5 Mos 24: 17-22
Luk 19:1-10
Jakobs brev 2:1-8
Samhällsansvar är rubriken för denna söndagen. I den rubriken finns varken ordet tro, hopp, Jesu död eller liv med, så är det verkligen en rubrik som passar till gudstjänst och en predikan? Förra veckan som dessutom var Alla själars dag hade temat ”Vårt evighetshopp”. Innan dess hade vi ”Trons kraft” och söndagen dessförinnan ”Att lyssna i tro”. Innan dess ”Lovsång” när det var tacksägelsedag och söndagen innan hade temat ”Döden och livet”. Men idag alltså ”Samhällsansvar”.
Ja, enligt dagens, och mängder av andra, bibeltexter så är det högst väsentligt att i våra kyrkor prata om vilket samhällsansvar vi har. Men att ta ansvar för samhället, gäller det verkligen mig och vad kan lilla jag göra? Det är också en fråga vi kan ställa oss. Jag kommer påstå att bibeltexterna pekar på att det gäller just lilla dig och mig, att vad vi väljer att göra spelar roll.
Innan jag går närmre in på dagens bibeltexter vill jag säga något om vår kyrkas vision och om det temaår vi är inne i inom Equmeniakyrkan, och visa på hur samhällsansvar också finns med där.
I denna församling har vi i år formulerat en ny vision för vad vi är och vill göra. Utan att ordet samhällsansvar används i den så står det att vi vill ta sådant ansvar. Det står inledningsvis att vår grund är att vi vill lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande. Vidare att det är vårt uppdrag att göra Jesus Kristus känd och följd. Sedan står det ett antal punkter som vi därför vill göra och en av dem är att ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen”. Det är många och mycket det. Medmänniskorna är många och skapelsen stor. Allt större blir det ändå. Det gemensamma temat vi har i år inom Equmeniakyrkan är nämligen ”Till jordens yttersta gräns”. Det är ju hela världen det! Lägger vi ihop visionspunkten för vad vi vill göra och det gemensamma temat så blir det alltså att vi vill ”ta ansvar för våra medmänniskor och skapelsen till jordens yttersta gräns”. Klarar vi det? Är inte det för stort att lägga på våra axlar?
Temat ”Till jordens yttersta gräns” syftar till Apostlagärningarna 1:8 där det står att Jesus, som det allra sista innan han lyftes upp till himmelen, säger till sina lärjungar att de ska få kraft att vittna om honom till jordens yttersta gräns. Det är en variant på det som brukar kallas Missionsbefallningen.
Då handlar det alltså om att evangelisera, att berätta om Jesus Kristus så att fler kommer till tro, kanske någon vill påpeka, och inte att ta samhällsansvar. Så har i alla fall jag i första hand tänkt om Missionsbefallningen. Men om vi läser vidare i Jakobsbrevet kapitel 2 efter stycket som hör till denna söndags text, då förklarar Jakob med tydlighet att tron och gärningar hör ihop. Att vi ska älska vår medmänniska som oss själva och handla därefter. Han går så långt som att skriva att en tro utan gärningar är död. Att ta ett samhällsansvar, ansvar för våra medmänniskor och skapelsen måste alltså gå hand i hand med vår tro.
Jag ska påminna oss om och säga något kort om dagens tre bibeltexter. De utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag ofta kan hamna i och hur vi i dem ska välja att ta vårt samhällsansvar.
Den gammaltestamentliga texten är från 5 Mosebok och där tar Mose upp med folket olika bud och levnadsregler som de uppmanas leva efter. Textstycket säger sammanfattningsvis att när du skördar din åker eller plockar dina vindruvor och oliver, då ska du inte vara så noggrann med att få allt för egen del utan lämna kvar lite som kan plockas av andra som behöver det så som invandraren, den faderlösa och änkan. Det var personer som på den tiden hade det särskilt tufft försörjningsmässigt och i någon mån är det kanske på samma sätt i vårt samhälle idag. Det är förvisso kanske inte så många av er som är bönder och känner igen er i att skörda mogna vindruvor eller oliver men du kan säkert tänka dig situationer du själv står inför vad gäller att få ut så mycket som möjligt för egen vinning. Det är inte en uppmaning till slarvighet eller slöseri, tvärtom så kan vår noggrannhet och förvaltande till exempel av pengar som vi investerar generera i mer som vi kan dela med oss av. Det handlar om att vi ska välja att dela med oss av vårt överflöd. I början av stycket står det dessutom att ”Du skall inte vränga rätten för invandraren eller den faderlöse, och en änkas kläder skall du inte ta som pant”. Alltså är det inte av vänlig generositet som säd, vindruvor och oliver, överflödet, ska lämnas kvar utan det är en skyldighet att ge av detta eftersom det är en rättighet för den behövande att få av detta. Denna rätt har kommit att kallas ”Skörderegeln”. Det är denna änkorna Rut och Noomie använder sig av som vi kan läsa om i Ruts bok.
Episteltexten är från Jakobsbrevet. Jakob som var Jesus bror och som kom att bli en ledare bland de kristna i Jerusalem. Brevet riktar sig mer allmänt, till många personer och församlingar, snarare än till någon specifikt. Han tar i det upp hur den troende ska leva och vara mot sina medmänniskor, utifrån vad Jesus undervisade när han var bland dem.
Texten ger exempel på en situation sådan som vi är i just nu. Du ska inte göra skillnad på människor. Du ska inte få den fattiga som kommer in med smutsiga kläder i ert gudstjänstrum att känna sig mindre välkommen än den som kommer in ren och propert klädd, skriver han ungefär. Hur mycket bättre har vi blivit på att bete oss på de nästan 2000 år som gått sedan brevet skrevs? För hur enkelt är det inte, eller stor risk, för oss här inne att vi glatt sträcker fram handen och hälsar på en för oss känd person i snygg kostym och modern skjorta som besöker vår gudstjänst, och att inte låtsas se den med stripigt hår och kläder som luktar annat än tvättat?
Vi ska inte göra skillnad på människor. Vi ska inte se ner på den som är fattig. Jesus gjorde inte så. Tvärtom, menar Jakob, så kan det vara den som är fattig som står särskilt nära Gud. Kanske, tänker jag, för att den som är rik har större möjligheter att välja att göra ont mot andra, om inte på annat sätt så på det sätt att inte göra det goda som den getts möjlighet till.
Dagens text från Lukasevangeliet sätter oss in i den vardagliga situationen att Jesus kommer gående genom en stad och får syn på Sackeus (eller Sackaios, beroende på översättning), vilket inte var så konstigt eftersom han ju klättrat upp i ett träd, och bjöd hem sig till honom. Kanske var det så att Jesus tyckte det passade utmärkt att bjuda hem sig och sitt sällskap till just Sackeus eftersom han hade det så gott ställt att det inte skulle vara något bekymmer för honom att bjuda dem på mat. Sackeus blev glad åt att Jesus bjöd in sig. Bland sina landsmän var Sackeus mycket impopulär, vilket är förståeligt. Rik hade han nämligen blivit genom sitt jobb i tullen och på deras bekostnad. För Sackeus var det vardag att i sitt jobb utnyttja folk och kräva mer pengar av dem än vad som var skäligt, för att lägga i egen ficka. Han gjorde det för att han kunde, för att det var brukligt i hans yrkesroll. Efter att ha blivit sedd av Jesus ville han dock ändra på sitt beteende, återgälda flerdubbelt de han tidigare utnyttjat och ge hälften av det han ägde till de fattiga. Du och jag kan också hamna i situationer där vi har möjligheten, frestas, att utnyttja den till vår egen fördel. Det kan förstås gälla pengar och skattefusk också idag vilket är ett konkret sätt att inte ta samhällsansvar. Men det kan också handla om annat än pengar så som ställning och status.
Ingen av dessa tre bibeltexter berättar alltså för oss om märkvärdiga situationer eller om framstående personer som har särställd roll att kunna ta samhällsansvar utan de utgår alla från vardagliga situationer, sådana som du och jag kan hamna i.
Det finns alltså gott om tillfällen där vi kan välja att ta ansvar för vår medmänniska och för skapelsen. Du vet dessutom inte idag vad din lilla handling leder till om det så bara gäller att hälsa på en för dig okänd person här och bjuda med denne ner på kyrkfikat. Det kan bli en positiv kedjereaktion, det kan ge ringar på vattnet. I framtiden kanske det du gör idag visar sig ha fått stor effekt som började med en person men spred sig och kom att påverka många. Det lilla vi var och en gör blir dessutom mycket tillsammans.
Vi var några stycken härifrån som deltog tillsammans i den stora manifestationen, som ägde rum för några veckor sedan för att visa hur viktigt vi tycker det är att politiker och andra med möjlighet att påverka stort, ser till att vår gemensamma jord, den enda vi har, skyddas från att förstöras av människor. På mängder av platser både i Sverige och runt om i världen samlades människor på en och samma dag. Bara i Stockholm var det närmare 60 000 personer som gick trångt tillsammans genom staden. Inte spelade det egentligen roll att jag var där. För inte hade det märkts någonting i denna stora skara om jag stannat hemma istället för att vara där? Det gäller alla som var där och just av samma anledning spelar det roll att var och en var där. För hur hade det blivit om alla utom några få valde att stanna hemma istället? Det är ju bara tillsammans som vi blir många. De många små valen vi som individer gör av samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska och skapelsen, blir stort tillsammans.
Som församling är vi många som tillsammans kan åstadkomma en hel del. Vi finns mitt i samhället, är en del av samhället här i Farsta, erbjuder en gemenskap dit alla slags människor bjuds in, får vara som de är och vi växer tillsammans i längtan att lära känna och leva nära Gud. Det, tänker jag, är att ta ett samhällsansvar, ansvar för vår medmänniska. Men församlingen finns inte utan dig och mig. Ingenting har gjorts eller kommer att göras utan att du och jag gör, utan någons initiativ. Det samma gäller förstås dig också i andra sammanhang, både dig som brukar gå till denna kyrka och dig som är här bara idag. Du har din plats och ditt sammanhang där du finns i ditt och vårt gemensamma samhälle. Det gäller alla människor till jordens yttersta gräns.
Jag avslutar med orden från Lina Sandells sång: Gör det lilla du kan och se icke därpå att så ringa så litet det är.