Luk 11:1-13
Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.
När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.
Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.
När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.
Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.
Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.
Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.
Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.
Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.
Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.
Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.
Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.
För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.
Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.
Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.
Amen