Författare: CK

Guds mäktiga verk, 2019-03-24 (Gustav Fridolin)

När jag läser söndagens texter inför Maria bebådelse slås jag av hur mycket de handlar om förändring. Om bävan och förväntan inför hur det egna livet och hela världen kommer förändras. Jag har fått friheten att förhålla mig fritt till uppgiften att stå här och kommer inte utgå från texterna, men ändå tror jag att det jag har att säga handlar en hel del om just detta.

Jag tänkte låta stunden vi får här tillsammans börja och sluta i frågor jag en gång fått. Båda har ställts av människor jag imponerats av, som haft den där förmågan att fånga ens hela intresse, som ställt de där frågorna som tvingat mig att tänka.

Den första frågan ställdes av Zaida Catalan. Ni minns henne kanske från rapporterna om hennes död, för två år sedan. Den svenska FN-experten som mörades i Kongo.

Zaidas liv var kort, men helt fokuserat runt en fråga. Hennes mamma Maria berättade en gång för mig att Zaida kom till henne som barn och undrade hur hon skulle kunna göra allra mest förändring. Och Maria viftade inte bort undran, som man så lätt gör med barns, utan tänkte efter och svarade: ”Jurist”, tror jag. ”Då kan man förändra”.

Zaida blev jurist. Hon använde sin kunskap där den behövdes som mest. Första gången hon åkte till Kongo var det för att utbilda landets polisstyrka i genus och jämställdhet. Efter det hade hon uppdrag för EU och FN, bland annat i Gaza, innan hon återvände till Kongo. Då var hennes uppgift att söka efter bevis i en av dessa blodiga bortglömda konflikter, för att kunna ställa ansvariga till svars för förtrytelserna i ett krig som förser oss alla med mineralerna vi använder till våra telefoner och datorer, innan de blir till skräp när vi kastar oss över nyaste modellen.

Bevis som Zaida och hennes kollegor hittade kunde döma en tidigare oberörbar krigsherre och parlamentariker. Idag skakar han galler, och en reva har gjorts i den kultur av straffrihet som dessa män trodde att de verkade i. Eller inte har gjorts, förresten. Zaida gjorde det. Hon förändrade världen. Och till slut blev det också hennes död. Hon mördades i Kongo och vi väntar nu på att alla de som inte ville att hon skulle hitta fler bevis, alla ansvariga för mordet på henne, straffas.

Zaida sökte svaret på en fråga.

Vi delade ett par år i ungdomspolitiken. Åkte nattåg, besökte gymnasieklasser, peppade lokala fritidspolitiker. Och varje gång hon mötte en ny person, då formulerade hon den. Ställde den till någon som tvekade inför att engagera sig, någon som kanske i sig bar kraften att göra förändring men som fortfarande behövde övertygas, så ställde hon samma fråga.

Hur tycker du framtiden ska se ut? Om vi fick börja om, sa hon, om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Sedan ett par år tillbaka brukar jag bära frälsarkransen runt armen. Det var inget överlagt beslut, min dotter Charlie hittade den i ett församlingshem och vi köpte varsin, en i vuxen- och en i barnstorlek. Men jag trivs med den. Den blir en liten påminnelse, och ibland frågar Charlie vad pärlorna betyder.

De här två, de klarast lysande, är kärlekspärlorna. Martin Lönnebo, biskopen bakom frälsarkransen, beskriver ibland att de är två för att manifestera kärlekens övergripande betydelse för den kristna tron. En för kärleken vi får, av andra, och av Gud. Och en för kärleken vi ger.

Den där andra kallas också offerpärlan.

Min pastor Anna-Karin Klingsbo i Rissnekyrkan påminde om det i sin predikan just innan fastan. Och hon talade såklart om klimatet.

Vi är vana vid att tänka på det vi behöver göra för att möta klimathotet som uppoffringar. Sådant vi behöver ge upp.

Det är väl därför det skrämmer så många. Och får politiker och företagsledare och andra att lova att det ska gå att bara fortsätta som innan. Flyga som innan. Äta som innan. Köra som innan. Leva som innan.

Förra veckan var flygbranschen på besök i utskottet i riksdagen där jag sitter. De beklagade sig över att det inte fanns tillräckligt med fakta i klimatdebatten. Och så berättade de att de minsann har idéer om hur flygets utsläpp kan minska med 30 procent per flygresa. Och då behöver vi ju inte göra något. Det var bara det att samtidigt som utsläppen per mil skulle minska, så tänkte de sig att antalet flygresor skulle fortsätta öka. Så mängden utsläpp skulle i slutändan, ändå bli detsamma eller mer.

Vi kan inte fortsätta som det varit.

Det kommer bli förändringar. Uppoffringar.

Så ser jag på frälsarkransen. Kärlekspärlan som är en offerpärla.

Att man ger något, för att få något större.

Och jag tänker på resor jag gjort. Förmåtts göra. Till Bryssel fram och tillbaka. Sent hem till barnen, trots att jag hellre hade kunnat mötas över länk. All ny mat jag upptäckt när jag valt bort en del av köttet. Samtalen jag haft med människor på tåg. Skrattet hos Charlie när jag berättade för henne att bilen kör på biogas, på hennes äppelskrutt som hon lägger i kommunens bruna påse. Vad jag fått, när jag gett upp.

Jag har mött så många oroliga ungdomar de senaste åren. Jag har läst så mycket klimatrapporter, och kommit att dela oron. Jag har sett hur oron blir rädsla.

Förra fredagen mötte jag av en slump några av dem, på Mynttorget. Där de stod med tusentals andra. Och log. Kände styrkan i att vara många. Kraften i att göra förändring.

Maria Ojala heter en forskare vid Örebro universitet som tittat på detta med oro, stress och ångest över klimathotet bland unga. Och hon upptäckte i sin forskning att det inte var de ungdomar som faktiskt visste mest om hur allvarligt klimathotet är som var mest oroliga. Lite svårt att förstå, tills hon korskörde sina data. Och insåg att de som visste mest, också var de som gjorde mest. Som engagerade sig tillsammans med andra. Gjorde förändringar i sitt liv, och tillsammans med andra.

Offrade något. Och fick så mycket mer.

Jag minns när Greta satt där ensam, de första dagarna utanför riksdagen. Någon som stannade och tog hennes flygblad. Jag gick förbi, gav henne en skolbok. Uppmanade henne att använda sittunderlaget, som man gör. Oron lyste i hennes ögon. Det gör den fortfarande. Men nu syns något mer. Beslutsamheten. Hon satte sig ner, och fick en generation på fötter. De kommer aldrig sitta still något mer.

Och i det har de fått något större, än allt vi kan behöva avstå.

Anna-Karin delade en annan biblisk bild jag inte helt kunnat släppa. Ur Matteusevangeliet, en del av texterna för två veckor sedan. Hur Petrus reagerar när Jesus berättar att han kommer lida och bli dödad av de äldste och översteprästernas och de skriftlärdas beslut, men på tredje dagen ska återuppstå igen.

Petrus tar Jesus avsides och säger ”Något sådant skall aldrig hända dig”. Petrus, som följt Jesus som en av de första, som sett sin svärmor bli helad, som bar så stor tillit till Jesus att han ville följa honom på vågorna, som bekänner sin tro längst upp vid Genesarets sjö: ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Nu står han där och säger som nej till hela påskens budskap. Han hör att Jesus ska lida och dö, och då kan han inte höra mer.

Han hör inte vad som kommer sedan.

Kanske är det här inte en berättelse som passar när vi talar om det verkligt världsliga. Världen vi delar. Men det stora med Jesus gärning var ju att Gud genom honom delade det världsliga med oss, och gav oss ledtrådar för att försöka förstå hur vi ska leva med varandra.

Och jag tror att en av sakerna vi har att förstå är att vi kan åstadkomma något bättre.

För att uppbåda kraften att möta klimathotet måste vi övervinna det som hindrar, inom oss.

Och jag tror ett av de största hindren är att vi inbillar oss att det här är den bästa av världar. Att det här är det bästa vi människor kan åstadkomma. Att inget finns att offra, utan att det blir sämre. Att allt vi har är värt att bevara.

Om världen var ny, vad skulle du behålla av allt det som är nu? Vad skulle du göra dig av med?

Och jag vet att det är så mycket. Så mycket jag vill ha kvar. Högteknologi och läkekonst. Resor och badbaljor. Kolonilotter och teatrar. Bibliotek och skolor.

Men också mycket jag är beredd att offra.

Hela den här ekonomin där vi ska köpa ny mobil så fort Apple vill det. Där vi springer allt fortare för att köpa allt mer. Det som bygger bergen av elektronikskrot på Afrikas stränder. Tvingar ner barnen djupare i Kongos gruvor. Fyller haven och fiskarnas magar med plast. Där vi, som någon sagt, jobbar mer för att kunna köpa sådant vi inte behöver för att imponera på sådana vi inte känner. Där vi sliter planeten, och bränner oss själva.

Nog måste väl vi människor kunna något bättre än så.

Och, handen på hjärtat: Vem lever egentligen som vi gjorde för femton år sedan? Vem äter exakt samma mat? Reser på samma sätt? Till samma ställen? Lika ofta? Kommunicerar med sina vänner på samma sätt? Om samma saker? Jobbar med exakt samma uppgifter, på samma sätt?

Varför skulle vi då stanna upp just här, fortsätta göra allt precis vi gör nu?

Frågan är inte om vi ska förändra oss, utan hur. Vad vi vill bevara, vad vi kan offra. Vad vi vill använda vår förmåga till förändring till.

Och det leder mig till frågan jag fick, som jag tänkte landa vår stund i.

Den kom från Charlie, min dotter.

Det var efter Lilla Aktuellt. I somras. När solen brände åkrarna. När korna hotades av nödslakt. När det klimatforskarna varnat för var här, när vi fick en försmak av vad som kan bli vardag.

”Kommer det regna igen?” frågade hon.
Och jag sa att ja, det kommer regna snart.
”Kommer miljön bli bra då?” frågade hon. Och jag såg oron i hennes ögon.

Vad svarar man?

Jag sa att miljön mår dåligt, just som de sagt på Lilla aktuellt. Men att vi fortfarande kan göra något åt det. Att vi fortfarande har tid att förändra.

Det är sant.
Än så länge.

Och jag tänkte att jag aldrig vill behöva ljuga för henne.
Att för det, för att hon ska få uppleva Guds mäktiga verk, är det värt att offra vad som krävs.

 

Den kämpande tron, 2019-03-17 (Tina Strömberg)

Söndagens bibeltexter
GT-text: 1 Kung 19:1-8
Evangelietext: Luk 7:36-8:3

Den kämpande tron är rubriken för denna söndagen, om man följer kyrkoårets textuppdelning och teman. En rubrik som kan kännas något tung. För inte vill vi behöva kämpa? Har man en gång funnit tro så borde den väl vara stark och inte kämpande? Ändå är jag övertygad om att många av oss här inne någon gång kämpat eller just nu kämpar på någon nivå med sin tro..

Jag ska försöka säga något om detta och jag kommer påstå följande:
– En kämpande tro är Också tro snarare än frånvaro av tro
– Gud har älskat oss först oavsett vad vi förmår
– Vi spelar roll för varandra i tro

Ibland är det tröstande att veta att man inte är ensam i sin kamp. Förutom att vi här inne kan känna igen oss i varandra så är också Bibeln fylld av exempel. Där skrivs det om storheter till personer som verkligen levt sitt liv för och med Gud, men som trots det ibland drabbats av tvivel och kämpat med sin tro. Ett exempel fick vi höra om i läsningen av den gammaltestamentliga texten. Elia, som var en välkänd Guds profet redan på sin tid, ja en kändis i hela landet, han blev ändå så pass rädd efter ett hot att han uppenbarligen tvivlade på Guds beskydd att han helt gav upp. Han begav sig ut i öknen för att dö. Det jag tycker är mest märkligt med det är att han nyss varit med om helt häpnadsväckande saker där Gud visat för honom och alla andra att han existerar och är med Elia. Bläddrar du tillbaka ett kapitel kan du nämligen läsa om hur Elia utmanade Baals profeter för att bevisa för dem och hela folket vilken gud som är den enda verkliga Guden. De andra profeterna, guden Baals, dansade och gjorde andra riter hela dagen för att få sin gud att tända eld på offeraltaret men inget hände. Elia till och med driver med dem och säger till dem att ropa högre eftersom deras gud kanske sover och inte hör dem. När det sedan var Elias tur så gjorde han det extra svårt för sig och Gud genom att hälla vatten på och runt om sitt offeraltare, sedan bad han till Gud att svara honom så att folket skulle förstå att det är Gud som är Herren, och då slog Gud ner en så kraftig eld att allt på och runt om altaret brändes upp. Trots detta drabbades Elia alltså snart av kämpande tro.

En annan person, bland massor av exempel, som vi träffar på i Bibeln är Petrus som levde flera hundra år efter Elia och som var en av dem som umgicks mest med självaste Jesus. Han hade sett med egna ögon hur Jesus gjorde under och tecken. Han till och med klev själv ut och gick på vattnet tillsammans med Jesus men blev mitt i den händelsen ändå rädd, tvivlade och sjönk (Matt 14:28-33).

Om dessa män som fått vara med om så storslagna saker ändå kunde drabbas av tvivel och kämpande tro, då är det kanske inte så konstigt att också du och jag kan drabbas. För åtminstone har inte jag varit med om liknande saker kan jag avslöja. Har du?

Nu kikar vi på dagens evangelietext. En av huvudpersonerna där är en kvinna som tränger sig ända fram till Jesus och beter sig närmast överdrivet i sin hängivenhet och översvallande tacksamhet, tro och kärlek till Jesus. Att hon lyckades ta sig in till dem som åt middag är inte så konstigt som det kan verka för det var tydligen vanligt på den tiden och i den kulturen att man lät fönster och dörrar vara öppna om man var en högt uppsatt person som bjöd hem en annan intressant person, för att folk skulle kunna lyssna och ta del av samtalet och klokheter som kanske skulle sägas.

Är denna kvinnan då också ett exempel på en som kämpade med tron? Knappast. Hon är snarare helt uppfylld av tro och så ivrig att visa det att hon inte bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det händer att jag träffar eller läser om personer som är som denna kvinna. Kanske är du sådan som hon? Annars kan du också ha träffat sådan person eller hört sådana livsberättelser. Jag tänker på personer som levt på den absoluta botten både i andras och sina egna ögon. Ett destruktivt liv, ofta med droger, alkohol och brottslighet. Sedan har Jesus plötsligt mött dem, verkligen sett dem och befriat dem från blytungt inre. De har upplevt en total omvändelse, fått ett nytt liv och visar fullständig tacksamhet, tro och kärlek till sin frälsare Jesus.

Ibland kan jag snudda vid en viss avund för dessa personer och kvinnan i berättelsen. Jag är uppvuxen i en trygg familj, fått den kristna tron med modersmjölken utan att någon gång göra revolt mot det, och levt ett städat liv så här långt. Detta är jag tacksam för och skulle naturligtvis inte vilja byta ut det, men jag kan känna en saknad och längtan efter den tydliga omvändelse, översvallande tro och kärlek som dessa personer fått vara med om och lever med.

Jag känner alltså inte igen mig i kvinnan som kysser Jesus fötter. Snarare känner jag igen mig i Simon. Det är också Simon som Jesus egentligen vänder sig till vilket kanske innebär att det inte är bara jag utan var fler både då och som sedan kommit att läsa texten som känner igen sig i Simon.
Det står inte tydligt att Simon kämpade med sin tro men jag tycker det går att läsa in att han gjorde det. Han var uppenbarligen intresserad av att få lyssna på Jesus och komma närmare honom. Det stod han också för inför andra för han bjöd inte hem Jesus i skymundan utan lät som sagt fönster och dörrar stå öppna. Men han var samtidigt reserverad när han välkomnade in Jesus till sitt hem och han funderade ärligt kring huruvida Jesus var den som det sades att han var.

Jesus berättar en liknelse, men inte en svårtydd sådan så som han annars ofta gjorde utan det är enkelt att förstå poängen med den, det tyckte också Simon. Ändå förtydligar Jesus ännu mer när han går direkt på sak och förklarar att anledningen att kvinnan beter sig som hon gör är att hon haft mycket på sitt samvete och upplevt sig fått mycket förlåtet, hon och hennes liv har fått värde igen, och hennes kärlek är därför så översvallande stor. Simon däremot har inte haft ett lika tufft liv och eftersom han inte upplevt sig och fått lika mycket förlåtet så visar han inte så stor kärlek.

Ibland blir jag orolig att jag inte älskar Gud så mycket som jag borde. Oroas att det är en indikation på hur stark min tro är. Det står ju i Femte Mosebok att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av hela din kraft. Något som också Jesus hänvisar till som det allra viktigaste. Jag vill älska Gud av hela mitt hjärta, själ och kraft men helt ärligt kan jag säga att så känner jag inte alltid, kanske inte ens ofta. När jag för ett tag sedan tog upp denna fundering med en vän så påminde hon mig med det befriande faktumet som bland annat uttrycks i Första Johannesbrevet 4 där det står om Guds kärlek, nämligen att det är Gud som älskat först oberoende av vår kärlek till honom (1 Joh 4:10).
Nu tänker jag att vilja till tro och längtan efter kärlek till Gud måste ju visa på att det finns tro en ärlig tro.

Ibland när man känslomässigt inte känner stor kärlek till Gud så kan det vara svårt att sjunga med i hyllande kärlekspsalmer och lovsång men en sång som jag i dem stunderna tycker om ska vi sjunga under bönestunden idag och den går i refrängen så här: Jag vill älska dig av hela mitt hjärta, lär mig älska dig Jesus.
Det kan ibland hjälpa att luta sig på andras formuleringar som man kan känna igen sig i, till exempel i sånger. En annan sång jag många gånger återkommit till är en sång av Clas Vårdstedt som jag tycker uttrycker helt naket ärligt den dubbelhet som ibland kan finnas i en kämpande tro. Den innehåller textrader som: ”Var finns du, är du nära? Det händer att jag tvivlar på dig. Ändå tror jag på dig, jag hoppas på dig att du finns där (…) Ja jag litar på dig (…) Min längtan efter dig är beviset för mig”.

När denna dubbelhet av tro och samtidigt tvivel pockar på, då kan vi vara särskilt betydelsefulla för varandra. Detta ska jag avslutningsvis säga något litet om.

I dag ska vi ha årsmöte efter gudstjänsten och efter att vi fikat. Då ska församlingen få säga om de ställer sig bakom den vision som styrelsen slipat på. I den står det som första punkt för vad vi vill att denna församling, Centrumkyrkan i Farsta, ska ha som grund och försöka göra: Att lära känna och leva nära Gud som fader, son och helig ande.
Att vara ett stöd för varandra i tro, för oss som är med här i församlingen och för andra som kommer hit, är alltså något vi gemensamt ska försöka vara. Vid kyrkkaffet, och andra tillfällen, kan vi berätta för varandra hur vi har det också vad gäller tron. I de stunder som jag kämpar med min tro kanske du har stark och stabil tro. Då kan du stärka och uppmuntra mig i tro.

Sammanfattningsvis har jag alltså försökt säga att också den kämpande tron är tro snarare än frånvaro av tro, att Gud hur som helst älskat oss först oavsett hur mycket vi förmår tro och älska honom, och att vi kan få spela roll för varandra i tron.

Kärlekens väg, 2019-03-03 (Carola Backlund)

Det är fastlagssöndag idag och vi är snart på väg in i fastetiden inför påsken. Veckans tema är ”Kärlekens väg”.

Kärleken kan se ut på många olika sätt och vi visar varandra kärlek på olika vis beroende på vad det är för relation vi har till varandra. Vi har nära kärleksrelationer som till vår partner eller våra barn om vi har en partner eller barn, vi har vänner som står oss nära, bekanta. Om vi fortfarande arbetar så har vi kollegor vi möter eller så möts vi en torsdag i kyrkan för att äta soppa och lyssna på musik. Vi möter många människor i vår vardag.

Att följa ”kärlekens väg” är inte alltid lätt. Ofta snubblar vi och faller på vägen där vi går fram i livet i våra relationer men också i dem möten som vi har med människor som på olika sätt passerar genom våra liv. Det kanske inte är så svårt när jag träffar människor som jag har varmare känslor för och som jag kommer bra överens med. I dem relationerna där det för det mesta går smärtfritt. Ingen relation är dock helt smärtfri det vet vi nog alla som sitter härinne idag. Men i dem relationer som är enklare för oss är det kanske inte så svårt att visa kärlek och följa kärlekens väg men det kan vara desto svårare i relationer som vi inte tycker är så enkla och det kan vara ännu svårare att känna kärlek till människor i dem relationer som jag har svårt för. Människor som irriterar mig och som jag tycker påverkar mig negativt. Då blir det inte alltid lika enkelt då kan det till och med ibland bli riktigt svårt. Ibland har vi förväntningar på vad andra människor ska vara och vad de ska tillföra till relationen vi har och när de inte uppfyller dem förväntningarna och är det vi vill att dem ska vara kan det göra oss väldigt besvikna.

Att hjälpa andra människor och älska andra människor kan också bli en spegel för oss själva en spegel som visar saker om oss själva som vi inte vill se. Att älska andra människor i all deras brustenhet kanske gör att vi får syn på vår egen brustenhet mitt i alltihopa. Våra egna sår och vår egen svaghet.

Det kan göra ont att följa kärlekens väg, att älska andra människor kan vara smärtsamt och mina erfarenheter finns inuti mig själv och påminner mig om att det kan göra ont.

Rädslan kan stå i vägen för oss att vandra kärlekens väg.

I dagens bibeltext som vi har läst tar Ester ett beslut om att gå till kungen fastän lagen säger att det är förbjudet. Hon gör det för att rädda sin familj och det judiska folket. Hon vet att när hon gör detta kan det innebära hennes egen död. Hon beslutar sig för att göra det ändå och jag tänker att hon måste ha varit så rädd.

Många av oss som sitter här kanske inte ha behövt ta ett riktigt lika drastiskt beslut som Ester gjorde men jag tror att det har funnits, finns just nu och kommer att finnas stunder i våra liv då vi behöver ta beslut som påverkar andra människor och mig själv. Kanske gör vi det dagligen medvetet och omedvetet.

Ibland är det lätt att ta beslut och följa rädslans väg istället för kärlekens väg. Det är lätt för mig att i ord stå och tala om kärlekens väg häruppe men som jag tror vi alla vet att det kan vara desto svårare att i handling följa kärlekens väg. I min egen otillräcklighet som människa är det svårt.

Men vi får inte glömma att vi är inte ensamma utan Jesus finns med oss och vandrar med oss på kärlekens väg. Jesus om någon vet hur det är att vandra kärlekens väg. I evangeliet talar Jesus om sin egen oro över det som ska komma men han talar också om att det inte finns en annan väg för honom att gå. Den vägen vi inte själva vågar gå, den vägen har Jesus gått för vår skull.

Vi sjunger i psalm 96 som är en av mina favoriter. Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig. Vi behöver inte ensamma ta fram kärlek till andra människor. Vi kan öppna oss för Guds kärlek.

Kan det vara så att följa kärlekens väg är att konfronteras med vår egen otillräcklighet. Att vi som människor i oss själva behöver Guds styrka och kärlek för att ta oss fram på kärlekens väg. Vår svaghet, brustenhet och rädsla som gör sig påmind på olika sätt i vår vardag är en styrka. Är det just min egen svaghet, brustenhet och rädsla som kan hjälpa oss att visa en annan människa att den är sedd, förstådd och älskad. Jag behöver inte vara duktig, komplett eller beundrad av andra för att vara älskad utan jag kan komma med precis det som är just nu, min egen mänsklighet.

Kan min otillräcklighet som människa vara min stora styrka. Gud finns hos oss och vi kan låta Guds kärlek strömma igenom oss. I oss själva är vi otillräckliga tillsammans med Gud kan vi vara i kärlek och vandra kärlekens väg. En väg där vi gång på gång snubblar och faller men får hjälp att resa oss igen. Där det finns otillräcklighet men där det också kan finnas kärlek till andra människor och kärlek till oss själva, men framförallt en väg fylld av kärlek från Gud till världen och till oss.  Öppna mig för din kärlek världen behöver mig, världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Amen

Nåd och tjänst, 2019-02-17 (Peter Mänder)

Luk 17:7–10 (egen översättning)
7 (Jesus säger:) Utav vem som helst av er som nu äger någon slav för att ploga eller vara herde, vem skulle säga till sin slav som kommer in från fältet: ”Kom in genast och ta dig något att äta”? 8 Nej, snarare säger man till honom: ”Förbered nu något som jag kan äta, och efter att du sedan spänt på dig ett förkläde ska du betjäna mig tills jag ätit och druckit klart. Bara därefter får du ordna mat och dryck åt dig själv.” 9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser som tidigare instruerats. 10 Följaktligen är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: ”Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Jag har brottats med det här skriftstället. Jag har frågat andra vad de tänker. Vad det betytt historiskt. Vad som är rimligt. Jag har ibland velat kasta undan det för att predika över Paulus brev istället. Jag har frågat vad som är meningen med den här texten. Till sist står jag kvar här med en fråga som slår mig. Vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?
Nu kanske någon som läser skriften noggrant undrar vad det är för fråga. Jesus säger ju att vi ska vara slavar, inte att vi ska bli fria. Eller? Det här med slaveri är ju kanske lite passé i Sverige 2019 kan man kanske tycka. Men jag vill här flagga för att Jesus inte bara pratar om regelrätt slaveri när han i Lukas vänder sig till slavägarna bland åhörarna. Jesus har vandrat och levt i ett Israel som är ockuperat av en främmande makt, Rom, som skiljer sig mycket från Guds rike som han förkunnar. För Jesus finns inget slaveri i Guds rike. Jag vill prata om något som Jesus har sett när han levt och rört sig i Romarriket. Det kallades inte slaveri. Men det började fungera lite som ett. Låt oss i några sekunder fundera på om det finns något vi sett eller upplevt i våra liv eller vårt samhälle som inte kallas slaveri, men som börjat likna ett.

I Romarriket, fanns det något som kallades för patron-klientsystemet. Det här var egentligen en kedja av beroendeskap som knöts mellan fria människor över de samhällsklasser som fanns i Rom. Det handlade om att man som fri människa kunde ingå i ett patron-klientförhållande med någon. I ett sådant förhållande fick patronen makt över klienten, i utbyte mot att klienten bland annat fick beskydd och ta pengalån av patronen. Patronen var alltså den mäktiga i förhållandet, och klienten var skyldig att göra i princip vad som än patronen krävde. De här patron-klientrelationerna var oerhört utbredda i Romarriket, och formade en slags social hierarkisk kedja från människor som levde nere i låga samhällsklasser ända upp till kejsaren. Krasst, kan vi säga att konsekvensen av patron-klientsystemet var att i princip alla i Romarriket var skyldiga att göra någon eller flera andra människors privata vilja.

För det var inte bara de fattigaste som drabbades av att behöva svära deras liv och trohet åt någon patron för att man inte kunde betala sina skulder. För om vi tänker oss att de rika ofta var patroner åt någon eller några klienter, så var det ju kostsamt att vara patron också — eftersom det innebar att betala andras skulder, och betala soldaters löner för att kunna beskydda sina klienter. Så för att ha råd att vara patron, så behövde patronerna också skaffa sig patroner som hade lite mer pengar, makt eller båda. Jag vet inte, det kanske är lite som att ta lån för att betala av lånen.

Hursomhelst… var nästan ingen helt fri från det här i Romarriket. Man hade förpliktelser mot den som var ens patron, och man behövde göra det som ens patron krävde av en. Även de rika hade alltså människor som stod högre upp än dem i näringskedjan, som de behövde böja knän till. Det var som en närmast oändlig kedja av skuld och tjänstutbyte. Ett av Romarrikets fundament verkar alltså ha inneburit att ingen står skuldfri. Så när Jesus här i Lukas 17 pratar om slaveri, gör han det med en profetisk insiktsfullhet. Han har sett patron-klientsystemet för vad det är, och jämför det med slaveri. Låt oss fundera några sekunder. Kan vi se något idag som vi inte kallar slaveri, men som vi någonstans ändå kan likna vid det?

Några av de som Jesus riktar sig mot i Lukas 17 är dessutom några som äger regelrätta slavar. Slavar hade i princip inget människovärde alls i Romarriket, och sågs snarare som en handelsvara som ägaren kunde göra vad den ville med. Det fanns till exempel inga konsekvenser för en slavägare att varken döda eller våldta sin slav. Om inte slaven jobbade tillräckligt bra, kunde slavägaren straffa slaven hur den ville. Även om en klok slavägare såklart var god mot sina slavar, var det alltså ändå oerhört riskfyllt att vara slav, och det var sällan något man gick frivilligt in i. Slaven existerade för att göra vad än slavägaren ville.

Här i Lukas, tar Jesus upp ett exempel där slavägaren verkar äga någon form av gods, och godsägarens slavar sköter jordbruk eller herdar får. När slaven kommer hem – slaven som Jesus förstår är precis lika mänsklig som slavägaren – bryr sig då slavägaren om att slaven troligen är hungrig eftersom denne halvt slitit ihjäl sig hela dagen? Nej, slavägaren tänker istället på sig själv först. Vad är då meningen med det Jesus säger? Vad vill Jesus säga till sin tids slavägare?

Det är tyvärr inte så enkelt som att Jesus bara säger ”släpp era slavar fria”. Eller ”let my people go”, som Moses säger till Farao i 2 Mos, eller Christian Bale i den där Exodusfilmen för den delen… Jesus förstår att situationen i hans tid inte är så enkel, eftersom slaveriets regler tas som så självklara, och han vädjar därför till känslorna hos slavägarna:

Luk 17:9–10
9 Man är inte skyldig slaven något privilegium för att denne gjort klart sina förpliktelser… 10 Alltså är det på motsvarande sätt för er. När ni än skulle bli klara med alla förpliktelser som ni fått, säg: ”Vi är obetydliga slavar, vi har gjort det som vi var förpliktade att göra.”

Istället för att befalla slavägarna om att deras slavar ska bli fria, vill Jesus att slavägarna ska inse att även de är slavar. Kanske inte på samma sätt som de regelrätta slavarna, men även slavägarna är ju skyldiga att göra dels sina patroners vilja. Att utan tacksamhet tvingas göra saker mot sin egen vilja. Ett slags slaveri. Jesus vill att slavägarna ska relatera, och inse att även slavarna är människor som de själva, och deras slavar bör därför behandlas som medmänniskor. I förlängningen som jämlikar, med den bakomliggande tanken som vi finner i bland annat Matt 7:12: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Vi har varken regelrätt slaveri eller patron-klientsystemet här i Sverige idag. Men vi har människor som tvingas göra andras vilja på grund av hur vårt samhälle ser ut. Ibland ställer vi vår vilja så högt, att vi inte tänker på konsekvenserna för andra. Ibland är det inte helt tydligt för oss hur detta sker, eftersom vi tar så många saker som sker för givet i vårt samhälle. Men låt oss då minnas att Jesus talar till människor som helt tog saker som slaveri och patron-klientsystemet för givet — och Jesus radikalt ifrågasätter det. Finns det liknande saker idag vilka vi som Jesu lärjungar bör vara vaksamma på?

Jag ska ta ett par exempel på saker som vi kan likna vid slaveri idag. Människor lever ibland under värre förhållanden än sexslavar, för att andra människor sätter sin sexuella åtrå över andra, genom att stötta pornografibranschen. Människor sliter halvt ihjäl sig för småpengar på andra sidan jorden för att andra människor ska kunna köpa billiga kläder. Människor låter andra människor utvisas till osäkerhet och en möjlig död för att människor inte vill tänka sig att ge upp en del av sin egen säkerhet eller ekonomiska trygghet. Människor kan inte tänka sig att göra avkall på deras livsstil, trots att människors livsstil gör klimatet till en tickande bomb. Människor har skulder upp till halsen, som människor måste göra i princip vad som helst för att betala.

Slaveri existerar i många former. Ibland är vi slavar för våra begär, ibland är vi slavar för fixering av det yttre och ibland är vi slavar för ideologi, tradition, pengar eller politiska åsikter. Inte minst är vi slavar för vår egen säkerhet och bekvämlighet. Jag tror att Jesus vill befria oss från våra bojor, för vår egen och våra medmänniskors skull. För det finns ett rike som står över det som är samhällets — samtidigt som det är mitt ibland oss. Guds rike. Som vill få oss att nå nya insikter om saker vi tar för givet. Jag tror att Jesus vill visa var i vår värld som Guds rike behövs som mest, för att vi genom helig Andes kraft ska kunna utmana oss själva och varandra till att göra världen till en bättre plats. Inte bara för mig och dig, men för alla.

Vi kan ibland rannsaka oss själva och veta att något är fel. Att något är synd. Men kan vi med självförtroende också säga att vi verkligen tror att Kristus kan befria oss från synd?

Jag menar inte i en framtida domedag, utan jag menar här och nu. Jag tror att genom helig Andes kraft, och i bön, kan vi övervinna allt mörker inom oss, med Guds ljus i Jesus Kristus. När jag tidigare studerade till präst, tog jag mycket till mig Luthers ord ”sola gratia”, vilket betyder ”nåden är gratis”. Men mer och mer inser jag nu att nåden inte alltid är gratis. Utan tack vare att Jesus gett oss den helige Ande, har vi fått en del av Guds auktoritet in i oss, för att tillsammans med Gud ta hand om skapelsen, och även oss själva. Att besegra synden är inte enkelt, och det är inte alltid gratis. Men det är en utmaning som Gud i Jesus Kristus ger oss när vi ställs inför synden. I första hand vår egen. Tänker vi sen på vad Jesus sagt, vädjar Jesus inte bara till slavägarna för sin tid, utan också till oss. Jesus vill att vi ska befrias från vår synd för att vi ska ge plats åt att älska vår nästa. Så att vi i frihet kan välja att älska våra medmänniskor.

Fastan börjar om några veckor. Ju längre tid jag är kristen, desto viktigare tycker jag att fastan är. Särskilt om vi ser det som att: vi kan fasta från mer än bara mat. För då kan vi i samband med fastan få möjlighet att fundera på vad det är för syndens slavok vi vill be Gud att befria oss från. När jag var ny kristen, tänkte jag att Guds nåd befriar mig från skuld, även om jag fortsätter att göra det som är fel. Idag tänker jag att Guds nåd kan befria mig från skuld, för att Gud förvandlar våra liv. Jag tror att Gud vill förvandla våra liv och vår värld genom oss, i helig Andes kraft. Gud ger oss i sin Ande auktoritet och makt att inte längre vara slavar för synden, utan att bli fria i Kristus. Gud vill helga våra liv. Gud har gjort oss till sin avbild för att vi ska bli likare Gud själv. Och Gud vill lyfta bort slavoken som tynger våra axlar, vilket Gud också känner med oss. Och Gud vill fram till befrielsen hjälpa oss att bära det som tynger oss.

Vilken är så synden som förslavat dig? Vilken synd önskar du att Gud befriar dig från? Vilken synd förhindrar Guds kärlek från att flöda fram i ditt liv? Eller, vad är det för slavbojor som vi behöver slå oss fria ifrån i våra liv?

Bär med dig frågan, och låt fastan om några veckor bli början på ett bönesvar, som du genom att möta Gud låter göra till sanning. Ta synden på allvar. Besegra den, och låt den aldrig besegra dig. För som jag sa i början, finns inte något slaveri i Guds rike. Varken i himlen eller på jorden. Varken regelrätt slaveri, eller något som förslavar. I Gud så blir vi fria. Glöm sedan inte: du behöver sällan vara ensam i din frihetskamp. Låt oss gå mot befrielsen tillsammans med Guds och varandras hjälp i helig Ande och bön. Låt oss till sist leva i befrielsen som Gud vill ge oss genom sin son Jesus Kristus, vår befriare. För i Jesus Kristus, är vi inte längre slavar för synd.

Gud, tack för att vi får komma inför dig med all vår synd. Vi ber så om att du ska besegra all synd. Inte minst vår egen. Vi ber dig om ljus för att vi ska se synden som finns i var och en av oss, och vi ber för att du med ditt ljus besegrar den. Vi ber om helig Andes kraft, att bära oss till ny insikt och andlig rikedom i dig, även när vi riskerar att förlora bekvämlighet och delar av det som den fysiska världen kallar rikedom. Vi ber för att ditt rike ska bryta fram genom oss, i oss och runtomkring oss, för att ditt ord ska befria var och en till att leva i ditt hjärtas sanning. Befriade från osanningens och syndens slaveri. I treenighet, Amen.

Uppenbarelsens ljus, 2019-02-03 (Karin Wiborn)

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.”

Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. (Joh 1:14-18)

——

Och ordet blev människa,
ordet som fanns i begynnelsen hos Gud, och som var Gud.
Ordet, genom vilket allt blev till för i begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

I början sa Gud och vi blev till, inte bara vi, utan allt som är.

Idag är det nyfödingarnas och gamlingarnas dag. Det lilla barnet i templet och Symeon och Hanna möter varandra och där uppstår någonting alldeles särskilt.

Idag är det som att orden stockar sig i mig. Alla fina, stora ord som jag vill förklara, förkroppsliga, ge mening för att vi ska kunna tala, förstå och komma vidare i våra liv och i vårt hopp.

Mina tankar flyger hit och dit och hittar inte riktigt fäste. Där är ljus och mörker, uppenbarelse, nåd och fullhet, och det skapande ordet. Det handlar om inkarnationen, att Gud blir människa – ett oerhört under.

Och på vårt altarbord står bröd och vin redo. Mysteriet väntar på oss när Kristi blod och Kristi kropp – Kristus själv blir en del av våra blodomlopp.

Det är inte bara Symeon och Hanna som inbjuds till ett möte med barnet som är ett ljus med uppenbarelse.

Ofta ser jag mitt liv som en oändlig nåd och gåva.

Jag är i grunden glad att finnas till och jag har fått gåvan att ha nära till det ljusa, det välsignade, samtidigt som jag är medveten om mörkret inom och runt mig.

Och där balanserar jag i tro och tvivel. Tvivlet för min del handlar sällan om Guds existens eller hur meningsfullt och vackert liv i sig är. Mitt tvivel berör mer hur vi människor – jag själv inkluderad – låter ordet, Kristus, ljuset, meningsfullheten, nåden och sanningen bo bland oss. Lite som Paulus uttrycker det; det goda som jag vill, det gör jag inte, däremot det onda som jag inte vill….

När vi föds, vi människobarn, lämnar vi det skyddande mörkret i livmodern för att bli till i ljuset. Det första vi gör, och det alla runt oss väntar på när vi kämpar oss ut, är skriket. Vi anländer in i världen, in i ljuset och med ett kyrie – Herre, förbarma dig.

En fantastisk paradox, en motsättning i bildspråket. Vi kommer ut i ljuset och skriker av smärta, vånda och ängslan. Det är inte alltid vi tänker ur barnets perspektiv när vi talar om födslovåndor, men bara tänk hur det är att komma in i ett nytt, okänt, och därmed osäkert skede. Herre, förbarma dig. Kyrie Eleison

Varje människa är unik, vi skriver vår alldeles egna historia utifrån det liv vi lever, och samtidigt delar vi – i vår olikhet – många livserfarenheter.

Vi växer, åldras, ser hur de som är före oss i familjekedjan åldras och hur de som är efter mognar och vecklas ut.

Och i alla skeden finns en beskärd del av tacksamhet och vånda. Lovsång och kyrie. När barnet föds tackar vi för livets outsägliga gåva, och i samma stund finns där ett Herre förbarma dig över mitt barn i denna ibland så osäkra värld.

Och när livet är på väg att ta slut bor där kanske ett Herre förbarma dig, ta emot mig trots… samtidigt som ett tack för ett rikt liv.

Kyndelsmässodagens berättelse om Josef och Maria med Jesus i templet där Symeon och Hanna finns ger oss ett möte av människans olika åldrar. Det nyfödda barnet med föräldrar och två åldringar, på väg mot sina livs fullbordan.

Symeon och Hanna prisar och lovar Gud. De ser ett hopp i det nyfödda barnet, Symeon säger: Mina ögon har skådat frälsningen, här kommer ljus och härlighet. Nu kan jag gå hem, nu kan jag dö i frid, för ljuset är här. Och Hanna tackar och prisar Gud. Hon berättar för alla som väntade på befrielse om barnet.

Vi är omgivna av ljus och mörker, lovsång och bön om förbarmande – vågar jag påstå i en salig blandning?

Det är en oändlig nåd att få finnas till men det är också förenat med smärta, och det ska vi inte blunda för.

Nåd och sanning, skriver Johannes. Ordet som blev människa och bodde bland oss var full av nåd och sanning.

Orden nåd och sanning är en vacker kombination. Nåd skänks fritt och villkorslöst. Sanning är ett mer komplicerat ord, och jag väljer att i det här sammanhanget ge sanning betydelse att se något som det verkligen är. Som om ljuset faller på och ger klarhet, tydlighet och konturer.

Livet, tillvaron och världens tillstånd är sannerligen inte endast vackert. Jag säger bara #metoo, orättvisor, fattigdom, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, stress, global uppvärmning och jag kan fortsätta. Det finns sanningar, verkligheter som är viktigt att se som gör mig rädd och orolig, som leder mig till Kyrie Eleison. Herre, förbarma dig över oss.

En annan sanning är kärlek, läkekonst, ökad läskunnighet, hjälpande händer, solljus, arbetsglädje, hållbarhet, mångfald. Livet är också vackert.

Inkarnationen, detta att Gud blir människa, att ordet blev människa och bodde bland oss betyder att vi såg hans härlighet och att Gud såg vår härlighet men också vårt mörker. Och gav oss nåd och sanning. Fritt och villkorslöst.

Vad har då allt det jag säger för betydelse? Faktum är att det är centrum i min tro och kanske är det därför jag idag har svårt att riktigt klä det jag vill ha sagt i tillräckliga ord, för det vill inte riktigt formuleras. Så är det med mysterium, hur det än sägs finns något bortom, något djupare, något mer.

Jag är djupt tacksam över livet som är mig givet, fritt och villkorslöst. Jag vill ha del av sanningen också när den inte är behaglig, för att leva i uppenbarelsens ljus, att se verkligheten som den är. Där vill jag brista ut i lovsång över livets skönhet och jag vill skrika mitt kyrie – herre, förbarma dig över dess skörhet. Jag vill leva i nåden och sanningen som kom genom Jesus Kristus, hellre än lagen som gavs genom Mose.

Som människor och församling, som Kristi efterföljare behöver vi tala mer om hur vi lever våra liv i nåd och sanning och inte genom lagen, bortom moralismen. Vad kan vi på riktigt göra för att leva hållbara liv med varandra och ge varandra hållbarhet utan att moralisera? Hur stödjer vi varandra i en positiv utveckling och vilka steg kan jag ta i helgelse för ett liv i nåd och sanning bortom lagen?

När ångesten rister i livsträdets stam, då kallar Guds ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk (ps 62)