CK – Sida 11 – Centrumkyrkan Farsta

Den kämpande tron, 2021-02-28 (Kim Bergman)

En av mina favoritfilmer genom alla tider är och kommer att vara Star Wars. Den lekte med tider och tekniker, som var så främmande och kittlande för den unga tonåring jag var, samtidigt som den utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort. Tanken svindlar och jag sög åt mig av varje del i den anakronistiska sagan om gott och ont, om en kämpande tro, på att det goda skulle segra till slut.

För länge sedan, i en förort långt, långt bort från centrum, någon gång på 90-talet, då jag fortfarande formade min tro hade jag kontakt med en pastor som på olika sätt jobbade i verkligheten utanför den kyrkliga zon jag befann mig i. Det var Per Bergius. Han jobbade med ett projekt inom Baptistsamfundet, med pionjärförsamlingar. Han drev en hemförsamling i Flemingsberg. Han brukade säga, lite på skämt, men med allvar, att det var för lite förföljelse av kristna i Sverige.

Naturligtvis så vill jag inte önska någon det lidande som all förföljelse innebär, och i en perfekt värld skulle snarare det motsatta vara norm, att ingen skulle behöva vara förföljd för sin tro, åsikt eller kön.

Kanske är det här ett av de paradoxala skeendena i Guds plan, att med vår fria vilja, kommer det alltid att finnas konflikter. Konstigt nog så har förföljelse, eller hot om förföljelse, gjort att det goda sprids, att människor varit tvungna att lämna sin comfort zone. Och naturligtvis så kan det finnas logik i det med. Ett gott mönster som aldrig möter något motstånd, kommer heller inte utvecklas. För att ta en jämförelse som ligger utanför min comfort zone, motion. Om man lägger sin motion på den nivå där man inte behöver anstränga sig, så kommer det inte att ge något tydligt resultat. För att man skall få ett resultat så måste man lägga på vikt, ge rörelsen ett motstånd.

Jag tror inte att det finns något egenvärde i lidande, även om viss idrott försöker lura i mig motsatsen. Jag tror inte att Gud sänder elände till vissa människor för att de skall försöka växa. Om det var så, skulle jag känna mig väldigt kränkt och behöva ifrågasätta mig själv, varför Gud inte ser det nödvändigt att utveckla mig.

Däremot så ser jag att Gud finns med i hela vårt liv, och att han går med oss. De gånger jag har drabbats av oro, sorg eller lidande, har Guds närvaro gjort att jag kunnat välja att vända mig till eller ifrån Gud i min nöd. Lite som att befinna mig i sjönöd, med land bortom horisonten. Jag kan välja att simma dit, men jag skulle kunna få användning av en livboj. Den tar mig inte självklart till målet, men hjälper mig hålla mig flytande i mitt arbete dit.

För ungefär ett år sedan i början av våren, så brukade jag och Karin sätta en ära i att inte nämna corona i våra predikningar, för vi var så trötta på det. Idag, efter ett år med corona, så kanske just det är ett utmärkt exempel för dagens predikan. Anders Johnson, som predikade på palmsöndagen, i början av pandemin, delade bilden av att vi var ockuperade, inte av ett annat land utan av ett virus. En ockupation som tvingade oss att bryta våra invanda mönster, som stängde våra kyrkor, och satte polismakten att vakta så att inga samlingar fick genomföras.

Vad gör det med oss som välfärdskristna? Jag tänker att det finns ett val i det här. Vi pratar väldigt mycket just nu om hur kyrkan kommer att se ut post covid. Jag är övertygad om att tron kommer att överleva, men inte lika säker på att den kyrka som inte lider kommer att hitta tillbaka.

Jag tänker att mycket handlar om vilket förhållande man har till tron. Är tron något man har för att det passar en eller är det en nödvändighet för liv? Hur mycket har pandemin drabbat ditt andliga liv? Ser vi det som ett andligt friår, eller kämpar du just nu en kamp för andlig överlevnad? Jag vill tro att vi kämpar eller som de säger i en helt annan film, ”Life finds a way”.

Hur ser vår församling ut idag? Saknar vi vår församling? Jag hoppas det. Vi är ju inne i fastan just nu, och mycket handlar om att man skall ta bort det som man i vanliga fall känner sig bekväm med, för att rannsaka sig och hitta värdet i det och se vad vi saknar. Jag har börjat tänka pandemin snarare som en fasteperiod, där jag i fastan får samla tankar och funderingar runt min tro, församling och gemenskap. Och pröva det som jag i mitt kyrkliga liv tagit för givet.

Jag tror inte att corona är Guds straff till oss människor. Däremot så kan det vara fullt möjligt att corona har utvecklats genom vårt sätt att leva, vår rovgirighet, vår exploatering och våra orättvisor. Men kanske kan detta vara oss till hjälp, när vi kritiskt börjar självgranska oss.

I nästan alla historier så har det goda segrat till slut. Det har inte alltid sett likadant ut efteråt. Flera förluster har drabbat oss på vägen, och strukturer har raserats. Vi ser samma mönster i skogsbrändernas spår. Där allt sett öde och förstört ut växer det snart upp en ny fauna, mycket likt det tidigare, men även nya arter och skott, life finds a way.

Om vår kyrka hade varit en film, så är det ungefär här det vänder. Vi har varit nere på botten. Vi har förlorat nära och kära, men tack vare att det fanns en grupp som kämpat, så har ett botemedel framställts, som nu skall fördelas ut över världen. Och som i alla spännande filmer, så hotar den mörka makten i en tredje våg, och allt står och väger. Kommer de goda att orka stå emot? Kommer det goda att sluta sig samman? Kommer det goda att kämpa i tron?

Jag är övertygad om att vår församling, och kyrka, kommer att överleva den här pandemin. Men jag är lika övertygad om att när vi träffas igen kommer inget att vara som vanligt. På samma sätt som ett resmål man besöker igen, aldrig kommer att ge samma upplevelse vid andra besöket, för då har man redan en erfarenhet som man inte hade innan.

Det betyder inte att det inte blir bra, det kan många gånger bli bättre, då man vid nästa besök är mer förberedd. Vår församling kommer inte att vara sig lik när vi får ses som vanligt igen. Det mesta kommer vi att känna igen. Men vi kommer inte vara samma församling som innan. Vi kommer att bära med oss en egen erfarenhet, som vi samtidigt delar med andra, och det är som det skall. Och jag vill påminna om det som jag sa i början. Gud har inte sänt den här pandemin över oss för att testa vår tro och uthållighet, men han har varit med oss under hela tiden, och han går med oss i det nya.

Jag vill avsluta med tre hemuppgifter.
Den första, ta en bit papper och skriv en lista på de saker som du saknar med församlingen. Ta den listan och lägg på ett säkert ställe, för det är ett värdefullt dokument för vår församlings fortsatta liv, för det är sakerna på din lista som är vår församling.
Den andra uppgiften är att du skall ta fram din adressbok från församlingen. Leta upp ditt namn i boken. Sedan är uppgiften att räkna in de 3 namn som står före och efter dig i listan. Ni som står överst och sist i listan räknar in från A respektive Ö. Tänk er att listan står i en cirkel. Uppdraget är att innan påskdagens gudstjänst, skall du höra av dig till de personerna. Och du behöver inte låtsas att du helt plötsligt kommit på det. För det är ett tydligt uppdrag: Hej! Du är en del av vår församlings gemenskap, och jag vill bara ge en hälsning från en annan del av samma gemenskap!
Den sista uppgiften är att du skall be för de personerna, och den lista du har skrivit.

The force will be with you, always!

Amen

Jag och världen, ett perspektiv, 2021-02-21 (Mattias Brunander)

Mark 3:31-35

Låt mig börja helt kort i sagornas värld med två citat. Det första citatet innefattar en hel roman, världens kortaste sådan, skriven av Augusto Monterrosso. Den går så här: ”När han vaknade stod dinosaurien kvar.”

Det andra kommer från vår egen Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta:

“Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ordet Diakonia kommer av det grekiska ordet diakoni, som förekommer i kristen tradition för att beskriva den kristna församlingens uppgift att fördela de gemensamma resurserna på ett rättvist sätt. Diakonias uppdrag är kort sagt, rättvisa.

I det uppdraget inspireras vi av berättelserna om Jesu liv och gärning, hans sätt att utmana givna maktstrukturer och inte göra skillnad på människor, att orädd peka på orättvisorna. Jesus säger sanningen, men utmanar då också ordningen, makten. För det fängslas, torteras och avrättas han.

Sett till fördelningen av makt och resurser finns ingen mer orättvis region på jorden än Latinamerika. Det har sin historia i kolonialism, rasism och stora klasskillnader. Det här är viktigt att förstå så vi inte misstar oss och tror att grundproblemet i Latinamerika är brist på resurser, utbildning och kunskap, även om allt detta finns.

Grundproblemet är att en liten grupp historiskt priviligierade människor hårdnackat vägrar gå med på en mer rättvis fördelning av makt och resurser. De vet att en öppen demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter hotar deras dominans. De vet att enda sättet för ett land att bekosta ett minimum av anständig utbildning, hälsovård och välfärd för alla innebär en skattebas som också måste hämta resurser från de rika och priviligierade.

En plats som kombinerar stora naturliga rikedomar med stora sociala klyftor är som regel en farlig plats och Latinamerika är långt ifrån något undantag. Jag besökte för ett par år sedan Barrancabermeja i Colombia som lyckas kombinera naturrikedomar som olja, guld och kolväte, med kokainframställning och en frånvarande stat. Resultatet är en kaotisk kamp mellan väpnade grupper och fullständigt livsfarligt för vem som helst som antingen protesterar mot laglösheten eller bara kommer i vägen för den.

Jag minns en installation på en utställning på Etnografiska museet här i Stockholm för ett antal år sedan. På en världskarta kunde man trycka på två knappar. Tryckte man på den ena lyste små lampor upp alla områden i världen där de mest värdefulla naturresurserna fanns. Tryckte man på den andra lyste andra lampor på alla områden där det pågick våldsamma konflikter. Som ni kanske anar var det i princip samma karta som lyste upp oavsett vilken knapp man tryckte på och det var just det som var poängen. Konflikterna bottnade inte i ideologiska eller andra motsättningar i grunden, utan var en fråga om fördelning och kontroll av resurser.

Inte svårt att förstå då att Latinamerika har genomlidit långa plågsamma inbördeskrig och att våld och kriminalitet fortsätter att prägla stora delar av kontinenten, där de som har råd köper sig säkerhet och isolerar sig från resten. Där känslan av vi och dom sitter djupt.

Biskop Oscar Romero fick känna på konsekvenserna av att utmana dessa klyftor när han tog strid för de fattiga i El Salvador. Likaså biskop Juan Gerardi i Guatemala efter att ha tagit ställning för offren för militärens massmord i Guatemala. Romero sköts till döds medan han höll gudstjänst 1980. Gerardi, som några år innan mottagit Diakonias fredspris, slogs ihjäl i sitt garage 1998.

Precis som Jesu gärning stärker och inspirerar människor världen över i kampen för rättvisa så hänger idag bilder av Romero och Gerardi i många hem och organisationer, liksom bilder av många andra som gett sina liv genom åren för sanning och rättvisa. De hänger där för att ingjuta hopp och mod hos alla de som fortsätter kampen, som vägrar ge upp, trots de mäktiga och farliga krafter de därmed utmanar.

Med införandet av formell demokrati i Latinamerika under 1900-talet fylldes människor med hopp. Nu skulle grundproblemet åtgärdas naturligt. Med en mer representativ fördelning av makten skulle resten komma av sig självt.

Och när jag börjar jobba för Diakonia i Centralamerika för 20 år sedan är luften full av optimism och Diakonia och våra lokala partnerorganisationer satsar med hull och hår på att stärka demokratin och flytta fram positionerna. Människor lär sig om sina rättigheter. Myndigheter lär sig om sina skyldigheter. Det formas gräsrotsorganisationer överallt. Kvinnor och män engagerar sig för att delta och påverka den lokala och nationella politiken:

för bättre hälsovård
för bättre utbildning
för tillgång till billiga krediter för att starta småföretag
för tillgång till bättre marknader för den lilla skörden
för bättre sophämtning, för tillgång till rent vatten
för idrottsplatser och arbetstillfällen till ungdomarna som kunde hålla dem borta från de destruktiva drogerna
för mer jämställdhet
för bra och rättvisa lagar
kort sagt för en bättre framtid

Och våra partnerorganisationer och deras nätverk flyttade verkligen fram positionerna under en tid.

När jag sedan återvänder till regionen och Diakonia 2017 har så mycket hänt. Positivt såväl som negativt.

Båda delar blir tydliga när Guatemalas gator fylls av massprotester mot den korrupte presidenten Perez Molina i Guatemala 2015, protester som till slut blir omöjliga att ignorera av makthavarna och Molina arresteras.
De blir tydliga när gatorna fylls av indignerade medborgare när valutgången fullständigt svänger under ett strömavbrott under rösträknandet i Honduras 2018.
De blir tydliga när gator och torg fylls av demonstranter i Peru när en dömd diktator plötsligt plockas ut ur fängelset.
De blir tydliga i Colombia vid massdemonstrationerna när mäktiga krafter sätter käppar i hjulet för ett fredsavtal som ska få slut på 50 år av inbördeskrig som skördat över 200 000 offer, de allra flesta civila. Först när fördelningsfrågan, dvs grundproblemet, plockats bort ur avtalet går det igenom.
De blir tydliga i Nicaragua när den nicaraguanska befolkningen går man, kvinna och ungdom ur huse för att fylla gata upp och gata ned i protest mot en regering som gått från en diskurs om social rättvisa till att förbjuda i lag all kritik mot regeringen. I vägblockader markerar ungdomarna sitt missnöje genom att paralysera landet. Ungdomar som vet vad de har rätt till, som vet precis hur orättvist det som händer är.

De må vara upprörande situationer var och en av dessa, men samtidigt mäktigt att se kraften, modet och medborgarandan hos alla dessa människor som ärligt talat får våra egna förstamaj-demonstrationer och Pride -parader att se små ut. Så här såg det ärligt talat inte ut för 20 år sedan så någonting har hänt. Det är som att det kokar och pyser över en hel kontinent, och överallt finns de, människorättsförsvararna, eldsjälarna, hjältarna, dagens kämpar för rättvisa och allas lika värde i Romeros, Gerardis och Jesus anda.

Om jag inte misstar mig mottog Centrumkyrkan 2002 besök av en Moises Moraga, då ny landrepresentant för Diakonia i Nicaragua. När vägblockaderna äger rum 2018 arbetar Moises inte längre för Diakonia. Han har istället tagit över pastorsrollen i metodistkyrkan i Jinotepe efter sin far. Som många andra är han djupt indignerad och orolig över vad som händer med hans älskade Nicaragua. Med sin fru Mireya tar han med sig vatten att dricka till ungdomarna vid en av vägblockaderna. När de lämnat vattnet ställer sig Mireya och Moises bredvid blockaden och ber stilla för ungdomarna, som de vet tar stora risker. Sedan går allt så fort och när ett 50-tal beväpnade män dyker upp utanför Moises och Mireyas hem för att bränna ned det till grunden med dem inne, har de redan kastat sig i bilen med hastigt packade resväskor för att ta sig över gränsen till släktingar i Honduras. Idag befinner de sig i USA i en process för att få asyl som lämnat dem på ruinens brant. Moises återhämtar sig från en stroke.

För trots parlamentsval. Trots mycket bra lagstiftning. Trots ofta välutvecklat rättsväsende, så har Latinamerikas demokratier haft svårt att svara upp mot förväntningarna på en mer rättvis fördelning av makt, resurser och ökad trygghet, det där som skulle komma av sig självt. Det är tyvärr ofta värre än så och inte bara i Latinamerika. Vi säger idag att demokratiutvecklingen i världen går bakåt, att det demokratiska utrymmet krymper.

Detta fenomen är förstås ett svar, en reaktion, från makthavarna, på kraften i människors engagemang. För som exemplen ovan visar har folk fått nog av orättvisa, av manipulerade parlamentsval, av att samma gamla mäktiga grupper i samhället på något sätt lyckas hålla sig kvar vid makten och att orättvisorna och klyftorna på något sätt består. Svaret från makthavarna blir att krympa demokratin och tysta sina kritiker, med hot och våld, med begränsande lagar, och falsk information. Organisationen Civicus bedömer att bara 3.4% av världens befolkning idag lever i öppna demokratier.

Om Diakonias demokratiarbete för 20 år sedan handlade om att flytta fram positionerna så handlar det idag om att försvara det som finns, och att skydda, försvara och stötta på alla vis vi förmår de aktivister, journalister, organisationer, ungdomar, kvinnor och män, som vägrar ge upp, som med risk för sina liv och sina familjer fortsätter att säga sanningen, att rapportera övergreppen, att kämpa för och kräva rättvisa och allas rätt till ett värdigt liv, på gator och torg, på sociala medier, i domstolar.

I Colombia delar Diakonia och Svenska Kyrkan varje år ut pris till årets försvarare av mänskliga rättigheter i olika kategorier. Processen föregås av nomineringar och bedömningar av en internationell prestigefull jury. Människor som till vardags riskerar sina liv för att stå upp för mänskliga rättigheter och utmana de mäktigaste av krafter och intressen möts av press och tv-sändning, tal från distingerade gäster, uppträdande av colombianska artister i vad som nästan påminner om en liten Oscarsgala. Efteråt åker vinnarna på turné i Sverige eller USA och lämnar sitt vittnesbörd. Det är festligt förstås och alla är glada och stolta över erkännandet och hyllningarna, men ytterst handlar det om att sprida kunskap och att tiden de får i rampljuset och offentligheten ska skydda dem och deras kamrater från mer våld och hat. Så kan också en Diakonia-aktivitet se ut idag.

Den optimism och framtidstro som vi upplevde för 20 år sedan har i många fall förbytts till ett politikerförakt och ett förtroende för demokratin som modell så lågt att man är beredd att pröva vad som helst annat vid det här laget, att rösta på populistiska och auktoritära presidentkandidater kan vara en reaktion. Att ansluta sig till de växande evangelikala rörelserna en annan. Att lämna allt och ta sig över gränsen till USA en tredje.

Över världen i stort ser vi många exempel på hur demokratiska värderingar och globala normer om allas lika rättigheter hotas, där allas bästa ställs i ett motsatsförhållande till den egna gruppen. Mitt land först. Min grupp först. Min kultur först. Mitt kön först. Vi ser hur globala överenskommelser har övergivits. Vi ser hur det blivit rumsrent att tala om vi och dom, trots en pandemi som väl om något visat hur vi alla hänger ihop och behöver gemensamma lösningar för allas bästa, för planeten, för framtiden, för att inte acceptera att någons privilegier är viktigare än allas lika värde och tillgång till trygghet, till utbildning, till vaccinering – att likt Jesus inte göra skillnad på människor, alldeles oavsett var nationsgränserna är dragna, alldeles oavsett hudfärg, religion, kön eller sexuell identitet. Det händer på Diakonia att vi använder Jesus exempel som ren planeringsmetod och frågar oss: what would Jesus do? Vad skulle Jesus ha gjort?

Vad är då min och din roll i allt detta? Hur kan vi bidra? Vad är kyrkans roll idag i denna kamp för att försvara demokratins idé och de mänskliga rättigheterna? Vad innebär det att vara människa och inte en liten lort idag? Vi kan ju inte gärna begära av någon att ta de risker som Jesus gjorde, som Romero, Gerardi, Moises, Bertha Caceres, Yassmin Barrios och alla de tusentals människor, grupper, organisationer, kvinno- och folkrörelser som befinner sig vid fronten av denna kamp världen över idag.

Men misströsta inte. Det finns saker vi kan göra utan att riskera liv och lem. Vi kan stötta dem i deras arbete, visa vår solidaritet, sprida deras sanning, erbjuda dem skydd, bidra finansiellt till deras organisationer, påverka makthavare att agera, kräva av våra folkvalda att stå upp för vad som är rätt utan hänsyn till egenintressen.

Vi kan visa dem att de inte är ensamma, att vi förstår att kampen inte bara gäller dem, utan oss alla och vår gemensamma framtid och att vi därför står vid deras sida. Är vi bara tillräckligt många är segern oundviklig.

Och då är dinosauriernas tid äntligen över.

Kärlekens väg, 2021-02-14 (Jonas Thorängen)

Luk 18:31-43

Idag är det Alla hjärtans dag. Och idag är ämnet för vår gudstjänst Kärlekens väg. Visst är det vackert? Jag tänker att vi idag firar kärleken. Vi firar den i all sin mångfacetterade form. Kärlek som blivit omdiktad och besjungen i tusentals år. Den kärlek som till synes uttrycks på ett trivialt sätt, och den kärlek som går djupare än ord kan beskriva. Kärleken, den triviala och den helt livsnödvändiga. Kärleken det underbaraste som finns, och kanske det smärtsammaste. Kärleken, ”mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga V 8:7) och jag är säker på att detsamma gäller en kvinna, vem skulle ringakta henne? (men genusperspektivet finns inte med i många av bibelns texter). Bibeln har en mångfacetterad syn på kärleken och att älska. Det framstår nog att det är svenskan som är fattig på ord. Kärlek är ju allt från den lustfyllda åtrån mellan människor till den lidande kärleken till sina barn eller de som står mig mycket nära, och det är ju den vänskap som kan uttryckas på så många olika sätt och ha olika djup och intensitet.

Ämnet för dagen hänger förstås ihop med tiden på året. På tisdag i veckan som kommer är det Fettisdagen – då får vi äta varsin fettisdagsbulle – och sen kommer fyrtio dagars fasta. I dagens textläsning från Lukas så säger ju Jesus ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting.
Det var långt senare, ska det visa sig, som lärjungarna förstod åtminstone något av vad som hänt och av det som Jesus sagt. Som så ofta, kanske alltid, så är det först efteråt som vi förstår också händelserna i vårt eget liv. Hur de olika händelserna och relationerna har spelat in i de val jag har gjort. Att vi idag, några dagar innan vi går in i fastan, talar om kärlekens väg är ju tolkning av att Jesus medvetet gick den väg till mötes som skulle innebära lidande och död. Detta, har kyrkan genom århundradena tänkt är den ultimata kärlekens väg.

Kär lek har besjungits, det har diktats om den, det har gjorts filmer och stora dramer. ”Att älska är att giva – giv!” skrev August Strindberg [1]. Och Beatles sjöng ”All you need is love” [2], och jag tror det är helt rätt och sant. Alla de nyss nämnda variationer och aspekter av kärleken har lyfts fram. Lycklig kärlek, olycklig kärlek, smärtsam kärlek, totalt utgivande kärlek, omöjlig kärlek över gränser – eller den sistnämnda kanske inte finns? För jag tänker att kärleken är just gränsöverskridande och enande. Kanske är det så att allt som enar är i grunden kärlek? Det som splittrar och drar människor ifrån varandra är i så fall motsatsen.

Men trots att det med både glimten i ögat och på fullaste allvar har beskrivit och berättat om kärleken, så brottas vi nog alla ibland med att förstå oss på kärleken. Vi föds av kärlek, vi närs av kärlek, vi växer i kärlek, kärleken är stark och kärleken är sårbar och kärleken kan bli oändligt smärtsam.

Poeten Bob Hansson frågar sig i en boktitel: Kärlek – hur f-n gör man?
Ja, hur gör man kärlek? Hur lever vi ut kärlek?

Kärlek omnämns på nästan ett par hundra ställen i bibeln.
Det står skrivet om kärleken mellan människor, om kärleken från Gud.
Gud är rik på kärlek, säger bibeln.
Gud är rik på barmhärtighet, står det också i bibeln (alltså att ha hjärta/känsla för den arme (=den svage, sjuke) alltså kärlek förknippad med handling).
Gud är kärlek, står det i 1:a Johannes brev.
Men kan vi säga att kärlek är Gud?

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: »Jag älskar Gud« men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Johannes brev 4:7-21)

I den troligen mest citerade bibelversen så skriver Johannes ”så älskade Gud världen…” (Johannes 3:16). Gång på gång i evangelietexterna uppmanas, eller snarare förmanas, eller vi får order om, att älska varandra.

Det verkar vara absolut, ett grundmurat påbud att vi ska älska varandra. Kanske är det svårt för oss i vår tid och vår kultur att ens tänka på kärlek som ett påbud – att vi ska älska varandra – här och nu då kärlek oftast beskrivs som en känsla i första hand. Men vad är kärlek utan handling? … En riktigt gammal besjungen referens till det är slagdängan Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar, kärlek utan kyssar är som kaffe utan grädde [3]. Det är åtminstone halvt sanning då jag helst dricker kaffet svart men kärlek utan kyssar, den finns inte. Kärleken måste få uttryck i handling, kyssar, omfamning och barmhärtighet.

I den också kända berättelsen som vi brukar kalla Den barmhärtige samariern.
Ni minns kanske berättelsen om den man som blev slagen och rånad in på bara skinnet på vägen från Jeriko till Jerusalem, den väg Jesus också går som finns med i dagens evangelietext. Det står ju ”Vi går nu upp till Jerusalem”. Berättelsen, som vi kallar den barmhärtige samariern, berättar i korthet att först en Levit och sen en präst passerar förbi den rånade. Det är alltså personer med anseende och kunskap. Dessa två ignorerade den slagne och rånade personen längs vägen och gick förbi, utan att bry sig om. Sen kom en samarier, alltså en person som inte alls betraktades med samma anseende. Samarierna var ju helt enkelt fel. De tänkte fel, de hade historiskt sett lämnat den rätta tron och samarierna brukade vara de som människor i det här området tog en omväg för att slippa möta. Samariern stannar och tar hand om den slagne, han ser till att brottsoffret får vård och betalar för det.

Men minns ni frågan som den här berättelsen är svaret på?
Det var en laglärd som ville testa Jesus:
En laglärd som ville sätta honom (Jesus) på prov reste sig och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?« Jesus sade: »Vad står det i lagen? Hur lyder orden?«⁷Han svarade: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.« Jesus sade: »Det är rätt. Gör det, så får du leva.«

Det är samma betoning på alla de olika delarna i svaret – Du skall älska… och din nästa som dig själv. Att älska sig själv uttrycks som en självklar förutsättning för att kunna älska sin nästa. Och i samma andetag nämns också att älska Gud med hjärta, själ och kraft. Det är alltså det vi ska göra. Men hur gör man?

Den laglärde, vars kunskaper och anseende troligen kunde jämföras med levitens och prästens, han hade fått svar på sin fråga och kunde ha nöjt sig med det, men han frågade vidare;
För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: »Och vem är min nästa?«

Det är då Jesus berättar om rånöverfallet utanför Jeriko och Jesus avslutar sin berättelse med att fråga den laglärde; Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?« Han svarade: »Den som visade honom barmhärtighet.« Då sade Jesus: »Gå du och gör som han!« (hela berättelsen som vi kallar Den barmhärtige samariern finns att läsa i Luk 10:25-37).
Samariern är den som visar barmhärtighet. Samariern är den som visar att kärlek är handling.

Så älskade Gud världen. Vi hör ihop. Mänskligheten hör ihop. Kanske aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det varit så tydligt som idag. Vi har ju sen länge fått del av det goda av mat från hela världen. Vi köper våra kläder tillverkade på andra sidan jordklotet – för att det är billigare för oss – och vi lever mitt i en viruspandemi som började på en marknad i Wuhan i Kina för ett drygt år sedan. Sedan dess har ett osynligt virus och dess följder dominerat nyheterna och påverkat allas våra liv på ett ytterst påtagligt sätt. Vi hör ihop. Hela världen hänger samman. Alla människor och djur och natur. Så, om inte från ett gudomligt påbud så finns väldigt goda skäl att älska och visa barmhärtighet mot alla.
Men nu blev det här väldigt stort. Vad kan jag göra för hela världen eller åt Coronapandemin? Jag kan inget göra åt försenade vaccin eller att regioner och Folkhälsomyndigheten inte lyckas att kommunicera till fullo.

Låt oss krympa det till vad jag och du, vad vi kan göra. Och redan gör.
Under det här senaste året har jag jobbat mina flesta arbetsdagar hemifrån. Jag har undvikit att resa i kollektivtrafiken, undvikit folksamlingar. Nästan alla möten jag har deltagit i har skett digitalt. Vi har mötts framför våra datorer med ljud och bild från våra hem, nära och fjärran, på distans men ändå tillsammans. När jag då har jobbat hemma så måste ju min arbetsdag få en tydlig början, inte bara att jag går från frukostbordet till skrivbordet. Därför så har jag tagit en promenad. Nästan varje morgon har jag gått en runda från Farsta strand, gärna längs stränderna på Drevviken eller Magelungen, sett öppet vatten, sett hur naturen skiftat med årstiderna, blommor som kommit, löv som färgats och fallit och sen snön. På alla dessa promenader så har jag ibland sett samma människor på samma ställen. Kanske har de en liknande rutin som jag? Ett enkelt hej, eller en blick, ett leende och nickning, har blivit en bekräftelse på att vi har setts förut.

Jag har sett trötta föräldrar som tålmodigt går med sina, ibland ännu tröttare, barn till förskola. De svarar sina barn på tusen frågor, de motiverar, de skrattar och de tröstar. Vid förskolans grind står en pedagog och möter och hälsar med ett leende, pratar uppmuntrande med barnen, byter några ord med föräldrarna. De tar hand om och lär ut hela dagarna.

Jag går och handlar mat. Och nästan alltid är personalen hjälpsam och trevlig. De vill göra ett bra jobb. De är värda min tacksamhet.

På kvällen ser jag nyheter och hur många gånger har vi inte hört rapporter från sjukhusen under det senaste året. Sjuksköterskor och läkare som jobbat långt mer än heltid, med ett oerhört svårt och ansvarsfullt arbete. De har jobbat långt mycket mer än vad som är hälsosamt för dem själva och sina familjer och därtill med risk för att själva bli smittade. Och vad hände under 2020? Jo, det var fler sökande till vårdutbildningar än på flera år. Ansökningarna till både läkarutbildning och sjuksköterskeutbildning ökade med mellan 25-30% både höst och vår. Det finns säkert många svar på varför, men jag tror det beror på att människor vill bidra till det goda samhället. De är värda vår tacksamhet och långt mycket mer.

Människor vill väl. Nästan alla vill väl. Och vi får lägga all vår kärlek och barmhärtighet till den här världen, till varandra. Älska din nästa som dig själv.

Såg, och hörde ni, Amanda Gorman, den unga poeten som var med på installationen av president Joe Biden i USA den 20 januari? Där deklamerade hon sin dikt The hill we climb (Berget vi bestiger).

Amanda Gorman beskriver poetiskt USAs historia, med brister och förtjänster [4]. Hon beskriver det mörker och skuggor som råder, ställer den retoriska frågan ”Var kan vi finna ljus i denna oändliga skugga?” men slutar med orden:

När dagen kommer kliver vi ut ur skuggan,
brinnande och orädda.
Den nya gryningen blommar när vi frigör den.
För det finns alltid ljus,
om vi bara är modiga nog att se det.
Om vi bara är modiga nog att vara det.

…

Vilken underbar värld vi lever i!

(What A Wonderful World [5])

[1] Se http://runeberg.org/strindbg/stora/0011.html

[2] Se All You Need Is Love https://www.youtube.com/watch?v=_7xMfIp-irg

[3] Se https://www.youtube.com/watch?v=8WQLtzxnSsU och https://sv.wikipedia.org/wiki/Kaffe_utan_gr%C3%A4dde

[4] Amanda Gorman reads a poem at inauguration, 20 jan, 2021 https://www.youtube.com/watch?v=cNFAICB8vxw

[5] What A Wonderful World, by Louis Armstrong https://www.youtube.com/watch?v=VqhCQZaH4Vs

Uppenbarelsens ljus, 2021-02-07 (Kim Bergman)

Luk 2:22-40

Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag, har fått temat Uppenbarelsens ljus. Den speciella händelsen som betonas varje år är att den heliga familjen, Maria, Josef och Jesus kommer till templet för deras rening enligt Mose lag, och för att barnet skulle frambäras inför Herren.

Lukas 2:22-40 återger denna historia, som är en viktig del av Jesu barndom. Författaren och läkaren Lukas tar sin vana trogen även med en del detaljer, som t.ex. vad lagen föreskrev att man skulle offra i templet. Berättelsen har också ett särskilt djup om Guds närvaro och uppenbarelse. Det är en berättelse om ljus, men även om längtan och väntan. När den gamle Symeon, ledd av den Heliga Ande, går till templet och möter Josef och Maria med Jesusbarnet och tar barnet i famnen, då prisar han Gud och säger: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Uppenbarelsens ljus är inte en egen egenskap eller en slags fristående kraft i tillvaron. Det är en person, Jesus Kristus, som är kraftkällan. Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” Guds ljus är inte tänkt att köra över någon, utan ska ge hopp och förtröstan till den som längtat och väntat.

Att vänta och längta är underskattat. Jag tänker att den moderna människan är dålig på att vänta. Vi kan få det vi vill nästan när vi vill, ”on demand”. Vi ser det i TV-världen. Våra ungdomar har ingen erfarenhet av att gå med en spänning i kroppen en hel vecka, för att få reda på vem som är kär i vem i Rederiet.

Idag kan du själv välja när du vill se ett program, och var, på bussen, på stranden eller i sommarstugan. Vi kan boka läkare när vi vill, få mat levererad till dörren. Vi vill inte vänta länge. Vi behöver inte vänta på någonting längre. Idag blir vi uppringda och tillfrågade om vi vill ha snabbare uppkopplingar till Internet innan vi ens vet att det går att få det. Vi blir vana vid ett tempo som på något sätt utesluter väntan. Vi ser inte väntan som något egenvärde. Och om väntan uppstår måste vi fylla den tiden med något, att bara vänta är inget alternativ. Vad händer med vår Gudsbild i det perspektivet?

Bibeln ger ett annat perspektiv. Det finns värden man kan vänta på hela livet, att arbeta för, hoppas och tro på, vara driven av. En väntan behöver inte vara sysslolös, men ett aktivt val. Väntan måste inte heller bli passiv, eller likgiltig, utan blir ett uttryck för förtröstan, något att vila i.

Jag tänker att vi borde tillåta oss att vänta mer. Att Jesus kom till vår värld gör vår väntan än mer hoppfull, att Gud gett oss ett ljus av uppenbarelse när han sände sin son till världens mörker. Tröst, mod och befrielse är något som är värt att kämpa för och vänta på. Och åter blir ljusbilden så träffande med fyren som ledljus.

I de allra flesta sammanhang så står ljus för något som är gott, och något vi behöver. I dessa tider så gläds vi åt att dagarna blir längre och hur ljust det blir när världen bäddas in i ett gnistrande snötäcke. Vi är alla bekanta med hur mycket mer vi orkar under den ljusare delen av året. Och vi vet att många saker vi gör är rätt svåra att göra i mörker. Mörker kan i många sammanhang också vara en riskfaktor – t.ex. i trafiken. Och där uppmanas vi att bära reflexer, så att ljuset från andra sprids och gör oss synliga. Fundera lite själv över den liknelsen.

När Johannes skriver att Gud är ljus, då förstår vi att det är menat som ett gott budskap. Gud är god och hos honom finns inte utrymme för något mörker, någon ondska. Det liv Gud vill för oss, är ett liv i ljuset, ett liv som präglas av det som är gott. Uppenbarelsens ljus är det goda ljuset. Det som ger liv och kraft.

Hade vi nu varit i samma rum, så hade jag visat er ett litet experiment, men du kan lätt göra det hemma. Tänd ett ljus och håll upp det framför en lampa, så kommer du att upptäcka att ljusets låga inte avger någon skugga.

Kanske är det så, att i Guds ljus så kan det inte finnas någon skugga. Johannes skriver: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi…”. Kanske inte med våra ord, men med våra liv. Vi säger en sak, men lever på ett annat sätt.

Nu skall inte det här dra iväg och bli en domsöndagspredikan. Visst är det så att Guds ljus är obarmhärtigt mot ondskan. Det är som ett starkt släpljus över en nytapetserad vägg med dåligt underarbete.

Samtidigt så vet Gud det. För några söndagar sedan läste vi om hur Gud går förbi Abraham, men han måste dölja sitt ansikte för ingen människa tål att se in i Guds ansikte.

Känner du dig orolig för att hamna i Guds spotlight som avslöjar dig, så påminn dig om hur Jesus mötte människor i evangeliernas berättelser. Påminn dig om hur han möter Levi, Sackaios, kvinnan vid Sykars brunn, äktenskapsbryterskan, förbrytaren på korset eller Petrus efter hans förnekelse. Han dömer inte ut någon som söker sig till honom. Jesus är densamme idag. Han visar inte bort någon idag heller. Jesus finns hos oss alla dagar, inte bara de dagar vi upplever som ljusa, utan också när svårigheter och sorg förmörkar livet.

Du och jag är också kallade att sprida ljus i den här världen. Men det gäller att inte missförstå det. Det är inte meningen att vi ska vara som strålkastare med en mission att avslöja andras smuts och fläckar. Ett sådant ljus kastar mörka skuggor över oss själva.

Det gäller att vi håller oss nära Jesus så att vi kan lysa med det slags ljus som han ger oss. Så att vi lär oss att möta varandra på det sätt som han mötte människor. Vi får aldrig glömma att kraftkällan till ljuset är Jesus Kristus.

Kyndelsmässodagen, likt många andra av kyrkoårets dagar, får påminna oss om att vi i en mörk och destruktiv värld har möjlighet att ta emot det ljus Gud sände till världen.

Jag tänker att vi får kraft och inspiration till att vara ljus i världen. Gud har sänt sitt ljus till världen. Räddningen, frälsningen, finns mitt ibland oss. Men den måste tas emot. Ju fler vi blir som tror, ju ljusare blir det i vår mörka värld.

Din nåd är dyrbar, o Gud, i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus, i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.
(Ps 36:8-10)

Guds hus, 2021-01-03 (Karin Wiborn)

Luk 2:42–52

Bröder och systrar, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus . Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud. Väl var Mose betrodd i hela hans hus , men som tjänare, för att vittna om det som senare skulle förkunnas; Kristus däremot var som son betrodd att råda över hans hus. Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss. (Hebr 3:1-6)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Psaltaren 84:2-5)

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot! Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar. Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo. Min konung och min Gud. Lyckliga de som bor i ditt hus och alltid kan sjunga ditt lov.

Längtar du till Guds hus? Längtar du att komma till kyrkan, sjunga med i psalmerna, dela bön tillsammans med andra och lyssna till Guds ord? Jag längtar efter den rytm jag haft i hela mitt liv att söndagen är gudstjänstdag när jag får möta andra som bärs och närs av längtan och utmanas av ordet. Jag saknar våra gudstjänster som vi är vana, i kyrkrummet, i fikarummet. Jag saknar våra samtal. Vår grundlagsskyddade rätt att mötas i tron. Kanske möts vi i saknaden av varandra och längtan, inte bara efter Gud, utan efter våra mer mänskliga möten.

Ja, ljuvlig är din boning, Herre Sebaot, en tillflykt för delad glädje, delad sorg, delat sökande och delad lovsång.

Jag uppskattar kyrkobyggnader i alla dess former. Under mina år på SKR har jag besökt många olika kyrkor i olika traditioner, och jag drabbas ofta av de enkla bönhusens innerlighet och katedralernas rymd. Helt olika som byggnadsverk, men ett och samma i att människor har, likt sparven som finner sitt rede, där funnit ett bo för sin andliga längtan, sökande, tillbedjan och lovsång. Må så vara i väckelserörelsens suckar eller liturgiska slingor; olika uttryck men kanske med samma innerlighet och uppriktiga längtan. I enkelhet eller i arkitektonisk konst.

Jag är delvis uppväxt i kyrkor. På två sätt. Det var inte ovanligt att pastorsbostaden fanns i direkt anslutning till kyrkan, det var liksom ”hemma” också i kyrksalen. Som pastorsbarn var jag också ofta på plats så att kyrkan, Guds hus blev hemma. Jag känner lite igen mig i Jesus i templet; jag satt där redan innan jag var tolv år och tog emot både klokhet och tokigheter från äldre människor på plats.

Viktigast av alla byggnader var Tranås baptistkyrka. Där blev jag invigd scout, jag döptes och välkomnades i församlingen, blev tonåring och tränade mina färdigheter på olika sätt. Det var ett andra hem och en växtplats på flera sätt. För cirka tio år sedan fick jag vara med om att stänga den kyrkan och i förberedelserna var jag nyfiken på hur det skulle kännas att avsluta en epok som betytt så mycket för mig. När jag hade fått sörja ett tag och vältra mig i minnen om platsens betydelse, och när det var dags för mig att, som missionsföreståndare för Svenska Baptistsamfundet hålla den sista predikan i den här kyrkan blev det alldeles glasklart för mig att det på inget sätt är byggnaden som är det viktiga, det var ju människorna som satt i bänkarna och som snart skulle sitta på andra bänkar i en annan kyrkolokal. Det är levande människor som hjälpt mig att växa. Byggnaden var bara en temporär, men viktig boplats.

Så tänker jag om Guds hus. Guds hus är mer ett tält där vi får dra upp tältpluggarna nu och då för att dra vidare, tacka för tiden och ta med oss lärdomar och minnen för framtiden.

Idag har jag möjlighet att vara i det Guds hus, det tempel och helgedom som några av oss kallar vår kyrka. Det är fint. Här finns rymd, altarfönstret som ger inspiration till reflektion, orgeln som talar ett kyrkspråk, och vi är en liten, liten skara som utgör den gudstjänstfirande församlingen, som bebor byggnaden med våra kroppar och böner. Det känns fint, men samtidigt en smärtsam påminnelse om att just nu är vi, som enligt Hebreerbrevet är Guds hus, åtskilda i tid och rum, i sinnlig närvaro.

Kristus var som son betrodd att råda över Guds hus. Och Guds hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss.

Guds hus är vi. Och må vi ha kraft att behålla frimodighet och stolthet som hoppet ger oss. Hoppet är kanske kristendomens bästa superkraft just nu, och möjligtvis är det just den superkraften som vi just nu har ett innerligt behov av. Hopp om framtid för jordklotet, hopp om hälsa och hopp om fred, ja, helt enkelt hopp som bär oss framåt.

Guds hus är vi. Också när vi inte möts innanför dessa väggar är det så. Vi bär Guds hus och vi bärs av byggmästaren, skaparen själv.

Om allt hade varit som vanligt, då hade vi delat bröd och vin, firat nattvard tillsammans. Nu gör vi inte det. Jag har under det nödvändiga avståendets tid lärt mig att tänka nattvarden. Det är en brist att inte dela måltiden, men det har ändå hänt. Det är ändå så. Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Till liv och försoning. Hopp.

Idag får jag lägga till tanken att Guds hus är vi. Också när vi inte möts som vi har varit vana, som vi tänker, hör vi samman och är Guds hus på samma sätt som jag för tio år sedan insåg att det inte var Tranås Baptistkyrka som var viktigast för min andliga växt. Det var människorna som befolkade huset.

Visst kan vi vara glada över de byggnader vi kallar Guds hus och visst ska vi vårda och värna dem som växtplatser för människor på väg och människor som söker och längtar som en boplats.

Men nog vet vi att Gud inte ryms i ett hus. Gud är egentligen lika mycket i ditt hem som i kyrkan. Guds hus är vi och Gud möter oss där vi är och där vi vill, där vi söker och längtar.

Guds hus är vi.

Amen