Författare: CK

I Jesu namn, 2023-01-01 (Kim Bergman)

Över årets första söndag har kyrkan satt ”I Jesu namn”, som överskrift. Det är ingen slump, utan en genomtänkt linje. Under adventstiden har vi fått fördjupa oss i vem Jesus är. Nu får vi börja läsa om vad Jesus är och vad det betyder för oss.

Så i Jesus namn går vi in i det nya, i det kanske okända. För när allting förändras, är Jesus densamme; ”igår, idag och i all evighet.”. I hans namn tar vi tillsammans idag emot det nya året och får lägga våra liv i hans hand.

Har ni tänkt på hur viktigt det är med namn? Rent praktiskt så underlättar det när man vill få kontakt med någon. Vi har alltid behov av att sätta ord och namn på saker och händelser och namn hjälper till att understryka.

Namnet har med identitet att göra. När någon skall presentera sig börjar hon med att säga sitt namn. Det är underligt om en människa saknar namn. Ett namn kan även förpliktiga. Heter man Bernadotte så förväntas man vara på ett visst sätt, och omgivningen har troligen redan gjort sig en bild av vem du är. Den papperslösa flyktingen har endast sitt namn som identitet.

När jag kom till Sverige som adopterad 2-åring så hette jag Kim suk hyun. Kim var efternamnet och suk hyun betyder ”duktig pojke”. Vet inte om det har slagit in, men jag har i alla fall papper på att jag är duktig… Men när jag kommer till Sverige så får jag en ny familj, och därmed ett nytt efternamn, Bergman.

Vad betyder då namnet Jesus? Jesus är den grekiska varianten av det hebreiska Yeshua och betyder ungefär ”Yehovah är vår räddning”. Guds egennamn Yehovah går igen i Jesu namn. Jesus Kristus eller Yeshua Masíaḥ på hebreiska, betyder alltså ungefär ”Yehovah räddar som den Smorde”.

Jesus Kristus, Guds Son, är uppfyllelsen av lagen och profeterna och han är den som Mose och profeterna talade om (Luk 24:44, Joh 1:45, Joh 5:46, Apg 28:23). Han är alltså den som Gud sänt till jorden för att uppfylla alla sina löften. Han är Frälsaren eller Räddaren och den säd som skulle krossa ormens huvud och befria mänskligheten från slaveriet under synd och död (1 Mos 3:15, Rom 6:6,22).

Så vad är det vi menar då vi gör något i Jesu namn? Så vad betyder Jesu namn för oss? Jag har tre punkter som vi svänger oss med i kyrkan:

1. Vi är räddade i Jesu namn

”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli räddad”, så skriver Paulus. ”Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.” Jesus dog för dig för att du ska få leva. Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet. Det finns befrielse i Jesu namn.

2. Vi ber i Jesu namn

Jesus själv lovade: ”Vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.”

Bönens möjligheter står öppna även detta nya år. Vi kommer att möta okända ting. ”Allt kan hända alla”, som det står i Predikarens bok. Då är det en trygghet att veta, att vår väg är känd av Gud. När vi ber överlämnar vi oss själva, allt vad vi är och har i Guds barmhärtiga händer. Tänk om 2023 kunde bli ett fördjupat förbönens år i församlingen. En tid där vi själva får fundera över vilka heliga vanor har jag. Är bön i Jesu namn en av dessa? Jag är övertygad om att Gud låter sin nåd vila över oss och att han välsignar oss. Till Gud får vi komma med allt och han ger oss vad vi behöver dag för dag.

3. Vi får leva i Jesu namn

Gud vill att vi ska leva i Jesu kraft. Det ger våra liv mening. Han har gett oss uppgifterna. Vår tid står i Guds händer. Vi är kallade till gemenskap, till tjänst för vår kära och nära, för alla vi möter, i församlingen och samhället. Vi får leva i Jesu namn.

Nu är det nya året här och du får ett tillfälle att stanna upp och tänka till. Kanske är du kallad till att förnya engagemang. Vad händer om du sätter Jesu namn före det du gör i livet? Jag går till jobbet i Jesu namn. Jag behöver vila i Jesu namn. Jag besöker dig i Jesu namn. Vad händer med vår tillvaro om vi lever våra liv i Jesu namn?

Jesus är densamme, igår och idag och i all evighet. I hans namn kan vi leva, dag för dag. Varje dag är en gåva från Gud. Ett Gott Nytt År önskar jag er alla, i Jesu namn.

Amen

Jesu födelse, 2022-12-25 (Kim Bergman)

Matt 1:18–25

Krubban och tronen, en av dem har all makt i hela världen och den andre ingenting. Så ser det ut. Den ene är på höjden av sin karriär, den förste kejsaren av Rom, ca 40 år gammal. Den andre är nyfödd och ligger i en krubba i Betlehem, en stad som Augustus knappast ens visste namnet på, i utkanten av det väldiga romarriket. Vem som bestämde i världen är det ingen tvekan om. Det är de rika och mäktiga. Med en enkel order kör han bort folk från deras hemstäder eller tvingar dem att söka upp sina fäders hemort. I Rom kan kejsar Augustus vandra bland pelarraderna i sitt palats. I Betlehem får Josef och Maria hålla till godo med ett stall. Där föds han, det utlovade barnet, Guds Son.

Men barnet, mannen som föddes i stallet och lades i en krubba, lever än. Om det inte var sant skulle vi inte sitta här idag, mer än 2 000 år senare, för att återigen fira hans födelse, sjunga de gamla älskade julsångerna och be honom om frid och fred för oss själva och hela världen.

Den tid han föddes i kallades Pax Romana, den romerska freden, men det var bara en yttre fred, ett framtvingat lugn, frånvaron av krig, men säkrad med vapenmakt.

Den fred och frid som änglarna sjunger om för herdar på Betlehems ängar är något helt annat. Glädjen som de förebådar handlar om en annan värld, en värld, med andra värden, än något som finns på jorden.

Man skulle ju kunnat tänka sig att Gud kunde valt ett helt annat sätt att komma till världen för att skapa fred, frid och försoning. Varför kommer han inte med sina legioner av änglar och stoppar allt ont och allt lidande i världen? Varför drar han inte in i Rom eller Bagdad, Damaskus, Berlin, och alla andra städer där tyranner har styrt och ställt, plågat, förföljt och dödat människor? Varför förstör han inte alla vapen och gör slut på alla krig och utrotar alla sjukdomar?

Istället berättar evangelierna att han anländer till världen som människa, och föds av en ung flicka, utom äktenskapet med en jordisk adoptivfar, i mörkret och kylan i Betlehems stall, oskyddad, värnlös, utlämnad åt människorna.

Barnet i krubban har en annan makt, och den kommer också att märkas och synas för alla. Det är så Gud gör; han kommer inte uppifrån, inte med makt och styrkedemonstrationer, utan underifrån, tyst och stilla, i ett litet folk på Medelhavets östra kustremsa. Hade han kommit som Augustus, med arméer för att tvinga fram fred, kärlek och försoning, hur hade det då gått? Alla hade varit tvungna att lyda, men utan frihet, och utan egen vilja, utan kärlek.

För kärlek, fred och försoning kan inte existera utan frihet och egen vilja. De kan inte tvingas fram. Därför föds Jesus Kristus, världens Frälsare och Herre, i enkelhet, som en av oss, överlämnad på nåd och onåd åt människors omsorg och gensvar på Guds kärleksgåva eller till likgiltighet inför honom, till och med motstånd och hat.

Det är kärlekens pris. Det är villkoret för att komma till en värld som vår. Vägen till fred och försoning mellan människor, vägen till varsamhet med livet och skapelsen, respekt för varandra och den jord vi lever på och av, den måste gå inifrån och ut. Inifrån oss själva, med egen vilja och övertygelse till yttre handling.

Gud vill väcka tro, tillit och förtroende för honom och hans tankar och vilja med oss, och med världen.

Ära vare Gud i höjden och fred på jorden, åt dem, åt alla dessa barn, som Gud har utvalt till att bygga hans fred och frid på jorden. Här och nu, i vår tid.

Amen

Kristi återkomst, 2022-11-20 (Anders Johnson)

Det är sabbat och Jesus är i Jerusalem. På förmiddagen beger han sig till Betesda. Det är en badanläggning som är lite speciell. Lite då och då tar Guds ängel ett litet dopp i poolen och den förste som hoppar i vattnet direkt efter blir då frisk från sina sjukdomar. Så ni kan tänka er att där är det fullt med folk som har problem, sjuka, lama, blinda… En massa människor som bara väntar på att vattnet skall krusa sig efter den osynlige ängeln och sedan hoppa i, före alla andra. Så ser Jesus en man som legat sjuk i 38 år. Han är så dålig att han inte har en chans att komma ner till det helande vattnet. Jesus ser mannen, frågar honom om han vill bli frisk, och det är klart han vill. ”Ta din säng och gå”, säger Jesus, och mannen reser sig upp och går. Judarna såg detta och blev arga på mannen eftersom han bar en säng. Absolut förbjudet på en sabbat, och det var ju Jesus fel som botat honom. Lite senare samma dag träffar Jesus på mannen i synagogan där han berättar att han är Guds son och att mannen inte skall synda mer.
Så, nu är vissa riktigt upprörda på Jesus. Först har han brutit mot lagen och jobbat, genom att hela mannen. Sedan har han lurat den stackars oskyldige mannen att också begå ett allvarligt brott genom att bära sin säng och till slut så påstår han att han är Guds son. Nu får det vara nog.

Och det är nu vi kommer till dagens evangelietext som är hämtad från
Joh 5:22-30.

Här tar Jesus verkligen i från tårna.
1. Fadern dömer inte utan det har han helt överlåtit till honom.
2. Den som lyssnar till det han har att säga och tror på den Gud som sänt honom, han kommer inte att falla på domens dag utan få ett evigt liv.
3. Det är Fadern som har bestämt reglerna för hur Jesus skall döma, inte han själv.

Man förstår att det här låter alldeles fruktansvärt i fariséernas öron. De som bygger hela sin tillvaro på att lagar och regler skall hållas. Den enda vägen är smal och besvärlig. Endast ett fåtal hade möjlighet att följa alla dessa regler. Och så säger Jesus att reglerna inte är så viktiga. Att du tror på Gud i ditt hjärta och tar till dig vad Jesus försöker lära ut, det är viktigt. Han säger till och med att om du hör hans ord, då har du evigt liv. Och, det är inte han som har hittat på allt det här utan det kommer från Fadern.

När barnen var små var vi alltid minst en vecka nere i Småland och besökte Birgittas föräldrar samt även faster och hennes gamla farmor, så länge hon levde. Gården som vi höll till på låg i byn Esperyd, ca en mil utanför Nässjö. Och ni vet hur det är. Efter ett tag börjar det bli lite långtråkigt att vara ledig. Det var alltid kul att prata med faster Alice, så vi var där en hel del och så småningom började jag titta i hennes bokhyllor och fastnade för några pocketböcker, som jag förstod var en serie. Jag tror att hon hade tre böcker och jag började läsa den första. Den handlade om mystiska försvinnanden. Alla hade försvunnit precis samtidigt och bara lämnat tomma kläder efter sig. Man försökte hitta olika naturliga förklaringar till vad som hänt, samtidigt som fler märkliga händelser inträffade. En liten grupp halvhjärtade kristna började förstå. De riktigt kristna hade hämtats hem och de hade lämnats kvar. Ja, någonstans där tog tredje boken slut och jag minns att jag försökte hitta fler böcker i serien när jag kom hem, men misslyckades. Kanske var det lika bra det.

Som människor är vi alltid nyfikna. Tittar framåt. Vad händer sen? Vi lär oss och vi växer som människor, under hela livet. Såklart så försöker vi också ta reda på vad som händer sen. Vi vill skapa oss en bild över hur det kan bli. Uppenbarelseboken läser vi och försöker tolka. En del skriver avhandlingar, andra skriver romaner. Vi diktar, sjunger och spelar.  Vi tror en massa, och vi hoppas.

Jesus däremot är väldigt tydlig. Jag kommer tillbaka och då skall ni vara redo. Men någonstans där försvinner tydligheten. När kommer han tillbaka? Det vet vi ju inte och det innebär ju bara att vi alltid måste vara redo. Vad innebär att vara redo?
Att göra allt rätt, vara snäll mot alla, ge till dem som behöver men sakna Jesus i sitt hjärta. Kan man vara redo i alla fall?
Eller att innerligt be till Jesus och känna honom fullt och starkt men helt missuppfattat vad kärlek är för något. Kan man vara redo i alla fall?

Jesus sa ju: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.”
Vad innebär det för mig, här och nu?
Vad innebär det för dig, här och nu?

Visst är det skönt att få prata ut ibland, till någon som lyssnar? Speciellt när något tynger. Det kan vara vänner, fru/man, föräldrar. Det kan vara Kim som får lyssna på våra berättelser. Ta emot, kanske bara nicka medkännande, kanske komma med ett råd eller bara ge en tröstande kram. Det är så vi är funtade. Vi behöver prata med någon för att på ett bra sätt komma vidare i livet. Jag är säker på att du många gånger både varit den som behövt prata ut eller varit den som lyssnat och hjälpt din vän framåt.

Jag vet inte när, var och hur men en dag kommer vi alla att få möta Jesus igen. Med ett helt liv bakom oss så kommer vi att ha mycket att berätta, och han kommer att lyssna, humma, kommentera. Säkert trösta och krama när vi kommer till det svåra och helt säker skratta gott tillsamman när vi pratar ljusa minnen. Han kommer säkert att berömma där det gått bra och kanske på ett snyggt sätt ge oss insikter om hur vi borde handlat då det gått lite snett. Att prata med andra är för oss människor det mest effektiva sättet att bearbeta det som varit för att sen gå vidare. Vad som händer sen efter det samtalet med Jesus vet jag inte och personligen lägger jag det i hans händer, utan att grubbla allt för mycket. Men en sak är jag helt säker på. Att det vi gör här och nu har betydelse. Vi har fått livet som en värdefull gåva att hand om och att förvalta efter bästa förmåga.

Amen

Lovsång, 2022-10-09 (Karin Wiborn)

Matt 15:29-31

Berättelsen återkommer: Jesus går upp på ett berg och sätter sig ned.

Det är något med berget. Du kommer närmare himlen när du kommer upp en bit och ges möjlighet till en översyn. Du får andra perspektiv, detaljerna blir annorlunda. Detaljerna som så lätt styr våra liv. Ibland kallar vi det giraffperspektiv. Eller helikopterperspektiv. På berget är sikten fri och du får överblick.

När Jesus går upp på berget i dagens text sker också en slags sammanfattning över en stor del av Jesu gärning. Mer bestämt hans undergärning. ”Han botade dem”, sammanfattar Matteus, och där på berget finns de. De lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Och folket jublar, prisar Gud över de underverk Gud gör.

Jag tycker alltid det är aningen svårt med underberättelser. För vi vet ju att dessa under ofta inte sker bland oss idag. Samtidigt sa Jesus att större under än jag har gjort, ska ni göra.

Jag återvänder ofta till rabbin Harold Kuchner och hans bok ”När livet gör oss illa”. Genom sitt liv, eller snarare sin sons korta liv, gör han en smärtsam resa som leder till att han definierar ”under” och ”extraordinära under”. Hans son föds med progeria som gör att kroppen åldras i förtid, och medför en tidig död i tonåren som en åldrad människa. Varför? frågar Kuchner. Varför kunde inte Gud göra ett under? Varför skulle min son drabbas? Han tvivlar, men en dag inser han att livet fortgår och bara det, att han känner livslust, ser han som ett under. Det finns också de som mirakulöst blir räddade från död eller befriade från sjukdom. Det kallar han för extraordinära under. De händer, men de är undantag. Ovanliga.

Det stora undret är att vi i vår skröplighet och sorg, ja till och med meningslöshet, vaknar, går upp och mitt i hopplöshet kan känna hopp. Idag finns många skäl till hopplöshet. Klimatet, krig, energipriser, instabil politik.

Det kan hända, där på berget, att livets skönhet, att vara till, kanske en hand att hålla i, en uppgift att gå till, ett mysterium att lösa. Något som ger oss lust ännu en dag. Lust och glädje. Lust, glädje och tacksamhet. Och lovsången växer mitt i allt över att finnas till.

För där är ett hopp. Om livet, om framtiden. För Gud har inte övergett oss. Och till ett tecken på hans närvaro har han lämnat ett bröd och lite vin. Kristi kropp och Kristi blod. Liv i ditt liv. Liv för världens skull, för fredens, för skapelsens, för enhetens och samhörighetens skull. Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Amen

Friheten i Kristus, 2022-09-04 (Anders Johnson)

Luk 13:10-17

Visst har vi alla varit med om att vi gjort oss illa någonstans. Kanske i ryggen, eller i en fot eller någon annanstans. Det fortsätter att göra ont trots att svullnaden försvunnit. Kanske hugger det till om jag vrider lite för långt åt det hållet som jag skadat mig. Sådant brukar hålla i länge och man måste riktigt lära kroppen att det inte gör ont längre. Det är ofta övningar på övningar och till slut är smärtan borta.

Ibland undrar jag hur hjärnan kan hålla reda på alla signaler som kommer från kroppen. Forskarna tror idag att vi har en liten modell av vår kropp där uppe. Där landar signalerna och då vet knoppen varifrån det kommer. Självfallet skall det alltid komma olika signaler från delarna. Annars är ju något fel. Hos de som amputerat något berättas det ofta att kroppsdelen kan göra ont eller ila, trots att den bevisligen inte finns längre.

I vårt centrala nervsystem, uppe i huvudet finns något som kallas för det Limbiska systemet. Det styr våra känslor, ser till att man blir alldeles knäpp när man är förälskad, men även när man är stressad så är det limbiska systemet som påverkas. Så klart påverkas även minnet av det limbiska systemet. Vi kan lugnt säga att denna del av hjärnan styr hur du mår. Signalen som kommer från foten eller ryggen, när vi gjort oss illa passerar också limbiska systemet och bearbetas där, innan det når vårt medvetande.

Idag har vi hört om en kvinna som har stora problem med sin rygg. Hon har inte kunnat räta på sig på 18 år. Hennes limbiska system vet att det är problem med ryggen. Att gå rakt är inte att tänka på. Om hon så försöker så skickar det limbiska systemet ut rejäla smärtsignaler. Det är inte nyttigt att ens testa.
Så, möter hon Jesus. Limbiska systemet, som också kallas för känslohjärnan, får helt fnatt. Glömmer allt och har bara fokus på vår Herre. Så när Jesus talar till henne och säger åt henne att sträcka på sig så gör hon det och limbiska systemet har totalt glömt bort att det inte går.

Kanske var det så här det gick till, eller kanske inte. Här har jag i alla fall döpt om en sjukdomsande till Limbiska systemet och låtit Jesus med sin stora kärlek bota henne.

Men det viktiga i dagens text är ju inte hur han botar kvinnan utan det faktum att han jobbar, genom att bota kvinnan, på sabbaten. Han bryter mot lagen. För oss verkar det ju rätt orimligt, men hur var det på Jesu tid?

Vi börjar med tredje budet, ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Ok, det kan vi förstå även om det kanske är det budet som åtminstone jag är sämst på att följa.

Vad gällde på sabbaten? I 2 Mosebok 20:9-11 står det: ”Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra någon syssla. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

Sen har vi Toran som säger att:
Inget arbete får utföras. Matlagningen måste man gjort innan. Det är inte tillåtet att resa. Att bära saker utomhus är strängt förbjudet. Tända och släcka eld eller lampor är inte att tänka på.

Det här var ju inte nog. Ca 100 år före Jesus så hade några särskilt religiösa män tyckt att det var gamla regler som borde skärpas. Därför skapade de fler regler, som de följde bara för att de tyckte att det kändes rätt. Det var tidiga fariséer. Allt eftersom åren gick så växte sig fariséerna starkare som grupp och vid Jesu tid så hade deras regler också börjat genomsyra hela samhället.

Det var t.ex. en sådan muntlig regel som Jesu lärjungar bröt mot när de tog ax och åt i Matteus 12. Här tyckte Jesus definitivt att det var bättre att bryta mot den muntliga traditionen än att lärjungarna skulle gå hungriga.

I den texten vi nyss hört är vi i synagogan och det är sabbat och Jesus håller på att undervisa. Så kommer den böjda kvinnan in. Jesus ser hur hon lider och utför arbetet att bota henne. Synagogföreståndaren blir upprörd. ”Jesus du har sex andra dagar på dig i veckan att arbeta med att bota sjuka. Idag då det är sabbat skall det inte göras. Dagen skall ägnas åt Gud och vila.” Klart Jesus blir rosenrasande. Hur kan man bara tänka sig att låta henne lida ytterligare när han kan göra henne frisk. Klart att det är OK att bryta mot lagen för att hjälpa en medmänniska som står i svår nöd. Det är inte precis så som Jesus säger men definitivt det han menar.

Det är alltså OK att bryta mot lagen om man känner att det är rätt?

Förra gången jag stod här och pratade handlade det om en kvinna som begått äktenskapsbrott, eller på vanlig svenska, haft sex med en man hon inte varit gift med. Inte en så stor sak tycker vi, men på den tiden innebar sex ofta att ett barn blev till. Ett barn som skulle tas hand om av familjen, utbildas i skolan, se till att det så småningom blev en bra samhällsmedborgare. Ett stort ansvar för fler än bara kvinnan. Så klart att det var viktigt för byn att alla barn som kom till var älskade och förhoppningsvis hade både pappa, mamma och ett stort gäng släktingar och vänner som kunde hjälpa till att ta hand om barnet. Regeln om sex endast inom äktenskapet var alltså en bra regel på Jesu tid men inte så viktig idag.

Centrumkyrkan Farsta är ju en del av frikyrkan och den frikyrkliga rörelsen som bildades i mitten av 1800-talet. Människor kände ett behov av att få utrycka sin tro på ett nytt sätt, inte styrt av övermakten och gamla regler. Vi hittade en ny frihet i Kristus och vi kunde uttrycka vår gudslängtan på helt nya sätt. Helt utan regler, självfallet inte. I ett fattigsverige som bokstavligen söp ihjäl sig blev alkohol, kortspel, dans och liknade sysselsättningar helt oacceptabelt. Regler som kom till för att hjälpa människorna, inte kanske så mycket för att komma närmare Jesus men för att bättre klara livet i övrigt.

Idag lever vi i ett samhälle med VÄLDIGT många lagar och regler att följa. De flesta skulle vara helt obegripliga för en människa för 2 000 år sedan men vi förstår dem och följer dem efter bästa förmåga för att vi vet att de är ett av de fundament som vårt samhälle bygger på. Ibland undrar jag om det också borde skapas nya regler som vi i Sveriges kristna gemenskap borde följa. Regler som gör att vi lättare klarar av våra liv och som skapar en längtan utanför vår gemenskap, att få vara med. Kanske en diskussion på kyrkkaffet senare.

Frihet i Kristus innebär inte att du och jag kan göra som vi vill i alla lägen. Det finns regler som vi behöver följa men Jesus uppmuntrar oss att tänka själva. När det gäller 3:e budordet, ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.”, behöver vi kanske inte vara så strikta att just söndagen skall användas till vila och gemenskap med Gud, men… det är viktigt att vi prioriterar och ger oss den tid som behövs. Både för relationen med vår skapare men också för att hålla det Limbiska systemet på gott humör.

Amen