Författare: CK

Vägen till korset, 2024-03-24 (Larsåke W Persson)

Evangelietext: Matt 21:1-11
Episteltext: Ef 2:12-16

De flesta av oss här i kyrkan är väl förtrogna med berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Vi har hört den många gånger, och vi har hört Hosiannaropen igen och igen, både på Första Advent och på Palmsöndagen.

Idag skulle jag vilja stanna inför det faktum att så mycket i våra liv är repriser och upprepning. Kanske blir man mera uppmärksam på det ju äldre man blir: årstidernas växlingar, upprepandet varje höst och vår, av att lägga om däcken på bilen, att ställa fram eller tillbaka trädgårdsmöblerna och mycket annat.

En bild som har följt mig ända sedan i julas när vi sjöng ”Nu är det jul igen…” är bilden av 10 000-meterslöpare som springer varv efter varv på en idrottsplats och när de kommer i mål har de egentligen inte kommit någonstans. De är ju bara framme där de började.

Trots att jag själv aldrig varit någon långdistanslöpare känner jag igen mig. Varv efter varv har ju tagit mig runt i kyrkoårets händelser och jag vet i förväg vad som ska hända. Berättelsen om Jesus och åsnan måste jag ju ha hört minst 140 gånger sedan jag var barn, två gånger varje år.

Traditioner och upprepning kan vara på gott och ont. De kan skapa en trygghet i tillvaron, men de kan också upplevas som tristess och tjat. Man kan längta efter något nytt, något överraskande i livet, och inte bara dessa eviga repriser.

Som fromma judar var säkert Jesus och hans lärjungar vana vid repriser och religiösa traditioner som ständigt upprepades, t.ex. påskalammsmåltiden till minnet av uttåget ur Egypten. Och i Jerusalems tempel gick översteprästen varje år in med offerblod för sina egna och folkets synder – en ständigt upprepad ritual.

Mycket religiöst liv äger rum i ett cirkulärt eller cykliskt perspektiv, runt, runt, runt, igen och igen… perspektivet: runt, runt, runt, igen och igen…

Även i Bibeln finns suckarna över denna ständiga upprepning. Predikaren i GT suckar över alltings meningslöshet när han ser hur solen går upp och går ner och sedan går upp igen i en ständig upprepning, och inget är nytt under solen… Han verkar tycka att det är lika meningslöst som att springa varv efter varv utan att komma någonstans, ett jagande efter vind…

Men både i Bibeln och i livet finns också ett annat perspektiv: det lineära perspektivet som handlar om en vägsträcka med början och slut. Och det är detta perspektiv som vi möter i dagens kyrkoårstema: VÄGEN TILL KORSET.

När man är på väg någonstans är ju en rimlig fråga: ”Är vi inte framme snart?” Det är barnens uttråkade fråga under en lång resa. Men så är det också för en Vasaloppsåkare som längtar till målet i Mora. Syftet är inte bara att vara ute och åka skidor, det är att komma i mål. Och på samma sätt är det faktiskt för 10 000- meterslöparen. Efter 24 varv ringer ju klockan för sista varvet. Då är den stora frågan inte hur loppet har varit utan hur det ska gå till slut.

Den frågan tränger sig på också i våra egna liv, mera ju äldre vi blir, när vi inser att vi inte ska springa runt varv efter varv för evigt. Även om vi försöker undvika dem så kommer påminnelserna ständigt. För många av mina egna generationskamrater, människor jag stått nära i livet, har klockan ringt för sista varvet. De är framme, i mål. Upprepningen har upphört.

Inför det perspektivet kan vi ha blandade känslor – både en lättnad över att äntligen vara framme och ett vemod över att inte längre få vara med. Men inför hotet att allt skulle vara slut kanske vi också känner en tacksamhet över att vi ännu hänger med, att vi ännu en gång får vara med och fira jul med våra anhöriga, att vi ”ännu en gång får nåden att se en vinter ge vika” för att citera en norsk dikt till Griegs ”Våren”.

Den fortsättningen är dock ingen självklarhet. För många som vi känner blev förra våren och förra julen den sista. Men vi som är här idag är kvar — väl medvetna om att det inte kommer att vara så för alltid: ”70 år varar vårt liv, 80 om krafterna står bi”, säger en psaltarpsalm. Även om förväntad levnadsålder har ökat i vårt land så ringer klockan för sista varvet – förr eller senare.

Jag tror det är mot den här bakgrunden vi ska läsa texterna från Palmsöndagen. Jesus och hans lärjungar var ju vana vid upprepning. De levde i en cykliskt och traditionellt färgad kultur. Men när det närmar sig påsk detta år säger Jesus: ”Se vi går nu upp till Jerusalem”. Han talar om vägen till korset där ska han lida och dö – och sedan gå vidare genom uppståndelse till ett liv i härlighet.

Nu skulle det bli slut på den religiösa upprepningen. Det Jesus såg framför sig var ju inte att han år efter år skulle rida in i Jerusalem på en åsna som en spännande religiös ceremoni. Nej, nu gick vägen vidare tvärs igenom de religiösa traditionerna mot ett annat mål. ”En gång för alla” skulle han offra sig själv för människornas frälsning.

Detta ”lineära perspektivet” hade hans lärjungar svårt att ta till sig. Kanske skulle de ha föredragit att gå med Jesus ännu några varv i det heliga landet för att förkunna, bota och mätta människorna. Men det de i stället hade framför sig var en helt annan väg, som de ännu inte visste så mycket om, en väg vidare mot ett större mål.

Det mesta i Nya testamentet följer faktiskt ett lineärt perspektiv. De första kristna mindes vad Jesus hade gjort ”en gång för alla”, och de väntade på hans återkomst i härlighet. Deras fråga var ”Är vi inte framme snart?”. ”Kommer ha inte tillbaka snart?” Och därmed frågan: ”Vad ska vi göra och hur ska vi leva medan vi väntar på detta ”återseende”, på den förvandling som väntade både dem själv och hela världen. Hur kan vi förbereda hans återkomst? Detta perspektiv dominerade de första kristnas tro: de mindes vad som hade hänt – och de såg fram emot vad som skulle ske. Målet var att Gud till slut skulle bli allt i alla.

Detta är också budskapet i dagens episteltext från Efesierbrevet. Där pekar aposteln på den förändring som ägde rum genom Jesus Kristus. Tidigare var efesierna hedningar, främlingar, utanför Guds folk. Genom Jesus Kristus var främlingskapet över och nu gällde det att ”kunna klockan”. Som det var tidigare var det inte längre. Det gamla var förgånget; något nytt hade kommit, och nu inväntade man att Guds rike skulle komma i härlighet.

Att leva som kristen idag tror jag handlar om samma förmåga att ”kunna klockan”, att tolka skeendet i tiden och livet. Vårt påskfirande upprepas visserligen till minne av vad Jesus gjorde – men nu väntar vi också på Guds rikes fullbordan, på ett sätt som vi inte till fullo kan föreställa oss. Som kristna är vi kallade in i ett lineärt perspektiv med ett DÅ, ett NU och ett SEDAN. Vi färdas på en väg med början och slut. Det gäller oss som enskilda, men också som kyrka och skapelse. För den skull är vi inte kallade till eskatologiska spekulationer utan till att leva här och nu med kontakt såväl med minnet som med framtidshoppet.

Allt för många har nu utifrån händelserna i Mellanöstern kommit att hänge sig åt eskatologiska spekulationer. Mängder med Youtubefilmer från evangelikala sammanhang i USA är exempel på det. Man tolkar de politiska skeenden med hjälp av bibliska profetior och räknar ut turordningen för de händelser som ska äga rum i ”The End times”, församlingens uppryckande, vedermödans tid och Jesu återkomst.

I Nya testamentet finns många varningar för att fördjupa sig i sådana spekulationer. Men där finns samtidigt ständiga uppmaningar till oss kristna att inte tappa det lineära perspektivet så att vi enbart lever i nuet och glömmer vad det var som hände den första påsken i Jerusalem – en gång för alla – och att tappa bort framtidshoppet och längtan efter den förvandling av tillvaron som Bibeln utlovar i och med Jesu återkomst i härlighet och Guds rikes fullbordan.

Enligt kristen tro är vi inte utlämnade åt en evig kretsgång. Vi får leva i en historisk utveckling med början och slut, både i våra egna liv och i en värld som börjar med Guds Skapelse och slutar med Guds Nya Skapelse. Dagens kyrkoårstema visar att den vägen är vägen till korset, genom död till uppståndelse.

Amen

Prövningens stund, 2024-02-18 (Lasse Vallmoss)

Matt 4:1-11
1 Mos 16:1-13

Varifrån kommer du och vart är du på väg? Frågan ställs till Hagar, slavflickan, när Gud möter henne ute i öknen. Frågan kan i allra högsta grad ställas till Jesus när han befinner sig i öknen. Frågan kan också ställas till oss. Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?

Men jag vill börja hos Hagar. Hennes husbonde Abraham är en klanledare i en nomadstam och som sådan äger han inte bara får och kameler. Han äger också människor. Hagar är egendom. Sara ger henne åt Abraham när hon själv inte kan få barn, och när Hagar blir uppstudsig säger Abraham till Sara att hon får göra med henne som hon vill. Hagar har ingen makt över sig själv utan får acceptera att bli ett redskap för andras syften. Och nu har hon rymt.

Men Hagar är inte bara ett offer. Hon är en stark person som visar oss att man trots allt kan överleva under väldigt svåra förhållanden. Hagar är en överlevare. Hon är också en påminnelse om vilka villkor kvinnor ofta har fått leva under, och fortfarande gör i stora delar av världen. Barnet hon bär ska bli anfader till ett stort folk. Det är vad en välsignelse innebär i Gamla testamentet, att man ska få många ättlingar. Hagar får se Gud och överleva. Det ger henne en självkänsla så att hon kan ge namn åt Gud: Du är Seendets Gud, en gud som ser människan och låter människan se Gud när livet är som svårast. Någon slags vägledning får hon också, även om den är hård: Gå tillbaka.

Varje dag så prövas vi på olika sätt. Små och stora prövningar. Har ni sett Saltkråkan? Farbror Melker var verkligen en man som prövades om och om igen, varje dag! Han föll i vattnet, jag vet inte hur många gånger. Blev jagad av bin så han målade fönstren istället för väggen. Farbror Melker började en gång skriva på en bok. Den första meningen var: Denna dagen – ett liv.

Denna dagen – ett liv. Varenda dag får vi nya möjligheter och varenda dag måste vi fatta nya beslut. Både i litet och i stort.
Och det är det som denna dagen – ett liv handlar om. Det är det som fastan handlar om. Vi kan visst göra något för att det goda ska segra i världen – men vi gör det bäst i vår egen omgivning. Genom att vårda våra vänner, vår familj och våra medmänniskor där vi bor. För vi har en Gud som tar hand om det där stora perspektivet – så att vi kan tänka på det lilla.

Visst är det härligt att se på Saltkråkan. Hur enkelt det verkade vara i Astrid Lindgrens värld. Där man hade bekymmer som att man, som Stina, inte kunde få korpen att säga: Far ända in i baljan. Eller att man, som Pelle, inte fick ett husdjur fast man så gärna ville. Eller Tjorven som bara ville bli tjock när hon blev stor. Och så Melker då… att ramla i sjön ett par gånger är ju inte så farligt. Och han hade ju en förstående familj! Det verkar som att det inte räcker längre. Kraven blir större och prövningarna allt svårare eftersom man inte längre får vara lite klantig, man får inte misslyckas på det man gör, man får inte visa att man är svag. Eller?

Gud möter oss i maktlösheten.
Det är en frestelse att ta till de maktmedel vi har tillgång till, vi människor. Även om vi känner oss maktlösa ibland, så har vi tillgång till väldigt mycket makt. Att använda makt är ett väldigt lätt sätt att få sin vilja igenom, men att använda makt har alltid ett pris.

Saraj använde sin makt över Hagar. Hon lade tjänstekvinnan i Abrams säng, och Hagar blev gravid. Priset Saraj betalade var svartsjukan.
Hagar använde sin makt över Saraj. Hon gjorde sig större och skröt med sin attraktionskraft och sin fertilitet. Priset för det var att hon hamnade i onåd hos Saraj och att hon hamnade i öknen.

Det är en frestelse som är väldigt lätt att falla för; att använda sin makt. Det är prövning att bli utsatt för situationer där den lättaste vägen skulle vara att använda makten för att förbättra sin egen situation. Den prövningen är inte riktigt samma sak som att bli satt på prov, utan mer en kamp, en strid för att klara sig igenom med en gnutta mänsklighet kvar.

Saraj blev uppäten av sin svartsjuka. Hon stod inte ut i prövningens stund, utan föll för frestelsen. Hon förlorade en del av sin mänsklighet när hon använde sin makt för att trycka till Hagar, precis som Hagar föll för frestelsen att trycka till Saraj i prövningens stund. Och många av oss gör det varje dag. Vi faller för frestelsen när vi utsätts för prövning. Ofta använder vi vår makt för att trycka till andra och själva växa oss större, blåsa upp oss på andras bekostnad.

När vi inte har tillgång till makten, när vi är som mest maktlösa och ändå mitt i våra livs största prövning, då har vi inget annat än vår mänsklighet. Vi är svaga och bräckliga i vår mänsklighet, inte mycket att ha. Men just där och just då, är Jesus som allra, allra närmast oss. För, som det står i Hebreerbrevet, har vi ju inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, nämligen Jesus själv. Han var i sitt livs prövning där i öknen. Det hade varit så lätt för honom att använda sin makt till att förvandla de där stenarna till bröd. Det hade varit så lätt för honom att beordra fram ett gäng änglar som skulle fånga honom när han hoppade från tempelmuren, för änglarna gör som Jesus säger. Det hade varit så lätt för honom att flytta fokus från Gud och Guds rike till sig själv för att få tillgång till makten och härligheten. Men det gjorde han inte. Han valde att behålla sin mänsklighet och blev därigenom mer och mer gudomlig. Han valde att sätta sin allmakt åt sidan och bara låta kärleken finnas kvar.

Amen

Jesus skapar tro, 2024-01-21 (Anders Johnson)

Matt 8:5–13

Vilka här har gjort lumpen?
Jag gjorde värnplikten ett år nere på A3 i Kristianstad. Faktiskt ett litet äventyr åtminstone i början. Jag minns när jag fick inkallelseordern och det stod Kristianstad och jag började leta på den stora Sverigekartan som hängde på väggen hemma i hallen. Eller när jag ringde till regementet dagen innan jag skulle börja och inte kunde förstå hur man kunde prata så mycket skånska som den personen gjorde. Men det var en annan tid utan internet och mobiltelefoner och bara två kanaler på Tv:n.

Ett år i det militära, är det då pojkar blir män? Nja… snarare att det var ett år då unga män får bli pojkar på nytt. Men för att vara lite allvarlig, vad lär man sig i lumpen förutom att kriga?

Det första är så klart att du kommer hemifrån och tvingas leva och fungera väldigt nära människor du inte valt och som inte valt dig. En erfarenhet som jag är helt säker på att många skulle ha nytta av.

Det andra var så klart att lyda order. När man precis tagit studenten vill man gärna veta varför och är van att ifrågasätta. Plötslig är det helt fel och vi är nog många grönklädda ynglingar som fått en ordentlig avhyvling någon av de första dagarna efter inryckning. Hela systemet bygger på att man lyder order och inte tänker själv.

Det tredje var för mig att ge order. Jag låg inne ett helt år vilket innebär att jag var befäl, men allra lägsta sorten. Jag hade 5 grabbar i min grupp och jag minns fortfarande hur jobbigt det kändes första gången jag delade ut order. Du gör det, du gör det, du gör det så går jag runt och ser så att allt flyter. Läskigt men väldigt nyttigt. Och sen, så klart, när jobbet var gjort var det jag som fick sitta med pappersarbetet och rapportera in när de andra kunde ha ledigt.

I berättelsen träffar vi en man som är van att ge order. Skall något hända är det han som ser till att det blir gjort. Att hans underordnade inte skulle lyda honom finns inte. Han är van att få saker och ting uträttade och han gör det genom andra.
Det finns många sådana, oftast män, omkring oss. Män med makt och som gillar att utöva den. Jag tror också att människosynen generellt var rätt mycket hårdare på Jesu tid än den är idag. En man i officerens ställning tyckte nog normalt att ett människoliv hit eller dit inte var så viktigt. Och vi vet alla att makt korrumperar.
Men med den här officeren var det något annorlunda. Hans tjänare, som han tydligen tyckte väldigt bra om, var sjuk. Vi kan förmoda att man provat dåtidens mediciner och inget har hjälpt. Officeren hade hört talas om Jesus. Denne märklige man som drar runt på vägarna med sitt följe och predikar sin lära, vem Gud är och hur man skall leva. Han har också hört att han gör under och kan bota sjuka, så nu är Jesus hans sista hopp. För en fattig och blind person som sitter vid vägkanten är det tämligen lätt att be Jesus om hjälp, så länge någon kan se till så att man kommer fram till Jesus, men för officeren var allt annorlunda. Han, den romerske härföraren med makt ifrån ett stort statligt våldskapital, skulle sänka sig ner till juden och be honom om hjälp. Tänk på att Jesus av många ansågs som upprorsmakare och på så sätt lite fiende till den romerska armén. Men officeren vill verkligen hjälpa sin tjänare och han ser Jesus som den enda möjliga räddningen. Visst kan vi känna igen oss här. När livet flyter på och allt går bra så är det lätt att lite glömma bort Jesus. Men när något händer, när vi knäpper våra händer, då är det skönt att veta att han finns vid vår sida.
Jesus fanns verkligen inte vid officerens sida, utan han fick ta sig hela vägen ner till honom från sin upphöjda position, och väl framme hos Jesus säger han, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han alltså bokstavligt kysser Jesu fötter. Hur denne man i krigets tjänst fått insikten att Jesus var den han var, det framgår inte av berättelsen men helt klart är att hans tro var väldigt nära i ett vetande. Jesus belönade ju honom genom att utföra ytterligare ett under, utan att ens besöka den sjuke.

Jag vill gärna likna tron vid vatten. Vatten i en bägare som jag alltid bär med mig, kanske under armen. När solen skiner och min vardag rullar på, då är det lätt att förstå att vattnet sakta dunstar. Ibland är livet kanske som en fest och då, mitt i dansen, kan det vara svårt att inte skvalpa ut lite på golvet. Ibland springer livet fort framåt och då är det också lätt gjort att man tappar något av vätskan på vägen. Kanske någon gång får jag också dela med mig av mitt vatten till en människa jag möter på min vandring här på jorden. Och så klart, rätt ofta behöver jag också sätta mig ner och ta några rejäla klunkar från min egen bägare.  

Så våra kärl måste fyllas på. Och det är klart, det är Jesus som skapar tron. Johannes 4:14, ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Så det är bara att komma till kyrkan och fylla på? Så klart, här är det lätt. Vi får vara med om en gudstjänst och umgås med vänner, som också vill få sina bägare påfyllda. Men vi är alla olika och vårt sätt att närma oss Jesus skiljer sig åt. Nu kommer några frågor. Fundera på hur väl de stämmer på dig, just nu.

– Är du en person som trivs bäst när du kan slappna av och bara njuta av Guds verk och vara nära Jesus?
– Känner du att du behöver läsa, fundera och verkligen förstå vem Gud är?
– Är bön och inre medvetandet om Guds närvaro viktigast för dig?
– Att tillämpa Guds ord, då går du går igång på alla cylindrar?
– Har du känt att du får ett härligt pirr i magen när du får berätta om Jesus för andra?
– Är ditt andliga språk rutiner och goda vanor?
– Mår du bäst när du i Guds namn rent fysiskt får vara med och hjälpa människor?
– Är det viktigt för dig att tillsammans med andra få sjunga lovsång och riktigt festa med vår Herre?
– Fylls din bägare på mest när du bara kan vila i Guds närvaro?

Hur känns det? Misstänker att du känner precis som jag inför de här frågorna. En del stämmer in bra och en del känns inte riktigt som något som passar mig.

Jesus skapar tro, det är sant men vi måste också, likt officeren, aktivt söka upp honom. Nu talar jag ju till er som verkligen aktivt sökt Jesus genom att komma hit till kyrkan idag, men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre. Hur var det nu?

  • Slappna av och njuta Guds verk
  • Läsa Bibeln och fundera
  • Bön
  • Tillämpa Guds ord
  • Berätta om Jesus
  • Goda vanor
  • Hjälpa andra
  • Fest och lovsång
  • Vila

Vet du vad, jag tror att du känner vilket som är din grej. Då kommer två uppmaningar från mig:

  1. Se till så att du gör mer av det, där du känner att du är nära Jesus. Aktivt sök de tillfällena. Prata med personer som kan hjälpa dig. Be om hjälp att komma vidare.
  2. Pröva också det som på listan känns helt fel. Det är kanske när vi gör det svåra och konstiga som vi växer allra mest som människor.

Låt oss be.
Vår tro är en del av vår livshållning. Lika viktigt som att äta, sova, älska, andas.
Hjälp oss att utveckla våra vägar att umgås med dig Herre och hjälp oss också att växa som människor. Visa oss hur vi med din hjälp kan skapa tro hos de människor som vi träffar i vår vardag utanför kyrkan. Låt oss hålla fram bägaren så att du kan fylla på den Herre.
Amen

Bana väg för Herren, 2023-12-17 (Johan Lindholm)

Matt 11:2–11

Blodet rinner från både ögonbryn och smalben, det gör rejält ont! Idag också, precis som förra veckan och veckan innan den! Rasterna är värst, då finns inga vuxna som ser! De är många, fega, du är ensam. Ensam kristen på hela skolan! Pappa säger att det är viktigt att gå i skolan, att våga stå upp för sin tro! Du bygger muskler och blir stor och stark men en dag går det inte längre – ni tvingas fly! Fly till ett land långt borta – Sverige! Du lär dig ett nytt språk, går på högskola, jobbar på Systembolaget, får jobb på Skatteverket och så småningom jobb hos mig på Tillståndsenheten i Stockholm som utredare/inspektör. Det är guld värt att ha en kollega som dig som är klok, målmedveten och som pratar flytande arabiska! Nu har du en specialtjänst hos en annan arbetsgivare där du med din spetskompetens försöker förhindra att oseriösa människor/företag får uppdrag inom byggsektorn i Sverige. Du är gift med en kvinna från samma land, utbildad jurist, två barn, bor i radhus och med bil. Vilken oerhörd tillgång ni är för Sverige! Tänk vilken tur att ni flydde hit för ca 20 år sedan och inte idag för jag är inte helt säker på vilket mottagande ni skulle få!

Johannes, Jesus kusin, han som banat väg för Jesus, han sitter nu fängslad. Det framgår inte av Matteus text under vilka förhållanden han satt fängslad. Att sitta inlåst, ofta i mörker och kyla leder ofta till att personer helt tappar orienteringen. Uppfattning om tid och rum upphör, förvirring uppstår. Några lärjungar uppmanas av Jesus att besöka Johannes och berätta om allt fantastiskt som sker. Johannes arbete och uppoffrande förkunnelse är inte förgäves även om det känns så i fängelsehålan.

Amnesty International uppger att det just nu sitter ca 10 miljoner människor i fängelse i världen. Ungefär 3,2 miljoner av dessa sitter fängslade utan rättegång.

Olle Jonason, socialarbetare från Sköndal, tidigare kollega till mig och numera häktespastor uppgav härom veckan i DN debatt att det sitter ca 200 barn under 18 år häktade i Sverige. Att sitta häktad innebär oftast att vara inlåst 23 tim/dygn utan möjlighet att ta del av internet, TV och tidningar. Våra svenska häkten är inte anpassade för detta. Enligt Olle finns det trots brister hopp om förändring och han föreslår ett antal förändringar i kriminalvården för dessa barn.

”Så kan scouting knäcka gängen” är rubriken på en artikel i Sändaren tidigare i höstas. Ansvarstagande, kamratskap, andlighet, gemenskap, respekt för naturen – allt det där som gör människor mänskliga bidrar scoutrörelsen med vecka efter vecka.

Jag och Anna bär scoutskjorta och inte diakon/eller prästskjorta. Enligt en uppsats så bestämde scoutrörelsen redan 1914 att den blå färgen skulle ta över och det kanske kan kopplas till arbetarnas blåställ, praktiskt och slitstarkt, som var förebilden. Bakgrunden var att ett av rörelsens mål var att utjämna klasskillnader.

Jag valde min gamla, slitna, bleka, scoutskjorta, den med små brännhål i och med någon knapp som saknas, den jag använt i ur och skur på scoutmöten, hajker och läger. Den som säger något om mig som en del i en av världens största fredsrörelser.

”En scout söker sin tro och respekterar andras”, 1:a paragrafen i Scoutlagen – kanske ett motto som om den fick fäste hos jordens alla beslutsfattare skulle förändra världen.

I veckans Sändaren finns en artikel om vad det innebär att vara lycklig. Om man inte är det, kan man då göra något för att bli det? Ja är svaret och de bästa tipsen är:
Påminn dig själv om vad du är tacksam över, var snäll mot dem du möter och engagera dig i andra människor, tillbringa tid i naturen.

Dagens insamling går till Diakonias arbete. En kraft, en rörelse, ett hopp! Sedan 1966 arbetar Diakonia för en rättvis, jämlik och hållbar framtid. Tillsammans med människor runt om i världen skapar vi smarta och hållbara lösningar på världens stora problem.

Jag, liksom många med mig tror jag, bär på en oro, ibland närmast uppgivenhet, över allt elände i världen som fullkomligt sköljs över oss genom media! Hur ska hopplösheten brytas över denna planets tillstånd?

Gå och besök/berätta för Johannes om alla under som sker. Du har inte kämpat/förkunnat förgäves! Jesu ord gäller på samma sätt oss idag. Låt oss fängslas av Hans nåd och kärlek som möter oss! Han vill inget hellre än att möta oss där vi är. Han föddes av en kvinna på flykt, han tvättade sina lärjungars fötter. Jesus Kristus – Hoppets och Ljusets Herre!

Franciskus av Assisi: Även om jorden går under i morgon planterar jag mitt träd!

Du och jag har möjlighet att gå i Jesu fotspår, att tjäna varandra och i det vår skapelse. Och du – blir du trött så lyssna!

”Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.” (Nalle Puh)

Amen

Kristi återkomst, 2023-11-26 (Kim Bergman)

Matt 13:47–50

Jag har funderat över varför Jesus aldrig direkt säger att himmelriket är som att umgås med honom resten av evigheten.

Kanske är det för att det är så svårt för oss att förstå en tillvaro av enbart frid. Skall man beskriva himmelen så hamnar man ofta i bilder på gröna ängar, ljusa platser och vita kläder. Allt detta är ganska surrealistiskt, självklart just för att det är så få som har varit i himmelen och kunnat återkomma och berätta.

Medan helvetet är enklare att beskriva, då vi har det bokstavligt talat utanför vår egen dörr.

Vår uppgift som kyrka, det är att uttrycka oss tydligt om gemenskapen med vår Herre, i dopet, nattvarden, bönen och i gudstjänsten. Kanske inte i första hand om att ange en specifik tid på Kristi ankomst.

Jag tänker att för Gud är tid inte samma sak som för oss, och att vi när vi ber på något sätt förväntar oss omedelbar respons. Jag har inte hittat någonstans i Bibeln att Jesus säger att man skall be minst sex år innan svaret kommer, för all del inte heller att man skall få omedelbart svar. Däremot så säger han att vi skall be, och om vi ber i ande och sanning så skall vi få svar.

Jag tänker att då vi ber om ett under, så tänker vi väldigt ofta linjärt, att undret skall ske direkt efter det att vi bett om det. Men tänk om det är så att bön inte alltid är en persons sak. Tänk om det är att det finns fler som ber för samma sak, fast i olika tider, och svaret kommer när det är dags och i rätt tid.

Att vi ber är snarare ett sätt att visa för Gud att mitt hjärta är öppet för din vilja Gud, och inte nödvändigtvis att jag förväntar mig att Gud skall utföra min vilja då jag önskar det.

Om vi alltid fick det vi ber om, vad skulle det göra med vår relation till Gud? Skulle inte Gud då bli som en andlig bankomat, där vi då bara kan gå och plocka ut vårt andliga kapital då vi själva behövde det?

När Jesus talar om himmelriket så säger han att det finns inom oss. Kanske kan domsöndagen få bli den dag då du i ditt inre gör plats för en ny himmel och en ny jord. Kanske det kan handla om att himmelriket skall få lysa igenom oss, så att andra kan se.

Domen är både stor och samtidigt personlig. Det är du som i första hand bedömer dina egna handlingar.

Vi talar mycket om Jesu återkomst, samtidigt som Jesus söker oss dag för dag, i den hemlöses önskan om mat och värme, i den sjukes hopp om tröst och mod, i din medmänniskas blick.

Slutligen, det finns vissa saker som vi inte kan ta för givet. Vi kan inte ta för givet att det vi ber om kommer att ske på en gång och i vår tid. Vi kan inte ta för givet att min vilja skall ske på jorden och i himmelen, samtidigt som det finns andra saker som vi däremot både kan och skall se som självklart.

Guds kärlek är en sak, och Guds nåd är en annan. Och att Kristus skall komma åter en tredje.

PoS 796
Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

You need to add a widget, row, or prebuilt layout before you’ll see anything here. 🙂