Vägen till korset, 2024-03-24 (Larsåke W Persson)

Evangelietext: Matt 21:1-11
Episteltext: Ef 2:12-16

De flesta av oss här i kyrkan är väl förtrogna med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Vi har hört den många gånger, och vi har hört Hosiannaropen igen och igen, både på Första Advent och på Palmsöndagen.

Idag skulle jag vilja stanna inför det faktum att så mycket i våra liv är repriser och upprepning. Kanske blir man mera uppmärksam på det ju äldre man blir: årstidernas växlingar, upprepandet varje höst och vår, av att lägga om däcken på bilen, att ställa fram eller tillbaka trädgårdsmöblerna och mycket annat.

En bild som har följt mig ända sedan i julas när vi sjöng ”Nu är det jul igen…” är bilden av 10 000-meterslöpare som springer varv efter varv på en idrottsplats och när de kommer i mål har de egentligen inte kommit någonstans. De är ju bara framme där de började.

Trots att jag själv aldrig varit någon långdistanslöpare känner jag igen mig. Varv efter varv har ju tagit mig runt i kyrkoårets händelser och jag vet i förväg vad som ska hända. Berättelsen om Jesus och åsnan måste jag ju ha hört minst 140 gånger sedan jag var barn, två gånger varje år.

Traditioner och upprepning kan vara på gott och ont. De kan skapa en trygghet i tillvaron, men de kan också upplevas som tristess och tjat. Man kan längta efter något nytt, något överraskande i livet, och inte bara dessa eviga repriser.

Som fromma judar var säkert Jesus och hans lärjungar vana vid repriser och religiösa traditioner som ständigt upprepades, t.ex. påskalammsmåltiden till minnet av uttåget ur Egypten. Och i Jerusalems tempel gick översteprästen varje år in med offerblod för sina egna och folkets synder – en ständigt upprepad ritual.

Mycket religiöst liv äger rum i ett cirkulärt eller cykliskt perspektiv, runt, runt, runt, igen och igen… perspektivet: runt, runt, runt, igen och igen…

Även i Bibeln finns suckarna över denna ständiga upprepning. Predikaren i GT suckar över alltings meningslöshet när han ser hur solen går upp och går ner och sedan går upp igen i en ständig upprepning, och inget är nytt under solen… Han verkar tycka att det är lika meningslöst som att springa varv efter varv utan att komma någonstans, ett jagande efter vind…

Men både i Bibeln och i livet finns också ett annat perspektiv: det lineära perspektivet som handlar om en vägsträcka med början och slut. Och det är detta perspektiv som vi möter i dagens kyrkoårstema: VÄGEN TILL KORSET.

När man är på väg någonstans är ju en rimlig fråga: ”Är vi inte framme snart?” Det är barnens uttråkade fråga under en lång resa. Men så är det också för en Vasaloppsåkare som längtar till målet i Mora. Syftet är inte bara att vara ute och åka skidor, det är att komma i mål. Och på samma sätt är det faktiskt för 10 000- meterslöparen. Efter 24 varv ringer ju klockan för sista varvet. Då är den stora frågan inte hur loppet har varit utan hur det ska gå till slut.

Den frågan tränger sig på också i våra egna liv, mera ju äldre vi blir, när vi inser att vi inte ska springa runt varv efter varv för evigt. Även om vi försöker undvika dem så kommer påminnelserna ständigt. För många av mina egna generationskamrater, människor jag stått nära i livet, har klockan ringt för sista varvet. De är framme, i mål. Upprepningen har upphört.

Inför det perspektivet kan vi ha blandade känslor – både en lättnad över att äntligen vara framme och ett vemod över att inte längre få vara med. Men inför hotet att allt skulle vara slut kanske vi också känner en tacksamhet över att vi ännu hänger med, att vi ännu en gång får vara med och fira jul med våra anhöriga, att vi ”ännu en gång får nåden att se en vinter ge vika” för att citera en norsk dikt till Griegs ”Våren”.

Den fortsättningen är dock ingen självklarhet. För många som vi känner blev förra våren och förra julen den sista. Men vi som är här idag är kvar — väl medvetna om att det inte kommer att vara så för alltid: ”70 år varar vårt liv, 80 om krafterna står bi”, säger en psaltarpsalm. Även om förväntad levnadsålder har ökat i vårt land så ringer klockan för sista varvet – förr eller senare.

---

Jag tror det är mot den här bakgrunden vi ska läsa texterna från Palmsöndagen. Jesus och hans lärjungar var ju vana vid upprepning. De levde i en cykliskt och traditionellt färgad kultur. Men när det närmar sig påsk detta år säger Jesus: ”Se vi går nu upp till Jerusalem”. Han talar om vägen till korset där ska han lida och dö – och sedan gå vidare genom uppståndelse till ett liv i härlighet.

Nu skulle det bli slut på den religiösa upprepningen. Det Jesus såg framför sig var ju inte att han år efter år skulle rida in i Jerusalem på en åsna som en spännande religiös ceremoni. Nej, nu gick vägen vidare tvärs igenom de religiösa traditionerna mot ett annat mål. ”En gång för alla” skulle han offra sig själv för människornas frälsning.

Detta ”lineära perspektivet” hade hans lärjungar svårt att ta till sig. Kanske skulle de ha föredragit att gå med Jesus ännu några varv i det heliga landet för att förkunna, bota och mätta människorna. Men det de i stället hade framför sig var en helt annan väg, som de ännu inte visste så mycket om, en väg vidare mot ett större mål.

Det mesta i Nya testamentet följer faktiskt ett lineärt perspektiv. De första kristna mindes vad Jesus hade gjort ”en gång för alla”, och de väntade på hans återkomst i härlighet. Deras fråga var ”Är vi inte framme snart?”. ”Kommer ha inte tillbaka snart?” Och därmed frågan: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva medan vi väntar på detta ”återseende”, på den förvandling som väntade både dem själv och hela världen. Hur kan vi förbereda hans återkomst? Detta perspektiv dominerade de första kristnas tro: de mindes vad som hade hänt – och de såg fram emot vad som skulle ske. Målet var att Gud till slut skulle bli allt i alla.

Detta är också budskapet i dagens episteltext från Efesierbrevet. Där pekar aposteln på den förändring som ägde rum genom Jesus Kristus. Tidigare var efesierna hedningar, främlingar, utanför Guds folk. Genom Jesus Kristus var främlingskapet över och nu gällde det att ”kunna klockan”. Som det var tidigare var det inte längre. Det gamla var förgånget; något nytt hade kommit, och nu inväntade man att Guds rike skulle komma i härlighet.

Att leva som kristen idag tror jag handlar om samma förmåga att ”kunna klockan”, att tolka skeendet i tiden och livet. Vårt påskfirande upprepas visserligen till minne av vad Jesus gjorde – men nu väntar vi också på Guds rikes fullbordan, på ett sätt som vi inte till fullo kan föreställa oss. Som kristna är vi kallade in i ett lineärt perspektiv med ett DÅ, ett NU och ett SEDAN. Vi färdas på en väg med början och slut. Det gäller oss som enskilda, men också som kyrka och skapelse. För den skull är vi inte kallade till eskatologiska spekulationer utan till att leva här och nu med kontakt såväl med minnet som med framtidshoppet.

Allt för många har nu utifrån händelserna i Mellanöstern kommit att hänge sig åt eskatologiska spekulationer. Mängder med Youtubefilmer från evangelikala sammanhang i USA är exempel på det. Man tolkar de politiska skeenden med hjälp av bibliska profetior och räknar ut turordningen för de händelser som ska äga rum i ”The End times”, församlingens uppryckande, vedermödans tid och Jesu återkomst.

I Nya testamentet finns många varningar för att fördjupa sig i sådana spekulationer. Men där finns samtidigt ständiga uppmaningar till oss kristna att inte tappa det lineära perspektivet så att vi enbart lever i nuet och glömmer vad det var som hände den första påsken i Jerusalem – en gång för alla – och att tappa bort framtidshoppet och längtan efter den förvandling av tillvaron som Bibeln utlovar i och med Jesu återkomst i härlighet och Guds rikes fullbordan.

Enligt kristen tro är vi inte utlämnade åt en evig kretsgång. Vi får leva i en historisk utveckling med början och slut, både i våra egna liv och i en värld som börjar med Guds Skapelse och slutar med Guds Nya Skapelse. Dagens kyrkoårstema visar att den vägen är vägen till korset, genom död till uppståndelse.

Amen