CK – Sida 8 – Centrumkyrkan Farsta

Jesu dop, 2022-01-09 (Anders Johnson)

Det är alldeles tyst i folkmassan. Man hör bara vindens sus i träden och vågorna som slår mot stranden. Jesus, snickaren, den nästan perfekte sonen till Maria, sänks med Johannes hjälp ner under vattenytan. Alla håller andan. Hela skapelsens uppmärksamhet riktas just mot den här platsen, det här ögonblicket. Så bryts vattenytan igen. Mästaren sträcker på sig. Torkar av ögonen med handen, och alla ser. Någonting har hänt. Det är samme Jesus men ändå inte. Så,…. vingslagen. En duva kommer flygande ner mot vattnet där Jesus och Johannes står. Allt är fortfarande stilla, förutom vindens brus som plötsligt tilltar. Så kommer rösten. Som ett sus men ändå så tydligt hörbart för alla som är där. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Nu går det inte längre att hålla emot. Folket skriker, jublar. Alla inser att det är något fantastiskt de varit med om. Jesus vet också att detta är vändpunkten i hans liv. Från att ha varit en rätt normal ung man skall han nu axla en uppgift som ingen annan någonsin gjort tidigare och ingen annan kommer att göra senare.

Jag är rätt säker på att Jesus såg detta som en stor milstolpe i sitt liv. Kanske den allra största. Från den här stunden tog livet en helt ny riktning för honom. Målet för allt han gjorde efter dopet fokuserade nu på kallelsen han fått från Gud.

Vet ni vad, jag tror att vi alla känner igen oss. Inte att vändpunkten kantats av flygande duvor och röster från himmelen, men att vi plötsligt slagits av en insikt och vi bestämmer oss att från och med idag så skall jag ändra mitt liv på ett eller annat sätt. Och förmodligen har vi flera vändpunkter där vi justerar riktningen på vår vandring.

För många år sedan satt jag i ett litet studentrum i Linköping och funderade. Insikten att jag inte kunde gå omkring och tro på en gud och inte låta det märkas, fungerar inte. Antingen bestämmer jag mig för att han inte finns och slutar att be till honom eller också bestämmer jag mig för att han faktiskt existerar och då måste jag ta konsekvensen och försöka se mig som kristen på riktigt. Jag tog ett beslut, köpte mig en bibel och med darrande knän knackade jag på hos bönegruppen på skolan.

För min del blev det ett beslut, en ändring i mitt liv, som jag kunnat hålla fast vid. Men så klart. Jag har många fler viktiga milstolpar i mitt liv. En del har jag hållit fast vid. Andra visade sig inte vara så viktiga efter ett tag.
Hur är det med dig? Vilka milstolpar är viktiga för dig? Kanske du fick tron och att tillhöra Jesus med modersmjölken? Säkert om och när du träffat din livskamrat och bestämmer att med henne eller honom vill jag leva resten av mitt liv med. Eller kanske när du bestämmer dig för att byta karriär efter många år på samma arbetsplats.
Fundera en liten stund på dina ögonblick. När bytte livet riktning? Blev det som du tänkt dig? Är det kanske dags att vända blad igen? ……

I dag har vi i texterna också hört om några fantastiska personer som varit bifigurer i berättelserna men som huvudpersonen inte skulle klarat sig utan. Först Moses storasyster Mirjam som på ett mycket smart och snabbtänkt sätt räddar livet på sin lillebror. Han kommer ju att lägga grunden till något riktigt stort. Vad hade hänt om inte Mose hade fått växa upp i Faraos hov? Ett kort ögonblick. En ingivelse och så blev allt rätt.

Mirjam fortsätter att vara en del av berättelsen. Man läser om henne att hon leder glädjesången då Faraos arme dränkts i havet efter att judarna passerat torrskodda på havets botten.
Några år senare dyker hon upp igen, då hon och hennes bror motsäger sig Moses giftermål med den nubiska änkan Adoniah. Gud ställer sig på Moses sida och som straff blir Mirjam spetälsk i en vecka.
Till sist läser vi att hon fick sin sista vila i Kadesh, innan folket nådde Judeen.
Mirjam var en stark person och faktiskt den första kvinnliga profet som omnämns i Bibeln.

För Johannes döparen är mötet med Jesus inte bara ett kort ögonblick. Hela hans liv har varit en förberedelse för just denna stund. Först lever han som en asket ute i öknen. Äter gräshoppor och vildhonung. Börjar säga till folk att leva ett bättre liv. Att ta hand om varandra och att älska Gud är viktigare än att följa alla regler. Så klart att folk mår dåligt när de inser att de gjort fel. Vad kan då vara skönare att sänkas ner i Jordans svala vatten och bli av med all smuts. Inte bara på utsidan utan också insidans lort får följa med vattnet hela vägen ner till Döda havet. Tänk dig att du stiger upp ur vattnet helt ren och fast besluten att börja om på nytt. Inte konstigt att verksamheten börjar gå allt bättre och bättre för Johannes. Inte i pengar, för de struntar han helt i, men i människor. Och så klart folk undrar, är du Messias? Är du den som skall komma? Och han svarar ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Och så kommer den dagen. Johannes ser Jesus komma en bit bort och han säger ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.
Jesus kommer fram till Johannes. Sysslingarna möts och det är säkert inte den första gången de träffas. Johannes vill först inte döpa Jesus, men han insisterar. Det blir ett dop. Anden kommer ner som en duva och rösten som sa ”Du är min älskade son, du är min utvalde”, kunde alla höra. Det var inget snack. Något stort och fantastiskt hade precis skett och Johannes karriär var på topp.

Efter den stunden börjar människorna favorisera Jesus. Allt färre söker sig till Johannes. Jesus döper faktiskt människor en bit bort från Johannes och de flesta går till honom nu. Efter några veckor frågar några vänner till Johannes hur det känns. Han svarar då ”Jag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom. Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.” Jag tänker att Johannes faktiskt myste åt det han såg. Han hade förberett vägen för Jesus och nu var det klart och han kunde nöjt se hur Jesus bar budskapet vidare.

Två fantastiska personer. Kvicktänkta, envisa men ändå lyhörda. Vågade lita på sin inre röst samtidigt som de böjde sig för Guds vilja.

Jag tänker att du, jag, vi alla spelar våra biroller i det skådespel som pågår runt omkring oss. Men det är våra roller som bär hela berättelsen. Från Adam och Eva, uttåget ur Egypten, barnet i krubban, dopet vid Jordans strand, korsfästelsen på Golgata, genom hela historien fram till idag och vidare tills han kommer tillbaka i härlighet. Var stolt för den du är. Vi är Mirjams och Johannes efterföljare och vi formar berättelsen om Guds rike här och nu.

Amen

Guds hus, 2022-01-02 (Karin Wiborn)

Mark 11:15-19

Julens budskap är hos oss ännu en stund. Gud kommer till jorden som ett nyfött, behövande barn. Jesus föds i Betlehem, Bet – hus, Lehem – bröd, i brödets hus. Jesus som senare kommer att säga om sig själv ”Jag är livets bröd” föds i staden brödhuset. Det stora mysteriet, att Gud blir människa, kallar vi för inkarnationen, det gudomliga tar plats och bor mitt ibland oss. Ordet blev människa och bodde bland oss skriver evangelisten Johannes. Gud blir synlig för oss i Jesus, tar plats ibland oss, blir en av oss. Förunderligt och märkligt; jag behöver om och om igen återvända till detta stora under och tecken på Guds oerhörda kärlek till oss.

Ängelns budskap på julnatten är att jag bär bud om en stor glädje, en glädje för hela folket. Jesus återvänder till profeten Jesaja när han driver ut dem som sålde och köpte i templet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk”.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Guds hus skall vara en bönens plats för alla och ängeln proklamerar att födelsen i Betlehem är en glädje för hela folket.

Jag gläds över att kristen tro är allomfattande och inkluderande. Alla, hela och världen. I Kristus finns en kärlek och ett hem för alla, alla som tar emot och vill höra till. Vår tro handlar om centrum och inte gränser. Mitt i centrum finns en kärlek som går längre ner, bortom och vidare på ett sätt som är mysterium, oändligt, gränslöst.

Nu kanske du tycker jag har gått vilse i relation till dagens text, kanske undrar jag det själv, för nog är det just gränsen som är nådd för Jesus när han kommer till templet och reagerar så starkt att han välter omkull bord, stolar och driver ut dem som sålde och köpte?

En intressant fråga är vem som tjänade på kommersen och varför upprör det översteprästerna och de skriftlärda? Maktförskjutning? Mindre inkomster? Mindre folk i templet? Kort och gott; vem tjänade på kommersen och vem fick betala?

Historien upprepar sig på 1500-talet när Martin Luther kritiserade den katolska kyrkans handel med avlatsbrev som gav människorna möjlighet att köpa sig fria från skärselden. Han blev bannlyst och fredlös.

Historien upprepar sig i Sverige 12 januari 1726 genom konventikelplakatet, förbud att ordna bönemöten på andra platser än i kyrkan, familjeandakter undantaget. Den som ändå anordnade eller deltog i en sammankomst fick böta i en stigande skala. Efter tre gånger landsförvisning. Lagen upphävdes under senare delen av 1800-talet.

Jag förstår viljan att skydda den rätta läran och försvara tron, men tolkningen av vad som är rätt skiljer sig åt.

Jesus gör det när han driver ut de som köper och säljer i templet, och det upprör överstepräster och skriftlärda. Det är Martin Luthers vilja och mission när han spikar upp sina teser. Det är därför frikyrkliga utvandrar till Amerika under 1800-talet. Måttet är rågat. Så nog finns det gräns också i mötet med gränslös kärlek.

Det finns ett bibelord jag ofta återkommer till i självrannsakande syfte, Matt 23:13; Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.

Jag är pinsamt medveten om att jag har en maktposition i kyrkan, och i synnerhet i Equmeniakyrkan. Dessutom är jag en världsmedborgare med flera privilegier om än inte riktigt alla, jag är ju kvinna. Med det följer ett ansvar och självrannsakan är viktigt. På vilket sätt bevakar jag gränser i stället för att välkomna in i centrum? Stänger jag till himmelriket för människor och det utan att gå in själv? Hur pass har jag med mitt liv bidragit till att ge nycklar till Guds hus och släppa in den som söker och den som vill be? Ett bönens hus för alla folk…

Så låt oss för en stund tänka tillbaka på just Centrumkyrkan, vårt Guds hus, under året som gått. Delvis har det varit mer stängt – eller begränsat – för oss som brukar komma hit för bön och gudstjänst, samtidigt har Guds hus varit hemma på våra skärmar och telefoner. Samtidigt har mer folk än någonsin varit i vårt kyrkorum för 15 minuters stillasittande efter att ha tagit emot vaccin. Det slog mig, när vi tog en promenad till kyrkan på juldagen och möttes av Hela människans matutlämning, julmusik, krubborna i fönstren och hörde att det tidigare på dagen varit kö, en annan kö än vaccinkön, som jag sett ett flertal tillfällen under hösten, att aldrig har väl så många människor stått i kö utanför vår kyrka.

Det här har varit en plats för hela folket, för alla folk under 2021 och låt oss hålla kvar den känslan. Jag kallar den här kyrkan, detta kyrkorum, för mitt, det är här jag går för bön och gudstjänst, men det är verkligen inte bara mitt. Jag vill innerligt att det ska vara hela Farstas kyrka med ett centrum, ett glädjebud för hela folket, inte gränser.

I går var det nyårsdag 2022. I just det här Gudshuset hade vi inte gudstjänst. Om det hade varit det hade vi mötts kring temat i Jesu namn och läst evangelietext från Luk 13:6-9. Jesus gav dem denna liknelse; En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att som det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare; I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade; Herre, låt det stå kvar ett år till så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.”

För att säga som jag tänker. Den här kyrkan och församlingen bärs av en ganska liten grupp människor ekonomiskt och arbetsmässigt. Ibland ställs frågan hur länge vi ska orka och om det är värt det. Gårdagens och dagens evangelietext tillsammans med bilden av hur just den här kyrkan har varit ett rum för många olika människor under året som gått och av olika skäl talar till mig. Låt oss tro att vi har grävt och gödslat under det gångna året och öppnat kyrkportarna för alla folk, hela folket.

Till sist; En byggnad kan vara betydelsefull och viktig, men det är inte där, inte i någon kyrkobyggnad som Gud slår upp sitt tält. Guds rike slår rot i oss och mellan oss. Det är djupast sett våra hjärtan som är intressanta för människosonen från brödhuset, Jesus. Egentligen är varje människa en möjlig mikro-ekklesia, en minikyrka, ett Guds tempel.

Brödet och vinet är framdukat, och du får ta emot Kristus i ditt tempel och påminnas om hur det binder oss samman med varandra – ett enda bröd. Men inte bara med oss, utan med människor som gått före, som kommer efter, och som i detta nu delar bröd och vin i andra kyrkor. Därefter får vi vandra ut ur Guds hus, bärande på Guds rike, en liten del, en mikro-kyrka var och en av oss, och så sprids det levande brödet från brödhuset vidare.

Amen

Guds rike är nära, 2021-12-05 (Bengt Ekelund)

Jes 35:1-10
Matt 13:31-34

Advent betyder ankomst. Det är söndagsskolkunskap närmast. Men vilken ankomst är det vi egentligen tänker på? Det vanliga är att vi säger att det handlar om att Jesus ska födas, Gud ska komma till jorden. Det behöver inte vara fel. Men en kollega fick mig också på ett annat spår och det tänker jag följa idag. Vi tänker oss oftast tiden som något som bara går framåt. Något tar slut och något nytt börjar. Så gör vi med kyrkans år också. På domsöndagen avslutas kyrkoåret och på första advent börjar det nya året. Men alltid, i övrigt, hänger söndagarna samman. Kanske märker du det inte som gudstjänstbesökare, men när man jobbar flera veckor i följd med kyrkoårets texter blir det tydligt att det finns samband. Ibland kan jag uppleva att jag när jag är klar med en predikan, kan se att den lika gärna kunde hållits nästa söndag, om du förstår hur jag menar. Att därför läsa adventtexterna med domsöndagen som fond, blir spännande. Ankomsten handlar om när Människosonen kommer. När Guds rike är nära.

Den gammaltestamentliga texten idag är så vacker när den beskriver gudsriket. Jag föreställer mig att de som hörde profeten Jesaja blev tårögda av glädje och förväntan. ”Som en äng med liljor skall öknen blomma… Ge styrka år kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: Fatta mod, var inte rädda! Se er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er… de som herren friköpt vänder åter… Fröjd och glädje följer dem.”

Evangeliet då? Senapskornet för männen och surdegsbaket för kvinnorna, kanske. Det lilla blir stort. Det är hel okej att det börjar i det lilla. Sen går tiden och livet och skörden har mognat och degen har jäst. Och allt har sin tid. Ibland kan jag undra om vi för mycket stannar kvar i senapsfröstadiet? Vi matar oss själva och varandra med det lilla istället för att just låta det mogna eller jäsa. Litar jag på det jag tror på? Vågar jag prova trons och kärlekens vingar, eller ligger jag som en förvuxen fågelunge som blir matad av min allt äldre och tröttare fågelmamma?

”Guds rike är nära” hette förr ”Riket som kommer”. Jag vet inte vilka bilder som fyller dig vid tanken på alltings återupprättelse? Om jag bara tänker att julen är vår tids svar på Jesus ankomst, kan jag känna förtvivlan och stress. Ska jag dras med av tidens köpande och mysande, eller ska jag vara alternativ julfirare? Ska jag frossa eller späka mig? Eller mitt emellan? Lagom är kanske bäst. Men om jag lyfter blicken handlar det inte om hur jag beter mig i detaljerna om mitt hjärta är felriktat. Om jag inte ser Jesus i min behövande nästa, spelar det ingen roll om det är jul eller pingst. När människosonen kommer säger han inte ”Har du firat en god jul?” Nej han säger snarare som Stefan Sundström ”Har du älskat allt du pallar varje dag?” Och vad svarar du och jag? I Lukasevangeliet 21 säger Jesus om Människosonens ankomst att människor kommer att förgås av skräck. ”Men när allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig … Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen”.

Det har slagit mig att ibland blir Bibelns texter verkliga och tron kommer i funktion, när den behövs. När någon berättar om sitt liv och det jag hör nästan är ordagrant berättelsen om den förlorade sonen. Eller när jag ser någon just räta på sig för att han eller hon blir sedd och tilltalad. Guds rike är nära. Både här och nu i kärlek där tron prövas och i längtan efter ett nytt rike, där var och en som har tillit kan räta på sig och möta Herren ansikte mot ansikte.

Amen

Kristi återkomst, 2021-11-21 (Jonas Thorängen)

Jes 65:17–19
2 Pet 3:8-13
Matt 25:31-46
Ps 102:26-29

Gud – gud, vem är du?
Gud, var är du?
Gud, varför är du så tyst?
Gud – var är du? Du behövs här nu?
Hur ska jag förstå dig?
Var är du?

Slutet är nära.
Från allra först början var allt tomt och mörkt – Kaos. Oordning. Meningslöst. Existentiellt vacuum. Gud, du som skapade en ordning, du som skapat allt och såg att det du gjort är gott. Nu – vi läser nyheter från jordens alla hörn och ingen av dem verkar sluta gott. Det är stort och väldigt, ja, det är övermäktigt för en liten människa. Gud – kan vi tillsammans – kan vi tillsammans skapa en bättre värld?

Nu är slutet nära.
Det har sagts många gånger. Det har sagts i rädsla och det har sagts för att skapa rädsla. Profeter och poeter och politiker har alla sagt att, nu är det snart slut. Kanske är slutet nu? När en pandemi drar över världen och viruset muterar gång på gång, när medicinen är en världspolitisk stridsfråga och kritik omintetgörs av fantasifulla konspirationer? Och nu, när klimatkris är ett faktum enligt forskare och samma konspiratoriska löje häcklar kunskap och sunt förnuft. Det har sagts att slutet är nära många gånger, men något riktigt slut har vi aldrig sett.

Slutet är nära. Den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Kyrkoåret är skapat av kyrkan med tanken att vi under ett års tid får med oss helhet av ämnen, berättelser och texter. Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag.

Ämnet för denna söndag är Kristi återkomst, eller Kristus konungens dag, som den kallas i andra kyrkotraditioner. Evangelietexten vi har läst idag från Matteus kommer från kapitel 25, av 28, alltså nära slutet av denna berättelse. Jesus har förstått att slutet är nära. Han förstår att hans liv är hotat. I vår bibel har man satt rubriken Talet om tidens slut, från kapitel 24. Det är Jesus och lärjungarna som samlats och lärjungarna ställer frågor om hur de ska förstå vad de ser och hör från ”nyheterna”, eller ryktena på sin tid.

De befann sig i en mycket osäker situation, en förtvivlans situation. Osäkerhet och rädsla fanns i luften. De ska om ett par dagar fira påsk i Jerusalem. Det är en turbulent tid. Politiska och religiösa ledare vill ha ordning, men än mer vill de nog ha makt. Lärjungarna visste nog inte vad som nu skulle hända och de visste nog inte heller om det de tidigare gjort var rätt – borde de ha gjort på något annat sätt? Skulle de kunnat gjort på ett helt annat sätt och på så sätt inte hamnat i denna osäkra, förtvivlans situation? De hade varit med om så mycket stort, allt verkade så lovande, men nu – nu kändes allt plötsligt hotfullt. Allt hade hänt så plötsligt, hela denna osäkra och hotfulla situation hade kommit till dem lika plötsligt som en tjuv om natten.
Där, på Olivberget alldeles utanför Jerusalem stad, sitter nu lärjungarna ensamma med Jesus och de frågar och han berättar för dem. Han berättar flera liknelser om hur de ska förstå sin samtid och hur de ska leva. Jesus berättar om fikonträdets knoppning – ’När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära’ (Luk 24:32). Jesus berättar om de tio brudtärnorna där fem var okloka och fem var smarta, vilket visade sig genom att de var förberedda på att mörkret skulle komma – de hade olja med till sina lampor så de kunde tända sina lampor och de kunde se vart de skulle gå. Jesus berättar liknelser om goda och mindre goda tjänare. Slutsatsen är var förberedd.

Det Jesus säger till sina lärjungar är tröst och uppmuntran i en osäker och turbulent situation. Jesus förstod att han var hotad till livet, och när han berättar om sin kommande död, så som det är återgett av Johannes så säger han: ’om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ (Joh 12:24)

Och nu tröstar Jesus sina vänner:
’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ ’Vad ni har gjort för någon av dessa minsta…. det har ni gjort för mig.’

Om nu slutet är nära, vad kommer då sen?
Ingen kan ju helt ärligt säga att de vet vad som skall komma.

Jag växte upp med mycket kärlek och med sånger som ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom mars…” och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och tavlan Den stora vita skaran [1] som hängde i något missionshus – detta och mer till, det skapade en gudsbild av Gud bortom vardagen, bortom och utanför mitt eget liv, men samtidigt något som jag borde sträva efter. Bönerna riktades till Gud ovan molnen och så vitt jag förstår så antingen bad jag och församlingen dåligt eller så var Gud så långt borta att han inte kunde höra den lilla församlingen. För här är vi ju idag – det är pandemi, klimatkatastrof, klimatångest, religiös extremism och våld och nationalism i snart vartenda land runt vår jord – var är Gud? Borde Gud inte vara här och lösa upp alla problem?

Slutet är nära. Så har kyrkan sagt. Än värre så har kyrkan genom historien använt, en i mina ögon, förenklad gudsbild för att se till att kyrkan har makt. Och det har skapats en skam för att vara syndare – och vem är inte syndare? – och förlåtelsen har villkorats.
Min gudsbild har förändrats. Jag tror inte på Gud som är något ovan molnen eller bortom månen eller bortom mars numera. Och jag längtar inte till den stora vita flock, som finns på tavlor, och som ska samlas nån gång i framtiden. Jag vill tro att min tro har utvecklats, och utvecklats i en positiv riktning. Min tro har växt. Men som det är när vi lär oss nya saker, när vår kunskap växer så upptäcker vi samtidigt så mycket annat som vi inte visste förut. När vår världsbild växer så krymper den genast.

I mitt sätt att tänka så är min förståelse av Gud mycket begränsad, min bild av Gud är endast en skugga av vad eller vem Gud verkligen är. Jag kan inte förstå eller helt begripa Gud. Om jag skulle kunna förstå Gud helt till fullo, så är inte Gud särskilt stor. Och ändå är löftet att han är med oss ”alla dagar” (Matt 28:20) och Guds rike är mitt ibland oss och inom oss (Luk 17:20-21) [2]. Detta är en alldeles särskild livskvalitet, evigheten är redan här och nu mitt ibland oss, i vår gemenskap.

Kristi återkomst
Martin Lönnebo har sagt:
”Den Gudomliga närvaron blåser genom erotik och politik, ekonomi och konst. Gränserna mellan religiöst och profant är människogjorda. Den kristna tron är att se Gud i allt, förutom i vår mänskliga bortvändhet från honom. Det går inte att skilja på Gudsrelation, människorelation och naturrelation. Guds skapelseväv har inga sömmar, allestädsnärvaron kan inte tunnas ut eller förtätas.
Om någon frågar; Hur ska jag finna Gud? är det i vår tid kanske enklast att säga: Gå ut i köket , där bakar Gud vårt dagliga bröd. Gå till långvården, där är Gud inlagd.” (Martin Lönnebo)

Som en gudsvind från urtiden som blåst som en stilla vind genom skapelsen, och genom hela historien, som ständigt gett natur och samhällen nytt liv, får vi tillsammans ta emot för att ge vidare. En gudsvind sveper in i våra liv och vi får vara medskapare i världen ”så att Gud blir allt, överallt” (1 Kor 15:28).

Idag tar det slut – kyrkoåret. Nästa söndag är det nyår och en ny början. Advent kommer till oss nästa söndag. Advent som en förberedelsetid då vi väntar på Guds ankomst. Gud blir människa – detta obegripliga – Det lilla hjälplösa Jesusbarnet läggs i armarna på en flicka. Gud är så stor att han vågar anförtro Livet till en tonåring.
Allt börjar i det lilla, i det oansenliga.
Allting börjar på nytt. Det är snart advent och vi går mot ljusare tider.

Från allra första början ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar” (1 Mos 2:7). När Jesus hade dödats och åter fått liv kom han till de skärrade lärjungarna och hälsade dem ”’Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er’. Sedan andades han på dem och sade; ’Ta emot helig ande.’” (Joh 20:21)

Bön
Tack Gud för att du är, du är här och nu och tack för att du kommer i härlighet.
Amen

[1] Vi skall fara bortom månen – Wikipedia
Jag har hört om en stad – Wikipedia
Tavlan: Den stora vita skaran/ Den store hvide flok. Av Heinrich Dohm: Ca. 1915

[2] Lukas 17:20-21 Tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma svarade han: »Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.«
Se också Sefanja 3:17-18 Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek.« Högt skall de fröjda sig över dig, de som sörjer, fjärran från tempelfesterna. Jag befriar dig i dag från den skam som du fått bära.

Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand

Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen