Författare: CK

Kristus är uppstånden, 2020-04-12 (Karin Wiborn)

Matt 28

Kristus är uppstånden!

Påskdagens jubelrop är ett obändigt hopp som hörs över världen. Nu – den västerländska påskens kyrkor. Nästa helg – i de österländska. Kristus är uppstånden, dödens makt är bruten. Mörkret har gått över till ljus. Hoppet är. Det är inte ute med oss.

Varje påsk har kyrkan genom århundraden påmint om detta och så bekänt en okuvlig tro på det omöjligas möjlighet, mirakel, under och ett hopp som trotsar ondska, mörker och död. Kärlek är starkare än hat.

Vi jublar. Och vi förkunnar. Låt vara att det ibland är med ett stänk av ”jag tror – hjälp min otro”. Må så vara, men på påskdagen tillåts vi triumfera och stödja varandra till tro bortom rimligheten.

Det är en ömsint text som möter oss i Matteusevangeliet. De båda Mariorna kom till graven efter sabbaten. Tidigt i gryningen. Jag kan ana deras sorg och vemod. Det var ju inte så här det skulle sluta. Med en begraven mästare. Så kom jordskalvet. Och ängeln. Vakterna skakade av skräck, och antagligen kvinnorna också, för ängeln vänder sig till Mariorna och säger åt dem ”Var inte rädda. Jag vet att ni söker Jesus. Han är inte här.”

Maria och Maria vänder tillbaka från graven fyllda av bävan och glädje, för att berätta för lärjungarna.

Såklart bävan och glädje blandades, tänker jag. Hoppet att det verkligen har hänt. Och tvivlet;  Det här stämmer väl inte? Det kan väl inte vara möjligt? Finns änglar? Och stenen, hur kunde den flyttas? Men han sa ju… tänk om det är sant, eller?

Och där kommer han, Jesus. Också han säger till dem, liksom ängeln, ”var inte rädda”.

Matteusevangeliet ger kvinnorna huvudrollen i uppståndelseberättelsen. Det är de som ser undret, som möter Jesus, får vara budbärare till de elva lärjungarna. De ska alla gå till Galileen, och där får de alla se honom. Men några, kanske till och med många, tvivlade.

Bävan och glädje, tro och tvivel, rädsla och förundran, ja, många känslor blandas. Och nog är det så. Ofta.

Matteus byter scen några verser mitt i texten, bort från kvinnorna till översteprästerna, de äldste och soldaterna, som skapar alternativ fakta. Det som hade hänt vid graven var att lärjungarna rövade bort Jesus. Det var ett rykte som fick stor spridning. Vi kan känna igen det från andra sammanhang. Hur det berättas något, sedan kommer alternativ fakta som säger att så är det inte alls. Vad är sant och vad är falskt? Vem i hela världen kan man lita på?

Jag tänker på sprickan. Det finns en spricka i allting där ljuset sipprar in. Matteus berättar att när Jesus dog, brast förlåten i templet, gravar öppnades och jorden skalv. Jorden skälvde, då liksom på påskdagens morgon. Inte ens marken var fast under deras fötter.

Jag vill tänka ihop tro och tvivel. Glädje och bävan. Och sprickan. Det är få stunder i livet jag varit endast lycklig eller endast säker och trygg. De gånger jag känt att jag gjort något rätt eller bra – bara – är också lätträknade. Det finns oftast en annan sida. Är jag lycklig kanske jag är orolig för att olyckan lurar bakom hörnet. Har jag känt mig lyckad finns ett tvivel om jag uppfattat saker och ting rätt. Är jag trygg undrar jag vad jag missat.

Och faktiskt är det lite på samma sätt fast tvärtom om jag känner åt andra hållet. Det är väldigt sällan jag upplevt ett kompakt mörker, för nog letar sig en strimma av ljus och hopp in någonstans. Jag vet inte om det är så för flyktingbarnet eller hos människor som lever i krig, konflikt och utsatthet. Någon gång har jag sett det, hur ljuset sipprat in där jag tycker att det verkar så mörkt att leva.

Så idag, den här påskdagen, låter jag den tomma graven vara en spricka i vår mänsklighets tillvaro, där all logik säger att den som är död är död, som trotsar mörkret och låter  ljuset sippra in. Rakt in i vår värld och trotsa allt mörker.

Maria och Maria, dessa båda kvinnor som får möta den uppståndne först av alla känner Jesus. Det är inte mirakelmannen de möter, utan det är en människa de har levt med, kämpat med, varit hungriga tillsammans med, vandrat, hoppats, förtvivlats. Maria och Maria möter Jesus som de har kommit att lita till. Som har hjälpt dem att räta sina ryggar och orientera i livet. De har hos honom funnit en kärlek som hjälpt dem bortom sina egna – och andras – sprickor. En gudomlig kärlek. Omotiverad och allomfattande. Världens ljus.

Så låt oss trotsigt och hoppfullt, med tro och tvivel, kanske till och med bävan, i den tid som är när vårens skira grönska börjar skönjas samtidigt som hela världen lever som i förlamning och oro ta emot sprickan av ljus som kommer emot oss i den tomma graven.

Kristus är uppstånden!

 

 

 

 

 

 

Korset, 2020-04-10 (Kim Bergman)

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt. Dagar när världen rämnar. Dagar som skakar jorden i dess grundvalar. Dagar som formar om vår världsbild. Det är lätt hänt att tänka på de stora katastroferna. De som ger de stora rubrikerna, tsunamin, 11 sep, terrordåden i Paris, Bryssel eller London, och nu senast Corona.

Och kanske förringar vi det lilla, det privata. Att förlora någon man älskar, skilsmässa, död, uppbrott, sjukdom. När tillvaron skakar till, när vardagen förändras.

Vi läser om påskens drama i Bibeln. Jämför de olika evangeliernas berättelser. Analyserar och funderar. Som predikant är det lätt att se symboler och dolda meningar. Bli klinisk och hålla det långt borta. Men det är lika lätt att hänge sig, att börja leva med orden, att låta dem komma nära.

Vi läser i Bibeln om hur folket gick förbi Jesus på korset, smädade och hånade. Hur de spottade på honom. Kanske samma människor som nyligen kantat gatorna och ropat sitt hosianna, nu i hånfullt förakt, förnekande. Jag visste hela tiden att det var något skumt. Man vet ju hur sådana som han är. Nej, jag känner inte den mannen.

Vi läser i Bibeln om hur Maria då för så många år sedan står vid sin sons kors. Hon, som burit honom, sett honom ta sina första steg, hörde honom säga sina första ord, nu ropa i förtvivlad smärta. Hon hör honom dra sitt sista andetag. Maktlös står hon vid hans sida, inför korsets grymhet.

På 30-talet nästan 2 000 år senare, var känslan i världen att nu skulle det inte bli fler krig. Att den civiliserade världen nått så långt att krig skulle vara en omöjlighet. Att den tekniska utvecklingen helt enkelt skulle omöjliggöra krig. 100 år senare har världen sett 2 världskrig. Ständigt pågår väpnade konflikter, skövling av jordens resurser och systematiska orättvisor. Idag i vår värld svälter över 8 miljoner människor, många gånger till följd av krig och överkonsumtion. Var 5:e minut hör en mamma sitt barn ta sitt sista andetag. Varje minut står en mamma maktlös vid sitt barns sida och ser det dö. I en värld som borde ha kommit längre.

Tidningarna rapporterar vecka efter vecka om flyktingkatastrofer, om svält, om hur länder stänger gränser, om hur människor flyr för sina liv, bort från krig och förstörelse. Vi ser hur kommentatorsfälten och insändarsidorna fylls av människor som smädar och hånar, beskyller varandra, förnekar, föraktar, förvrider och vägrar att se.

Samtidigt får vi inte glömma bort det personliga.

Vi ser hur människor vi känner dras in i sammanhang där det enda som väntar är mörker och död. Förloras till alkohol, till droger, fängslad i psykisk ohälsa. Och många gånger så står vi maktlösa bredvid och kan ingenting göra, trots att vi bär med oss korsets tecken.

Då är Jesu ord på korset inte långt borta. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Ett nödens hosianna.

Ändå vet jag, att inte ens i den mörkaste dal har Gud övergivit oss, utan han finns även där. I sorgen, i smärtan, i maktlöshetens förtvivlan. Jag vet att när jag mitt i mörkret, mitt i sorgen och smärtan, möter Guds blick, så möter jag blicken hos en som vet. En som ser och förstår. Det kommer en påskdag.

Men just nu Gud, vet jag inte om jag orkar tro.

Det finns dagar i våra liv vi önskar att vi aldrig hade upplevt.

Vägen till korset, 2020-04-05 (Kim Bergman)

Matt 21:1-11

Palmsöndagen

Vi är inne i tredje söndagen i karantänen, som även sammanfaller med 6:e söndagen i fastetiden. Jag funderar på om det skulle gå att se några likheter, om det skulle kunna vara så att vi istället för att förbanna mörkret, tänder ett ljus. Kan vår tilltvingade karantän, få förvandlas till en frivillig fasta?

Jag funderar hur Gud möter vår nöd. Jag ser kyrkoåret och fastan som ett sätt där Gud förbereder oss för nöden. För Gud vet att vi kommer att möta nöd under vår vandring. Jesus mötte mycket nöd under sin vandring här på jorden. Som bekant så lever vi just nu i en tid där hela värden står inför nöd.

Jag tänker att det som vi kan lära oss av Jesu möte med nöden, är att han greps av medkänsla för dem som lider, med dem som inte har tillräckligt med pengar, för dem som blir diskriminerade på olika grunder, för dem som hör till minoriteter som samhället inte vill veta av.

Den som har sett Jesus har också sett Fadern. Det var en av Jesu uppgifter här på jorden, att göra oss medvetna om hurudan Fadern är, vad Han tänker om oss, vilka drömmar Han har för oss, vilken kallelse Han har för oss. Jag hoppas att det kan vara till hjälp för oss, som på olika sätt nu hamnar i radioskugga.

I vår text idag så förstår vi att människor har kommit ut på gatorna för att hylla Jesus som rider in på en åsna, just som profetian sagt. En mäktig scen, alla var där, för vem skulle inte dras med om man hade det minsta hopp om att här kommer befrielsen.

För några dagar sedan så satt jag i ett samtal, där en person uttryckte sig så här: Jag har trott på Gud hela mitt liv. Varför drabbas jag lika som den som inte tror?

Jag tänker att det var säkert många som kantade gatorna den där dagen då Jesus drog in i Jerusalem. Säkert var det många som verkligen trodde, men även de som tvivlade men alla fick samma chans att se Jesus.

När vi bestämmer oss för att följa Jesus så väljer vi att följa det livsmönster som Jesus ger oss. Det är ett mönster som inte bara innehåller guld och gröna skogar, eller är en dans på rosor. Många icke-troende tror att vi som valt att följa Jesus gör det som en flykt från livet eller för att vi inte vågar se verkligheten så som den är.

Att tro på Gud är ingen flykt, det är inget enkelt sätt att slippa livets baksidor. Det är heller ingen garanti för att bli lycklig och framgångsrik, eller klara sig frisk genom den pandemi som härjar över jorden.

Att följa Jesus innebär att jag vågar se mig själv och livet precis som det är. Att jag ser på mig själv och tillvaron med Guds ögon. Att jag vågar den tillit som innebär att jag inte behöver visa upp en fin fasad och ska klara allting själv.

Att tro på Gud innebär att jag aldrig behöver möta medgång eller motgång ensam. Det finns en som går med mig, gått före mig, både när det jublas och hyllas, och när det hånas och skymfas. Men framtiden bär en tillit för evigheten.

Att följa Jesus är ingen snabb lösning på livets alla svårigheter. Det är ett livslångt projekt. Där uthållighet och fasthet i bön, bibelläsning och gudstjänstfirande stärker och övar oss inför de stunder vi behöver hopp.

Livet som sådant kommer alltid att drabba oss människor, oavsett om jag bär en tro eller inte, på samma sätt som ett regn faller över alla som är i skogen. Den som är scout kanske bygger ett vindskydd. Att vara redo är ingen garanti för att man inte blir blöt, men det ökar förutsättningar att klara av situationen.

Jag tänker att min tro på Gud, inte skyddar mig mot att bli sjuk, men det ger mig en kraft som hjälper mig att klara av det

Tillbaka till fastan, eller karantänen. Hur ser fasta ut för dig och mig? Vad innebär det? Skulle det vara möjligt att använda karantänen till att utforska fastan?

En viktig sak som jag har tänkt på är att bara för att man är 70+ och i karantän, betyder inte det att man är sjuk eller hjälplös. Att mycket av kyrkans vanliga verksamhet är på sparlåga, beror ju på att vi vill skydda vår aktiva 70+-grupp.

Jag tänker att fastan är ett sätt att förbereda sig inför nödens dag. Om jag regelbundet väljer att inte äta, vet jag hur det känns, rent fysiskt, att vara utan mat. Då jag väljer att inte träffa andra människor, vet jag vad det innebär att vara ensam.

Då jag väljer att fasta från olika saker kan jag lära mig att se Guds godhet i annat än mina ekonomiska möjligheter, i annat än att jag får vara mätt och belåten alla dagar.

Jag tänker att fasta är att lägga åt sidan något som i sig är gott, för att göra utrymme för det som kan förändra.

Fastan ger oss tid för Gud och utmanar oss att växa som individer. Den skapar utrymme i våra liv. Då vi fastar från något, kommer det med stor sannolikhet att orsaka förändringar i vår vardag.

I vår påtvingade karantän sker samma sak. Det kommer att orsaka förändring i vårt liv, vårt sätt att vara kyrka. Kanske bidrar det till att vi blir ännu mera kyrka.

Att fasta är som en förberedelse. Efter fastan har vi stora högtider och efter det kommer det tider av tillväxt. Här vilar några djupa insikter om det mänskliga livet och om livet i Guds rike. På samma sätt som jorden behöver sin vinter för att åter kunna bära gröda, så är fastan en tid då vi förbereder oss för en tid av tillväxt. Fastan är en tid då vi förbereder oss för att ta emot budskap från Herren.

Vem vet, kanske är det till dig han kommer nästa gång och vill låna en åsna. Herren behöver dig.

Att fasta är att göra tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att fasta är att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Att vara i karantän kan vara en tid för Gud, att göra tid för vår medmänniska. Att vara i karantän kan vara att förbereda oss för att gå igenom nöden och att bereda oss för de dagar då vi får jubla i Herren.

Tob 12:17
Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud.”

Försonaren, 2020-03-29 (Kim Bergman)

Joh 3:11–21

Jag har gjort en liten minispaning på hur vi svarar i telefonen.

På 1990-talet frågade vi: ”Vem är det?”
På 2000-talet frågade vi: ”Var är du?”
Idag: ”Hur mår du?”

Det finns många frågor att ställa i den tid vi lever i nu. Hur mår vi? Vad behöver vi? Vad kan vi avvara? Vad längtar vi efter?

Som predikant har man ofta favoritämnen som ligger en varmt om hjärtat. För länge sedan hade jag en tanke som jag ofta återkom till i mina predikningar på olika sätt. Vad skulle hända om vi tog bort Gud ur vår verksamhet? Hur mycket av vår verksamhet skulle vi fortsätta att driva i våra kyrkor?

Naturligtvis så är det en sådan där hypotetisk tanke som snarare skall stanna just i tankestadiet, snarare än att verkställas, fungera som en påminnelse om syfte och mål.

Vi som församling lever just nu i en tid där vi som många andra tvingas stänga ner mycket av vår verksamhet. Vissa saker har vi utan problem skjutit upp, medan andra saker är svårare att sätta i vänteläge.

Förra söndagen hörde jag Maria predika. Hon nämnde att om vi ser tillbaka på det gångna året så har vi haft en tid av skogsbränder, översvämningar och flyktingvågor, så visst skulle det vara lätt att dra paralleller till Egyptens plågor, de sju svåra åren… Visst har det inte saknats profetiska röster i flera år, där Greta Thunberg varit en.

På samma sätt som jag är övertygad om att Gud inte sänder ondska över vår värld, så lever vi i en värld där ondskan finns. Gud sänder inte elände över oss för att vi skall bli starka, men Gud går med oss då vi drabbas av eländet. Tack vare det kan vi växa då vi kommit igenom prövningen.

Jag tror inte att det som sker i vår värld just nu är sanktionerat av en kärleksfull Gud. Men jag är övertygad om att den kärleksfulla Guden vill kämpa med oss i den prövning vi står i nu. Och den dag vi kommer igenom kommer vi kunna se tillbaka på och se hur vi växt tillsammans.

Kanske är det så att nu när mycket måste stängas så är det annat som måste öppnas.

Vi har en väldigt unik situation just nu, med ett informations- och kunskapsflöde på gott och ont. Där information och påbud snabbt kan spridas så att smittorisker fort kan begränsas. Samtidigt som de öppna infokanalerna även gör att vem som helst kan sprida sina tankar och idéer. I framtiden så kommer just det vara ett tacksamt ämne för liknelser, hur vi litar till information, hur vi känner igen den sanna informationen och sällan har källkritiken varit viktigare än nu. Vem av oss visste för 3 månader sedan vad och vem som var statsepidemiolog.

Det är mycket som stängs i dessa tider, utbildning för unga, gemenskap för äldre, länder och gränser. Även vi i vår kyrka stänger ner verksamheter. För många är det besvärligt och kanske i vissa fall katastrofalt. Det blir inte bättre eller lugnare av all kunskap som sköljer över oss. I realtid kan se hur många som är smittade, och var i världen. Åter igen kunskap på gott och ont. Vi har fått lära oss nya uttryck som infodemi, där man säger att ryktena om Corona kan vara lika skadligt för samhället som viruset själv.

Nu till vändningen.

Vi lever i en värld där information kan flöda fritt. I Italien som är ett land som drabbats hårt ser vi klipp i våra sociala medier hur instängda människor går ut på sina balkonger och stående applåderar hjältinnorna och hjältarna som kämpar i sjukvården. Vi läser om skolor som börjar tillverka ansiktsvisir med hjälp av skolans 3D-skrivare och ett överblivet lager av overheadfilm. Grupper formas där den som behöver hjälp med inhandling eller läkemedel kan vända sig. Tillfälliga sjukhus byggs i tomma konferensanläggningar. Tyskland tar emot patienter från det hårt ansträngda Italien. Det rings och videochattas mer än någonsin. Över 36 654 personer har friskförklarats. Luften över världens städer är renare än på länge: Man kan se fiskarna i Venedigs kanaler. Trafiken i innerstan är minimal och vi reser inte lika mycket.

Frågor att ställa i dessa tider: Mår vi bra? Vad saknar vi? Vad behöver vi? Vad längtar vi efter?

I kyrkoåret så är vi mitt i fastan, en tid då flera av oss på olika sätt väljer att gallra bort saker i vår vardag, för att på olika sätt närma oss Guds vilja och kärlek över oss.

Det går inte att undvika att se livet i ljuset av fastetiden. Vår vardag som vi på många sätt tar för given, har vi varit tvungna att välja bort, inte alltid för vår egen skull, utan många gånger i solidaritet och omsorg för andra. Vi hör om segregation och om riskgrupper.

Men livet finner en väg.

Utanför kyrkan så har det slagit ut en maskros. Det borde inte var dags ännu, men den står så till att vårsolen värmer kyrkväggen och bildar en helt egen växtzon.

Jag är övertygad om att livet kommer hitta vägar i det här, genom att vi hela tiden söker nya sätt att hålla gemenskapen blommande. I en tid då mycket tvingas stänga, måste annat öppna, där vi som kyrka kan få bidra med en oväntad växtzon.

Till slut.

Vad kommer vi att lära oss? Vad kommer vi att ta med oss? Kommer det en dag som i Gamla testamentets berättelser, där folket slänger sig ner på marken och tackar Gud med proklamation att han är stor och räddat oss från nöd? Kommer vi som kyrka kunna se tillbaka på den här tiden och säga att vi inte bara har överlevt, utan även levt? Har vi som kyrka kunnat visa på livet, det normala i en onormal tid?

Det är mycket som vi lärt oss, men vad kommer vi att ta tillbaka, när vårt vardagliga liv återvänder? Vad har vi omistligt saknat under den tid som gått? Vad har vi upptäckt att vi kan? Det är en spännande tanke om man tog bort Gud ur vår verksamhet. Vad skulle då kunna fortsätta? Livet har gett oss en möjlighet till omstart.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Hjälp mig att leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder,
och att acceptera motgångar som en väg till frid.

Hjälp mig att – likt Jesus – ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mig åt Din vilja.

Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet,
och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.

Kampen mot ondskan, 2020-03-15 (Jonas Thorängen)

Textläsningar (årgång III)
Första Kungaboken 18:26–29, 36-39
Uppenbarelseboken 3:14–19
Markusevangeliet 9:14–32
— — —

Fjällgatan, måndag morgon. En förskola, barn och föräldrar kommer och möter förskolans personal. Barnen är upprymda och glada – de har ju inte setts på flera dagar! Föräldrar som är på väg till arbeten lämnar sina barn. Förskolans personal byter några ord med föräldrarna och bemöter barnen pedagogiskt. Det är god stämning när jag passerar, barnen är lite busiga, de är glada, uppspelta och högljudda. En av föräldrarna måste iväg och får höja rösten för att överrösta barnen:
– Hörrenikillar, säger hon vänligt men tydligt, Ha nu en riktigt bra dag!
– Och ta hand om varandra, säger en pojke som en direkt respons.

Jag tyckte mig höra att det inte riktigt var den lilla 4-5-åriga pojkens egna ord, att han hade lånat dem. Jag är säker på att han hade hört detta sägas många gånger förut, ett slags eko från vuxna som lämnar sina barn på förskola. Pojken härmade ord han hört förut. Kanske hade han gjort det sedan före han förstod vad orden betydde? Men oberoende om han förstår orden eller inte så övar han på att använda dem. Orden ”var rädda om varandra” innehåller så mycket goda värderingar och förväntningar. De uttrycker en önskan – ”var rädda om varandra”. Pojken prövar och övar orden, och dessa goda värderingar kommer att vara med och forma honom, hans tankar och hans handlingar.
Varandra,  är ett vackert ord, tycker jag.

Händelsen en vanlig vardag, varade bara några sekunder medan jag passerade, och var en god början på min vecka för några veckor sen.

Sen dess har så mycket hänt – Corona-virus är på allas läppar, i bemärkelsen att alla jag möter pratar om Coronavirus, om sjukdomen Covid-19. Corona-virus toppar varje nyhetssändning, allt som händer, görs och planeras måste förhålla sig till smittspridningsrisk. Ekonomin och världens börser rasar. Stora företag varslar om uppsägning. Flygbolag ställer in flighter, länder stoppar inresande från vissa länder och regioner, UD varnar för resor till alla länder, gränser i våra grannländer stängs. Människor ser med misstänksamhet på en hostande medresenär i kollektivtrafiken.

Konferenser och möten ställs in, gudstjänster ställs in eller websänds – riskera inte att bidra till smittspridning! I Uppsala har Equmeniakyrkans  församling gått in i vad de kallar trygghetsläge och på så sätt kommunicerar att de vidtar kloka åtgärder i linje med folkhälsomyndighetens råd och riktlinjer – inga samlingar över 500 personer, den som känner sig krasslig uppmanas att stanna hemma, hälsa på varandra utan att ta i hand, osv.

Världen tycks nästan vara i fritt fall, paniken hotar – ämnet för dagens gudstjänst är Kampen mot ondskan. Vi går in i trygghetsläge.

Vi uppmanas att tänka på varandra – gott och väl – att solidariskt tänka oss för så vi inte riskerar andras hälsa. Vi får goda råd om att tvätta händerna ordentligt. Vi får råd om  hur vi bör hälsa på varandra – med en varm blick och handen på hjärtat, eller som de gör i flera kulturer i Asien – Sawatdee Khrap (som i Thailand) eller Namaste! (som i Indien) – Det är att visa varandra respekt.

Nu är den uppretade diskussionen, som hetsade fram för några år sedan, om hur vi hälsar på varandra i Sverige, glömd. Ni minns kanske debatten kring miljöpartisten Yassri Khan efter att han inte tog en kvinnlig reporter i hand, utifrån hans sätt att tolka islam. Med handen på hjärtat får vi hälsa på varandra med Salam! Shalom! Fred!

Men inte bara nu när Corona-viruset hotar världen, utan varje dag hör vi nyheter som tynger och oroar oss. Det är krig och politik, det är naturkatastrofer, organiserad brottslighet och brutalt våld och död. Vi matas dagligen med dåliga nyheter. Vi översvämmas av elände.
Men kyrkan ska ju alltid predika evangelium. Evangelium – de goda nyheterna – oberoende av förhållande.

Ämnet i dag är Kampen mot ondskan.
Vad är ondskan? Kan ondskan definieras?
I texten vi har läst idag så handlar det om en pojke som har en stum ande. ”Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel”,  berättar pojkens pappa.

Är det den stumma anden som är ondskan?  Är det stumheten och tystnaden som är ondskan?

När jag har tittat på de olika evangelietexterna, de olika årgångarna, som är föreslagna för denna söndag så handlar de om besättelse och om kvinnan med blödningar[1]. En kvinna som hade blödningar ansågs oren – hon var ställd utanför den sociala gemenskapen under flera år. Vad är ondskan i den berättelsen?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja skriver Paulus (i Romarbrevet 12:2). Då som nu så försöker vi leva på höjden av vår tids kunskapsnivå. Vi ska göra allt vi kan för att ta till oss av all vederhäftig kunskap. Sedan länge vet vi att kvinnor med blödningar inte utgör något hot mot oss. Mycket av det som bibeln berättar om demoner och onda andar, skulle vi nog sätta en psykiatrisk diagnos på idag. Men vi förstår inte allt och långtifrån allt har vi botemedel mot.

I de gammaltestamentliga texterna, som är föreslagna för denna söndag, handlar det om filistéerna (berättelsen om David och Goliat) och Baals-dyrkarna som profeten Elia utmanar[2]. Det handlar om ”de andra”. Det handlar om dem som inte är som vi, de andra som inte tror som vi, som inte ber som vi.

En vän som jag pratade med för ett par veckor sedan hade varit på resa, berättade att on upptäckte att ingen satt nära henne i vänthallen på flygplatsen. Hon råkar vara född i Japan och såg ”för” asiatisk ut så ingen vågade komma nära henne, av rädsla för Corona-virus. Hon såg inte ut de flesta i just det sammanhanget. Hon var en av ”de andra”.

Trots alla nyheter om alla världens eländiga tillstånd så är jag säker på att de flesta människor vill gott. De allra flesta vill leva i fred och ge sina barn det bästa de kan.

Är det rädslan för det vi inte förstår som är ondskan?
Rädslan för den andre? Det vi inte begriper och klarar att ha kontroll över.
När något saknar mening och betydelse, när det verkar meningslöst?
I situationer när vi känner vanmakt, när hela samhället befinner sig i denna vanmakt.
Är det denna situation som är ondskan idag?

När Jesus talade om liv och död och uppståndelse från de döda, så förstod inte lärjungarna. Det står i texten i Markus som vi läst idag, Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.(Mark 9:32)

Men vi måste våga fråga och vi ska ständigt arbeta för att stå på vår tids kunskaps allra högsta höjd. Vi ska fråga de texter vi läser och vi ska ställa frågor till vår egen tid.
Då beskrevs pojkens situation och beteende som en ond ande, en demon, som for in i honom. Kanske kan det förklaras som psykisk sjukdom eller epilepsi idag.
Coronaviruset sprider en smitta där vi som samhälle inte får bukt med, sjukdomen Covid-19 vet inte läkare hur de ska bota? – följden är vanmakt, rädsla – är det ondskan?

Då och nu den “andre” , den främmande, det som för de flesta av oss är okänt? – är det ondskan?
Det som fyller våra nyhetssändningar varje dag
Organiserad brottslighet? Organiserad ondska?
Krig, med miljoner flyktingar som följd? Är det ondskan?

Martin Luther King Jr. (med flera) har sagt; Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Var inte rädda , det är en återkommande uppmaning i bibeln.
Vår uppgift som människor är att Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.[3]

De allra flesta människor på hela jorden vill gott, vill göra gott och vill sina barns bästa, det är min övertygelse. Jag menar ändå att vi behöver öva i att göra det goda.  Vi ska vara den förändring vi vill se i världen (M K Gandhi, kanske?)

Fred är vägen till fred har någon myntat  och det är också namnet på en bok med exempel på fredsarbete i vardagen[4].

Fred är vägen till fred, betyder att vi behöver öva eller göra fred för att fred ska komma till oss.

6Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,
de skall bli mättade.
7Saliga de barmhärtiga,
de skall möta barmhärtighet.
8Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
9Saliga de som håller fred, (eller ”gör fred/skapar fred”)
de skall kallas Guds söner.
De som gör fred.
Psaltaren 34 uttrycker det Sky det onda och gör det goda, sträva efter att hålla fred.

Vi ska inte blunda för alla nyheter, som ju oftast inte är positiva, men vi ska trots ondska och ”dåliga nyheter” vara fredsskapare i livets alla och största bemärkelser (fred med varandra i samhället och världen, fred med skapelsen – en total balans och jämvikt)

Du skall älska din nästa som dig själv (Mark 12:31), uppmanar bibeln oss också till. Det betyder ju att jag måste börja med mig själv. Jag tror, hjälp min otro,  utbrister pappan i berättelsen vi läst idag. Jag tror och hoppas och vill arbeta för, att där det finns hopplöshet , där ska vi tillsammans vara en hoppets infrastruktur.  Det finns ju vad polisen kallar organiserad brottslighet. Låt oss då organisera godhet, hjälpsamhet, vänskap.
Hur övar vi godhet? Vi ska vara den positiva förändring vi önskar se i samhället

Det behövs mod ibland, vi behöver civilkurage eller kollektivkurage, så som det uppmanats till i kollektivtrafiken. Det kan vara enklare sagt än gjort i många fall. Hur övar vi civilkurage? Ja, vi kan anordna en workshop tillsammans med Kristna fredsrörelsen som anordnar just workshop i civilkurage.

Som jag sa – jag är övertygad om att de flesta människor vill gott. Jag tror att vi alla som är här vill gott. Men vi behöver också öva på att vara fredsskapare. Vill vi börja öva godhet? Visa varandra respekt. Älska din nästa som dig själv. Vi kan börja i det lilla – En varm blick, ett leende en önskan om fred och frid. Öva och pröva de goda orden. Också till ”den andre”, till dem vi ännu inte känner, ska vi öva och pröva ord och handling.

Jag tycker vi övar nu direkt. Så som på Fjällgatan en måndag morgon – vi övar:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Vi övar en gång till:
– Vänner i  Centrumkyrkan, Jag önskar er alla en riktigt bra vecka(jag önskar)
– …. Och var rädda om varandra (församlingens respons)

Bön

Gud, tack att vi får leva i din närhet
Fyll oss med din givande kärlek
Vi vill ta emot din nåd och möta världen med din blick

Tack Jesus, att du utmanar oss att ta ett steg till
Vi vill sätta andra före oss själva
Förvandla våra hjärtan och våra mönster
Hjälp oss att vända våra hjärtan utåt

Kom Helige ande, ge oss kraft och mod
så att vi kan vandra i din radikala kärlek
Vi vill leva i försoning med världen och sträva efter fullkomlighet

Gud, befria oss från all nöd
Amen

///

Psaltaren 25:12–22  

Var och en som fruktar Herren
får veta vilken väg han skall välja.
Själv får han leva i ro,
och hans barn skall ta landet i arv.
De som fruktar Herren blir hans förtrogna,
hans förbund skall ge dem insikt.

Min blick är ständigt fäst på Herren,
det är han som löser min fot ur snaran.
Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.
Se på mina fiender – så många de är,
så hätska i sitt hat!
Rädda mitt liv, befria mig,
svik mig inte, jag flyr till dig.
Låt oskuld och redlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.

O Gud, befria Israel
från all dess nöd!

[1] Årgång I: Lukas 11:14-26, Årgång II: Markus 5:24-34, Årgång III: Markus 9:14-32

[2] Årgång I: Första Samuelsboken 17:40-50, Årgång III: Första Kungaboken 18:26-29, 36-39

[3] Citat av Franciscus av Assisi

[4] Läs om boken Fred är vägen till fred https://www.skr.org/skr-delade-ut-fredsbok-vid-riksmotets-oppnande/