, och då slog Gud ner en så kraftig eld att allt på och runt om altaret brändes upp. Trots detta drabbades Elia alltså snart av kämpande tro.
En annan person, bland massor av exempel, som vi träffar på i Bibeln är Petrus som levde flera hundra år efter Elia och som var en av dem som umgicks mest med självaste Jesus. Han hade sett med egna ögon hur Jesus gjorde under och tecken. Han till och med klev själv ut och gick på vattnet tillsammans med Jesus men blev mitt i den händelsen ändå rädd, tvivlade och sjönk (Matt 14:28-33).
Om dessa män som fått vara med om så storslagna saker ändå kunde drabbas av tvivel och kämpande tro, då är det kanske inte så konstigt att också du och jag kan drabbas. För åtminstone har inte jag varit med om liknande saker kan jag avslöja. Har du?
Nu kikar vi på dagens evangelietext. En av huvudpersonerna där är en kvinna som tränger sig ända fram till Jesus och beter sig närmast överdrivet i sin hängivenhet och översvallande tacksamhet, tro och kärlek till Jesus. Att hon lyckades ta sig in till dem som åt middag är inte så konstigt som det kan verka för det var tydligen vanligt på den tiden och i den kulturen att man lät fönster och dörrar vara öppna om man var en högt uppsatt person som bjöd hem en annan intressant person, för att folk skulle kunna lyssna och ta del av samtalet och klokheter som kanske skulle sägas.
Är denna kvinnan då också ett exempel på en som kämpade med tron? Knappast. Hon är snarare helt uppfylld av tro och så ivrig att visa det att hon inte bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det händer att jag träffar eller läser om personer som är som denna kvinna. Kanske är du sådan som hon? Annars kan du också ha träffat sådan person eller hört sådana livsberättelser. Jag tänker på personer som levt på den absoluta botten både i andras och sina egna ögon. Ett destruktivt liv, ofta med droger, alkohol och brottslighet. Sedan har Jesus plötsligt mött dem, verkligen sett dem och befriat dem från blytungt inre. De har upplevt en total omvändelse, fått ett nytt liv och visar fullständig tacksamhet, tro och kärlek till sin frälsare Jesus.
Ibland kan jag snudda vid en viss avund för dessa personer och kvinnan i berättelsen. Jag är uppvuxen i en trygg familj, fått den kristna tron med modersmjölken utan att någon gång göra revolt mot det, och levt ett städat liv så här långt. Detta är jag tacksam för och skulle naturligtvis inte vilja byta ut det, men jag kan känna en saknad och längtan efter den tydliga omvändelse, översvallande tro och kärlek som dessa personer fått vara med om och lever med.
Jag känner alltså inte igen mig i kvinnan som kysser Jesus fötter. Snarare känner jag igen mig i Simon. Det är också Simon som Jesus egentligen vänder sig till vilket kanske innebär att det inte är bara jag utan var fler både då och som sedan kommit att läsa texten som känner igen sig i Simon.
Det står inte tydligt att Simon kämpade med sin tro men jag tycker det går att läsa in att han gjorde det. Han var uppenbarligen intresserad av att få lyssna på Jesus och komma närmare honom. Det stod han också för inför andra för han bjöd inte hem Jesus i skymundan utan lät som sagt fönster och dörrar stå öppna. Men han var samtidigt reserverad när han välkomnade in Jesus till sitt hem och han funderade ärligt kring huruvida Jesus var den som det sades att han var.
Jesus berättar en liknelse, men inte en svårtydd sådan så som han annars ofta gjorde utan det är enkelt att förstå poängen med den, det tyckte också Simon. Ändå förtydligar Jesus ännu mer när han går direkt på sak och förklarar att anledningen att kvinnan beter sig som hon gör är att hon haft mycket på sitt samvete och upplevt sig fått mycket förlåtet, hon och hennes liv har fått värde igen, och hennes kärlek är därför så översvallande stor. Simon däremot har inte haft ett lika tufft liv och eftersom han inte upplevt sig och fått lika mycket förlåtet så visar han inte så stor kärlek.
Ibland blir jag orolig att jag inte älskar Gud så mycket som jag borde. Oroas att det är en indikation på hur stark min tro är. Det står ju i Femte Mosebok att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft. Något som också Jesus hänvisar till som det allra viktigaste. Jag vill älska Gud av hela mitt hjärta, själ och kraft men helt ärligt kan jag säga att så känner jag inte alltid, kanske inte ens ofta. När jag för ett tag sedan tog upp denna fundering med en vän så påminde hon mig med det befriande faktumet som bland annat uttrycks i Första Johannesbrevet 4 där det står om Guds kärlek, nämligen att det är Gud som älskat först oberoende av vår kärlek till honom (1 Joh 4:10).
Nu tänker jag att vilja till tro och längtan efter kärlek till Gud måste ju visa på att det finns tro en ärlig tro.
Ibland när man känslomässigt inte känner stor kärlek till Gud så kan det vara svårt att sjunga med i hyllande kärlekspsalmer och lovsång men en sång som jag i dem stunderna tycker om ska vi sjunga under bönestunden idag och den går i refrängen så här: Jag vill älska dig av hela mitt hjärta, lär mig älska dig Jesus.
Det kan ibland hjälpa att luta sig på andras formuleringar som man kan känna igen sig i, till exempel i sånger. En annan sång jag många gånger återkommit till är en sång av Clas Vårdstedt som jag tycker uttrycker helt naket ärligt den dubbelhet som ibland kan finnas i en kämpande tro. Den innehåller textrader som: ”Var finns du, är du nära? Det händer att jag tvivlar på dig. Ändå tror jag på dig, jag hoppas på dig att du finns där (…) Ja jag litar på dig (…) Min längtan efter dig är beviset för mig”.
När denna dubbelhet av tro och samtidigt tvivel pockar på, då kan vi vara särskilt betydelsefulla för varandra. Detta ska jag avslutningsvis säga något litet om.
I dag ska vi ha årsmöte efter gudstjänsten och efter att vi fikat. Då ska församlingen få säga om de ställer sig bakom den vision som styrelsen slipat på. I den står det som första punkt för vad vi vill att denna församling, Centrumkyrkan i Farsta, ska ha som grund och försöka göra: Att lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande.
Att vara ett stöd för varandra i tro, för oss som är med här i församlingen och för andra som kommer hit, är alltså något vi gemensamt ska försöka vara. Vid kyrkkaffet, och andra tillfällen, kan vi berätta för varandra hur vi har det också vad gäller tron. I de stunder som jag kämpar med min tro kanske du har stark och stabil tro. Då kan du stärka och uppmuntra mig i tro.
Sammanfattningsvis har jag alltså försökt säga att också den kämpande tron är tro snarare än frånvaro av tro, att Gud hur som helst älskat oss först oavsett hur mycket vi förmår tro och älska honom, och att vi kan få spela roll för varandra i tron.
Hur vet du att din synd är mindre än den kvinnans? Eller de som du möter som uppenbarligen har levt i tydlig och synlig synd? Hur vet du att du inte har minst lika mycket att få förlåtet som dem? Bedömer du din mer fördolda synd utifrån deras synliga? Synd är inte vara att göra ont, det är också att inte göra det goda man kan. Och även avundsjuka är en synd. Jag är den kvinnan. Och jag hör så många som vuxit upp i kyrkan säga som du, att de ju aldrig syndat så illa och därför inte kan känna den innerliga tacksamheten som den kvinnan. Eller den överväldigande kärleken och tron. Men om en person som vuxit upp med så mycket trygghet bara kliver ur sin bekvämlighetszon och t.ex. börjar nattvandra i ett problemområde eller hänga med trasiga människor och försöka vara deras vän= utsätter sig för faror och svårigheter och engagemang som krossar hjärtan (för behoven är så överväldigande stora) så kommer denna person att få uppleva så mkt av sin egen maktlöshet och ofullkomlighet och få syn på sina egna brister att den FÅR det kvinnan fick- OM denna person är villig att vara lika ärlig.
Det finns a-lagare och prostituerade som gör mer verkligt gott för andra än många av dem som är socialt välanpassade och finner sig själva vara rättfärdiga och ”mindre syndiga”. Bjälken I sitt eget öga… det är svårt att få syn på den.
Tack för att du läst denna text/predikan och reflekterar utifrån den.
Ingens synd jämför jag här. Precis som du säger kan ju synd vara snarare den inre osynliga än den som andra bedömer som uppenbar. Det jag valde jämföra var olika känslouttryck och kamp i tro. Min avsikt var att uppmärksamma att oavsett vad vi lyckas åstadkomma eller ej, vad vi än varit med om av storslagna eller bedrövliga ting, till och med oavsett hur vi känner för Gud, så är det Gud som älskat oss först. När vi kämpar med tron kan det vara just den egna bjälken i ögat som man är så smärtsamt medveten om att andra för en själv inte tycks ha ens små flisor då deras tro verkar sprudlande. Istället för klandrande jämförelse får vi istället stödja och bära varandra i tro, och i praktisk handling så som du ger exempel på.