4 Mos 11:24–30
Fil 1:12–18
Mark 9:38–41
Ps 37:1–7
Får jag låna ditt öra en stund!?
Du får gärna blunda.
Varde ljud! Ljud bli till!
Så står det skrivet:
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:2)
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh 1:1-3)
Från allra första början var allt tyst, mörkt och meningslöst. Men bara efter en liten tid hördes en första svag susning – varde ljud! Ljud bli till! En liten susning som från en fjärilsvinge, likt ett svagt pulsslag, en växande vind som ökar i styrka till en storm, en storm som mynnar ut i ett crescendo – Ljus, bli till!
Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mos 1:3-5)
Ett högtryck drog in över jorden och skingrade alla dimmor. Landskapets konturer började synas och det blev ordning på dag och natt. Det skapade mening och struktur. Vindarna förde med sig kottar och frön av alla de slag, och solen värmde jorden och alla frön började gro.
I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)
…
Om du har blundat tills nu och endast hört ljuden, ordet som var och blev till, från urtiden till nu. Öppna nu ögonen och se ljuset. Ljus bli till!
Ljudet måste ha kommit före ljuset. Annars skulle ju inte orden ”ljus, bli till!” kunna ha uttryckts (här idag med ord från 1 Mos 1 och Johannes 1)
…
Ämnet för idag är ”Sådd och skörd” – Jag växte upp på en liten gård i västra Värmland. Mamma och pappa var lantbrukare, som det stod i telefonkatalogen. Pappa körde timmer i skogen med häst på vintrarna. På vår och somrar var det åkerbruk, hösten tröskning och potatisplockning. Och varje dag var det djurskötsel och mjölkning. En ständigt återkommande process, varje dag, året om.
Det var sådd och skörd.
Det var bara små åkrar och i alla åkrar fanns det stenar och berg som stack upp ur jorden och på andra ställen kom berget nästan upp till ytan och var liksom osynliga grund strax under jordskorpan. Pappa kände sina åkrar väl och visste vara hans skulle vara försiktig när han plöjde så att plogen inte förstördes på något grund. Han visste förstås också att om det blev mycket regn efter sådd så skulle kornen spolas bort på dessa jord-grunda ställen, och att det skulle bli för surt i sänkorna. Om det blev för lite regn och allt för varmt innan kornen grott ordentligt efter att han sått så skulle det bli allt för torrt på en del av dessa ställen.
Jordbrukare är de mest hoppfulla av alla människor sa pappa nån gång. År efter år så stoppar de små nakna frön i jorden, i kall mörk fuktig jord, liksom i trots mot bättre vetande – de väntar, hoppas och tror att vädret ska vara rimligt fördelaktigt – inte för mycket eller för lite regn, ingen sen frostnatt. De hoppas att när våren kommer med högtryck och lite värme så ska de nakna fröna gro. Så har det hänt förr – så fungerar lagen om sådd och skörd ”Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta.” (1 Mos 8:22)
Ämnet sådd och skörd tror jag inte ska uppfattas så som det ibland, och kanske sarkastiskt, har uttryckts om den andre, i likhet med: ”som man bäddar får man ligga!”. I en negativ situation få kommentaren, att du får väl skylla dig själv.
Sådd och skörd är inte en måttstock för att utvärdera graden av framgång varken hos den andre eller mig själv. Inte för att mäta den andres liv, framgång eller uppförande.
Jag tror att ämnet sådd och skörd snarare ska ses som en metafor för attityden till livet, min egen attityd till livet. Min attityd och vår attityd. Vi talar ibland om ”lagen om sådd och skörd” – vi behöver förstå hur livet växer vidare och hur skörden mognar och ger nytt liv, trots allt. Trots alla negativa förutsättningar och olyckliga händelser.
Vad är då viktigt? Vad är vårt fokus?
I texterna vi har läst här idag (episteltext och evangeliet) så finns en underliggande konflikt, en jämförelse med ”de andra”. De andra – de som inte har rena motiv, de som är avundsjuka, de som inte hör till oss.
”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.” (Markusevangeliet 9:38–41)
En annan text för denna dag med ämnet sådd och skörd. Så står det:
”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda.” (Matteusevangeliet 13:24–30)
Psaltartexten som vi läst idag hjälper oss att finna fokus.
”Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.” (Psaltaren 37:1-2)
Att jämföra sig med andra, att tävla i kompetens och framgång gynnar inte mig själv eller kollektivet. Jämförelserna hjälper oss inte.
När Paulus beskriver den kristna församlingen i 1 Korinthierbrevet så beskriver han församlingen som en kropp, där alla delar behövs för att kroppen ska fungera. Det handlar inte enbart om Centrumkyrkans församling, eller de kristna. Så fungerar ju också hela samhällskroppen. Lider en del så lider hela kroppen, och det är väl precis det som vi på ett tydligt och smärtsamt sätt upplever i Sverige nu. Lider en del så lider hela samhället.
När Paulus fortsätter att beskriva kroppen och karaktärsdragen som bygger oss starka så landar han till sist i de välkända orden ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)
Dessa ord är inte beteckningar på varma känslor, i första hand, utan det är drivkrafter och förutsättningar för hur vi kan leva och fungera tillsammans. Tro, hopp och kärlek är urkrafter som driver oss framåt. Tro, hopp och kärlek är vad vi är och gör. Tro, hopp och kärlek för oss samman och framåt till att bli en helare kropp. I lagen om sådd och skörd så är tro, hopp och kärlek också vårt utsäde.
Vi kan inte sitta och vänta på att hoppet ska komma till oss. Jean Zaru, en palestinsk kristen ledare och teolog, säger att när vi söker efter hopp, så tittar vi inte upp bland molnen. När vi söker hopp så måste vi arbeta för det.
Det finns en metod, som kallas ”aktivt hopp”.[1] Det är en metod som beskrivs som en cirkulär process. Det är en metod för var och en att öva för att vara delaktig i en rörelse som vill skapa hopp.
- Det första steget är Tacksamhet. Att i varje situation trots allt se allt det vi har att vara tacksam över. Det sägs ju att kan jag vara tacksam för de små sakerna så har vi mycket att vara tacksam över. Tacksamheten hjälper oss att vara mer närvarande i nuet och i mötet med andra och skapar utrymme för smärtan vi bär för vår värld.
- Det andra steget är att se och hedra vår smärta för världen. När vi kan äga och hedra vår smärta för världen, och våga uppleva den, lär vi oss den sanna innebörden av medkänsla, att ”känna med”. Vi börjar lära känna vårt hjärtas oändliga kapacitet.
- Ytterligare ett steg är att se och uppleva vår förbundenhet med omvärlden, det hjälper oss att se med nya ögon. Vi kan känna hur intimt och oupplösligt vi är relaterade till allt som är och börja förstå vår egen förändringskraft.
- Sedan, om och om igen, går vi vidare. Vi vill skapa vad vi känner oss kallade till, i vår livssituation, tillsammans med andra och med de gåvor vi har. Vi söker möjliga vägar och sätter upp ett mål, lägger planer och tar steg. Vi väntar inte på en färdig ritning, eftersom varje steg kommer att lära oss något nytt, och nya perspektiv och möjligheter ständigt skapas.
Vi är en gemenskap med enorm potential. Jag och vi tillsammans får mötas i tacksamhet och vi kan på detta sätt vara med att bygga en infrastruktur av tro, hopp och kärlek.
Vår uppgift är inte att jämföra oss med andra och dra upp gränserna för Guds rike.
Vi, tillsammans får vara jordens och ordens brukare, som envist och hoppfullt igen och igen sår ut tro, hopp och kärlek. Jag tror att ett högtryck kommer att dra in över jorden igen och ge ny växt.
Vi är medskapare i världen. ”Vi är Guds medhjälpare”, och ”Gud ger växten” (1 Kor 3:6, 9)
Vi får ge och vi får ta emot – Vi har hört här idag:
”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”
Bön:
Livets Gud
I Dig är alltid tid för fred.
Kom med fred där krigen rasar.
Kom med tröst till dem som sörjer.
Kom med hopp där misstro råder.
Kom med kraft där vanmakt lamslår.
Visa hela världen, Din väg till rättvisa och fred.
Hjälp oss att skapa platser, där Kristi fred får råda.
Amen
[1] från boken, Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, av Joanna Macy och Chris Johnstone
Gudstjänsten på Youtube (länk).