Luk 9:51–62
En berömd ordväxling ur ”Alice i Underlandet”:
Alice: ”Kan du snälla tala om vilken väg jag ska ta härifrån?”
Katten: ”Det beror till stor del på var du vill gå?”
Alice: ”Jag bryr mig inte så mycket om var!”
Katten: ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar.”
I en sketch med Monty Pyton ska en grupp med män utan lokalsinne springa 100 meter. Startskottet går och alla springer åt olika håll. Det går inte att springa ens 100 meter om man inte vet vart man ska eller om man inte har lokalsinne. Jag tänker att det i alla fall är ett av perspektiven som är syftet med dagens texter. En ytterligare association är Beppe gatsopare i boken ”Momo och tiden”. Hans visdom är att om han skulle tänka på hela gatan på en gång, skulle han snart tröttna och ge upp. ”Nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”, så tar sig Beppe gatsopare framåt.
På en kurs för många år sedan fick jag uppdraget att formulera ett slags slogan för mitt liv. Jag valde ett citat av teologen Hans Küng ”Guds vilja är människans väl”. Alltså det som är väl, gott, för människan är Guds vilja. Det som inte är gott för människan, är därmed inte Guds vilja. Det är ett tacksamt raster när jag ser på världen eller när jag läser Bibeln. Det finns bibelord där jag inte kan se att det är gott för människan. Då tar jag mig friheten att tänka att här har nog författaren missförstått det här med Guds vilja, eller också måste jag söka djupare i berättelsen. Det kan tyckas förmätet, men jag tycker det funkar. Med åren har jag lagt till en annan ”slogan”, men jag tycker att den går i ton med den första. Det är ”Gör som Gud, bli människa”. Min tanke är att om det bästa Gud kunde komma på för att vi skulle förstå vem han är, var att bli människa i Jesus Kristus, då bör det vara sann efterföljelse att också försöka vara just människa. Så får Gud vara Gud. En kollega brukar säga att ”bara du kan bli den bästa versionen av dig”. Bli människa.
När vi hör evangelieberättelsen är det lätt att hänga upp sig på det man inte ska göra: begrava sina döda, eller ta farväl av dem därhemma, innan man går. Det är ju fullt naturliga saker. Men jag tror inte det är poängen. Det säger sig självt att man inte kan plöja en rak fåra om man hela tiden tittar bakåt. Det blir antagligen inte en rak fåra då. Jag har visserligen en gång följt en guide som gick baklänges och berättade för oss i flera timmar. Men han hade verkligen tränat på det och är ett undantag. Nej man behöver ha ett mål, eller en kompass, som gör att man hittar vägen, även när livet är snårigt. För några år sedan var det populärt, inte minst bland unga att ha ett gummiband runt handleden där det stod ”WWJD”. Vad skulle Jesus ha gjort? Kanske är det den klokaste fråga jag kan ställa mig när jag hamnar i ett dilemma i livet. Då måste jag förstås ha en hyfsat klar bild av vem Jesus är för mig och hans attityd.
De flesta människor har någon form av moralisk eller etisk kompass. Ett slags grundhållning till livet. En del gnäller. Andra är tacksamma. Det kan faktiskt vara värt en reflektion: vilken riktning har jag? Är det den riktning jag vill ha? Kan den förändras eller är den ärlig som den är? Synd, brukar vi säga är att missa målet. Det behöver inte betyda himlen. Det kan lika gärna handla om att vara den du är och vill vara och vägen dit är ”nästa steg, nästa tag med kvasten, nästa andetag”. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.
Amen