Bröder och systrar, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus . Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus , men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)
Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Psaltaren 84:2-5)
Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo. Min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.
Längtar du till Guds hus? Längtar du att komma till kyrkan, sjunga med i psalmerna, dela bön tillsammans med andra och lyssna till Guds ord? Jag längtar efter den rytm jag haft i hela mitt liv att söndagen är gudstjänstdag när jag får möta andra som bärs och närs av längtan och utmanas av ordet. Jag saknar våra gudstjänster som vi är vana, i kyrkrummet, i fikarummet. Jag saknar våra samtal. Vår grundlagsskyddade rätt att mötas i tron. Kanske möts vi i saknaden av varandra och längtan, inte bara efter Gud, utan efter våra mer mänskliga möten.
Ja, ljuvlig är din boning, Herre Sebaot, en tillflykt för delad glädje, delad sorg, delat sökande och delad lovsång.
Jag uppskattar kyrkobyggnader i alla dess former. Under mina år på SKR har jag besökt många olika kyrkor i olika traditioner, och jag drabbas ofta av de enkla bönhusens innerlighet och katedralernas rymd. Helt olika som byggnadsverk, men ett och samma i att människor har, likt sparven som finner sitt rede, där funnit ett bo för sin andliga längtan, sökande, tillbedjan och lovsång. Må så vara i väckelserörelsens suckar eller liturgiska slingor; olika uttryck men kanske med samma innerlighet och uppriktiga längtan. I enkelhet eller i arkitektonisk konst.
Jag är delvis uppväxt i kyrkor. På två sätt. Det var inte ovanligt att pastorsbostaden fanns i direkt anslutning till kyrkan, det var liksom ”hemma” också i kyrksalen. Som pastorsbarn var jag också ofta på plats så att kyrkan, Guds hus blev hemma. Jag känner lite igen mig i Jesus i templet; jag satt där redan innan jag var tolv år och tog emot både klokhet och tokigheter från äldre människor på plats.
Viktigast av alla byggnader var Tranås baptistkyrka. Där blev jag invigd scout, jag döptes och välkomnades i församlingen, blev tonåring och tränade mina färdigheter på olika sätt. Det var ett andra hem och en växtplats på flera sätt. För cirka tio år sedan fick jag vara med om att stänga den kyrkan och i förberedelserna var jag nyfiken på hur det skulle kännas att avsluta en epok som betytt så mycket för mig. När jag hade fått sörja ett tag och vältra mig i minnen om platsens betydelse, och när det var dags för mig att, som missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet hålla den sista predikan i den här kyrkan blev det alldeles glasklart för mig att det på inget sätt är byggnaden som är det viktiga, det var ju människorna som satt i bänkarna och som snart skulle sitta på andra bänkar i en annan kyrkolokal. Det är levande människor som hjälpt mig att växa. Byggnaden var bara en temporär, men viktig boplats.
Så tänker jag om Guds hus. Guds hus är mer ett tält där vi får dra upp tältpluggarna nu och då för att dra vidare, tacka för tiden och ta med oss lärdomar och minnen för framtiden.
Idag har jag möjlighet att vara i det Guds hus, det tempel och helgedom som några av oss kallar vår kyrka. Det är fint. Här finns rymd, altarfönstret som ger inspiration till reflektion, orgeln som talar ett kyrkspråk, och vi är en liten, liten skara som utgör den gudstjänstfirande församlingen, som bebor byggnaden med våra kroppar och böner. Det känns fint, men samtidigt en smärtsam påminnelse om att just nu är vi, som enligt Hebreerbrevet är Guds hus, åtskilda i tid och rum, i sinnlig närvaro.
Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus. Och Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.
Guds hus är vi. Och må vi ha kraft att behålla frimodighet och stolthet som hoppet ger oss. Hoppet är kanske kristendomens bästa superkraft just nu, och möjligtvis är det just den superkraften som vi just nu har ett innerligt behov av. Hopp om framtid för jordklotet, hopp om hälsa och hopp om fred, ja, helt enkelt hopp som bär oss framåt.
Guds hus är vi. Också när vi inte möts innanför dessa väggar är det så. Vi bär Guds hus och vi bärs av byggmästaren, skaparen själv.
Om allt hade varit som vanligt, då hade vi delat bröd och vin, firat nattvard tillsammans. Nu gör vi inte det. Jag har under det nödvändiga avståendets tid lärt mig att tänka nattvarden. Det är en brist att inte dela måltiden, men det har ändå hänt. Det är ändå så. Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Till liv och försoning. Hopp.
Idag får jag lägga till tanken att Guds hus är vi. Också när vi inte möts som vi har varit vana, som vi tänker, hör vi samman och är Guds hus på samma sätt som jag för tio år sedan insåg att det inte var Tranås Baptistkyrka som var viktigast för min andliga växt. Det var människorna som befolkade huset.
Visst kan vi vara glada över de byggnader vi kallar Guds hus och visst ska vi vårda och värna dem som växtplatser för människor på väg och människor som söker och längtar som en boplats.
Men nog vet vi att Gud inte ryms i ett hus. Gud är egentligen lika mycket i ditt hem som i kyrkan. Guds hus är vi och Gud möter oss där vi är och där vi vill, där vi söker och längtar.
Guds hus är vi.
Amen