Kallelsen till Guds rike…
När vi möttes i våras i en grupp pratade vi om hur vi kan vara kyrka. Vi kom fram till att vi behöver synas. Vi beslutade att ha pilgrimsvandringar i Farsta Centrum i stället för kyrkkaffe under fastan. Vi pratade om att sätta anslag i våra skyltskåp där det står ”Var inte rädda”, som Jesus och änglarna upprepar vid varje svår situation.
Jag tror fortfarande att det är ett relevant budskap, en meningsfull hälsning. När verkligheten kommer nära faller jag liksom ner i botten av mig själv. Min personlighet och min tro prövas. Jag måste ta ett steg ut på den tunna isen och se om den bär. Eller som Petrus, när han kände igen Jesus, ta ett kliv ur båten och gå på vattnet. Min erfarenhet, som jag inte kan lägga på någon annan, är att det vi talar om i princip, i kyrkan varje söndag och kanske varje dag, håller när verkligheten tränger sig på. Och budskapet som finns i botten är, var inte rädd. Guds nåd kommer underifrån och lyfter oss upp. Det betyder inte ”var dum”, inget är farligt. Vi är inga stålmän eller övermänniskor. Men jag är människa med mina gåvor och möjligheter och tillsammans med dig, börjar vi bygga helhet. Det är inte klokt att inte vara rädd i vår tid. Det är inte vist, menar Paulus. Att gå mot strömmen, att vägra våldet och hämnden, att inte vara rädd. Det är inte den vedertagna, kanske inte ens reflexmässiga reaktionen när vi kommer nära liv och död. Men det är Guds väg. Ronja Rövardotter skulle akta sig för det stora fallet. Alltså gick hon dit. För man kan ju inte akta sig för det om man inte är där.
På konferensen för fängelsesjälavårdare som avslutades i torsdags i Wales valde vi in en pastor från Ukraina i styrelsen. Han delade också sina tankar om vad kriget gör med människor och hur viktigt det är att hålla fast vid det man trott och menat före kriget: att säga nej till våld, att inte gå maktens ärenden och så vidare. På Österåker sjunger vi sången ”För livets skull”, varje gudstjänst sedan kriget började. En livets kampsång. Någon måste säga det någon måste göra det, för livets skull. Gideon var för liten och ung, tyckte han. Vi minns Sara, Abrahams fru, som log när Gud sa att hon skulle få barn, 99 år gammal. Varför log du? sa Gud. Det gjorde jag inte, sa Sara. Jo, det gjorde du visst, sa Gud. En tung dialog. Paulus säger att inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud. De flesta av oss som är här idag har inte kommit för att vi är så himla bra. Men vi är människor och det är himla bra och det duger att vara människa. Vi är dessutom människor som inte behöver vara rädda.
I evangeliet kallar Jesus på Levi, antagligen Levi Matteus. Antagligen han som senare skriver Matteusevangeliet. Men nu är han tullindrivare. Landsförrädare. Lurendrejare. Illa sedd och säkerligen utstött. Är han ond? Kanske ibland som du och jag. Kanske hade han bara svårt att säga nej till romarna, eller till en hög lön? Och lite dålig karaktär eller att vara lite karriärsugen behöver väl inte vara ont? Han kanske fick möjlighet att förverkliga sig själv och sa ja till uppdraget. Kanske blev han hotad. Kanske var det ingen som brydde sig om honom och vad han gjorde och så fick han frågan.
En man och en kvinna flyr från Somalia med sina tre barn. I Sverige får de sju barn till. Sen reser mannen tillbaka eller vidare. I Somalia hjälps hela byn åt med varandras barn. I Sverige säger vi ”Sköt dig själv och ta hand om dina ungar. Annars blir du vräkt. ”Är mamman en dålig mamma? Är barnen onda?
När Paulus talar om församlingen som en kropp, är det en förebild för hela samhället. Vi är till för och med varandra. Det är inte ”vi” som är kroppen och resten av världen något slags proteser eller implantat. Det är vi tillsammans som ska vara en kropp.
En bok jag läste för rätt länge sedan heter ”I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra”. I två skilda världar har man samma sätt att hälsa på varandra. Författaren flyttar från Djursholm till Tensta för att dela det andra livet. Tyvärr funkar det inte hela vägen, men det är en spännande reflektion, att dela liv.
Några misslyckade fiskare, en utstött tullare, ett par åskans söner och en förrädare. Där har vi några av dem som svarade ja, på kallelsen till Guds rike och följde Jesus. Jag ber att jag och kanske du också ska våga svara ja till kallelsen till mitt eget liv också när det är smärtsamt eller oroande. Jesus säger ”Följ mig! Var inte rädd!” Var inte rädd.
Amen