1 Mos 6:13-22
Heb 11:1-7
Mark 12:41–44
Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.
Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.
Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.
I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”
En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.
Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”
Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.
Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.
Amen