• Vi föds, vi tar vårt första andetag och snart får vi vår första måltid i form av mammas mjölk.
• Det blir fest och vi får ett namn.
• Till våra föräldrars stora stolthet tar vi våra första steg.
• Vi börjar i skolan och växer en hel dm.
• Till slut tar vi studenten och känner oss nästan vuxna. Kanske flyttar vi också hemifrån i samma veva.
• Vi slutar plugga och börjar jobba.
• Vi kanske gifter oss.
• Vi kanske får vårt första barn.
• Så plötsligt en dag flyttar äldsta barnet hemifrån.
• En dag har du möjlighet att sluta jobba för att få pengar. Du blir pensionär.
• Ditt hjärta slår sist sista slag och alla dina vänner samlas för att ta farväl.
En mängd tillfällen som förändrar livet och där vi definitivt känner ett före och ett efter.
I texten har vi hört om Jesu dop. Absolut är det här också ett före och efter. Jesus är en snickare med en lite spännande barndom bakom sig. I och med dopet tar han nästa steg och blir den store profet och vägledare han redan från början var utsedd att vara.
Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som är döpta som vuxna. Ett nytt steg i livet. En känsla av att kunna vända blad och flytta fokus. Men också ett sätt att aktivt få vara med i ett sakrament, instiftat av Jesus och buret av kyrkan ända fram till idag.
För den som bestämmer sig för att låta sig döpas bekräftar ju sin kärlek till Gud och vill leva med honom resten av livet.
För mig som är barndöpt så är ju handlingen mer en önskan av min mamma och pappa att Guds omsorg skall följa mig genom livet.
För de som blev döpta i Jordan, samtidigt som Jesus, fick de också en annan bieffekt. De blev faktiskt lite rena på utsidan. Det var inte bara den inre smutsen som försvann med vattnet utan också lorten på utsidan.
För oss idag är det relativt lätt att hålla oss rena och fina på utsidan. Tvål och vatten finns överallt, både för kroppen och våra kläder. Men hur gör vi med insidan? Vad är vår strategi för att ta hand om det som skaver och gör ont? Min sätt är enkelt. För allt det lilla, glöm bort att det finns. Fungerar det? Nja… Det är lite som hemma. För varje dag ser man inte att det blir lite mer och mer damm och smuts, men efter ett par veckor så inser man att nu måste man städa. Dammsugaren åker fram.
Men hur hanterar vi den inre smutsen? Problemet kanske är att det tar lite längre tid innan det börjar bli ohållbart och man märker att man bara trampar omkring i sin egen lort. Precis som på utsidan måste vi ge städning av insidan lite tid. Vara i stillhet och låta andligheten växa, vara med Gud. När och var känner du störst gudsnärvaro i ditt liv? Är det när du sjunger i kyrkan eller när du servera soppa på torsdagarna, på dina dagliga promenader i skogen eller kanske i fåtöljen med en god bok? Insidan är lika viktig som utsidan, så ge också insidan lika mycket tid som utsidan.
Men dopet handlar ju inte bara om att bli ren utan också om en vilja att leva med Jesus. Hur behåller vi den hjärtats längtan att få vara nära vår skapare, tillhöra hans gemenskap och känna hans värme och beröring?
Svaret ligger nog mest i vår egen vilja. Han är alltid redo att ta emot oss, både när livet flyter på och allt känns bra och när vår värld rasat samman och vi inte ens längre klarar att be.
Matt 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Vi behöver alltså varandra för att klara av att vandra i ljuset av vår tro. Vi har ett ansvar att träffas, umgås och be. Ansvar för att vi har en levande och aktiv församling här i Farsta, men också levande OAS-grupper som inte bara städar och fixar en massa praktiskt utan också nyfiket lär känna varandra och ser och saknar en vän som inte längre är med på samma sätt.
Men att leva som kristen skall inte vara så svårt.
För många år sedan åkte jag flotte på Klarälven.
Dagen började med instruktioner och material. Vi höll säkert på i flera timmar att bygga vår flotte och det var med spänd förväntan som vi sedan kastade loss. Vi hade störar att knuffa oss bort från stranden, när vi kom lite för nära så vi riskerade att fastna, men mesta tiden kunde vi bara sitta där och njuta av resan och det som passerade oss bredvid älven.
Ibland kan det kännas som det kristna livet är som den där flotten.
Vi behöver några år för att bygga vår botten. Se till så att den har en bra flytkraft och att den kan ligga i länge utan att den börjar lossna i kanterna. Så, är det dags att kasta loss, och kanske är det dopdagen, för den som döper sig som vuxen. Sedan kan man följa med i flodfåran, njuta av resan samtidigt som man måste vara uppmärksam och agera när man riskerar att fastna i strandkanten eller i ett bakvatten.
Visst låter det enkelt och rätt härligt, att bara glida med. Samtidigt så vet vi ju att skall det bli något gjort så måste vi ju ta i lite grann. Tillsammans är vi ju Kristi kropp här på jorden och en kropp mår bra av att arbeta, samtidigt som en knopp mår bra av att tänka.
Till sist:
För några dagar sedan fick jag ett samtal när jag var ute och tog en bensträckare mellan två möten. Det var Kantar Sifo som undrade hur jag tänker rösta i höstens val. Jag svarade sanningsenligt att jag hade ingen aning. Tror aldrig att det varit så svårt. Just nu finns det egentligen inget parti jag skulle vilja rösta på. Rösta måste man ju så jag har en känsla av att min knopp kommer att jobba en hel del med den frågan under sommaren. Kanske kommer jag att hitta svaret om jag börjar i dopet. Vem vill jag vara? Vad är viktigt? Hur skulle Jesus gjort?
Amen