Var inte rädd. Så säger Jesus hela tiden. Redan när han just har fötts är det änglarnas hälsning från Gud själv: Var inte rädda!
Var inte rädd för makthavare och särskilt inte för hycklare. Inga namn nämnda, då som nu. De kan döda kroppen, men de kommer inte åt dig, för ditt namn står i livets bok. Ditt liv ligger i Guds händer. Om vi stannar vid orden rädsla och fruktan, så är väl rädslan mer ytlig och direkt, medan fruktan verkligen går på djupet? Du blir rädd när något överraskar dig och du fruktar för ditt liv. Det grekiska ordet för frukta betyder också att vörda, visa respekt, tillbe och akta.
Jesus vill ingjuta tillit och hopp. Som vanligt har han och lärjungarna mött makthavare som betett sig illa och skrämt upp dem. Några intressanta saker till som berörde mig. För att förstå hur stor Guds omsorg är jämför Jesus med fem sparvar. Det var den minsta maträtt man kunde köpa och de såldes parvis. Köpte man två par fick man den femte på köpet. Den femte sparven var inte mycket värd. En kopparslant står för ett romerskt mynt, värt en halvtimmas arbete. En ganska liten peng, i det stora hela. Var inte rädda, säger han, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. När jag hör det, känner i alla fall jag stor förtröstan. Det skrattretande lilla jaget, är så värdefullt.
Vi såg filmen Blackbird på SVT Play. Den handlar om en svårt sjuk kvinna som bestämt sig för att avsluta sitt liv. Hon gör det i ett slags stolthet som skildras på ett beundransvärt sätt. Hennes sista helg samlas familjen för att ta farväl. Hon är glad och vild, sina sista timmar. Hon visar ingen rädsla och det ger respekt. När hon till slut har druckit giftbägaren och är på väg att somna in, säger hon ”Nu är jag rädd”. Kanske är det då fruktan träder in, ett kort ögonblick. Livet och döden blir på riktigt. Jag associerade till när jag är på väg att somna på kvällen och ibland sprätter till. Det känns som jag ska falla. Och det finns något där. I filmen pratar man om människor som väljer att avsluta sitt liv som att de bland annat har ett stort kontrollbehov. När jag somnar, eller dör för den delen, mister jag kontrollen. Det är skrämmande. Dörädd för att leva, livrädd för att dö, är ju ett slitet uttryck. Kanske finns det ögonblick när även den mest tillitsfulla och överlåtna människan kan känna rädsla. Just i passagen, just när jag släpper taget, just när jag börjar falla. Vi är tillbaka vid Kirkegaards sjuttio famnars djup. Våga falla, våga lita. Du är mer värd än aldrig så många sparvar.
Döda benknotor som får liv eller en kristallklar flod och livets träd, jag vet inte vilka bilder du har som möter dig vid tanken på döden. Jag vill ju tänka att lika väl som du överraskas av allt som möter dig när du föds, så kan vårt liv här mycket väl vara en förberedelse eller aning om vad som kommer sen. Eller inte. Och då är det väl slut. Resultatet blir att det handlar om livet här och nu. Jag kan skrämmas av Putin, Trump eller Netanyahu. Men jag behöver inte frukta dem.
Att vörda och värna livet är lika viktigt hela tiden. Det finns ingen garanterad framtid, varken för vår jord eller i någon himmel. Till och med den mest överlåtne själv, ropade i ångest på korset. Kvinnan som föder liksom hela skapelsen ropar i födslovåndor efter befrielse. Och när kampen är över, smärtan, rädslan, kampen, då är det som om den aldrig funnits. Något nytt har kommit. Ett nytt liv, en ny frihet. Redan här och ännu inte. Liksom det ofödda barnet känner igen sången som sjöngs av mamma eller pappa, så anar vi Guds omsorg, här och nu, i rösten som säger ”Var inte rädd!”
Amen