Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.
Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.
Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant. Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.
Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.
Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?
Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?
”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)
I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.
Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.
I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.
Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«7Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.«
Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?
Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«
Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.
Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.
Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.
Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.
Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.
På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.
Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.
Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).
Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:
När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi bara är modiga nog att vara det.
…
Vilken underbar värld vi lever i!
(What A Wonderful World [5])
[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html
[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg
[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde
[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021 https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw
[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs