Luk 16:1-13
Det sägs att vi svenskar har två områden vi inte vill samtala om: pengar och religion. Idag handlar evangeliet otvivelaktigt om pengar. Anledningen till att vi kan ha svårt att tala med varandra om detta kan vara olika; det kan vara skämmigt att tala om sin inkomst om den känns onödigt hög. Och det kan vara skämmigt om den upplevs pinsamt låg. Nej, vi pratar inte gärna om pengar med varandra. Jo, det såklart, ibland kan det vara roligt att berätta om ett extra bra köp, ett klipp, eller en prisvärd affär, men överlag talar vi ganska tyst om inkomster och utkomster. Och det har sina fördelar och nackdelar. Det vi inte talar om överlåts jag att bedöma själv utan möjlighet att korrigeras av en gemenskap. Det vi talar om och diskuterar kan ge oss goda inspel från andra; hur gör du? Hur tycker du jag ska göra?
För att fråga om pengar går vi kanske till en ekonomisk rådgivare på banken och får hjälp för att hantera vårt överflöd. Det kan vara svårare att veta vem som kan hjälpa till vid ett underskott även om vi har en intention genom det svenska skattesystemet att också där skapa förutsättningar för ett liv ovanför existensminimum för den som behöver.
Jesus har inga problem att prata om pengar. Han gör det ofta, och vid flera tillfällen varnar han oss för att fastna i pengarnas betydelse.
Liknelsen om den ohederlige förvaltaren är knepig att hänga med i, åtminstone för oss som inte är helt förtrogna med den judiska berättarkonsten som tar ut svängarna till det absurda.
Den ohederlige förvaltaren har fått sparken just för att han var ohederlig. För att klara situationen fortsätter han att vara ohederlig för att skapa sig fördelar hos potentiella arbetsgivare genom att skriva ner deras skulder till hans nuvarande arbetsgivare. Men varför hans nuvarande chef berömmer honom för att han hade handlat klokt, det övergår mitt förstånd, och där tror jag vi möter den judiska berättarkonsten. Liknelsen blir så absurd, så det enda rimliga är liksom tvärtom. Därefter, i vers 9, börjar Jesu uttolkning av liknelsen och jag får ihop den med hjälp av resten av kapitlet. Jag kommer snart dit, men först ska vi bara tala lite om mammon.
Ordet kommer ursprungligen från arameiskan och betyder rikedom i vid betydelse; ägodelar, pengar och mark. Genom historien, och bland annat bibelns och kyrkofäders bruk, har betydelsen personifierats till en synonym till Belsebub och djävulen. Jag kan inte låta bli att tänka på berättelsen i Exodus, 2 Mosebok, när Moses är på Sinai berg och tar emot de tio budorden. Det dröjer, folket ledsnar på att vänta på den där Mose som de inte vet vart han tagit vägen och de vill ha en gud som går framför dem. Så uppstår guldkalven, Mose kommer ner och slängde ifrån sig tavlorna. Det första budet lyder ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig”. Och där stod guldkalven, gjord av folkets smycken och tänkt att leda folket rätt.
Sista versen i dagens evangelium lyder just ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” Rikedom kan inte leda oss rätt och kan inte frälsa oss.
I vers 10 läser vi att ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som ohederlig i smått är ohederlig också i stort” och i vers 12: ”Och om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem vill då ge er det som ska tillhöra er?” En uppmaning att vara goda förvaltare av såväl andras som vår egen egendom. En uppmaning att söka ett hederligt liv.
I fredags skrev jag tillsammans med 11 kyrkoledare i DN debatt att vi vill se en human migrationspolitik för att skapa förutsättningar för en god integration. Vi vill se en politik där vi värnar om rätten att söka asyl och att den som får uppehållstillstånd i vårt land ges möjligheter att skapa en framtid i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Jag fick några samtal till följd av artikeln som speglade en oro, ska vi behöva ta emot alla som vill komma till Sverige? Hur ska mina pengar räcka om jag ska dela med mig än mer till andra? Är det verkligen vårt ansvar?
För mig som kristen är det vårt ansvar att värna alla människors rättigheter, inte bara svenskars. För mig som kristen är det också självklart att vi behöver dela med oss av det vi har också om det med det finns en risk att jag får det sämre. Men det är ett samtal vi behöver ha. Hur kan vi ordna vårt samhälle så boende, arbete och samhällsfunktioner räcker till när vi är fler som behöver dela. Jag insåg i samtalen att själva grundförståelsen av ägande är olika. Jag ser inte att vi äger Sverige mer än någon annan, egentligen. Jag förstår att vi har ett ansvar att förvalta och som ankommer våra folkvalda politiker, men jag kan inte se det som att det land jag kallar för mitt hemland inte också kan bli en annans hemland. Jorden är allas och vi är alla dess invånare med ansvar för varandra.
Att vara trogen i stort och smått betyder att dela med sig av det vi har och är, också när det finns risk för att det blir obekvämt.
I versen efter den ohederlige förvaltaren står att ”Allt detta hörde fariséerna, som älskade pengar, och de gjorde narr av honom. Då sa Jesus till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor sätter högt är skändligt i Guds ögon.” Jag tror att fariséerna bättre förstod udden i liknelsen än jag, som hade bättre nycklar till den judiska berättarkonsten, och möjligen var hela berättelsen riktad till dem. Därefter i samma kapitel kommer liknelsen om den rike mannen och Lasaros som förtydligar dagens berättelse. Den rike mannen fick uppleva hur Mammon, rikedomen, lämnade honom i sticket och Lasaros blev emottagen i evighetens hyddor som vi läste om i vers 9.
Ja, inte vet jag om ni blir klokare av min kamp med dagens text, men för att sammanfatta det hela vill jag påstå att rikedom i sig vare sig är ont eller gott. Rikedom kan vara en tillgång, men det kan också, om det blir din guldkalv, det du förlitar dig på, bli din brist, något som binder dig, en falsk gud.
Det viktiga är att veta var du har ditt hjärta och hur du låter dina tillgångar arbeta för det som är gott. Hur du delar med dig.
Sedan jag läste texten första gången har jag gått och nynnat på den sång vi ska sjunga tillsammans: ”Jorden ska brukas av alla, alla tillsammans, alla gemensamt. Den känner inga rika bara fattiga som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.” Det är en attityd jag eftersträvar och vill. Det jag har är inte mitt, det är något jag har att förvalta och i det vill jag vara hederlig. Formulärets överkant
Egentligen tycker jag det är synd att vi inte talar mer om pengar med varandra. Tänk vad mycket vi skulle ha att lära av varandra också i fråga om detta i vår strävan att leva ett gott liv och att gestalta Guds rike i det område vi har fått att förvalta, Farsta.
Texten jag nyss läste om jorden som ska brukas av alla är av biskop Ambrosius från 300-talet. Den har varit inspiratör för en mer modern bedjare som jag lånar ord av för att avsluta dagens predikan:
Vår far, alla folks mor,
du som är i jorden och luften, i floden, vinden och djuren,
i köket och skolan, på fabriken, i datorn och på puben.
Låt ditt namn bli helgat, i varje rättvisans gest, i solidariska händer,
låt ditt rike komma, med överflöd och skönhet,
låt din vilja ske, i vardagen, i tröttheten, i sorg och glädje.
Ge oss idag det bröd vi behöver, både vetemjölets bröd och ömhetens.
Förlåt oss våra skulder. Hjälp oss att se världen med dina ögon,
och hjälp oss att förlåta dem som står i skuld till oss.
Ge oss ett hjärta utan reservation och grämelse.
Låt oss inte utsättas för prövning, befria oss från feghet, rädsla och hat,
rädda oss från det onda, ta oss bort från våld, likgiltighet och orättvisor.
Ditt är riket, det som är blommornas, fredsökarnas och barnens rike,
din är den sanna makten, den utan förtryck,
din är äran, utan guld och ägandeanspråk,
för alltid.
Amen