Matt 7:12
Min far gick bort för ganska länge sedan. Han hade rökt i stort sett hela sitt vuxna liv, så till slut så blev det lungcancer som avslutade hans liv, alldeles för ung kan man tycka nu i efterhand. Själv var jag runt 25 år när jag då fick städa ur min fars lägenhet. Till saken hör även att jag i övre tonåren tappade kontakten med min far. Han flyttade till Spanien över vinterhalvåret och på sommaren var han mest i Finland på släktgården, och efter skilsmässan från min mor drog han sig undan. Jag hade tappat kontakten med honom under de senaste åren, men samma år som jag gifte mig tänkte vi skicka en inbjudan för att återuppta kontakt, men tyvärr var det under det året han gick bort. Livet blir inte alltid som man tänkt det. När jag städade ur hans lägenhet så hittade jag en anorak. Jag hade inget direkt minne av att jag sett honom i den, men av någon anledning så sparade jag den, då jag även på den tiden tyckte om att röra mig i naturen. Jag har aldrig använt den, men jag har inte heller kunnat slänga den eller göra mig av med den.
När jag möter främst unga människor i samtal om kristen tro och kristet liv så är det många som utrycker att de inte är kristna. Men väldigt ofta i det fortsatta samtalet, blir det tydligt att man ändå bär på något slags andlighet. Inte alltför sällan så slutar samtalet i att jag i mitt hjärta förstår att den personen i allra högsta grad skulle kunna kalla sig kristen.
Idag kommer jag att använda flera bilder och egna liknelser. En liknelse som jag oftast använder är just den med min fars anorak. Jag tänker att det är som om ungdomen får ärva en tröja från sina föräldrar. Den kommer säkert att göra sitt jobb, att värma den som fryser, men den kommer att vara lite udda.
Ni vet säkert att de flesta moden kommer förr eller senare tillbaka, men alltid med en liten vinkling som gör att de ser moderna ut. Originalen kommer vara lite originella, men inte det som den breda massan väljer, så det går sällan att spara och ta fram ett plagg 30 år senare. Det är någonting där som märks att det inte är modernt. Undantaget är bredspårig manchester som aldrig kommer tillbaka, som tur är…
På samma sätt är det med vår tro. Naturligtvis så ändrar sig inte innehållet. Materialet i tröjan är detsamma, men formen och hur den presenteras kommer att skilja sig åt, så där som gör att din tonåring inte kommer att visa sig i din favorittröja offentligt.
Hur skall vi som kyrka tänka runt det här? Ja, i första hand så skall vi inte skämmas för det vi har. Vi har ett av världens bästa grundämnen att bearbeta, och det är detsamma genom tiderna, men kanske vi måste vara mer lyhörda för att förändra hur vi presenterar det. Nu är det så att förändring har sällan ett egenvärde, utan god förändring sker i symbios med sin kontext. Sällan har en direkt förändring av en fungerande verksamhet gett något gott varaktigt resultat, medan en påtvingad förändring oftast ger utveckling. Eller om så behövs, avveckling.
Jonas Glans har som flera kanske sett en rolig sketch där han tänker sig vara en konsult som får uppdraget att formge påsken. Han börjar prata om kycklingar, sill och jul-, jag menar påskmust.
Om vi idag skulle få chansen att omformulera vår kristna gudstjänst och formspråk, vad skulle vi göra annorlunda? Skulle vi göra något annorlunda? Återigen, vi har ett grundämne som vi inte har anledning att förändra. Det finns en försoning, det finns en nåd, det finns en kärlek. På vilket sätt skulle man kunna leva det i dagens pick and chose kultur, utan att förstöra grundämnet?
Jag tänker att ett sätt är att leva så, inte dra sig undan och leva som man gjorde då, det ger ingen trovärdighet. Men att leva i världen, men inte av världen, är nyckeln.
Så åter till mina ungdomar och deras kamp. Att inte gå ut på klubb gör dig inte till en kristen. På samma sätt som att du blir inte mer kristen bara för att du inte dricker öl. Det som gör dig till kristen är ditt hjärtas lovsång, dina händers handling och dina fötters steg, och delad tro med andra.
Att ärva en tro är ingen garanti för att du skall bruka den, men att visa sina barn att en tröja är bra för att skydda mot kyla, ökar sannolikheten att barnet kommer vilja ha en tröja senare i livet. Och på samma sätt är det med Gud.
Det är många texter och sammanhang i Bibeln som jag utan betänkligheter skulle säga att man måste tolka kontextuellt, att det är i sak rätt men går inte att direkt överföra till vårt sätt att leva. Att kvinnan skall tiga i församlingen är väl ett av de enklaste exemplen. Att Jesus dricker vin, blir lite krångligare i vår kontext med nykterhetsrörelsen, jämfört med den franska traditionen, där vin snarare är en rättighet i alla offentliga samlingar.
I början av 90-talet, alltså 1990, var jag med i ett dramateam, vars uppgift var att resa runt i Sverige och sprida konceptet med påsk- och julvandringar. Under den perioden genomförde vi ofta dramasamlingar. Ett drama som vi hade speglade en tänkt framtid. Dramat handlade om en osäker person som känt kallelse till att bli pastor, men var osäker på grund av att hen tvivlade på Gud, var skild, och gärna drack vin. Dramat ironiserade om att pastorn egentligen inte behövde tro på Gud, ”tvivel är grunden för all tro”, att kollekt kunde betalas genom att använda kontokort i terminaler inbyggda i bänkraderna. För er unga som hör detta, så var det under den tiden då en personsökare var bland det coolaste man kunde ha i kommunikationsväg (googla det) och internet fortfarande var en militär hemlighet.
I det dramat förutspådde vi en framtid där Gud inte var viktig för den personliga tron. Dramat slutar med att den som varit orolig, lättat tänder en cigarett, varpå utfrågaren blir arg och säger att det är omöjligt för hen att bli pastor. Någon som röker kan inte komma in i himmelen.
Jag funderar, hur långt är jag beredd att kompromissa med mina värderingar? Är det viktigare för mig att kyrkan behålls i mitt tycke i så ren form som möjligt, eller kan jag göra avkall på något för att en annan människa kan känna att Gud passar hen.
Om jag delar en tro, är det mitt sätt att tro jag vill dela, eller är det viktigare att jag presenterar Gud för en annan som i så fall får bilda sin egen uppfattning? För mig har det förändrats med tiden. I min tidiga tid som kristen var jag väldigt principfast, och målet var att samla så många som möjligt som tyckte som jag. Jag har till och med lämnat gemenskaper för att jag var den enda som tyckte rätt.
Återigen, vi har ett grundämne som jag tror är fantastiskt. Det kan och vill jag inte ändra på. Men som församling så förstår jag att vi förvaltar det på olika sätt, och det är just det som gör att församlingar är så underbart spretiga.
Till slut vill jag dela ytterligare en bild. Jag får bilden av en stenslip. Man lägger ner olika stenar i en trumma, som sedan långsamt och under lång tid roterar, i ett vattenbad. Stenarna slipas mot varandra och till slut så har alla blivit polerade och släta, och deras olika glans skiner. Ni har säkert sett sådana som man kan köpa på olika marknader.
Det är på många sätt en fin bild av en gemenskap. Den tar inte bort vad stenen är. Den framhäver snarare varje stens egenvärde, men ju slätare ytan blir, desto svårare blir det för främmande material att få fäste. Och då blir ju frågan, vill vi vara en gemenskap där främmande material har svårt att få fäste?
Nu hoppas jag att en och annan problematiserar den bilden och funderar på vad främmande material kan vara. Men jag vill lämna bilden av en annan människa.
Gör mot andra vad du vill att de skall göra mot dig, men förvänta dig inte att de måste tycka som du. Eller som scouterna säger:
Sök Din tro, och respektera andras.
Amen