Författare: CK

Skapelsen, 2022-06-26 (Karin Wiborn)

Midsommardagens texter:

Job 12:7-13
Apg 17:22-31
Matt 6:25-30
Ps 104:1-13

Dessa texter förde mina tankar till pilgrimen och pilgrimens nyckelord. Därför blir det här en FETBLADS-predikan. Nyckelordens begynnelsebokstäver bildar ordet fetblad, och kan hjälpa oss att komma ihåg. Men först några ord om vad och vem en pilgrim är:

Ordet pilgrim kommer från latinets peregrinus som betyder främling och betecknar en person som gör en pilgrimsresa till en helig plats. Pilgrimen är främling i den meningen att det finns ett annat ”hemma” och samtidigt är pilgrimen öppen för de landskap, samhällen och miljöer hon besöker. Pilgrimens resa är också ett slags ”hemma”, men inte varifrån hon kommer eller vart hon är på väg. Världen är full av pilgrimen, både historiskt och i nutid. Människor som frivilligt eller ofrivilligt har lämnat sitt hemma och rör sig i världen på genomresa, som nomader eller som flyktingar.

En kristen förståelse kan vara att vi i någon mening alla är pilgrimer. Vi har vårt ursprung, vår startpunkt som är bortom denna värld, detta samhälle, denna omgivning och vi är på väg till vårt mål, vårt eviga hemma hos Gud. Pilgrim är att vara människa och en människa är en pilgrim.

Pilgrimens nyckelord kan hjälpa oss till ett bra förhållningssätt under vår livsresa utifrån vetskapen att vi har vårt ursprung i Gud och vi har vårt mål hos Gud.

Och dessa nyckelord kan sammanfattas i ordet Fetblad, så om ni lägger fetblad på minnet är möjligheten större att ni också kommer ihåg nyckelorden, en hjälp för en pilgrims minne.

F står för frihet. Paulus skriver till de kristna i Galatien 5:13: Ni är ju kallade till frihet. Pilgrimen rör sig i frihet mellan sitt ursprung och sitt mål och har till uppgift att lära sig bära sin frihet.

Vi är skapade med en fri vilja och vi är kallade till frihet. Kyrkofader Augustinus sa: ”Älska Gud – och gör vad du vill”. Frihet är lättare att bära när vi vet att det finns ett hemma och ett mål. Vi seglar inte vind för våg. Mina beslut, mitt liv, mina val påverkar. Om vi då älskar Gud, och därmed nästan och oss själva, blir friheten en tillgång och de val jag gör är medskapare i mitt liv.

E Enkelhet. Predikaren 7:30 ”Detta är vad jag kom fram till: Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” Jag känner igen mig i att ibland krångla till saker och ting, men om det inte är menat så? Om vi är skapade till enkelhet och rakhet? Det låter befriande, ja, en del av friheten i Kristus. I dag behöver vi enkelhet för att överleva som mänsklighet.

T Tystnad. Det välsignade mellanrummet då orden stannar innan nästa ord kommer. Paus för andning, eftertanke, formulering eller bara… så jag säger inte så mycket mer om tystnad.

B Bekymmerslöshet. Se på himlens fåglar, se på ängens liljor, och fråga djuren. Bekymmerslöshet är inte samma sak som ansvarslöshet. Det är att lita till en kraft, större än jag, till vilken jag kan dela mina bekymmer och därmed lämna en del av dem åt sidan. Nyckelorden hänger samman. Större enkelhet kan bidra till bekymmerslöshet. Ju mer vi krånglar till det, desto mer bekymmer. Och vi kan be sinnesrobönen som på ett bra sätt förklarar skillnaden mellan bekymmerslöshet och ansvarslöshet. ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Att ta ansvar är att ha modet att förändra det jag kan.

L Långsamhet. Vi är illa ute om vi förlorar långsamheten. Eftertanken och vänta in. ”Du ska aldrig röra dig fortare, herr direktör, än att barnet inom dig, kan hinna med. Annars griper dig stressen. Barnet inom dig har kortare ben, men högre intressen. Det vill tulta ifatt dig och lära dig leva, innan du dör.” (Alf Henriksson)

A Andlighet. Paulus på Areopagen ser athenarnas andlighet. Han ser olika gudabilder och också ett altare med inskriptionen ”åt en okänd Gud”. Vår tid präglas av en politisk ängslighet och en kulturell nyfikenhet när det kommer till andlighet och religion.

Inte minst naturen rör och berör de allra flesta människor i upplevelsen av att vara i det oändliga, en pilgrims öppna och nyfikna intresse över skaparen förstärks genom att vara i skapelsen. Paulus konstaterar att i honom är det vi lever, rör oss och är till. Vi har vårt ursprung i honom. Vi har vårt hemma i skaparen precis som allt skapat.

D Delaktighet. Vi är, som allt skapat, en del av det ekologiska systemet. Och vi står inför en förändring genom att vi har överutnyttjat jordens resurser. Det rubbar balansen och får till följd att arter försvinner. I samband med Stockholm +50 i början av juni hölls en minnesgudstjänst över utdöda arter som uppmärksammade de 130 000 arter som man tror är utdöda och en förbön för den miljon arter som är hotade.

Delaktigheten påminner också om vår samhörighet med hela mänskligheten. ”Av en enda människa har han skapat alla folk”, sa Paulus på Areopagen. Vi som lever nu delar en sträcka på vår pilgrimsvandring på jorden. Vi delar också – och går i spåren av de som gått före samtidigt som vi lämnar spår till de som kommer efter oss. När vi delar våra erfarenheter, vår tro, vårt tvivel, rädsla och glädje blir resan lättare. Som att bära varandras packning, våra bördor.

Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delaktighet. Det är pilgrimens sju nyckelord. Kära pilgrim, var du än befinner dig på din livsresa idag. Jag ger dem till dig, kanske att fundera över när sommaren är skön och kallar oss ut att njuta frihet i Guds skapelse.

Amen

Vårt dop, 2022-06-19 (Anders Johnson)

Joh 1:29-34

• Vi föds, vi tar vårt första andetag och snart får vi vår första måltid i form av mammas mjölk.
• Det blir fest och vi får ett namn.
• Till våra föräldrars stora stolthet tar vi våra första steg.
• Vi börjar i skolan och växer en hel dm.
• Till slut tar vi studenten och känner oss nästan vuxna. Kanske flyttar vi också hemifrån i samma veva.
• Vi slutar plugga och börjar jobba.
• Vi kanske gifter oss.
• Vi kanske får vårt första barn.
• Så plötsligt en dag flyttar äldsta barnet hemifrån.
• En dag har du möjlighet att sluta jobba för att få pengar. Du blir pensionär.
• Ditt hjärta slår sist sista slag och alla dina vänner samlas för att ta farväl.
En mängd tillfällen som förändrar livet och där vi definitivt känner ett före och ett efter.

I texten har vi hört om Jesu dop. Absolut är det här också ett före och efter. Jesus är en snickare med en lite spännande barndom bakom sig. I och med dopet tar han nästa steg och blir den store profet och vägledare han redan från början var utsedd att vara.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som är döpta som vuxna. Ett nytt steg i livet. En känsla av att kunna vända blad och flytta fokus. Men också ett sätt att aktivt få vara med i ett sakrament, instiftat av Jesus och buret av kyrkan ända fram till idag.
För den som bestämmer sig för att låta sig döpas bekräftar ju sin kärlek till Gud och vill leva med honom resten av livet.
För mig som är barndöpt så är ju handlingen mer en önskan av min mamma och pappa att Guds omsorg skall följa mig genom livet.

För de som blev döpta i Jordan, samtidigt som Jesus, fick de också en annan bieffekt. De blev faktiskt lite rena på utsidan. Det var inte bara den inre smutsen som försvann med vattnet utan också lorten på utsidan.

För oss idag är det relativt lätt att hålla oss rena och fina på utsidan. Tvål och vatten finns överallt, både för kroppen och våra kläder. Men hur gör vi med insidan? Vad är vår strategi för att ta hand om det som skaver och gör ont? Min sätt är enkelt. För allt det lilla, glöm bort att det finns. Fungerar det? Nja… Det är lite som hemma. För varje dag ser man inte att det blir lite mer och mer damm och smuts, men efter ett par veckor så inser man att nu måste man städa. Dammsugaren åker fram.
Men hur hanterar vi den inre smutsen? Problemet kanske är att det tar lite längre tid innan det börjar bli ohållbart och man märker att man bara trampar omkring i sin egen lort. Precis som på utsidan måste vi ge städning av insidan lite tid. Vara i stillhet och låta andligheten växa, vara med Gud. När och var känner du störst gudsnärvaro i ditt liv? Är det när du sjunger i kyrkan eller när du servera soppa på torsdagarna, på dina dagliga promenader i skogen eller kanske i fåtöljen med en god bok? Insidan är lika viktig som utsidan, så ge också insidan lika mycket tid som utsidan.

Men dopet handlar ju inte bara om att bli ren utan också om en vilja att leva med Jesus. Hur behåller vi den hjärtats längtan att få vara nära vår skapare, tillhöra hans gemenskap och känna hans värme och beröring?
Svaret ligger nog mest i vår egen vilja. Han är alltid redo att ta emot oss, både när livet flyter på och allt känns bra och när vår värld rasat samman och vi inte ens längre klarar att be.
Matt 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Vi behöver alltså varandra för att klara av att vandra i ljuset av vår tro. Vi har ett ansvar att träffas, umgås och be. Ansvar för att vi har en levande och aktiv församling här i Farsta, men också levande OAS-grupper som inte bara städar och fixar en massa praktiskt utan också nyfiket lär känna varandra och ser och saknar en vän som inte längre är med på samma sätt.
Men att leva som kristen skall inte vara så svårt.

För många år sedan åkte jag flotte på Klarälven.
Dagen började med instruktioner och material. Vi höll säkert på i flera timmar att bygga vår flotte och det var med spänd förväntan som vi sedan kastade loss. Vi hade störar att knuffa oss bort från stranden, när vi kom lite för nära så vi riskerade att fastna, men mesta tiden kunde vi bara sitta där och njuta av resan och det som passerade oss bredvid älven.

Ibland kan det kännas som det kristna livet är som den där flotten.
Vi behöver några år för att bygga vår botten. Se till så att den har en bra flytkraft och att den kan ligga i länge utan att den börjar lossna i kanterna. Så, är det dags att kasta loss, och kanske är det dopdagen, för den som döper sig som vuxen. Sedan kan man följa med i flodfåran, njuta av resan samtidigt som man måste vara uppmärksam och agera när man riskerar att fastna i strandkanten eller i ett bakvatten.
Visst låter det enkelt och rätt härligt, att bara glida med. Samtidigt så vet vi ju att skall det bli något gjort så måste vi ju ta i lite grann. Tillsammans är vi ju Kristi kropp här på jorden och en kropp mår bra av att arbeta, samtidigt som en knopp mår bra av att tänka.

Till sist:
För några dagar sedan fick jag ett samtal när jag var ute och tog en bensträckare mellan två möten. Det var Kantar Sifo som undrade hur jag tänker rösta i höstens val. Jag svarade sanningsenligt att jag hade ingen aning. Tror aldrig att det varit så svårt. Just nu finns det egentligen inget parti jag skulle vilja rösta på. Rösta måste man ju så jag har en känsla av att min knopp kommer att jobba en hel del med den frågan under sommaren. Kanske kommer jag att hitta svaret om jag börjar i dopet. Vem vill jag vara? Vad är viktigt? Hur skulle Jesus gjort?

Amen

Den gode herden, 2022-05-01 (Elsa Cronhjort)

Joh 10:11-16

– Jag är den gode herden.
Just så inleder Jesus dagens predikotext, med att säga ”Jag är den gode herden”.

Det är lätt att vi förminskar bilden av vad det betyder. När jag tänker på den gode herden får jag först av allt upp en bild i mitt huvud. Jag har växt upp i Kyrkan vid Brommaplan, och sprungit runt i kyrkans alla skrymslen och vrår som barn. Den tydligaste bilden jag har med mig därifrån är bilden längst fram i kyrksalen med herden och det lilla fåret. Bilden av en herde som tar hand om sina får. Det är förstås en positiv bild av vem Jesus är men Jesus är så mycket mer än bara snäll och omsorgsfull.

För vad är en herde egentligen?

I dagens text får vi läsa om hur den gode herden står upp för, och skyddar sin flock. Herden som inte ger vika när faror dyker upp, utan som själv står framför sin fårhjord och skyddar den med allt vad herden har. Herden som offrar sig själv för sina får om det krävs. Herden är så mycket mer än snäll och gullig. I herdens handlingar finns det en så stark kärlek, och det är just den kärleken som Jesus vill få oss att förstå mer av.

Det är den 3:e söndagen i påsktiden och vi får fortsätta att påminnas om påskens stora händelser, och försöka förstå mer av hur påsken påverkar våra liv här och nu, idag. Joseph Sverker har precis släppt en ny bok, Undrar om Gud, med frågor och svar om Gud från och för barn, men självklart också för nyfikna vuxna. En av de svåraste frågorna är varför det är så fantastiskt att Jesus dog. Med tanke på den festsöndag påskdagen är i kyrkan, och hur vi firar påsk, så förstår man ju att det finns något fantastiskt i påsken, men det som kanske för många är tydligast i påskveckan är att Jesus behöver dö. Dubbelheten kan vara svår att greppa, men det handlar om Guds kärlek för oss. I bilden av Jesus som den gode herden, finns det ju så mycket mer än bara en snäll och gullig Gud. Vi får möta en herde som är beredd att offra allt, till och med sitt liv, för sina får.

Senare i texten pratar Jesus om den som är lejd. Vi kan ju leja någon, alltså hyra någon. När Jesus säger att den som är lejd överger fåren när han ser vargen komma, menar han att en som är anställd för att vakta fåren inte kommer göra det lika bra som fårens egen herde, herden som älskar sina får mer än något annat.

Precis som i bilden med fåren, finns det lejda ledare även i våra liv. Ledare som tjänar något på att leda, och som gör det för pengar och inte för kärlek. Till skillnad från en lejd ledare som vill tjäna något på ledarskapet, så finns det en enorm kärlek i ledarskapet hos den Gode herden. Jesus vill inte leda oss för att han tjänar något på oss. Han leder oss fullt ut av kärlek. Påskens händelser, med Jesus korsfästelse och död men också uppståndelse är ett kärleksbevis för oss.

Jag läser från Joh 3:16, Så älskade Gud världen att han gav den sin enda son, för att de som tror på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv.

Han ger sitt liv för oss för att vi ska få förlåtelse men också för att vi ska kunna leva nära Gud och ha en relation med honom genom den Helige Anden.

En av de kanske mest kända psalmerna i Psaltaren är psalm 23.

Herren är min herde,
ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft
och leder mig på rätta vägar,
sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal
fruktar jag något ont,
ty du är med mig,
din käpp och din stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig
i mina fienders åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig
varje dag i mitt liv,
och Herrens hus skall vara mitt hem
så länge jag lever.

Psalmisten David vet att Gud är den gode herden, och vågar leva sitt liv utifrån det. Oavsett vad vi går igenom, var vi befinner oss, så säger Jesus till oss ”Jag är den gode herden”. Herden som går med dig, bär dig om du behöver men som också kommer kämpa för dig. Det betyder inte att livet kommer vara problemfritt, men att Gud själv alltid går vid vår sida och kämpar för oss. David säger inte att han bara ska vila vid lugna vatten och att ingenting skall fattas honom, utan också att Gud leder honom på rätt vägar och att även i den mörkaste dal, eller som en annan översättning: dödsskuggans dal, så vet han att Gud är med honom.

En av de viktigaste men också kanske svåraste delarna i bilden av de gode herden är vad det står om fåren. Om Jesus är herden är förstås vi fåren. I vers 4 står det ”När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst.”.

Jesus är den gode herden. Han vaktar oss inte bara i mörkret och i natten, utan kommer kämpa för oss genom allt. Han ger sitt liv för vår skull, utan att vi på något sätt kan förtjäna det. Och fåren, de följer honom DÄRFÖR ATT DE KÄNNER IGEN HANS RÖST!

Utmaningen är kanske att höra Guds röst, bland allt annat i våra liv. För några år sen fanns det en reklam från Skolverket, som handlade om budskapsdjungeln och om källkritik. Budskapsdjungeln är ett begrepp för alla de budskap som vill påverka oss. Vart vi än är, och vad vi än gör så påverkas vi av otroligt många olika röster, viljor och budskap. När jag vaknar stänger jag av alarmet på min mobil, och samtidigt kollar jag Instagram, där jag möter massor av olika budskap. Bilder och texter som visar hur livet borde levas enligt sociala medier. Därefter går jag upp, kollar mailen, får fler röster att lyssna till och frågor att ta ställning till. När jag äter frukost lyssnar jag på musik som är fylld av olika budskap. På vägen till skolan på morgonen ser jag reklamskyltar med olika budskap. På plats i skolan träffar jag lärare och klasskompisar som alla har olika tankar som de vill dela och som de förespråkar. Än så länge har jag bara gått igenom en morgon i mitt liv, och på en så kort stund matas jag med så många olika budskap och röster. Mitt i allt detta måste vi öva oss i att känna igen Guds röst, liksom fåren känner igen herdens röst och därför följer den.

Jesus säger att fåren följer honom och att de lyssnar till honom. Jesus är den gode herden, och det är bara så stort. Han älskar oss så oändligt mycket och vill ge oss det bästa. Men för att kunna följa honom, behöver vi också lyssna till honom.

Precis som med en radio måste vi stämma in på rätt kanal för att höra Guds röst, och när vi lär oss att hitta till den kanalen kan vi också lättare följa Jesus.

Till dig som inte alltid vet hur du kan höra Guds röst vill jag peppa dig i att läsa Bibeln, som är Guds levande ord.

Och till var och en av oss säger Jesus: Mitt älskade barn, jag är beredd att kämpa för dig, för jag är den Gode Herden. Och så kallar han oss till sig.

Vägen till korset, 2022-04-10 (Jonas Thorängen)

Luk 19:28-40

Med livet som insats

Med livet som insats, står de med sina tjocka skyddsvästar med PRESS skrivet med stora bokstäver, och rapporterar i direktsänd TV. Oftast ser vi dem stå omgivna av mörker, ibland ute, ibland har jag anat att de står i en hotellfoajé. Någon gång så flikar de in en kommentar om en plötslig smäll eller ljud av muller på distans. Vi anar krigets destruktiva verklighet. På distans, i dubbel bemärkelse – jag och vi här på relativt långt avstånd och nyheterna kommer till oss genom PRESS-folkets röster i radio och TV.

De vet förstås att varken skyddsväst eller bokstäverna – P R E S S  – kan skydda dem om himlen faller ner och helvetet bryter ut. Det skulle faktiskt räcka med att taket faller in. Med livet som insats möter journalister människor utan något enda skydd. Jag tror att de som vittnar om sanningen gör en livsviktig insats. De räddar liv. De är, kanske, livrädda livräddare.

Journalister möter dem som lämnat allt. De som förlorat sitt hem, sin hund, de som skiljts från vänner och skiljts från alla männen som har lyft vapen, med livet som insats.

De som lyft vapen. Mot dem som lyft vapen. Med livet som insats.
För att någon – vem? – har gett dem en order!
Vem har den rätten, att ge order att någon annan ska riskera sitt eget liv för att…ja varför?
Livrädda mördare. De förstör och förgör.
Tänk om de förstod, tänk om de vågade att trotsa sina befäl, trotsa dem som ger dessa mördarorder.

Med livet som insats arbetar nu också barnmorskor, vårdbiträden, sjuksköterskor, läkare och brandmän. Och många fler i livets tjänst, med livet som insats. Det ska inte behöva vara så, men så är det. De som ger order om krig vill förstöra, döda och skapa skräck. Barnmorskor startar inga krig.

Kriget. Jag känner mig säker på att ni alla först och främst tänker på kriget i Ukraina. Men det är ju inte endast ett krig i världen. Det pågår ett antal krig och konflikter över världen och utan att jämföra vilket som är störst eller värst, så vet vi att krig bara är destruktivt, det är rädsla och skräck. Människor flyr i tusental, tiotusental och miljoner. Med livet som insats. De kan bara rädda sig själva, sina barn och sina gamla och kanske sin hund eller en fågel i sin bur eller något annat husdjur. Kanske, kan de det.

Vi lever i fastetid. En fastetid som nu alla kristna och muslimer delar. Vi lever också i en tid av oro, rädsla och skräck. Snart är det påsk. En dramatisk och viktig del av den kristna berättelsen, en händelse som Jesus går in i med livet som insats. Jesus går mot den heliga staden. Idag på Palmsöndagen rider han in i Jerusalem – Fredens stad – som namnet betyder. Idag firas palmsöndag av kristna i Jerusalem. Alla kyrkor gör en gemensam palmsöndagsvandring, i Jesus fotspår, från Olivberget och in genom Jerusalems gamla stad. Jerusalem, fredens stad och ett religiöst epicentrum där tre religioner har sina heligaste platser. I år under april månad sammanfaller de tre religionernas högtidskalendrar så att den judiska pesach firas, de kristna firar palmsöndag och påsk och muslimer uppmärksammar den heliga fastemånaden ramadan.
Palmsöndagen är en festdag i Jerusalem, som samlar alla kristna, gamla och barn, män och kvinnor i alla åldrar. De firar Jesus – Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden (Lukas 19:38)

Livet är heligt. Livet är heligt, tror jag och kanske har vi alla tänkt och sagt så nån gång – Livet är okränkbart. Alla människors lika värde och rätt till liv. Jag vill tro att det är så, jag vill leva så.

Livet är heligt säger kristna ledare i Palestina och Israel. I ett bibelstudiematerial nu i påsktid har de lyft fram ett initiativ att be och arbeta för fred i Jerusalem.[1]
De säger att gudstjänsten och tillbedjan är helig, och med Jesaja ord påminner de om att ”mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”. (Jes 56:7)

De säger att hemmet är heligt och de läser från Jesaja igen, som skriver till dem som lever i landsflykt:
”Rätten skall bo i öknen, rättfärdighet i trädgården.
Rättfärdighetens verk är fred och välstånd, dess frukt beständig ro och trygghet.
Mitt folk skall få bo i ett fredligt land, i hem där de känner sig trygga och får vila sorglösa.” (Jes 32:16-18)

De säger att familjen är helig, och de säger att identiteten är helig: Varenda människa har en identitet, som har formats och nedärvts i familj och kultur, och med sina alldeles egna berättelser:
”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken.” (Jeremia 1:5)

Människans liv och värdighet är heligt. ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Solidaritet är heligt – vi har fått uppdraget att älska varandra. I kärleken finns inte rädsla.

I första Petrusbrevet visar Petrus på en modell för solidaritet: ”Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.” (1 Petr 4: 9-10)

Idag är det palmsöndag och veckan som ligger framför oss kallas inom en del av den världsvida kyrkan för stilla veckan. Tanken är att det är en vecka för särskild stillhet och eftertanke över de berättelser som vi läser i bibeln om Jesus sista dagar. Berättelsen om när han med livet som insats reser in i Jerusalem. Jesus är på väg för att fira påsken, eller pesach som den kallas av judar. De minns och firar befrielsen från slaveriet i Egypten, en stor folkfest, som i vår berättelse slutar med att Jesus korsfästs och dör.
Begreppet stilla veckan har kommit till i efterhand förstås, för den veckan, då när det hände, var inte alls stilla. Det var uppenbar konflikt, som slutade i död.

Kriget. Kriget i Ukraina präglar vår vardag. Berättelserna och bilderna om krigets förstörelse, vanvett, våld och död tränger in i våra hem och i våra liv varje dag.
Jag önskar, ber och hoppas att vi i framtiden får se tillbaka på kriget i en slags ”stilla vecka”. En tid då vi reflekterar över krigets dårskap som ett minne.

Den belarusiska nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utryckte i en intervju i DN häromdagen att det behövs stor kärlekskraft för att läka alla sår som syskonfolken har åsamkat varandra. ”Bara med kärlek kan man läka allt detta”[2]

Vi ber:

Barmhärtige Gud, du är vårt sanna hem, för ”våra hjärtan är oroliga tills de finner vila i dig”. Vi ber för flyktingar, asylsökande och för alla dem som tvingats lämna sina hem eller leva utan hem. Inspirera oss med din rättvisa och rättfärdighet att arbeta för trygga och säkra hem för våra medmänniskor, över hela vår värld.
Helige Gud, i mötet med dig i tillbedjan och gudstjänst får vi liv och vår tro blir stärkt. I gudstjänsten blir vi ödmjuka inför din närvaro, omslutna av din kärlek och sänds ut i tjänst för våra medmänniskor. Vi ber för dem som hindras att fritt fira gudstjänst och tillbe dig, och för alla som får utstå trakasserier och våld för att de vill fira gudstjänst. Hjälp oss att genom din Ande arbeta för en värld där alla människor fritt, tryggt och i glädje samlas i ditt bönehus.

Käre Gud, du skapade oss människor för gemenskap – med dig och med varandra. Du gav oss kärlekens gåva som binder samman familjer och samhällen. Vi ber för de familjer och samhällen som hotas av interna konflikter och av yttre påfrestningar. När svåra tider kommer ber vi att ditt folk får tålamod, medkänsla och hopp så att vi tillsammans kan möta utmaningarna och att ditt folk kan leva tillsammans i enhet, nu och för all framtid.

Levande, helige Gud: Vi tackar dig för din stora kärlek till oss, för att du bevarar oss i ditt hjärta och har skapat oss med en kallelse och en uppgift. Vi ber dig om hjälp att ge uttryck för vår kristna identitet med stolthet och vara kanaler för din kärlek i den här världen.

Himmelske fader, dina gärningar på jorden och dina välsignelser över oss är underbara. O Herre, när vi går igenom svårigheter och utmaningar i våra liv, hjälp oss då att komma ihåg att du alltid är med oss och älskar oss. Hjälp oss att komma ihåg att det mänskliga livet och värdigheten är grundläggande i den här världen. Herre, skydda oss i allt som möter oss och hjälp oss att bevara din välsignelse över våra liv.

Hjälp oss, Herre, att se ditt ansikte i varje människa som är fattig och behövande, i varje människa som behöver omsorg och vägledning. Hjälp oss att vara solidariska med allt ditt folk.

Amen

(bön sammanställd från Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se) )

…

Ta emot Guds välsignelse,

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.
Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.
Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet,
hunger och krig,
så att du kan sträcka ut handen och trösta dem
och förvandla deras smärta till glädje.
Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till
alla våra barn och fattiga och behövande, här nära och över hela jorden.
I Jesu Kristi namn, amen.

(Franciskansk välsignelse och bön av Philip Yancey – Bön Spelar det någon roll?, Libris, 2008.)

[1] Se hela materialet med berättelser och böner på Följeslagarprogrammets hemsida Be och agera för fred i Jerusalem – Följeslagarprogrammet (foljeslagarprogrammet.se)

[2] Intervju med Svetlana Aleksijevitj i DN 2022-04-04 Svetlana Aleksijevitj: Ryska fascismen hotar hela världen – DN.SE

Den kämpande tron, 2022-03-13 (Birgit Landin)

Bakgrunden

I kapitlet före kan vi läsa om hur Elia vann en stor serger på berget Kamel, när han utmanade guden Baal och Ashera. Han tillbads som storm-, regn- och åskgud. Ashera var en fruktbarhetsgud. Isebel, kungen hustru, hade 50 Baalsprofeter och 400 Asheraprofeter som hon försörjde. Isebel hade gått hårt åt Guds profeter och dödat alla som hon hittat. Elia hade gömt sig hos en fattig änka. Det hade inte regnat på över två år. Eila hade bett en bön om att det inte skulle regna förrän han bad om det. Elia utmanar Baalsprofeterna genom att förslå att de skulle upprätta varsitt altare och den Guden som svarar med att tända eld på veden och offret, en tjur, är den sanna och riktiga Guden. Baalsprofeterna och Asheraprofeterna får börja och de håller på nästan hela dagen utan framgång. Elia öser en massa vatten över altaret så att veden och offret är rejält blött. Baalsprofeterna håller på nästa hela dagen utan resultat. Elia ber en kort bön och Gud svarar med att tända eld. Elia dödar profeterna med svärd. Efter ett tag dyker det upp ett litet moln på himmelen och det växer fort och börjar regna. Det blir bråttom att ta sig ned från berget och Elia springer jämte kungens vagn, upprymd av segern.

1 Kung 19:1-14

Vad har texten att säga oss idag?

Vi blev upprymda av att äntligen var coronarestriktioner över. Vi skulle få mötas igen fritt och livet skulle bli precis som vanligt. Men så kom kriget i Ukraina och vi fylldes av missmod. Hoppet förvandlas till hopplöshet.

Elia var den ena dagen en hedrad och hyllad man, nästa dag blev han hotad till livet och var tvungen att fly. Det var Isebel, drottningen till kung Achav, som var en hängiven dyrkare av Baal. Nu hade hon förlorat sina profeter, och ville hämnas på Elia.

Elia tappade hoppet och la sig under en buske i öknen och bara vill dö. Tappade hopp, tär hårt på livsglädjen.

Då sände Gud en ängel med nybakat bröd och ett krus med vatten. Det var just det som Gud visste att Elia kunde ta emot just då. Elia åt först bara lite av brödet och la sig att sova igen, ängeln var tvungen att väcka honom igen. Det var då hoppet kom tillbaka och Elia orkade gå vidare.

För en människa på flykt eller förtvivlad är kanske en tallrik varm soppa, ett gosedjur till barnet och ett fint kärleksfullt leende som är det som behövs för att orka vidare.

När min man hade dött, så var det en vän som kom med en butterkaka en dag när det var extra jobbigt och vi fikade tillsammans. En annan gång fick jag ett enkelt halsband och en fin liten hälsning från någon jag inte hade väntat något ifrån. Dessa saker betydde mycket för mig och gjorde att jag orkade gå vidare.

Texten talar också om andlig baksmälla som ofta inträffar när vi har varit med om något stort Guds under.

Jag bär ett halsband med fotsteg i sanden. Det är bara ett par fotsteg och det är lätt att känna sig övergiven. Men när vi har det riktigt svårt bär Guds oss.

Det stilla Gudsmötet

Han skall komma som regn över grödan,
ett stilla regn som vattnar jorden. (Ps 72:6)

Denna stola handlar om det stilla mötet med vår Herre. Pärlorna är regndroppar och det guldgula fodret symboliserar skatten vi bär inom oss. När vi möter Herren behöver det inte vara blixt och dunder. Tilläggas att jag en gång i tiden älskade blixt och dundermöten.  I det stilla mötet kan det också ske under, människor kan bli upprättade, förlåtna och helade både till kropp och själ. Det stilla mötet med vår Herre har betytt så mycket för mig. Det har förvandlat mitt liv. Det är i det stilla mötet jag hittat mig själv, blivit upprättad och helad. Det stilla mötet med Gud handlar också om en vardagstro. Precis som grödan behöver ett stilla regn för att kunna växa. Regnar det för hårt eller för mycket är det risk att grödan skadas. Grödan behöver också sol och näringsrik jord. Så är det med vårt andliga liv också.

Det häftiga regnet skadar grödan och jorden hinner inte ta upp regnet utan det rinner bort. Det kan vara häftigt med det häftiga regnet, blixt och dunder och som regndroppar studsar i marken. Så kan ett Gudsmöte också vara. Men när det stilla regnet kommer med sina små fina vattendroppar. Dessa skadar inte plantan och jorden hinner ta upp vattnet som kommer och låta det sjunka djupt ned. Det är det stilla Gudsmötet som förvandlar liv och har bestående frukt. Jag har upplevt många stilla Gudsmöten. Gudsmöten där jag upplevt upprättelse och helanden, möten där jag har fått stå riktigt nära Gud. Möten som gör att jag har kunnat göra den här stolan och kan stå här och berätta om den.

Vad har det med Elia att göra? Jag tror att efter allt häftigt han hade varit med om så behövde han möta Gud på djupet. Ett djup som består. Elia klarade att vandra i 40 dagar i svår terräng på det Gudsmötet. I stormen, jordbävningen och i elden kunde Elia inte se Gud. Han var inte där. Det han klarade av var den stilla susningen. Vi behöver ständigt nya stilla Gudsmöten, för att orka vidare i livet. Livet är inte alltid så lätt att leva. 

Att få möjlighet att predika idag hos er var för mig en bekräftelse att Gud inte hade övergivit mig. När saker och ting tas bort, ger Gud oss något annat i stället. Eller som det sägs i Sound of Music: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.”

Öppna ditt hjärta för Gud

Jag tänkte prata lite om den andra stolan.

Hjärtat på stolan är för stort, men så blir det när Gud får fylla oss med sin kärlek. Vi behöver öppna våra hjärtan för Gud och ta emot det han vill ge oss. Därför har stolan ett blixtlås. Men Gud är inte den som tränger sig på utan vi får välja om vi vill stänga vårt hjärta eller öppna bara lite, ha det halvöppet, eller nästan öppet, eller helt öppet.

Inuti stolan jag har gjort finns en spegel. Den reflekterar ljus, Guds ljus. Men vi ser också oss själva, när vi tittar i spegeln. Att öppna sitt hjärta för Gud, kan vara att möta den mest odrägliga personen som förföljer en både dag och natt och som man inte på något vis kan bli av med. Den personen är sig själv. Man vill vara bättre än man är och allt det mörka som finns där inne vill man inte se. Men man är inte ensam. Gud finns där och vill hjälpa oss. Om vi tillåter honom. Jag tror att det är när det är jobbiga tider som Gud arbetar som mest med oss.

Det är det sinnesrobönen handlar om:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Gud kallar inte oss till att vara bra kristna, bra predikanter eller något annat. Vi blir kallade till att följa honom. Ordet bra existerar inte tillsammans med kallelse. Det är vi som vill vara bra och vi anstränger oss för att vara bra. Gud behöver inte bra människor och utan människor som följer honom och är beroende av honom och är som han har skapat dem. När vi slutar upp med att vara bra så kan Gud använda oss. Det vi skulle vilja vara eller tro, ger ingen kraft. Men det är när vi använder det lilla vi har, det är då Gud kan använda oss. Det står i min bibel att det räcker med en tro så stor som ett senapsfrö för att förflytta berg. Och vi möter människor med stora berg.

Vad har jag sagt i denna lite röriga predikan?

Var den du är, gör det du kan och lita på att Gud gör resten. Våga öppna ditt hjärta för Gud. Allt är Guds nåd och nåden har vi fått genom Jesu Kristi död på korset och hans uppståndelse. Vårt uppdrag är att gå ut i hela världen och sprida budskapet om Jesus Kristus. Jag tror att det är olikheterna som gör Kristi kropp, den världsvida församlingen, hel.

Jag vill avsluta min predikan genom att be Franciskusbönen:

Herre,
gör mig till ett redskap för din fred.
Hjälp mig att bringa kärlek, där hatet gror,
tro där tvivlet råder,
hopp där förtvivlan härskar.
Hjälp mig att skänka förlåtelse
där oförrätt begåtts,
att skapa endräkt där oenighet söndrar,
att sprida ljus, där mörkret ruvar,
att bringa glädje, där sorgen bor.
Mästare, hjälp mig att söka
inte så mycket att bli tröstad som att trösta,
inte så mycket att bli förstådd som att förstå,
inte så mycket att bli älskad som att älska.
Ty det är genom att ge som vi får ta emot,
genom att förlåta som vi får förlåtelse,
genom att mista vårt liv som vi vinner det.
Det är genom döden som vi uppstår
till det eviga livet.