oktober 2024 – Centrumkyrkan Farsta

Frälsningen, 2024-10-27 (Anders Johnson)

Vi är tillbaka till de där sista dagarna under påsktiden. Jesus är i templet och har blivit hårt ansatt av de skriftlärda och fariséerna och har nu till slut tröttnat. Tidigare i kapitel 23 kan vi läsa:

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav.
Ve er, ni blinda ledare.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod.
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?

Jag kan tycka att det är rätt befriande med den mänskliga sidan av Jesus. Här är han omgiven av både vänner och fiender, alldeles röd i ansiktet och med en brinnande blick.

Jesus tycker att templet borde vara som en hönsmamma. Hon breder ut vingarna och vill skydda sina barn mot det onda. Låt oss säga att Jesus definitivt tycker att templet i Jerusalem inte är någon hönsmamma. Nä.

Guds hus, symbolen för kärlek, omsorg, godhet. Längtan efter att få lära känna Gud. Svaret på mångas andliga sökande, det har blivit ett tomt skal. Fullt med världsliga skatter och människor som ser templet som ett sätt att förverkliga sig själva och inte att hjälpa människorna hitta en kärleksfull gud. Det är ju till och med så att när Gud skickat profeter för att människorna skall lyssna så har de blivit dödade. Templet och människorna i Jerusalem har fått så många chanser och inte tagit dem.

Vi är ju mitt i vårt tempel, här i Farsta. Vad är det som gör om vårt tempel bara blir ett tomt skal eller om vi kan fylla det med Guds kärlek? Så klart, det är vi som är här i kyrkan och gör den levande.

På måndagar har vi Konstgruppen på förmiddagen och varannan vecka även Språkhäng på kvällen. Tisdagar övar Hela Människans kör på fm och sedan är det så klart en massa scouter på torsdag kväll, även om de oftast är ute. På fredagar har Hela Människan sitt Trygga rum här i kyrkan och så är det tonår varannan fredagskväll. Sedan är det så klart olika möten för styrelse, referensgrupp, fastighetskommitté och en massa annat som har med Guds verksamhet att göra. Vi har AA och NA som samlas i kyrkan och så klart gudstjänsten på söndag fm och efterföljande fika. Här har vi en mängd möten där människor träffas i kyrkan och jag vet att om vi kan ha Jesu kärlek i centrum, i alla de här mötena, så kommer Guds tempel i Farsta centrum att bestå under många år framåt.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen med templet i Jerusalem och planeten som vi bor på. Profeter har kommit och gått, men alla säger samma sak. Vi kan inte hålla på som vi gjort tidigare. Om vi fortsätter att utnyttja vårt gemensamma hem så kommer det till slut att rasa samman. Vi måste sluta överkonsumera och försöka leva hållbart. Men likt folket i Jerusalem lyssnar vi inte. Vi kör profeterna på porten och fortsätter att festa som om inget hänt, trots att vi vet att vi skall åka mer kommunalt, äta mindre kött och flyga endast i undantagsfall. Jag tror vi alla tänker på samma sätt. Varför skall jag offra något av det jag har när alla andra fortsätter att överkonsumera? Kanske har kyrkan här en viktig uppgift som kan få fler att hitta hit. Kan vi som församling erbjuda människor ett rikare liv utan överkonsumtion? Kan vi vara ett alternativ till weekendresan i Paris eller den nya platt-TV:n som är 15 cm större än den gamla?

Vi möts ju här i kyrkan idag därför att jag, du, du, ja vi alla har på något sätt känt längtan och kallelsen efter att komma närmare Jesus. På samma sätt som templet i Jerusalem fick besök av sina profeter har vi blivit kallade av Jesus. Oberoende om den kallelsen var en ingivelse att testa att gå till kyrkan idag eller om du vigt hela ditt liv till att tjäna Gud, så har Andens röst uppmanat dig och du har lyssnat och handlat.

Jag tror inte att den personliga kristna resan kan planeras och sedan bara göras. Vi måste ständigt vara uppmärksamma på vad vår inre röst säger samtidigt som vi också behöver vara uppmärksamma på vad som händer omkring oss.

Det är ju lätt att säga men vi vet hur det är när livet bara rullar på. Det är lätt att glöden börjar svalna, bönerna blir färre och allt det andra tar över. Kanske man efter ett tag börjar hålla för ögonen och sätta på sig skygglapparna. Jag orkar inte med Jesus just nu eller just nu går det så bra så jag behöver honom inte. En människa som ständigt stålsätter sig mot Gud får till slut ett hjärta av sten. Kom ihåg, en sten kan sprängas i stycken, men den kan aldrig smälta.

Och tänk om, där det står i texten, ” Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.” Tänk om Jesus inte menar templet, det synliga, utan det vi har här inne. Tänk om det är vi som fått besök av profeter men inte lyssnat. I så fall varnar faktiskt Jesus oss om vi inte bättrar oss så lämnar han oss och vi ser honom inte förrän på domens dag.

Vår kristna resa kan vi inte göra själva. Vi behöver få vara tillsammans med andra kristna, utbyta idéer, tankar och söka svaren. Vi behöver be, tvivla, skratta och gråta. Vi behöver älska och vi behöver leva med Jesus både som vår förebild och bästa kompis. På så sätt håller vi templet här inne rent och snyggt, samtidigt som det är en spännande plats där Jesus verkligen vill vara.

Templet här är också viktigt. Vi måste ta hand om kyrkan. Så klart att byggnaden måste vara hel och ren, men den är också symbolen för Guds närvaro här i Farsta. Inom dessa väggar lever vi verkligen Jesu kärlek, eller hur? Tillsammans gör vi Centrumkyrkan i Farsta känd och omtalad. Då är jag säker på att de här stenarna kommer att få vara kvar länge än.

Till sist det stora templet, planeten vi är satta att vårda och ta hand om. Alla människor runt omkring oss som är lika viktiga för vår Herre som du och jag. Var och en av oss kan inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra jättemycket. Så fortsätt att vara givmild mot den du möter. Var lika omtänksam som du brukar när du ser att någon behöver ditt stöd. Säg till när du tycker att saker och ting är fel, och gör det med kärlek. Så klart vi måste äta, transportera oss och leva ett gott och intressant liv, men om du och jag tänker efter och försöker vara lite smartare och lite mer pålästa som konsumenter så kommer fler och fler att följa efter. Förhoppningsvis får vi också hjälp på traven av lite tekniska landvinningar. Då är jag säker på att mänskligheten, med Guds hjälp, också kan rädda det här templet.

Så kära församling, o hur saligt är det inte att vi tillsammans, faktiskt mot en ljus framtid, får vandra hemåt, hand i hand, tillsammans med vår Fader.

Amen

Lovsång, 2024-10-13 (Anders Johnson)

Luk 17:11–19

Vi tar så mycket för givet idag. I morse vaknade jag och min fru Birgitta i en varm och skön säng i ett lika varmt och uppvärmt hus. Kylskåpet är lagom kallt och där och i skåpet bredvid finns allt som behövs för att ordna vår frukost. Det är bara att trycka på rätta knappar på spisen så blir plattorna varma och ur kranen rinner härligt friskt vatten som är perfekt både till te och gröt. Glada och mätta går vi till badrummet där tvålen finns i en flaska med en perfekt liten pump och när jag borstar tänderna så behöver jag inte ens gnugga själv. Det gör ju tandborsten åt mig. Kläderna jag tar på mig är enkelt handlade i en affär, kanske här i Farsta och en tvättmaskin håller de rena. Resan hit sker enkelt med bilen som står nere i garaget och väntar på oss.

För inte allt för många generationer sedan så hade vi varit tvungna att stiga upp mycket, mycket tidigare, kanske i en kall och dragig bostad. Det första som måste göras är att få eld i spisen så att vi får lite värme i stugan. Kanske har vi en ko som måste mjölkas och som nu står och råmar. Vatten måste hämtas i brunnen och efter en del arbete i köket blir det till slut frukost. Havregrynsgröt, bröd som bakades för några dagar sedan, med eget kärnat smör och lite ljummen mjölk från kon i stallet. Tvättade mig, det gjorde jag ju förra veckan så det behövs inte och med lite gnagande på en pinne så blir tänderna ”rena”. Finkläderna som skall på har Birgitta sytt och de har använts varje söndag i snart fem år, så nu börjar de bli lite slitna. Kanske är vi så lyckligt lottade att vi får åka med grannens häst och vagn. I annat fall går vi de två kilometrarna till kyrkan.

Det är mycket som vi idag tar för givet. Vi har alla de här bekvämligheterna och hjälpmedlen som gör våra liv så mycket enklare. Vi har kunnat gå i skola, lära oss en massa och får vara en del i ett samhälle som har så ofantligt mycket mer möjligheter och val än vad tidigare generationer haft.

Och visst är det märkligt, allt detta tar vi för givet. Visst kan vi i våra böner någon gång klämma fram ett ”Tack för allt du gjort mig” eller i Vår Fader där vi ber ”Ge oss idag det bröd vi behöver”, fast någonstans vet vi att mat, ja det får vi ju i alla fall.

Sedan kommer vi till det med hälsan. Kanske är det när vi blir sjuka som vi blir mest påminda om vad mycket vi har att tacka för egentligen. När vi ligger där i sängen med hög feber, eller har ont någonstans så att vi inte kan göra det vi vill och behöver. Då plötsligt blir vi medvetna om livets skörhet och jag är säker på att bönefrekvensen och inlevelsen i våra böner ökar när vi inte mår bra.

I texten möter Jesus tio män som inte mår bra. De är faktiskt dödssjuka i spetälska, eller lepra som vi säger idag. Det är en bakterie som sakta deformerar kroppen och ger svåra nervskador. En sjukdom som så småningom leder till döden, även om det tar många år. Idag botar vi den enkelt med antibiotika men det fanns ju inte på Jesu tid. Så isolering var sättet man försökte skydda det övriga samhället från den här smittan.

Tio olyckliga män med många böner bakom sig mötte Jesus på vägen. Jag tror att de hade fått reda på var Jesus var för normalt sett höll de ju sig borta från andra människor. På avstånd ropade de till vår Herre eftersom de inte fick gå fram till honom. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. En bön som fungerar lika bra idag eller hur. Jag tror att Jesus fortsatte fram till männen, för det står att han ”sade” till dem att de skulle gå och visa upp sig för prästerna i templet.

Ser ni bilden framför er. Tio män i olika åldrar, alla lite konstiga i kroppen, vänder om och börjar gå in mot staden. En väg där det var länge sedan de vandrade. De muttrar säkert lite sinsemellan. Vad är det här bra för? De kommer ju bara att bli arga och köra bort oss igen. Så efter en liten stund upptäcker en av männen att benet som han knappt kunnat stödja på senaste året känns rätt stadigt och det gör inte längre ont när han sätter ner foten. Försiktigt prövar han att gå utan den hemmagjorda kryckan och…. Alldeles fantastiskt, benet är helt och fungerar igen. Överlycklig kastar mannen kryckan så långt in bland träden han kan och småspringer fram och tillbaka på vägen. De andra männen tittar först förvånat på honom innan de också börjar känna efter och inser att de har blivit friska. Det är nu plötsligt tio väldigt glada män som tillsammans vandrar in mot stadens synagoga för att träffa en präst eller rabbin.

På den tiden var det bara han som fick friskförklara människor. Jag kan tänka mig att det blev en hel del uppståndelse när männen kom in mot synagogan. Kanske fick gruppen inte komma in utan prästen gick ut och mötte dem, eftersom en av männen var samarier och alltså inte välkommen i Guds hus. Men efter en noggrann undersökning och säkert en hel del frågor från alla som var med så friskförklarade prästen männen och överlyckliga lämnade de platsen för att söka upp nära och kära.

Känner ni egen er? Hur hade ni gjort? Jag hoppas och tror att männen senare sökte upp Jesus och tackade honom men de hade säkert saknat sina familjer och vänner något ofantligt och ville inget annat än att få vara med dem. Och, de var ju också judar, Guds eget folk. Så tacket kunde de ta sen. För samariern var det annorlunda. Hans folk hade erkänt Israels Gud som den enda samtidigt som de inte var judar och fick inte vara med i gemenskapen. De sågs inte speciellt gudfruktiga och att ett Guds under skulle ges till en som honom, det var helt ofattbart. En jude var ju en jude men han… en samarier….

Så han skyndade tillbaka till Jesus, kastade sig för hans fötter och tackade honom. Stig upp, svarade Jesus. Din tro har hjälp dig. Det viktiga är alltså inte om han är jude och har gått i synagogan sedan han var en liten pojke och kunde Toran utantill eller om han var, ur ett religiöst perspektiv, helt obildad. Stig upp som människa, din tro har hjälp dig, och jag tror också han sa välkommen tillbaka till livet och till den här gemenskapen, även om det inte står så i texten.

Är vi här i kyrkan, precis som de nio i berättelsen, kanske så vana att vara nära Gud att vi glömmer bort att känna tacksamhet för hans under. Är vi kanske så upprymda av att utveckla oss själva, både i relationen med Jesus och till våra medmänniskor att vi ibland glömmer bort att vara tacksamma för det vi har fått. Och vet ni vad. Det tycker jag är ok så länge vi innerst inne behåller vårt samtal med Jesus och bekänner honom som vår Herre och ledstjärna. För visst tror vi att de nio andra männen också, efter att de träffat sina familjer, återvände till Jesus för att tacka och prisa honom.

För rätt många år sedan var jag hos en kiropraktor. Jag minns inte var i kroppen jag hade ont men jag kommer ihåg att direkt efter behandlingen kände jag ingen skillnad. Så gick dagarna och efter en vecka kom jag på att jag inte längre hade ont.

Precis på samma sätt är det ofta när vi behöver Guds hjälp. Det är sällen som vi får uppleva något som de tio männen i berättelsen fick vara med om men efter en tid kan vi ofta se tillbaka och inse att vi verkligen blivit bönhörda och kan i lycka skrika ut vårt TACK HERRE!!!!

Så vad vi tar med oss från den här gudstjänsten är tacksamheten och glädjen i att precis som samariern få tacka och lovsjunga vår Gud. Se er omkring i Guds härlighet. Tack Herre för allt du har skapat, genom moder jords skaparkraft men också genom alla människor vars tankekraft, kämpande och uppoffrande du har möjliggjort allt det här. Herre, Tack för alla dina under!

Amen

Trons kraft, 2024-10-06 (Bengt Ekelund)

1 Mos 6:13-22
Heb 11:1-7
Mark 12:41–44

Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.

Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.

Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.

I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”

En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.

Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”

Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.

Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.

Amen