Tänk om!
Tänk om Gud, eller snarare den bild vi har av Gud, den förståelse vi har av gud, inte stämmer? Gud kanske inte enbart lystrar till Herre?
Tänk om!
Tänk om Gud är så stor och allomfattande att allt det Gud är inte går att fånga i ord? [1]
Gud, till himlen sträcker sig din nåd, din trofasthet ända till skyarna. Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur. (Psaltaren 36:6–7)
Så klart! – Gud är större än ett pronomen. Större än Herre och mycket större än Han. Gud är, förstås mycket större än vad vi kan förklara med våra ord.
Och vi gör rätt i att försöka att beskriva vad vi tror på, att försöka måla bilder av Gud. Att måla bilder av Gud som fanns före allt och som finns här, hos oss just nu, mitt ibland oss.
Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt. De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus. (Psaltaren 36:8-10)
Vi får, och vi skapar, bilder av Gud. Vi skapar oss bilder var för sig och tillsammans.
Tänk om – Gud är hon? Som fanns redan innan och i skapelsen. Gud, hon som fanns och finns bortom allt och som hälsar på i mitt hus, hos oss här nu?
Tänk om…
SÅNG: Hon är kvinnan….*
Evangelietext:
Johannesevangeliet 4:46–54
(Han) Jesus kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.
Dagens ämne är Jesus skapar tro
Det finns också ett annat ämne idag, eller hela veckan faktiskt. Det är den ekumeniska böneveckan för kristen enhet, så som det är varje år 18-25 januari. Denna vecka är världens största ekumeniska manifestation, den pågår just nu runtom hela vår jord – global manifestation som alltså sker lokalt här i Farsta och på tusentals platser. Det är Minnesotas kristna råd som har förberett årets material med uppropet, eller påbudet från profeten Jesaja: ”Gör det goda, sträva efter rättvisa”.[2]
Minnesota som så brutalt har påmints om de strukturella orättvisor som finns, i USA men också hos oss, i form av rasism. Mordet på George Floyd för mindre än tre år sedan, och hans sista ord i livet blev en väckarklocka för hela världen. Hans sista ord var ”I can’t breath” /”jag kan inte andas”. Han kvävdes till döds vid ett polisingripande.
Arbetsgruppen inom Minnesotas kristna råd valde att lyfta fram profeten Jesaja. I materialet skriver de:
Jesaja levde och verkade i riket Juda under 700-talet f.Kr. Han var samtida med profeterna Amos, Mika och Hosea. Tack vare att samtidens stormakter Egypten och Assyrien var försvagade rådde ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet i både Juda och Israel. Samma tidsperiod kännetecknades emellertid i bägge rikena av skriande orättvisor och ojämlikhet.
Tidsperioden kännetecknades också av att rituella och formaliserade uttryck för gudstro blomstrade, med fokus på tempelgåvor och offer. Den rituella trosutövningen leddes av prästerna, vilka också gynnades av de rika och mäktiga. I och med den nära förbindelsen mellan templet och det kungliga palatset kom makten att koncentreras nästan fullständigt till kungarna och prästerna. Under större delen av historien hade dessa sällan stått upp för de förtryckta. Enligt den här tidens världsbild uppfattades de rika invånarna, med förmåga att skänka och offra mycket, som särskilt välsignade av Gud. De fattiga – som inte kunde bidra på samma sätt – betraktades snarare som förbannade och svartmålades för sin oförmåga att fullt ut delta i templets religiösa liv.
Jesaja försökte väcka folket till medvetenhet om situationens allvar. Snarare än hedervärt och välsignat, betraktade han samtidens religiösa uttryck som en skymf mot Gud, och ett infekterat sår. Jesaja såg hur orättvisorna orsakade revor i samhällsväven och hans profetior kritiserade samtidens politiska, samhälleliga och religiösa strukturer. Han pekade på dubbelmoralen i att skänka tempelgåvor samtidigt som man förtryckte de fattiga. Jesaja förband rättfärdighet och rättvisa med Gud själv och kritiserade kraftfullt korrupta ledare samtidigt som han tog de missgynnade i försvar.
Minnesotas kristna råd lyfter fram samhällets orättvisor i samhället idag. Det är skiljelinjer, systematiska anspråk där en del människor och hela grupper av människor anses ha rättigheter som andra människor förnekas. Rasism är en del av dessa orättvisa strukturer.
Har vi del i dessa orättvisor? Ja, vi ser det också hos oss och vi hör också ihop med hela världen. Lider en kroppsdel i mänsklighetens kropp så lider hela kroppen.
Jag, är en ytterst priviligierad människa. Vad kan jag göra utifrån min position? Vad kan jag göra just för att jag har de privilegier som jag har?
Jesaja talar också till mig – Sluta göra det onda och lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. (Jesaja 1:17)
Jesus skapar tro, är ämnet för idag.
Vad betyder din tro?
Vem är det vi tror på?
Vad är det vi bekänner?
och – får vår tro konsekvenser i våra liv, i ditt liv?
Ibland får jag intrycket av att vara troende handlar om att känna sig troende. Så sjöng också Marie Fredriksson: Jag vill känna tro, jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro, I en vintervärld, finns det någon tro? frågar hon sig.
Så känner också jag, ibland – jag tror, jag tvivlar – och det vet jag alldeles bestämt!
Tro, hopp och kärlek, de tre hör ihop (1 Kor 13:13). Tron är grunden för det vi hoppas på; Den ger oss visshet om det vi inte kan se. Så uttrycks det i Hebreerbrevet (Heb 11:1).
Så måste det också ha varit för mannen i evangelietexten vi har läst idag. Vi kan nog anta att han i sin tid var en privilegierad man. Han hade arbete ”i kunglig tjänst” och vi får också veta att han hade tjänare som möter honom. Mannen hade en stor tilltro till Jesus och han hoppades högt att hans son skulle bli frisk. Tron var grunden för det han hoppades på.
Tro, hopp och kärlek – kanske förknippar vi alla dessa tre ord framför allt med en känsla? Eller känslor?
Men om kärlek bara är en känsla, då blir det väl alltför fattigt. Kärleken behöver uttryckas i handlingar för att kunna begripas och tas emot. Kärlek är inte bara ett ord, kärleken är ju också en handling – att ta emot – och att ta emot en annan människa, att ge, ge en omfamning, en smekning, en gåva. Att hoppas något gott för en annan och uttrycka det, är också en kärlekshandling.
Jag har gång på gång fått lära mig om hopp när jag rest till Palestina och Israel. Det är många som säger att konflikten mellan israeler och palestinier är hopplös, den kan inte lösas, konflikten har pågått för länge, menar en del. Där, bland människor som lever med orättvisorna in på bara skinnet, bland palestinier och israeler – från dem har jag lärt mig vad hopp är.
David Neuhaus är jude och katolsk präst och teolog. Han har sagt att ”Hopp är inte en känsla av optimism”. Den palestinska kväkaren Jean Zaru säger att ”när vi söker efter hopp så är det inte nånstans bland molnen. När vi söker efter hopp så måste vi arbeta för att finna hoppet”.
En muslimsk man som jag mötte talade också om sitt hopp. Han heter Issa Suf och arbetade tidigare som polis i Palestina. Efter att blivit skjuten i ryggraden av israelisk militär så sitter han i rullstol. Han hade blivit utsatt för grym orättvisa och är förlamad. Han ägnar nu sin tid åt att organisera ickevåldsmanifestationer för fred. Han ägnar all sin tid för att hålla kontakter, skriva artiklar och övertyga människor om att de med ickevåldsliga metoder ska arbeta för fred. Jag hörde ingen bitterhet utan beslutsamhet och en fast övertygelse om att fred är möjlig, när han berättade om arbetet. Jag lyssnade till honom och undrade alltmer hur han orkar och hur han finner hopp och hela tiden utrycker hopp. Till slut frågade jag honom, hur han, med sin historia och i sin nuvarande situation kunde känna och uttrycka hopp?
Han såg rakt in i mina ögon och sa, ”Jag lever ju! Vad annat kan jag göra än att ha hopp? Att lägga sig ner och dö är inget alternativ. Om jag inte hoppas så dör jag.”
Det är tydligt för dessa tre att hopp är något annat och något mer än en känsla som kan drabba dem. Den som söker hopp måste arbeta för det. Att hoppas är också en aktiv handling.
Det är på samma sätt med att tro. Det är en aktiv handling. I Jakobs brev så resonerar författaren om tro – ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: »Gå i frid, håll er varma och ät er mätta«, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: »Har du tro?« – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (Jakob 2:14-18)
Minnesotas kristna råd påminner oss om världens orättvisor. De sätter ljus på den ondska som vi alla har en del i. Vi behöver det avslöjande ljuset.
———
Predikan var färdigskriven. Det är söndag morgon och jag hämtar in Dagens Nyheter.
Första sidan ser helt annorlunda ut än vad den brukar. Den är nästan helt svart men likt en ljuskägla upplyses en del av tidningens framsida så att det skapas en ljus del där en text finns, likt en bekännelse, en programförklaring med rubriken För en upplyst värld:
Verkligheten ser annorlunda ut i mörker.
Saker förstoras eller mörkläggs.
I mörkret kan makten verka ostört.
I det fördolda hittar rädslan sin näring.
Och när vår världsbild är så dunkel att vi inte längre vet vad vi ska tro, blir det svårare att lita på det som vi faktiskt vet.
Därför behövs en ledstjärna.
För allt som växer drar sig mot ljuset.
I strålkastarljuset på fotbollsplanen i småstaden tänds framtidens idrottshopp.
I ljuset på scenen får konsten liv.
I solstrålen som skiner genom morgontidningens tunna blad lyser världen upp i ord. Och i mobilskärmsljuset träffas människor på nutidens mötestorg.
I ljuset bor inte bara hoppet, utan också modet. Det mod som kan tända en gnista som förvandlas till en löpeld.
Det är den gnistan som finns hos krigsfotografen som i en bildruta fångar en hel värld.
Hos den granskande reportern som kastar nytt ljus på övergrepp mot samhällets svagaste. Eller hos den unga skribenten i skoltidningen som punkterar patriarkatet med sin penna.
Det är den gnistan som lyser upp det mörka avståndet mellan människor med makt – och människor utan.
Därför behövs verklig journalistik.
Journalistik som riktar sitt ljus mot verkligheten.
Som lyser upp livet, konsten och världen.
———
Jesus skapar tro. Och vi skapar tro. Vi behöver det avslöjande ljuset, och du och jag behöver vara ljuset – som lyser upp livet.
Tron – att tro är en gåva. Men tron är också och samtidigt en möjlighet och en uppgift – lär er göra det goda, sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte.
Amen
*Hon är kvinnan
Låt av Ted och Kenneth Gärdestad
Hon kommer från havet
Längst ut på en ö
Där klipporna slipats
Av stormande sjö
Hon jagar bort molnen
När himlen är grå
Och strålar som solen
För att få hjärtat att slå
Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus
Hon dansar som vinden
På solbrända ben
Och bygger vår kärlek
På murar av sten
Hon rider på månen
När natten är ljum
I hennes blå ögon
Får alltid kärleken rum
Hon är kvinnan som jag drömt om
Hon är nattens ljus
Hon är källan till livets uppkomst
Som hälsat på i mitt hus
[1] Tänk om! som uppmaning ”att ägna sig åt förnyat övervägande av något redan beslutat eller dylikt; vanligen med antydan om resultat i form av ändrad uppfattning.” https://svenska.se/tre/?sok=t%C3%A4nk+om&pz=1#!
Tänk om…? som en retorisk fråga.