Författare: CK

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen

Bönen, 2019-05-26 (Karin Wiborn)

Luk 11:1-13

Idag påminns vi om bönens betydelse, och det är bra. Med bönen är det som med mycket annat, varje generation behöver återerövra språket, meningen och dess varför, och varje bedjande sammanhang , också den enskildas, kan fastna i ett språk eller system som kanske behöver förändras.

När Jesus hade stannat för att be fick en av lärjungarna upp ögonen för vad han gjorde och bad att få lära sig bönens språk, och Jesus sammanfattade där och då det som har kommit att bli världens mest bedda kristna bön i alla tider och alla traditioner; ”Vår fader, du som är i himmelen.” Genom Vår fader manifesterar vi samhörighet med människor över hela jorden och den kristna enheten. Vi ber också de ord som Jesus lärde sina lärjungar. Därför är den viktig. Den är också viktig eftersom den sammanfattar mycket av det vi behöver; bröd, förlåtelse, kraft i prövningens stund och insikten om Guds rike och Guds vilja på jorden och i himlen. Den manifesterar också människans relation till Gud, en kraft större än vi själva.

Man kan hitta olika vägar för sitt böneliv. Jag lärde mig i veckan att heliga Fransiskus i mötet med sultanen Melek al Kamel 1219 – alltså 800 år sedan i år, inspirerades av Islams 5 bönetider och som utvecklats till det som i katolsk tradition kallas tidegärden. Sultanen i sin tur inspirerades av Fransiskus hängivenhet, och mötet räknas ibland som den första religionsdialogen.

När jag fostrades var det självklart med aftonbön och bordsbön. Jag märker att det som var en självklarhet i kristna familjer på 60-talet inte längre är det, så också i min egen, att börja en måltid med att be om Guds välsignelse över maten. Detta till trots visade en undersökning 2016 att 5% av svenskar ber bordsbön. Det är en god vana av många skäl. Kanske inte främst för att maten möjligen smakar bättre av Guds välsignelse, utan för att påminna oss om det stora i att ha mat att äta, att lugna ner sig inför intagandet och att skapa en måltidens ”helgd” av den stund vi äter oavsett om vi äter en ensam måltid eller en gemenskapsmåltid. I någon mening är det också att tala om för sig själv och varandra att även detta gör vi inför Guds ansikte.

Morgonbön och aftonbön fyller liknande funktion. I morgonbönen får jag samla mig, lägga förväntan och oro i Guds hand. I aftonbönen får jag lämna dagen och vad den burit med sig av glädje, sorg och frustration. Jag var ett mycket fromt barn och bad mycket. En bön finns bevarad, kanske från 7-8 års ålder. ”God morgon Gud, idag ska jag gå ut och leka med Rut”. Jag tror inte jag hade någon kompis som hette Rut, det var nog för att rimma. Men jag ser i den bönen det som jag fortfarande vill ha som livshållning. Det jag gör sker i samspel med Gud som älskar och bär, en kraft utanför mig själv som hjälper mig till klarhet, kraft, insikt, mod och fantasi.

Idag börjar jag de allra flesta sammanträden jag leder med bön som egentligen i grunden är samma som min ”rutmorgonbön”. En kort bön för att kalibrera in sammanhanget, hitta rätt våglängd och koncentration. Allt oftare har jag också tagit till mig den allmänkristna traditionen att låta bönen Vår fader vara en viktig del i mitt vardagsliv och arbetsliv.

Lukastexten fortsätter med två berättelser som jag inte tycker är helt enkla att förstå: En påträngande vän som tigger till sig bröd mitt i natten och bilden av en far (kanske ska byta ut det mot mor dagen till ära?) som ger sin son en orm när han ber om en fisk. Slutsatsen av både den påträngande vännen och fadern som ger barnen det dom ber om kan vara att Gud hör bön, också när den är påträngande, och att Gud ger det vi ber om. Samtidigt är det kanske för enkelt, för nog har jag idogt bett och fortfarande ber om sånt som inte händer. Och nog har det hänt att jag efterhand har kunnat se ett bönesvar, men inte som jag hade tänkt mig. Kanske är Gud bättre på att svara än jag på att be, kanske är bönens innersta av annan betydelse. För jag tror: bed, så ska du få, sök, så ska du finna, bulta, så ska dörren öppnas och jag tror att fadern i himlen ger helig ande åt dem som ber honom.

Vad bön framför allt är och så förstår jag dagens texter är att vara med Gud. Eller, vara i Gud. Att vara en bön, som vi sjöng förut.

Bön är att leva med Gud, den kraft som skapar och bär världen. Om vilken profeten Jeremia skriver: Jag vet väl, vilka avsikter jag har för er, välgång och inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.

Bön är framför allt att bygga relation med den treeniga Guden, Fader, son och ande. Som skapar, vandrar med, hjälper och vägleder. Den som förändras, den som öppnar upp är framför allt jag.

Om vi gräver ett varv till bortom en endimensionell förståelse av Lukas text: Be, så skall du få. Sök, så skall du finna. Bulta, så ska dörren öppnas. Det är inte du som är den som ber och tar emot, inte bara. Allt är i dig. I bönen får du extra krafter (superkrafter). Genom att du ber får du, finner du och du öppnar dig. Din dörr mot Gud.

Jag ber inte främst för att Gud ska ge mig. Det händer, men mest ber jag för att Gud ska förändra mig.

Jag ber ständigt för fred på jorden, om ett människovänligt och människovärdigt samhälle, om rättvisa. Jag ber ofta för världens framtid och vår villighet att leva hållbart. Min tanke är inte att Gud ska som en blixt göra allt som jag ber om. Min bön handlar om att människor ska förändras så vi kan göra det vi är satta till: Leva väl med jorden och med varandra.

För att återvända till min början: Klosterlivets tideböner, 5 eller 7 gånger om dagen, eller Islams 5 böner, judendomens 3 bönetider. Hinduernas och buddhisternas stillhet och meditation. Bön finns i många religioner i lite olika klädnad. När jag var ung trodde jag att andra religioners böner var farliga. Det tror jag inte längre. Jag tror det är farligare med människor som inte ber. Som inte stannar upp och andas. Som inte skapar en stund för reflektion.

Jag skulle önska att jag hittade en tydligare rytm för mitt eget böneliv. Att det var något mer formaliserat. Morgonbön, bordsbön, mitt på dagen bön och kvällsbön. Lite mindre av samtal på vägen och mer en avsatt stund. Världen behöver människor som ber. Vi har receptet, så att säga. Att söka en stilla stund, med bibel och/eller psalmbok i hand eller inte. Tidebön och skrivna böner eller god morgon gud böner. Att vända sitt ansikte till Gud är välsignelse i sig och där öppnar sig en värld som blir till välsignelse för världen.

Som psaltaren skriver: Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.

Amen

Vägen till livet, 2019-05-12 (Kim Bergman)

För det första, vet ni varför Jesus sa att han är vägen… för att han är född under hjulen. Nu när vi har rett ut det, så känns det skönt att ha satt nivån för den här predikan.

Med ett tema som detta är det nästan ett måste att raljera lite över vårt informationssamhälle. Hur länge sedan var det som du använde en vägbeskrivning senast, jag menar en sådan där gammeldags, typ åk förbi den gula kiosken, ta andra avfarten till vänster förbi sjön och över kullen, sen ser du huset till höger…

Nu för tiden så får man en adress, så slår man in den på sin mobil och börjar köra. Väldigt ofta så kommer man rätt, men fundera lite över tanken att det är en maskin som styr dina vägval….

Idag är temat Vägen till livet och Jesus talar om att vi alla skall vara där han är. Han är förvisso lite luddig där i början. Och jag kan förstå Tomas förvirring. När Jesus säger ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” så tycker jag att Tomas ställer en högst berättigad fråga: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Men så förtydligar Jesus det hela när han påpekar att han är vägen, sanningen och livet. Och det har jag liksom många andra tolkat som kärlekens väg.

Och tolkar man det så blir den vägen en väg som utesluter splittringar. Den vägen bekämpar alla möjliga motsättningar. Den vägen sätter stopp för utanförskap, ensamhet och marginalisering som vårt samhälle lider mycket av idag. Den vägen skapar enhet för alla som söker Jesus. Den vägen leder till en gemenskap där alla finner sin plats i kärlek.

Texter som vi hörde läsas idag talar om livet oss människor emellan. Vilka vägar vi väljer. Det händer ofta att vi hamnar i konflikt med varandra. Ibland tror vi att vi själva omedelbart kan lösa allting, eftersom vi bara ser den dag då vi lever, i ett kortsiktigt perspektiv, det liv som vi har just nu. Det leder till hat, hot, missförstånd, krig, splittring osv. Men visheten säger: ”Tänk på livets slut och hata inte mer; minns döden och förgängelsen, håll fast vid buden. Tänk på buden och vredgas inte på din nästa; minns förbundet med den Högste och glöm andras fel”.

Det handlar mycket om att först tänka på vad man själv gör istället för att förlora sin tid på vad de andra gör. Dag Hammarskjöld skrev: ”Den längsta resan är resan inåt”. Den längsta vägen eller den svåraste vägen är vägen inåt. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser flisan i sin syster.

Som ni märker har vi idag fått en text från en apokryfisk bok, nämligen Jesus Syraks vishet. Boken placeras i Gamla Testamentet, och det vill säga att den Jesus som man nämner här inte är samma Jesus som finns i Nya Testamentet. Men budskapet i boken hjälper oss att få goda råd för vårt liv. Kanske lite som en gammaldags vägbeskrivning.

Som kristen är liknelsen om vägar kanske den mest tacksamma som Jesus har gett oss. Det där med herde, fiskare och sådant är saker som på något sätt känns lite föråldrat. Men vägar är däremot något som istället snarare utvecklats. Det gamla uttrycksättet att alla vägar leder till Rom, var på många sätt sant, då det var romarna som byggde många av de moderna vägarna.
En väg kan och har många gånger börjat som en stig, en människa som gått en sträcka och sedan har andra följt. Ni har säkert liksom jag gått på oplogade gator och torg i Sthlm under vintern, och då gärna gått i andras fotspår, för att på så sätt slippa göra det besvärliga själv, att spåra genom orörd mark. Och inte alltid i den riktning man egentligen velat gå. Men om någon gått före så blir det lättare för mig…

Ibland bygger vi vägar för att ta oss förbi hinder, andra gånger för att det är många människor som går på en stig, och vi vill underlätta för att nå målet… ibland så spårar vi själva i orörd terräng. Ja, nu skulle vi kunna göra en paus och jag tänker att flera av oss här inne får liknande bilder och associationer om tron som jag, det är en suverän liknelse. Det finns många vägar till Jesus.

Den naturliga frågan i det här sammanhanget är då: Hur hittar jag rätt bland alla dessa vägar? Ett lika naturligt svar är att lyssna till Guds röst, eller i den moderna liknelsens bild, ställ in din gudomliga GPS. Läs Guds ord, Bibeln, lyssna inåt. Vad säger den mig?

Men precis som GPS´n jag har i mobilen, måste jag erkänna att Bibeln inte alltid är så där glasklar. Den välartikulerade damen i mobilens GPS kan till exempel upplysa mig om att jag ska ”om 500 m sväng svagt höger”.
Min avståndsbedömningsförmåga är inte på topp. Eller kan ni utan tvekan avgöra hur långt bort 500 m är? Och vad menas egentligen med ”sväng svagt höger”? Vad skiljer en svag sväng från en vanlig sväng?

Nu brukar det hela lösa sig under färden. Jag ser vad som menas. Tolkar helt enkelt mobilens GPS-instruktioner utifrån det jag ser omkring mig.

Bibeln, Guds ord, är inte alltid så där glasklar som man kanske skulle önska. Framförallt är den inte så detaljerad. Det står inte i en enda av böckerna vad jag skall äta till frukost eller vad jag ska lyssna på för musik. Bibeln måste alltid tolkas.

Men hur vet jag då att min tolkning är rätt, eller kan jag bedöma om din tolkning är fel? Troligen inte. Jag tror att det finns många vägar till Jesus, och oavsett om den är lång eller kort, krokig eller rak så är det rätt för dig. Jag tänker att vi som kyrka måste också förstå det, och det kan vara lite skrämmande. Tänk om den väg som jag trodde var rätt inte gäller för någon annan. Den resan kanske gick fortare, var enklare eller kanske mycket svårare. Är den i så fall lika mycket värd som min, eller mera?

Vi som baptistkyrka har ju faktiskt funnits här i Sverige i över 150 år. Hur kommer det sig att Hillsong med sina 7 år kan ha så mycket folk? Kan dom vara lika värdiga som oss?

För en tid sedan satt jag och samtalade med en kvinna. Vi pratade om livet, tro och att göra gott. Hon säger att hon inte anser sig kristen, men lever ett liv som många kristna skulle fått anställning och lön för om dom levt på samma sätt. Och så kommer jag på mig själv med att tänka mina fariseiska tankar om att hon skulle kunna göra så mycket nytta bara hon klev in i en församling… Vem är jag att döma? Troligen är hon på exakt rätt plats, och jag skulle inte bli förvånad om det är Gud som satt henne där, troligen bl.a. för att möta sådana som jag…
Det finns många vägar till Jesus.

Man säger ofta att det är resan som är mödan värd.
Hur trivs du på den väg som du har valt? Känner du att du har ett mål för din färd? På många sätt är det en resa vi gör själva. Det är inte upp till oss att bedöma andras vägar. Det finns en rolig historia med en poäng som är typ: om vi kommer till himlen, så kommer vi bli förvånade över att se vem som är där och vilka som inte är det.

Att vara och leva som kristen är att leva med Jesus. Att gå vägen tillsammans med honom, mot livet, i sanning och kärlek. Om det här nu hade varit ett känt tv-program hade vi ställt frågan: Vart är vi på väg?
Svar: Vi är på väg till Gud. Och vårt ressällskap och vår reseledare är Gud själv i Jesus Kristus. Och det är här någonstans som våra vägval blir viktiga. Och det är kanske här som vi måste ställa oss frågan, om vi har slutdestinationen klar för oss. För om vägen till Jesus kan vara lite flummig, så är vägen till Gud glasklar. Jesus säger: ”Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till fadern utom genom mig.”

Det finns många vägar till Jesus, men Jesus är den enda vägen till Gud.

 

 

Den gode herden, 2019-05-05 (Kim Bergman)

Vad eller vem leder oss? Vilka konsekvenser får det för oss, baserat på vem vi följer? Och hur ska vi kunna lyssna till rätt röst?  Dagens predikotema är Den gode Herden. Hör Herrens ord ur Johannesevangeliet – Joh 10:11-16

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.

Vår värld är full av röster, både yttre och inre. Röster som manar oss att göra si eller så.
Kommersialismen säger: köp så blir du lycklig.
Egoismen säger: tänk först och främst på dig själv så blir du lycklig.
Girigheten säger: ta för dig så mycket du kan så blir du lycklig.
Högmodet säger: du är värd mer än andra.

Och inte nog med det så finns där stora vägvisare som vill peka ut din väg, i form av ismer. Världen är full av ”ismer” – fascism, konservatism, liberalism, socialism, kommunism. Och många fler… Alla gör anspråk på att vara den rätta vägen för mänskligheten och världen.

Men samtidigt, bortom, genom och över allt detta brus ljuder en silverton. En klar himmelsk röst, som talar kärlekens språk. Som inte lovar guld och gröna skogar. Men som lovar ”liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Det är den röst som Jesus i dagens evangelietext kallar ”den gode herdens”. Som är hans egen röst, Guds röst.

Det är en röst som fåren känner, en röst som bjuder trygghet och frid. I veckan besökte jag en av våra äldsta medlemmar, och vi kom att samtala om dagens predikotext. Då berättade han för mig om sin fru, som drabbades av demens. Men att han brukade sjunga några psalmer och när han gjorde det så glimtade igenkännandet till. En röst som påminde om trygghet och frid.

Det finns starka röster i dag, som jag inte tänker manar om trygghet och frid. Utan snarare om död och hämnd. Och att då ta med sig så många andra människor som möjligt i denna död. Vår värld fick uppleva det senast för några veckor sen med bombdåden på Sri Lanka under påsktiden.

Men hur ska vi kunna följa Gud – ”den gode herden”, silvertonen? Hur ska vi kunna urskilja hans röst i den kakafoni av röster som omger oss?

Ett sätt är att lyssna till målet…
Gud, han leder inte människor till döden, utan han går själv in i döden för att rädda mänskligheten. Guds son – Jesus Kristus – dör på korset för att utplåna den yttersta ondskan – döden själv. Hans motiv är ofattbar kärlek. Till skillnad mot bombdåd tar han själv konsekvensen, inget ohämmat dödande.

”Lyssna” säger Jesus. ”Lyssna till min röst” (Joh 10:16). Och uppmaningen att vi ska lyssna genomsyrar hela Bibeln. På 140 ställen in Gamla och Nya testamentet uppmanas vi att lyssna till Gud. Det är genom sitt Ord som Gud framträder och blir fattbar i världen.

När Gud i skapelseberättelsen skapar ordning och reda i kaos, så att liv kan växa på jorden, gör han det med sitt ord. ”Gud sade”, står det, ”och det blev så” (1 Mos 1). När människorna inte klarar av att följa hans vilja, så skickar han ut profeter. Människor som får uppdraget att tala Guds ord till människorna. Många gånger allvarliga ord, men oftast med kärlek.

Och så kommer han själv till oss i Jesus Kristus som ”det levande ordet”. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…”, som det står i inledningen av Johannesevangeliet (Joh 1:14). Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud.
I ett av de mest förtätade ögonblicken i Jesu liv är det just denna uppmaning som lärjungarna får. ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” (Luk 9:35), säger rösten från himlen till lärjungarna som följt Jesus upp på förklaringsberget och där fått se honom som evig Gud. Det är detta Ord vi ska lyssna till.

När vi i våra liv säger att Jesus är mitt ibland oss, så är han det. Han kom inte hit åkallad av våra böner. Utan han var redan här, väntande på att få möta dig, även om vi inte kan se honom. Han är faktiskt och påtagligt här. Bland annat genom sitt Ord. Genom att du och jag har hört hans röst, silvertonen som skär genom världens brus.

Nej, så inte saknar vi möjligheter att lyssna till Guds röst – lyssna till den gode herden! Och jag tror att det är viktigt att vi faktiskt ger Gud möjlighet att så tala direkt till oss. Visst kan det vara värdefullt att delta i en gudstjänst, att höra en predikan och att sjunga våra underbara psalmer. Men detta kan inte ersätta det personliga mötet med Gud.

På samma sätt som Gud är med oss där två eller tre är samlade i hans namn, så är han med dig i samma stund du söker honom, från den första spröda silvertonen.

Jag är övertygad om att det inte finns någon patentlösning på hur vi skall kunna lyssna till Gud. För någon så passar det med skogsvandringar, andra vill ha en tystnad, själv cyklar eller promenerar jag gärna, det jag kallar för aktiv vila.

För en tid sedan, då jag var scoutledare i Vårdkasen hade jag ansvar för en grupp scouter, ca 30 st, själv. Det kallades att vara TÅG:are, en form av modernt kyrkligt slavarbete. För att spara på rösten började jag använda en visselpipa. Vi utvecklade det där tillsammans så att vi hade en hel lista med olika signaler som vi kände till betydde olika saker. Så på ett läger en gång så pratade jag med en annan ledare som tyckte det där var lite kul. Och han frågade om han fick prova. När han hade blåst en signal så hörde vi en röst från skogen, ”det där lät inte som Kim”.

Det roliga var att min scoutgrupp kände igen signalerna på vem som blåste. Men det kom inte naturligt, vi hade övat under lång tid. På samma sätt tänker jag att det är med Gudsrösten. Jag är övertygad om att de flesta här inne är säkra på att den finns. Men att vi är många här inne som inte är lika säkra på att vi själv har hört den.

Jag tänker att det handlar om övning, och liksom all form av övning, hur rolig eller hur framgångsrik man är i övningen i början, kommer det förr eller senare bli tråkigt. Det är då man måste fortsätta. På samma sätt som i en vänskap, när den första sprudlande glädjen över att ha hittat en medvandrare som delar många av dina värderingar, som skrattar åt samma skämt och tycker om samma saker som du. Så betyder det inte att den dagen du inte hör av din vän att ni nu blivit främlingar. En klok flicka, kanske sagovärldens motsvarighet till Greta Thunberg, lär ha sagt ”om ni inte går nu, kan vi ju inte träffas igen imorgon”. Tomas Sjödin skriver i sin bok ”Det händer när du vilar” att vila är att släppa taget.

Att släppa taget om varandra oavsett i vilken relation man står i tänker jag är närande, att låta tystnaden, tomrummet, få tala. Att litegrann våga släppa kontakt är många gånger att komma närmare varandra. Vad skulle hända i våra liv om vi ibland vågade tystnaden i sökandet efter silvertonen…

Vi kan också lyssna till ekot av den världsvida kyrkan. Varje stund, varje sekund, dygnet runt, året runt läses Bibeln, hålls gudstjänster och ber människor till livets Gud. Runt om vår jord pågår oavbrutet samtalet mellan människa och Gud. Och på samma sätt som ett par som levt ett liv tillsammans, känner igen varandras röster genom sjukdomens barriär, tänker jag att ett hjärta riktat mot Gud även kommer känna igen silvertonen som talar om kärlek, trygghet och frid.

Den dag vår läsning och våra egna böner känns torra och tomma kan vi vila i detta. Vila i den tro som andra människor bär i världen. Deras tro bär också oss. Och ibland får vi bära dom.  Vi är, oavsett om vi förstår det eller ej, en hjord för vi har en och samma herde.

Vilket hopp livets Gud har kallat oss till! Jag vill avsluta med att åter igen läsa löftet i dagens gammaltestamentliga text (Hes 34:23-31):

Jag skall ge er en enda herde, min tjänare David, och han skall valla er. Han skall valla er, han skall vara er herde. Jag, Herren, skall vara er Gud. Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.

Det är silvertonen som klingar genom världens brus.

 

Vägen till korset, 2019-04-14 (Jonas Thorängen)

Johannesevangeliet 12:1–16

”
Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. Översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus.

Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn , han som är Israels konung.” Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna. ” (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)
”

Predikan

Nu börjar stilla veckan – så kallas den vecka som nu börjar – ett namn den fått i retrospektiv.
Nu börjar den sista veckan i fastan. Nu är tid att reflektera.
Nu är det en vecka till påsk. Den stilla veckan innehåller stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Den stilla veckan var knappast särskilt stilla. På engelska kallas veckan som kommer för Holy Week – den heliga veckan.  Detta är förstås också en (ganska sen) efterhandskonstruktion. Inget av det som hände då uppfattades som särskilt heligt, och inte heller stilla.
Nu är tid att reflektera … Därför kallas den stilla veckan.

De händelser vi läser om idag då Jesus tillsammans med sina lärjungar är på fest hos de goda vännerna Marta, Maria och Lasaros och sen vandrar från Betania, där vännerna bor, till Jerusalem berättas också i Matteus, Markus och Lukas evangelium. Denna berättelse finns alltså med i alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel. Så är det ju inte med alla de berättelser vi har om Jesus. Några händelser som berättar om Jesus finns med endast i någon av evangelieberättelserna, men några berättelser finns med hos alla de fyra evangelierna som vi har i vår bibel.
Stilla veckan – läser vi igenom berättelserna om Jesus liv  så ser vi nu hur dramaturgin i berättelserna blir allt mer komprimerade, dramatiken tätnar, vi når snart ett crescendo, berättelsens höjdpunkt och dramatiska upplösning – stor dramatik, svek, självmord och mord – avrättningar. Vägen till korset.

Men vi har ju facit. Vi vet att redan nu ska livet komma åter. Döden får inte sista ordet. Gud dör men uppväcks till livet. Vi vet att påskdagen med all sin uppståndelse kommer inom en vecka. Återkom gärna till gudstjänster då (- händelserna i Jesus liv och hans död och uppståndelse är ju själva början på vår tro).

Orkar vi stanna upp ett ögonblick? Står vi ut med att dröja kvar och se hur det var den dagen? Orkar vi se hur det är idag?

Vad tänker du på när du tänker på palmsöndag?
Kanske en gudstjänst med glada barn som tågar in i kyrkan med palmblad eller palmkvistar i händerna, eller sälgkvistar? Sälg som har blivit våra nordiska palmkvistar. Det är en av de första träden att om våren vittna om liv efter en kall och till synes livlös vinter. Med dess knoppar och tidiga blom så anar vi vår och återfött liv i naturen medan det fortfarande är kallt i luften.

Jag minns söndagsskoleberättelsen om Palmsöndag och det som omtalades som ett triumfintåg i Jerusalem. I mina minnesbilder så är det illustrerat med kulörta figurer på flanellograf. Allt verkade oförargligt. Och triumfatoriskt. Roligt, fint och självklart. Vi hade ju facit – vi visste hur det skulle sluta och vi visste vad som var “rätt”. Vi hade rätt – vi var med på den goda sidan.

Kanske tänker du på vissa sånger, så som vi sjungit här idag – Se vi gå upp till Jerusalem.
Låt oss gå upp till Jerusalem.

Jesus och hans sällskap är på väg mot Jerusalem. De är på väg till Jerusalem för att fira påsk (Pesach). Påsken skulle firas i Jerusalem.

Jesus besöker sina vänner, syskonen Marta, Maria och Lasaros i Betania. Det står berättat om Jesus “att han höll mycket av dem” – de var goda vänner och det blev fest när han kom. I berättelser om andra tillfällen då Jesus besöker sina vänner i Betania, så förstår vi att de står varandra nära – de kommer honom till mötes, när de sänt bud om att Lasoros är sjuk och sen dör så kommer inte Jesus till dem omedelbart, och för detta förebrår Marta honom. Marta säger åt Jesus på ett sätt som jag tänker att endast goda vänner kan göra. Lasaros väcks till liv igen.
Nu, “Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda” (Joh 12:1).
Människor var säkert nyfikna på Jesus – det hände ju märkliga saker omkring honom. Det fanns också en hotbild mot Jesus, såpass att Jesus och lärjungarna hade dragit sig undan vid flera tillfällen. Men det står också att de ville se Lasaros, som Jesus hade uppväckt från de döda – Lasaros hade fått nytt liv. Självklart var detta obegripliga intressant att se – var det verkligen sant att Lasaros varit död men nu levde? De måste få se med egna ögon.
Översteprästerna och fariséerna –  alltså de som var både politiker, rådgivare och rättesnöre bland det judiska folket, var nog delvis imponerade men kanske ännu mera rädda – de hade inte längre kontroll, de förstod inte. Några hade föreslagit att de skulle röja Jesus ur vägen, likvidera honom, döda honom – men de var oroliga att det kunde skapa negativ uppmärksamhet.

Nästa dag ska Jesus ta sig till Jerusalem. Det är inte särskilt långt. Betania låg på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Jerusalem låg på andra sidan Olivberget. För att komma till Jerusalem så är det cirka 3 km att gå. Snart när de kommer upp på krönet av Olivberget så kunde de se Jerusalem. Detta var troligen för de allra flesta en stor händelse, något de längtade efter, om det var första gången eller om de kommit för att fira den judiska påsken (pesach) många gånger tidigare  – när de kom upp på Olivbergets krön så kunde de se Jerusalem med sitt stora tempel.

Många människor var i rörelse, många skulle till Jerusalem för att fira påsken, för att minnas och återberätta berättelserna om befrielsen och uttåget från Egypten, befrielsen från slaveriet. Påsken var en fest som helst av allt skulle firas i Jerusalem.
Många människor var i rörelse och många hade hört om denne Jesus. Några följde honom säkert från Betania.
Var Jesus den som skulle komma? Var kanske Jesus den som åter skulle komma med befrielse?

De hoppades, de ville tro, de var glada, de ropade Hosianna! (jmf Ps 118:25) – ”Ho­si­an­na! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn, han som är Is­ra­els ko­nung.” (Joh 12:13) och de tog palmkvistar och de bredde ut sina kläder på vägen.
Bilderna från de gamla berättelserna stärktes ytterligare när Jesus fick tag på en åsna – kungen kommer, segraren kommer (så som det beskrivs i Sakarja bok).

Människorna uppfattade och trodde sannolikt att Jesus var den som skulle komma för att rädda och befria dem. De var trötta på sin livssituation och saknade hopp. Nu såg de Jesus, han som hade uppväckt Lasaros från de döda, honom kunde de hoppas på.

Han kom ridande på en åsna, inte alls lika pampigt som att komma på en häst. Jesus red in mot staden som en krigare men symboliken att rida på ett lastdjurs föl, måste ha sett märklig ut. För dem som levde med sitt folks berättelser så var nog kopplingen uppenbar, men för de utomstående, för de romerska soldaterna såg det kanske mest komiskt ut. Jesus har ju också sagt att hans rike är av ett annat slag och han har till och med sagt att vi ska älska vår fiende.

I en av de andra berättelserna om denna händelse – i Lukas – så stannar Jesus när han får se Jerusalem, och det berättas att; – “När han kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!”
Jesus gråter när han får se staden (enligt Lukas 19:41 ff).

Nu, då?
Hur är det idag?

Mycket har förstås hänt sedan Jesus dagar i Palestina. Riken har kommit och gått, olika erövringar har skett, korsfarare har missionerat, olika kolonialmakter har avlöst varandra – Osmanska riket kollapsade för drygt hundra år sedan och Storbritannien hade mandat över Palestina och 1948 utropades staten Israel utifrån ett delningsförslag av området mellan Jordanfloden och Medelhavet, ett förslag som antagits i FN. Arabländer med flera hade motsatt sig hela delningsförslaget och direkt efter att Israel utropats som stat så bröt krig ut och Israel anfölls från flera håll.

I början av 1949 så kom man överens om en vapenstilleståndslinje – gröna linjen – som än idag är den gräns som det internationella samfundet uppfattar som Israels och Palestina gräns gentemot varandra. Den gröna linjen skär bland annat rakt igenom Jerusalem och vi talar om västra och östra Jerusalem, trots att gränsen eller gröna linjen inte alls uppfattas i Jerusalem vid ett besök idag.

Västbanken kom att lyda under Jordanien fram till 1967 då Israel vann ännu ett krig i regionen och sedan dess ockuperar Israel Västbanken. Allt fler israeler har sedan dess bosatt sig på det ockuperade området, vilket är ett brott mot den internationella folkrätten. Idag bor drygt en halv miljon israeler på ockuperad mark.

Under en av de många försöken att skapa fred så kom Oslo-förhandlingarna till. I ett försök att skapa en process där Palestinska myndigheten skulle ta över ett större ansvar för området skapades en områdesindelning – A, B, och C.  Område A är palestinska städer och samhällen på Västbanken där Palestinska myndigheten har ansvar. Det är de lite mörkare områdena på kartan och som ni ser så bildar de ett antal “öar”. Område C utgör drygt 60% av Västbankens yta och är de områden där Israel har ansvar och utövar militär makt. Det är områden som är militära områden (så som en stor del av Jordandalen, som Israel hävdar att de behöver som en säkerhetsbarriär), några naturskyddsområden och det är områden som utgör israeliska bosättningar, som alltså är olagliga enligt internationell folkrätt.

I början av 2000-talet beslöt Israel att bygga en säkerhetsbarriär som i städer och samhällen är en 8-9 meter hög betongmur. Muren är byggd till största delen på palestinsk mark och alltså inte byggd på gröna linjen och skiljer alltså inte palestinier från israeler, men muren skiljer också palestinier från andra palestinier och den skiljer palestinier från palestiniers mark.

För två veckor sedan var jag på resa i Palestina och var bland annat i samhället  al-Azariya (och det lilla berget Jabal al Baba (Påvens kulle*)). I al-Azariya bor ungefär 20 000 invånare idag. De allra flesta som bor här är muslimer men det finns också en del kristna. Byn som nu växt till ett litet samhälle har sitt namn efter Lasaros – al-Azariya – och här finns alltså det som tros vara Lasaros grav och arkeologer har genom tiderna även pekat ut hemmet till de tre syskonen – Lasaros, Marta och Maria. Nästan alla platser som på något sätt har en berättelse som förknippas med Jesus liv har senare fått en kyrka. I al-Azariya finns det också kyrkor som på olika sätt berättar om Lasaros, Marta, Maria och Jesus. Berättelserna om Lasaros och platsen där han begravts, är viktiga för både muslimer och kristna.

(*Vid ett besök av påve Paulus VI , år 1964 – fick påven en bit mark som gåva från kung Hussein av Jordanien – Jabal al-Baba)

Al-Azariya ligger endast 3-4 km från Jerusalems gamla stad. Det ligger på den sydöstra sluttningen av Olivberget. Så från Betania (det som idag alltså kallas Lasaros by/al-Azariya), som jag nämnde tidigare, så gick de upp på Olivbergets krön. Där kunde de se Jerusalem på andra sidan dalen som skiljer Olivberget från Jerusalem. Denna närmaste väg kan vi idag inte gå eller resa, då den 8 meter höga muren är byggd så att den hindrar vägen från Betania till Betfage och vidare mot Jerusalem.

Nu idag, om några timmar kl 14.30 lokal tid, så sker en stor ekumenisk Palmsöndagsmanifestation då lokala kristna, tillsammans med kristna från många länder, kommer samman för att gå från Betfage (där ”Jesus fick tag i en åsna”) på Olivberget – de kan ju inte börja sin procession i Betania/al-Azariya där Lasaros bodde – ner i dalen och sen upp till Lejonporten in i Jerusalems gamla stad. Samma väg som Jesus gick – via Dolorosa. Där, alldeles innanför porten, till höger så går de in till St Anne kyrka, där Betesda-dammen (Johannes kap 5) också ligger. Där vid St. Annes kommer de att fira en ekumenisk gudstjänst. Sedan kommer ungdomsgrupper och scouternas musikkårer efter gudstjänsten att gå i procession utanför stadsmuren på norra sidan, förbi de olika pampiga portarna i den gamla stadsmuren – Herodesporten, Damaskusporten, till Nya porten.

Vi ber att dagens palmsöndagsmanifestation i Jerusalem ska få genomföras på ett fredligt sätt utan våld och med möjlighet att uttrycka sin tro och identitet.

“När han (Jesus) kom närma­re och såg sta­den börja­de han gråta över den och sa­de: ”Om du den­na dag ha­de förstått, också du, vad som ger dig fred!” (Lukas 19:41 ff).

Jean Zaru är ledare för vännernas samfund/kväkarna i Ramallah på Västbanken.
Med hennes ord vill jag avsluta och be och hoppas inför framtiden:

Fred är den bräckliga harmoni som bär med sig erfarenheter av kamp och brottning, som bär med sig uthållighet i lidande och kärlekens styrka.

Må vi alla få styrka att arbeta för denna fred genom att skapa rättvisa, jämställdhet och en värld utan varken synliga eller osynliga murar. Det är vad jag hoppas.

Murar har byggts av människor och människor kan riva ner murar, genom att bryta igenom, genom att skapa öppningar, genom att gräva djupare för att underminera dessa murars fundament.

Mitt hopp är att dessa murar som skiljer oss åt ska brytas ner och att vi ska bli förenade i en enda kropp.

Mitt hopp är att, till slut, kärlek och fred ska få råda.

(Jean Zaru – 12 faces of hope, WCC
https://www.oikoumene.org/en/what-we-do/12-faces-of-hope )

Texter Palmsöndag
Sakarja 2:10–13

Gläd dig och jubla, dotter Sion!
Se, jag kommer
och tar min boning hos dig,
säger Herren.
Många folk skall den dagen
sluta sig till Herren och bli mitt folk.
Jag tar min boning hos dig.
Då skall du inse
att Herren Sebaot har sänt mig till dig.
Herren skall ta Juda i besittning
som sin del av den heliga marken.
Än en gång utväljer han Jerusalem.
Var stilla inför Herren, allt levande,
han bryter upp från sin heliga boning.

Filipperbrevet 2:5–11

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Psaltaren 118:19–29

Öppna för mig rättfärdighetens portar!
Jag vill gå in och tacka Herren.
Här är Herrens port,
här får hans trogna gå in.
Jag tackar dig för att du hörde min bön
och blev min räddning.

Stenen som husbyggarna ratade
har blivit en hörnsten.
Detta är Herrens eget verk,
det står för våra ögon som ett under.
Detta är dagen då Herren grep in.
Låt oss jubla och vara glada!
Herre, hjälp oss!
Herre, ge framgång!
Välsignad den som kommer i Herrens namn!
Vi välsignar er från Herrens hus.
Herren är Gud. Han gav oss ljus.
Ordna er till procession, med kvistar i händerna,
ända till altarets horn!
Du är min Gud, jag vill tacka dig.
Min Gud, jag vill höja ditt lov.
Tacka Herren, ty han är god,
evigt varar hans nåd.