Månad: juni 2021

Kallelsen till Guds rike, 2021-06-13 (Bengt Ekelund)

Luk 14:15-24

Jag tänker predika över evangelietexten men ett så känt begrepp som orden om ”en brand ryckt ur elden”, går inte att hoppa över för en metodist, så jag börjar med lite kuriosa.

John Wesley föddes år 1703 i Epworth, i England. Hans barndom styrdes av hans stränga mor och krävande far. Modern Susanna ansåg att barns vilja skulle kuvas och att de skulle gråta tyst, när de fått aga. Barnskrik fick inte höras i hemmet. Andakter hölls varje morgon. Studier var en normal del av den dagliga rutinen, även för döttrarna. John var det fjortonde barnet av arton. Han fick lära sig sparsamhet vad gäller kost och generositet vad gäller motion. Men John beskriver det som en idealisk kristen uppfostran. Sju år gammal räddades han genom ett fönster vid en brand i prästgården. Hans mor påminde honom sedan om att han var som ”en brand, ryckt ur elden”(Sak 3:2). Han hade blivit sparad för ett högre syfte. Susanna hade samtal med John varje torsdagskväll. Samuel, Johns far, var under många år sysselsatt med att skriva ett stort verk om Jobs bok. Han var mycket sträng som högkyrklig kyrkoherde. Han och hans bror Charles blev sedan förgrundsfigurer inom metodismen.

Texterna idag handlar om upprättelse. ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt”. Det är så vackert.Och det är också det John Wesley på ett sätt upplevde när han, kortfattat, insåg att det goda jag gör är inte för att Gud ska älska mig, utan för att Gud älskar mig. Från nedtyngande krav till ett befriat liv.

Jesus är på en måltid hos en farisé som är med i rådet och man iakttar honom noga, berättar Lukas. Han botar en man med vatten i kroppen, trots att det är sabbat. Han utmanar sin värd med att inte bjuda dem som bjuder igen, nästa gång han har fest. ”Nej, när du ska ha en fest så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Det underlättar att ha den bakgrunden, när en av gästerna säger ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike”. Kanske frågar han av ärlig längtan. Eller säger han det lite syniskt ”den festen skulle jag vilja se”. Svaret han får genom liknelsen blir, oavsett, en tankeställare: ”Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”
Det är slående att tjänaren som bjuder in till festen säger att ”allt är färdigt”. Bordet är dukat, riket är här, det är bara att ta emot.
Undanflykterna är fantastiska. Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den… Jag har just köpt en ny bil, förlåt fem par oxar, och måste ut och se vad de går för… Jag har just gift mig, så jag kan inte komma…

Det är så träffsäkert, både vid den tiden och idag. Det som är gratis, ja nåd, kan man säkert få del av sedan. Men vill du inte, så kan du heller inte få. Det är det svåra med att allt är färdigt, berett. De små sakerna, de kortsiktiga prestationerna, blir mer värda än det som egentligen behövs. Så åker svensken hellre till Tibet eller Thailand för att få en västanpassad buddhism, som egentligen är väldigt lik den kristendom som levs och predikas i kyrkan, tvärs över gatan. Om jag ska tro David Thurfjell i boken ”Det gudlösa folket”, kanske måste jag först möta motgång innan jag förstår att rikedomen finns redan här och redan nu?

Det här berättas om Laurentius, sedermera St Lars, som levde på 200 talet, ”att då kyrkans skatter eftertraktades av myndigheterna ska påven Sixtus II ha gett Laurentius i uppdrag att utdela dessa bland stadens fattiga. Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna dyrbarheterna till myndigheterna samlade han ihop alla de fattiga och sjuka och sade till ståthållaren: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”. (Laurentius lades då på ett järnhalster över glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.” Mer en brand som hamnade i elden…)

Vi kan egentligen aldrig undra hur världen, och Gud, kan vara så orättvis, eftersom svaret vänder sig mot oss själva. Det är vi människor som skapar krig och låter många svälta.

Idag är det fest. Det är första söndagen vi firar gudstjänst, utan föranmälan, på länge. Jag menar inte att de som inte kom idag skulle ha dåliga ursäkter. Det jag menar är att festen finns, nåden finns, här och nu. Allt är färdigt. Jag brukar säga att vi inte behöver be att Gud ska vara närvarande. Gud är alltid ”här”. Men jag behöver be om hjälp att själv vara närvarande inför Gud, mina medmänniskor och mig själv. Utmaningen ligger kanske mest i om jag verkligen vill ta del av rikedomen i en fest som är öppen för alla och där jag kanske måste ta en av de nedersta platserna? ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.”

Amen

Vårt dop, 2021-06-06 (Kim Bergman)

Om man googlar på hur länge man klarar sig utan vatten, så brukar man säga ca tre dagar. Att få tillgång till rent vatten är livsviktigt. Har ni tänkt på hur olika vatten kan vara, och hur många olika saker man kan använda det till?

Vatten kan vara energigivande, från början med små vattenhjul för att driva kvarnar, till dagens stora turbiner som förser städer med energi.

Vatten kan vara avgränsande. Floder bildar gränser, hav blir barriärer, och förr i tiden byggde man vallgravar för skydda sig mot främmande makter.

Vatten kan även vara broar och vägar som förbinder. Visby ligger mitt ute i havet. Det var en knutpunkt som var lätt att nå från så många olika ställen. I Jämtland så vet jag att på vintern då sjön fryser till, plogar man upp en väg, som blir en genväg på flera kilometer.

Vatten kan förekomma i så många olika former, från det vidsträckta havet, till den lilla vattenpölen efter ett stilla sommarregn som speglar himlen. Ibland upplevs vattnet mörkt och otillgängligt, andra gånger lockar det med en känsla att man bara vill slänga sig i det och njuta.

Ibland sipprar det fram ur dolda sprickor i urberget, andra gånger dundrar det fram med urtidskraften från ett mäktigt vattenfall. Ibland är det som dimman som nästan omärkligt fuktar vår hud.

Ibland så serveras det till besvikna barn som måltidsdryck, andra gånger är det smakbärare för den söta saften, oftast kolsyrad, eller uppskopad med handen ur den porlande fjällbäcken.

Ibland använder man vatten för att släcka en glöd.

Vattnet är nästan alltid flerbottnat. Vattnet kan kväva och spola bort, men samtidigt bära och ge liv.

För oss i ett av världens sötvattenrikaste länder, har vi aldrig långt till friskt vatten. Vi vrider bara på en kran, och kan kosta på oss lyxen att spola ett tag så att temperaturen blir den vi vill ha. I andra länder går man kilometervis för att hämta sitt vatten.

Känner ni igen bilderna?
Och det är nu som jag säger att på många sätt är det detsamma med Gud.

Naturligtvis så kan en människa klara sig mer än tre dagar utan Gud. Prova att under tre dagar se om ni kan undvika att komma i kontakt med Gud, höra talas om det, eller själv snudda vid tanken på det gudomliga i en natur som sprider liv.

Har ni tänkt på hur olika man kan tänka sig Gud?

För mig är Gud energigivande, många gånger en drivkraft till det jag gör och hur jag handlar och vilka beslut jag tar i livet. Jag vet att Gud kan vara en skiljefråga, där det finns de som säger att man inte tror och andra att man tror. För mig kan Gud få vara det vatten som bygger broar, och min tro får vara den båt som vi kan samtala i. På samma sätt som vattnet har olika skepnader, så har tron lika många vägar. Som det sipprande vattnet från den hårda stenen, eller den forsande floden.

I vår del av världen är tron inget konstigt. För någon lika naturligt som att vi har rinnande vatten i alla hus. För oss kräver det nästan ingen arbetsinsats för att komma i kontakt med en kyrka. Och nästan dagligen så kan vi komma i kontakt med något som påminner oss om att det finns människor som tror.

I andra delar av världen blir du fängslad eller dödad om du söker din tro. Här finns ingen respekt för andras tro.

I kyrkan är vattnet en naturlig bild. I den gammaltestamentliga tiden så var vattnet en symbol för oro, och vi läser om hur Jesus stillar stormen och går på vattnet.

I det baptistiska dopet, är vattnet symbolen för det nya. Vattenytan är gränsen som passeras. Den som döps sänks ned helt under ytan, för att i ett kort ögonblick nästan sväva viktlöst, buren av vattnet men ändå utestängd från vår värld, för att ögonblickligen lyftas upp till ett nytt liv.

Vatten ger liv, och som barnets saft är det en smakbärare. Jag tror att Gud är som vattnet, som kan ge liv och smak till det som är torrt.

Den spruckna krukan

Det var en gång en vattenbärare som varje dag gick hela vägen ner för berget för att hämta vatten åt sin herre. Över axlarna bar han ett ok med två stora ler-krukor och dem fyllde han med vatten från floden vid bergets fot. Sedan gick han hela vägen uppför berget igen med de fyllda krukorna.

Den ena lerkrukan var hel och fin, men den andra hade en spricka i sig och under den långa vägen från floden till bergets topp hann hälften av vattnet läcka ut. Så när vattenbäraren kom fram, var krukan bara halvfull.

Efter många år av detta började den spruckna lerkrukan känna sig väldigt illa till mods och till slut stod den inte ut längre utan utbrast: – ”Jag är så ledsen för att jag inte kunnat klara det som den hela lerkrukan kunnat. Kan du förlåta mig?”

Då svarade vattenbäraren: ”Vad skall jag förlåta dig för?”

– ”Ja, men alla dessa år har du burit mig upp för backen troget, varenda dag, och ändå har jag alltid bara varit halvfull när vi kommit fram. Ett så stort arbete du har haft bara på grund av mig.”

Då log vattenbäraren och sade till lerkrukan:
– ”Se där, stigen nerför berget. På ena sidan är det helt tomt. Där har jag burit den hela krukan. Men se på den andra sidan. Där växer det fullt med blommor. Det var den sidan jag bar dig på. Blommorna växte där så vackra och så granna tack vare allt vatten som läckt från dig. Men på den perfekta lerkrukans sida finns inga blommor.”