Joh 5:22–30
”Sluta försöka vara god”, skriver Desmond Tutu. Med betoning på försöka.
Jag tog det som en utmaning för några år sedan. Att möta en människa
som väcker medkänsla är en utmaning i sig. Alla mina klockor ringer. Först
kanske klockan som gör att jag tycker synd om personen. Sedan kommer
vad kan jag göra? Sedan kommer varningsklockorna. Tänk om personen
är farlig. Tänk om personen är krävande… sedan går jag därifrån. Att sluta
försöka vara god är att försöka vara där den behövande är, utan att göra så
mycket. I alla fall utan att göra för mycket. (Det passar mig utmärkt, skulle
någon säga.) Men jag tror också att det är så att det ibland är min närvaro
som är det som behövs. Jag låter behovet söka upp mig i stället för att jag
jagar behovet. Många som jag möter till vardags är upptagna av hur det
kommer att gå sedan. Hur Guds dom kommer att se ut. Å ena sidan är
man väldigt rädd för att man gjort fel, å andra sidan ska Guds rättvisa
uppenbaras, där man ska få upprättelse för alla oförrätter man blivit utsatt
för. Jag tror att rädsla är en dålig drivkraft. Jag tror också att skuld och
skam är dåliga drivkrafter. Många gånger är också mitt eget behov av att
hjälpa till, den ständiga aktiviteten, något som förhindrar den verkliga
hjälpen.
Jag vet ju inte med vilka känslor du går till en gudstjänst med rubriken
Domssöndag. För mig är det nog ändå spontant så att när jag hör talas om
domen, att det är något negativt, att jag ska dömas för något jag gjort eller
för den delen inte har gjort. Skammen. Att jag inte duger som människa.
Jag har också svårt att komma ifrån bilden av den återkommande
människosonen som ska skilja får och getter åt, där de fromma kommer till
himlen och vi getter får sticka och brinna. Kanske är det en ganska utbredd
känsla inför tanken om att stå inför en domare, att bli avslöjad. Men det är
också en ganska naiv tanke. Å andra sidan att det ”nog inte är så farligt” är
också ganska naivt. Jag vill skala bort det ödesmättade, men inte därmed
presentera den gyllene medelvägen eller balansakten att gå något slags
mellanväg. Matteus skriver till judar. Hans evangelium visar likheter mellan
Mose och Jesus. Men det är också det utvalda folket som utmanas. De
som tänkte att det var tillräckligt. Att Gud sagt sitt. Det stora problemet är
nog mest när jag glömmer att Jesus talar om här och nu. Hur jag är med
min medmänniska och min omvärld. Någon frågar mig om jag tror att vi
lever i den yttersta tiden. Jag brukar svara att det inte spelar så stor roll.
Om jag dör i morgon så är den här dagen min yttersta tid. Om du också dör
eller hela världen går under spelar så sett ingen roll, för det är mitt liv jag
ändå måste svara för. Men jag tror alltså mer att det handlar om att hjälpa
oss att förstå skillnaden mellan att göra gott, med baktanke, eller att låta
Guds kärlek ta sig uttryck i mitt liv. Getterna som inte gjort något för de
minsta säger ju ”Jomen, hade vi bara vetat att det var du, hade vi ryckt in
med en gång”. Vi förstod inte att vi kunde få poäng, att någon såg. Fåren
säger ”vi såg inte dig, men vi såg en människa. Någon i nöd. Vi var bara
där.”
Att tjäna sin medmänniska handlar egentligen inte varken om att förtjäna
eller förlora något. Det du får hade du aldrig räknat med och det du ger är
inget du kommer att sakna. När du står i det godas tjänst fylls liksom
tomrummet upp av något du inte visste fanns. Du måste våga ge för att få.
I texten från Johannesevangeliet finns en dubbelhet som hjälper mig att se
att domen inte bara är något som kommer sedan, i slutet. Jesus säger ”den
stund kommer, ja den är redan här, då de döda skall höra Guds röst och de
som hör den skall få liv.” Det handlar om att komma till tro, att kapitulera för livet, från mina egna lösningar och överlåta eller överlämna mig i livets
händer. Och visst låter det dumt att inte göra det, när man ser det så? Livet
är ena alternativet, döden är det andra. Och återigen så är det inte vad
som händer i döden som är fokus, utan vad livet har att erbjuda. Någon har
sagt att den dom vi möter på Domssöndagen är den enda som inte kommer från oss själva eller från andra människor. Och den som dömer
mig är en som ser på mig med kärlek. Eftersom jag bara har mina egna
mänskliga erfarenheter att tillgå för min tillit tar det tid för tron att djupna.
Det är lätt att försöka skynda på mognandet eller skyla över bristerna med
de inbyggda försvaren. Jag försöker göra gott, jag vet ju hur man gör i
princip. Men det är inte säkert att det kommer inifrån och att det är rotat i
min tro och tillit. Kanske är det därför som den som blivit fråntagen sina
skydd också är den mest generöse? När jag inget har att förlora vågar jag
lättare ge.
Att stå inför en domstol har ytterst två syften. Det ena är att bestraffa mig
för de fel jag begått. Det andra är att jag kan bli rentvådd. Vilket gammalt
ord! Rentvättad. Syndfri. Tänk om den värsta domaren är jag själv. Tänk
om jag skulle lita på mina gåvor och förmågor och låta dem utvecklas
genom att använda dem. Det kan vi öva på i församlingens gemenskap.
Som en gemenskapens motrörelse till ett samhälle som bara ser individer.
Som en hoppets motrörelse i en värld som säger ”allt blir bara värre”. Som
en modets motrörelse i en tid som säger ”var rädd för allt och alla”.
Nästa söndag påminns vi om honom som kommer att kalla, föra, samla,
befria och ge mod. Gå ut i tjänst för Gud.
Amen