Författare: CK

Sådd och skörd, 2025-02-09 (Jonas Thorängen)

4 Mos 11:24–30
Fil 1:12–18
Mark 9:38–41
Ps 37:1–7

Får jag låna ditt öra en stund!?
Du får gärna blunda.

Varde ljud! Ljud bli till!
Så står det skrivet:

Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. (1 Mos 1:2)

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Det fanns i begynnelsen hos Gud. 3 Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh 1:1-3)

Från allra första början var allt tyst, mörkt och meningslöst. Men bara efter en liten tid hördes en första svag susning – varde ljud! Ljud bli till! En liten susning som från en fjärilsvinge, likt ett svagt pulsslag, en växande vind som ökar i styrka till en storm, en storm som mynnar ut i ett crescendo – Ljus, bli till!

Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det  blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mos 1:3-5)

Ett högtryck drog in över jorden och skingrade alla dimmor. Landskapets konturer började synas och det blev ordning på dag och natt. Det skapade mening och struktur. Vindarna förde med sig kottar och frön av alla de slag, och solen värmde jorden och alla frön började gro.

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:4-5)
…

Om du har blundat tills nu och endast hört ljuden, ordet som var och blev till, från urtiden till nu. Öppna nu ögonen och se ljuset. Ljus bli till!

Ljudet måste ha kommit före ljuset. Annars skulle ju inte orden ”ljus, bli till!” kunna ha uttryckts (här idag med ord från 1 Mos 1 och Johannes 1)

…

Ämnet för idag är ”Sådd och skörd” – Jag växte upp på en liten gård i västra Värmland. Mamma och pappa var lantbrukare, som det stod i telefonkatalogen. Pappa körde timmer i skogen med häst på vintrarna. På vår och somrar var det åkerbruk, hösten tröskning och potatisplockning. Och varje dag var det djurskötsel och mjölkning. En ständigt återkommande process, varje dag, året om.

Det var sådd och skörd.
Det var bara små åkrar och i alla åkrar fanns det stenar och berg som stack upp ur jorden och på andra ställen kom berget nästan upp till ytan och var liksom osynliga grund strax under jordskorpan. Pappa kände sina åkrar väl och visste vara hans skulle vara försiktig när han plöjde så att plogen inte förstördes på något grund. Han visste förstås också att om det blev mycket regn efter sådd så skulle kornen spolas bort på dessa jord-grunda ställen, och att det skulle bli för surt i sänkorna. Om det blev för lite regn och allt för varmt innan kornen grott ordentligt efter att han sått så skulle det bli allt för torrt på en del av dessa ställen.

Jordbrukare är de mest hoppfulla av alla människor sa pappa nån gång. År efter år så stoppar de små nakna frön i jorden, i kall mörk fuktig jord, liksom i trots mot bättre vetande – de väntar, hoppas och tror att vädret ska vara rimligt fördelaktigt – inte för mycket eller för lite regn, ingen sen frostnatt. De hoppas att när våren kommer med högtryck och lite värme så ska de nakna fröna gro. Så har det hänt förr – så fungerar lagen om sådd och skörd ”Så länge jorden består skall sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra att skifta.” (1 Mos 8:22)

Ämnet sådd och skörd tror jag inte ska uppfattas så som det ibland, och kanske sarkastiskt, har uttryckts om den andre, i likhet med: ”som man bäddar får man ligga!”. I en negativ situation få kommentaren, att du får väl skylla dig själv.

Sådd och skörd är inte en måttstock för att utvärdera graden av framgång varken hos den andre eller mig själv. Inte för att mäta den andres liv, framgång eller uppförande.

Jag tror att ämnet sådd och skörd snarare ska ses som en metafor för attityden till livet, min egen attityd till livet. Min attityd och vår attityd. Vi talar ibland om ”lagen om sådd och skörd” – vi behöver förstå hur livet växer vidare och hur skörden mognar och ger nytt liv, trots allt. Trots alla negativa förutsättningar och olyckliga händelser.

Vad är då viktigt? Vad är vårt fokus?
I texterna vi har läst här idag (episteltext och evangeliet) så finns en underliggande konflikt, en jämförelse med ”de andra”. De andra – de som inte har rena motiv, de som är avundsjuka, de som inte hör till oss.

”Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.” (Markusevangeliet 9:38–41)

En annan text för denna dag med ämnet sådd och skörd. Så står det:

”Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: ’Herre, var det inte god säd du sådde i din åker? Varifrån kommer då ogräset?’ Han svarade: ’Det är en fiende som har varit framme.’ Tjänarna frågade: ’Skall vi alltså gå och rensa bort ogräset?’ – ’Nej’, svarade han, ’då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset. Låt båda växa tills det är dags att skörda.” (Matteusevangeliet 13:24–30)

Psaltartexten som vi läst idag hjälper oss att finna fokus.
”Reta inte upp dig på de onda,
avundas inte dem som gör orätt!
De torkar snabbt som gräset
och vissnar bort som grönskan.” (Psaltaren 37:1-2)

Att jämföra sig med andra, att tävla i kompetens och framgång gynnar inte mig själv eller kollektivet. Jämförelserna hjälper oss inte.

När Paulus beskriver den kristna församlingen i 1 Korinthierbrevet så beskriver han församlingen som en kropp, där alla delar behövs för att kroppen ska fungera. Det handlar inte enbart om Centrumkyrkans församling, eller de kristna. Så fungerar ju också hela samhällskroppen. Lider en del så lider hela kroppen, och det är väl precis det som vi på ett tydligt och smärtsamt sätt upplever i Sverige nu. Lider en del så lider hela samhället.

När Paulus fortsätter att beskriva kroppen och karaktärsdragen som bygger oss starka så landar han till sist i de välkända orden ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor 13:13)
Dessa ord är inte beteckningar på varma känslor, i första hand, utan det är drivkrafter och förutsättningar för hur vi kan leva och fungera tillsammans. Tro, hopp och kärlek är urkrafter som driver oss framåt. Tro, hopp och kärlek är vad vi är och gör. Tro, hopp och kärlek för oss samman och framåt till att bli en helare kropp. I lagen om sådd och skörd så är tro, hopp och kärlek också vårt utsäde.

Vi kan inte sitta och vänta på att hoppet ska komma till oss. Jean Zaru, en palestinsk kristen ledare och teolog, säger att när vi söker efter hopp, så tittar vi inte upp bland molnen. När vi söker hopp så måste vi arbeta för det.

Det finns en metod, som kallas ”aktivt hopp”.[1] Det är en metod som beskrivs som en cirkulär process. Det är en metod för var och en att öva för att vara delaktig i en rörelse som vill skapa hopp.

  • Det första steget är Tacksamhet. Att i varje situation trots allt se allt det vi har att vara tacksam över. Det sägs ju att kan jag vara tacksam för de små sakerna så har vi mycket att vara tacksam över. Tacksamheten hjälper oss att vara mer närvarande i nuet och i mötet med andra och skapar utrymme för smärtan vi bär för vår värld.
  • Det andra steget är att se och hedra vår smärta för världen. När vi kan äga och hedra vår smärta för världen, och våga uppleva den, lär vi oss den sanna innebörden av medkänsla, att ”känna med”. Vi börjar lära känna vårt hjärtas oändliga kapacitet.
  • Ytterligare ett steg är att se och uppleva vår förbundenhet med omvärlden, det hjälper oss att se med nya ögon. Vi kan känna hur intimt och oupplösligt vi är relaterade till allt som är och börja förstå vår egen förändringskraft.
  •  Sedan, om och om igen, går vi vidare. Vi vill skapa vad vi känner oss kallade till, i vår livssituation, tillsammans med andra och med de gåvor vi har. Vi söker möjliga vägar och sätter upp ett mål, lägger planer och tar steg. Vi väntar inte på en färdig ritning, eftersom varje steg kommer att lära oss något nytt, och nya perspektiv och möjligheter ständigt skapas.

Vi är en gemenskap med enorm potential. Jag och vi tillsammans får mötas i tacksamhet och vi kan på detta sätt vara med att bygga en infrastruktur av tro, hopp och kärlek.

Vår uppgift är inte att jämföra oss med andra och dra upp gränserna för Guds rike.

Vi, tillsammans får vara jordens och ordens brukare, som envist och hoppfullt igen och igen sår ut tro, hopp och kärlek. Jag tror att ett högtryck kommer att dra in över jorden igen och ge ny växt.

Vi är medskapare i världen. ”Vi är Guds medhjälpare”, och ”Gud ger växten” (1 Kor 3:6, 9)

Vi får ge och vi får ta emot – Vi har hört här idag:
”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

Bön:
Livets Gud
I Dig är alltid tid för fred.
Kom med fred där krigen rasar.
Kom med tröst till dem som sörjer.
Kom med hopp där misstro råder.
Kom med kraft där vanmakt lamslår.
Visa hela världen, Din väg till rättvisa och fred.
Hjälp oss att skapa platser, där Kristi fred får råda.

Amen

[1] från boken, Aktivt hopp: att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, av Joanna Macy och Chris Johnstone 

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Guds hus, 2025-01-05 (Kim Bergman)

Mark 11:15-19

Idag talar vi om Guds hus, och evangeliet för oss till när Jesus driver ut månglarna ur templet. Denna händelse är en tidlös förebild som manar oss att stå upp mot kommersialisering av det heliga. Jesus visar sin vrede genom att välta bord och stolar i Jerusalems tempel, och rensa upp bland månglarna. Ja, Jesus blir arg. Detta är en sida av Jesus som vi kanske borde lyfta fram mer i vår tid, om vi verkligen vill vandra i hans fotspår.

Att bli arg är inte enkelt, det ses ofta inte som rumsrent. Vrede finns till och med i den gamla medeltida katalogen över de sju dödssynderna, och vi vet alla hur obehaglig stämningen kan bli när någon blir arg. Men det finns en sund vrede, en helig vrede! Och det är den Jesus så tydligt visar i dagens text.

När vi talar om denna text blir det allvar. Det bränner till. Jesus är inte längre den fredliga, helande och talande figuren. Han är inte mysig längre. Han är inte snäll. Och vi i den priviligierade västvärlden kan känna oss upprörda och ta avstånd, för Jesus känns farlig. Samtidigt så är det kanske i denna text som vi verkligen ser Jesus inkarneras och bli medmänniska med oss på riktigt. Han är inte bara den skäggiga mannen med ett lamm över axlarna. Han är också den som utmanar oss, rensar upp, och visar att det finns en gräns.

Vi skulle kanske helst vilja välja en bild av Jesus som är den milda mannen med lammet över axlarna, eller den söta babyn i krubban. Få av oss skulle välja den lidande korsfäste eller den ilskne tempelrensaren. Men problemet är att Jesus är så mycket mer än så. Han vill så mycket mer än att bara vara en varm filt eller en mjuk kudde.

Kyrkans roll är inte bara att vara en resurs vid katastrofer eller en diakonal instans som tar vid där samhället inte orkar längre. Kyrkan behöver också vara en profetisk röst som ifrågasätter maktmissbruk, girighet, orättvisor och andra missförhållanden. Orättfärdighet har ingenting med politisk eller religiös ståndpunkt att göra. Det finns förhållanden som vi som kännande och tänkande människor bör bli arga och upprörda över. Och utifrån vår övertygelse ska vi arbeta för det goda!

Temat idag är Guds hus. Det är lätt att tänka på templet i Jerusalem eller våra kyrkorum. Men Guds hus är inte bara de heliga rum där vi firar gudstjänst. Det kan också handla om vår kropp – låt din kropp vara ett heligt tempel.

På templets förgård var det vanligt med handel, och det kom sig av att lagen sa att man skulle offra till Guds ära. Fel offergåvor skulle göra templet orent. Pengaväxlarna och offerdjursförsäljarna var en del i templets försvar mot orenhet. Men ändå blev det fel. Kanske blir det alltid så när vår vilja att rensa bort det som skaver blir viktigare än vår vilja att själva vara heliga.

Jesus rensar undan allt det. Han önskar att vi tar upp utmaningen och rensar bort allt det som vi ställer mellan oss och Gud. Vad ställer vi för krav för att någon ska få komma in i Guds hus? Hur hög gör vi kyrktrappan, medan Gud går allt längre ned?

Är du beredd att släppa in Jesus i templet, även om han kommer att vända upp och ned på allt?

Paulus skrev: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Herrens moder, 2024-12-22 (Anders Johnson)

Luk 1:30-35

Om vi tittar lite mer i vår Bibel så ser vi att texten innan handlar om Sakarias som möter Herrens ängel framför altaret. Ängeln säger att hans fru Elisabet skall bli havande och föda dem en son. Det tror han inte alls på. Han och Elisabet är ju gamla. Det är kört för länge sedan. Ni har hört historien många gånger. Elisabet blir havande och den tröge Sakarias blir stum och får inte tillbaka rösten förrän Johannes är född och han får deklarera sin sons namn.

Sakarias och Elisabet fick ett uppdrag som jag är säker på att de uppfyllde med stor glädje och stolthet. Ett föräldraskap har alltid varit viktigt men jag tror att det var ännu större där och då än här och nu.

För Maria var uppdraget av en helt annan kaliber. Hon, kanske 13-14 år, förlovad med Josef, utbildad snickare, väsentligt mycket äldre än henne. Han utbildad i ett yrke, kanske också gått i skola i många år, kunde läsa och kände sin Toran. Hon, troligen analfabet och trolovad med Josef. Hon hade inte haft något att säga till om, och antagligen inte Josef heller. Deras släkt hade bestämt att det skulle bli de två. I princip var hon redan hans egendom. De var redan som gifta. Det gick inte att återkalla. Alla passade på dem. De fick så klart inte vara ensamma innan bröllopet. Och så händer det här för stackars Maria. Gud säger att hon skall bli med barn. Vem skall tro henne? Vad skall Josef säga? Vad skall alla släktingar säga? Otrohet var en dödssynd och kunde bestraffas på sådant sätt. De var ju inte gifta men skammen var fruktansvärd.

Maria tar sitt ok men sover väldigt oroligt de nästkommande nätterna. I Bibeln kan vi sedan läsa att hon reser till sin väninna Elisabet, som ängeln pratade om. Jag tror inte att Maria berättat för någon om vad som hänt henne. Hon är säkert allt för orolig och vill lätta sitt hjärta och diskutera saken med den kloka Elisabet. Men Maria hinner knappt in genom dörren förrän Johannes sparkar i Elisabets mage och hon ropar högt ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” Maria förstår att detta är något riktigt stort. Inte bara en dålig dröm utan ett fantastiskt uppdrag som just hon fått. Det står att hon stannade hos Elisabet i tre månader och jag är säker på att hon med starkt självförtroende reste hem för att ta tag i det som behövde fixas.

Det händer igen och igen och igen. Gud utser helt vanliga människor att utföra stordåd i hans namn. I Gamla testamentet Noa, Josef, Mose, David osv. I Nya testamentet har vi så klart Maria men också Elisabets son Johannes, som helt offrar sig för Jesus. Lärjungarna var ju helt vanliga män, som endast gått i Toranskola och som valde att följa Jesus och efter hans hädanfärd kämpat för tron och kärleken i Jesu budskap. Som ringar på vattnet har dessa män och kvinnor, under generationer i Jesu namn uträttat stordåd. Och det händer också idag. Jesus skickar sin kallelse till mig och till dig. Följ mig. Jag har ett uppdrag till dig. Du behövs här och nu. Du är viktigt för mig. Jag klarar inte att genomföra min plan utan dig. För en del innebär det att helt viga sitt liv åt Jesus. För andra kanske det innebär att be sin första bön på 10 år, och se vart det leder.  Maria tog på sig uppdraget. Hon gick genom skam och förnedring. Men med Guds hjälp fick hon med sig Josef i uppdraget.

Temat idag är ju som bekant Herrens moder. Maria blev Jesus mamma. Den som fick huvudansvaret för Jesus de där första småbarnsåren. Det var säkert precis som idag, många nätter med dålig sömn, byta på Jesus så klart. Ett ständigt vakande öga så inget händer. Hon fick vara med när Jesus förvandlades från ett lite bylte som behövde ständig omvårdnad, till en liten människa som börjar utforska världen omkring sig. Så småningom börjar hon inse vidden av ängelns ord. Jag kan tänka mig att det inte bara var av stolthet utan också med en hel del ångest och oro som hon, efter tre dagars sökande, fann den 12-årige Jesus sittande i templet diskuterande med de lärde. Och sedan, när han istället för att jobba som snickare börjar dra runt i landet och predika. Och så kommer det värsta… Först Elisabets son Johannes och sedan Jesus. Fängslade och dödade som kriminella. Jag är säker på att hon, många gånger, i tårar, önskat sig ett vanligt föräldraskap.

Kommer ni ihåg texten från Filipperbrevet, som vi nyss hörde. Det är Paulus, som sitter i fängelse och som försöker uppmuntra församlingen i Filippi. Jag kan tänka mig att om det hade varit möjligt för den gamle Paulus att få trösta och uppmuntra den gråtande Maria hade det kanske gjort tillvaron lite lättare för henne.

Och vet ni vad, jag känner att det är en uppmuntran som även vi kan behöva känna nu när omvärlden är så mörk. Så klart har vi just nu väldigt lite sol men framför allt med tanke på alla de mörka moln i form av krig som aldrig verkar ta slut och regimer och regenter som snarare eldar på än gör freden möjlig. Under hösten har vi också sett det ena klimatmötet efter det andra som misslyckats. Sedan så är ju julen på väg med allt som skall fixas innan. Det är lätt att känna sig stressad, deprimerad och uppgiven. Paulus skriver ”Gläd er alltid i Herren”, ”Herren är nära”. ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Vad jag tror att Paulus försöker säga till oss här på 2000-talet är att trots det mörka, dystra och jobbiga så har vi alltid vår Herre djupt här inne. Han finns redo att lyssna och tar vår oro och ångest på djupaste allvar. Genom att be till honom och berätta om våra bekymmer kan han ta dem på sina axlar och vi kan få det lugn här inne som vi så väl behöver.

Idag är det 4:e advent. Det är två dagar fram till julafton. Jag kan riktigt se dem. Maria är stor och rund om magen. Josef står bredvid och försöker hjälpa till så gott det går. De skall resa till Betlehem och han är säkert väldigt orolig för hur Maria skall klara det. Samtidigt ser jag också en stor lycka både i Marias och Josefs ögon. Att bli föräldrar kommer att innebära något nytt. En framtid med ett hopp om förändring till det bättre. Någonstans känner också paret att barnet i Marias mage kommer att bli något speciellt, även om de så klart inte har en aning. Vi som sitter här vet. Om två dagar föder Maria ett vackert litet gossebarn, i ett stall i Betlehem. Långt borta från Nasaret, där de har alla sina vänner, mormödrar, farmödrar och alla andra som gärna vill hjälpa till. Det är bara de tre. Ni som blivit föräldrar vet hur det blir, och ni andra kan säkert tänka er in i det också. Allt fokus blir på barnet och familjen. Resten av allt vi normalt tycker är viktigt bleknar bort. Inget annat betyder någonting. Så likt Josef och Maria. Vi har några dagar kvar med fix och iordningställande. Kanske skall vi resa bort, kanske kommer någon eller några till dig. Men sedan. Kom ihåg…. lugnet i stallet. Det är bara vi och Jesusbarnet. Allt annat är oviktigt.  

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Adventsbetraktelse, 2024-12-08 (Kim Bergman)

Från öster de kom, de tågade fram,
genom dag, genom natt, i solsken och damm.
Balthasar i spetsen, med hjärtat av guld,
Melchior och Kaspar, de reser för att sona världens skuld. 
De skådat en stjärna som lyste så klart.
En profetia som viskade om hopp, så underbart.
Genom öknen och sand, i natten de gick,
att söka den sanning som stjärnan föregick. 

De tre vise männen hade lång väg att vandra.
Därför gjorde de som scouter, hjälper varandra.
De vandrar genom berg och dalar om natten
allt för att tillsammans nå den himmelska skatten.

Att färdas mot ett mål man inte kan se
är modigt och spännande, men magsår kan ge.
Många har sagt att det låter lite dumt,
att bygga sin framtid på något så skumt.

När livet och karriären står på sin topp,
lämna allt och lita på ett till synes bräckliga hopp.
Som ett nyfött barn lagt på en enkel bädd av strå
skall ge försoning och hjälpa mänskligheten att freden nå.
Med facit i hand, vi vet hur det kommer att gå.
Att Herodes den förskräckliges hat ej Jesus kommer nå.
Men ondskan i världen den växer sig stark
runt människors hjärtan, likt en kylig is-bark.

Men kanske ett under i avlägset land,
som leder till förlåtelsens måltid vid Genesarets strand,
kan få vara det tecken som hjälper oss tro, att våga och se
att i varje människa det finns ett frö av godhet, om du är villig att ge.
Spar detta i ditt hjärta, som en stadig grund,
ett minne av tre vise mäns gudomliga stund.
Att målet på en vandring från hemmets gyllene sal
leder till mötet, med Gud lagd på den enklaste höbal.

Att få möta ett barn, med ljus i sitt sinne,
låt oss gå in i julen med det som vårt minne.
Att skåda mot himlens välde i öst.
Se vår stjärna som vittnar om framtid och tröst.

En ledfyr för hans väg, som vi alla kan gå.
En glädje och visdom, vi nu kan förstå.
Vi sjunger om ett barn som kommer ifrån Gud, 
ett barn som ska lära oss kärleksbud.
Ett barn ska hjälpa oss att tro. 
Här mitt ibland oss ska han bo.

Det är advent, var glad, tänd ljus.
Kom frid till varje hem och hus.

Amen

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Joh 18:36-37

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).