Etikett: Anders Johnson

Frälsningen, 2024-10-27 (Anders Johnson)

Matt 23:37-24:2

Vi är tillbaka till de där sista dagarna under påsktiden. Jesus är i templet och har blivit hårt ansatt av de skriftlärda och fariséerna och har nu till slut tröttnat. Tidigare i kapitel 23 kan vi läsa:

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav.
Ve er, ni blinda ledare.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod.
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?

Jag kan tycka att det är rätt befriande med den mänskliga sidan av Jesus. Här är han omgiven av både vänner och fiender, alldeles röd i ansiktet och med en brinnande blick.

Jesus tycker att templet borde vara som en hönsmamma. Hon breder ut vingarna och vill skydda sina barn mot det onda. Låt oss säga att Jesus definitivt tycker att templet i Jerusalem inte är någon hönsmamma. Nä.

Guds hus, symbolen för kärlek, omsorg, godhet. Längtan efter att få lära känna Gud. Svaret på mångas andliga sökande, det har blivit ett tomt skal. Fullt med världsliga skatter och människor som ser templet som ett sätt att förverkliga sig själva och inte att hjälpa människorna hitta en kärleksfull gud. Det är ju till och med så att när Gud skickat profeter för att människorna skall lyssna så har de blivit dödade. Templet och människorna i Jerusalem har fått så många chanser och inte tagit dem.

Vi är ju mitt i vårt tempel, här i Farsta. Vad är det som gör om vårt tempel bara blir ett tomt skal eller om vi kan fylla det med Guds kärlek? Så klart, det är vi som är här i kyrkan och gör den levande.

På måndagar har vi Konstgruppen på förmiddagen och varannan vecka även Språkhäng på kvällen. Tisdagar övar Hela Människans kör på fm och sedan är det så klart en massa scouter på torsdag kväll, även om de oftast är ute. På fredagar har Hela Människan sitt Trygga rum här i kyrkan och så är det tonår varannan fredagskväll. Sedan är det så klart olika möten för styrelse, referensgrupp, fastighetskommitté och en massa annat som har med Guds verksamhet att göra. Vi har AA och NA som samlas i kyrkan och så klart gudstjänsten på söndag fm och efterföljande fika. Här har vi en mängd möten där människor träffas i kyrkan och jag vet att om vi kan ha Jesu kärlek i centrum, i alla de här mötena, så kommer Guds tempel i Farsta centrum att bestå under många år framåt.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen med templet i Jerusalem och planeten som vi bor på. Profeter har kommit och gått, men alla säger samma sak. Vi kan inte hålla på som vi gjort tidigare. Om vi fortsätter att utnyttja vårt gemensamma hem så kommer det till slut att rasa samman. Vi måste sluta överkonsumera och försöka leva hållbart. Men likt folket i Jerusalem lyssnar vi inte. Vi kör profeterna på porten och fortsätter att festa som om inget hänt, trots att vi vet att vi skall åka mer kommunalt, äta mindre kött och flyga endast i undantagsfall. Jag tror vi alla tänker på samma sätt. Varför skall jag offra något av det jag har när alla andra fortsätter att överkonsumera? Kanske har kyrkan här en viktig uppgift som kan få fler att hitta hit. Kan vi som församling erbjuda människor ett rikare liv utan överkonsumtion? Kan vi vara ett alternativ till weekendresan i Paris eller den nya platt-TV:n som är 15 cm större än den gamla?

Vi möts ju här i kyrkan idag därför att jag, du, du, ja vi alla har på något sätt känt längtan och kallelsen efter att komma närmare Jesus. På samma sätt som templet i Jerusalem fick besök av sina profeter har vi blivit kallade av Jesus. Oberoende om den kallelsen var en ingivelse att testa att gå till kyrkan idag eller om du vigt hela ditt liv till att tjäna Gud, så har Andens röst uppmanat dig och du har lyssnat och handlat.

Jag tror inte att den personliga kristna resan kan planeras och sedan bara göras. Vi måste ständigt vara uppmärksamma på vad vår inre röst säger samtidigt som vi också behöver vara uppmärksamma på vad som händer omkring oss.

Det är ju lätt att säga men vi vet hur det är när livet bara rullar på. Det är lätt att glöden börjar svalna, bönerna blir färre och allt det andra tar över. Kanske man efter ett tag börjar hålla för ögonen och sätta på sig skygglapparna. Jag orkar inte med Jesus just nu eller just nu går det så bra så jag behöver honom inte. En människa som ständigt stålsätter sig mot Gud får till slut ett hjärta av sten. Kom ihåg, en sten kan sprängas i stycken, men den kan aldrig smälta.

Och tänk om, där det står i texten, ” Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.” Tänk om Jesus inte menar templet, det synliga, utan det vi har här inne. Tänk om det är vi som fått besök av profeter men inte lyssnat. I så fall varnar faktiskt Jesus oss om vi inte bättrar oss så lämnar han oss och vi ser honom inte förrän på domens dag.

Vår kristna resa kan vi inte göra själva. Vi behöver få vara tillsammans med andra kristna, utbyta idéer, tankar och söka svaren. Vi behöver be, tvivla, skratta och gråta. Vi behöver älska och vi behöver leva med Jesus både som vår förebild och bästa kompis. På så sätt håller vi templet här inne rent och snyggt, samtidigt som det är en spännande plats där Jesus verkligen vill vara.

Templet här är också viktigt. Vi måste ta hand om kyrkan. Så klart att byggnaden måste vara hel och ren, men den är också symbolen för Guds närvaro här i Farsta. Inom dessa väggar lever vi verkligen Jesu kärlek, eller hur? Tillsammans gör vi Centrumkyrkan i Farsta känd och omtalad. Då är jag säker på att de här stenarna kommer att få vara kvar länge än.

Till sist det stora templet, planeten vi är satta att vårda och ta hand om. Alla människor runt omkring oss som är lika viktiga för vår Herre som du och jag. Var och en av oss kan inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra jättemycket. Så fortsätt att vara givmild mot den du möter. Var lika omtänksam som du brukar när du ser att någon behöver ditt stöd. Säg till när du tycker att saker och ting är fel, och gör det med kärlek. Så klart vi måste äta, transportera oss och leva ett gott och intressant liv, men om du och jag tänker efter och försöker vara lite smartare och lite mer pålästa som konsumenter så kommer fler och fler att följa efter. Förhoppningsvis får vi också hjälp på traven av lite tekniska landvinningar. Då är jag säker på att mänskligheten, med Guds hjälp, också kan rädda det här templet.

Så kära församling, o hur saligt är det inte att vi tillsammans, faktiskt mot en ljus framtid, får vandra hemåt, hand i hand, tillsammans med vår Fader.

Amen

Lovsång, 2024-10-13 (Anders Johnson)

Luk 17:11–19

Vi tar så mycket för givet idag. I morse vaknade jag och min fru Birgitta i en varm och skön säng i ett lika varmt och uppvärmt hus. Kylskåpet är lagom kallt och där och i skåpet bredvid finns allt som behövs för att ordna vår frukost. Det är bara att trycka på rätta knappar på spisen så blir plattorna varma och ur kranen rinner härligt friskt vatten som är perfekt både till te och gröt. Glada och mätta går vi till badrummet där tvålen finns i en flaska med en perfekt liten pump och när jag borstar tänderna så behöver jag inte ens gnugga själv. Det gör ju tandborsten åt mig. Kläderna jag tar på mig är enkelt handlade i en affär, kanske här i Farsta och en tvättmaskin håller de rena. Resan hit sker enkelt med bilen som står nere i garaget och väntar på oss.

För inte allt för många generationer sedan så hade vi varit tvungna att stiga upp mycket, mycket tidigare, kanske i en kall och dragig bostad. Det första som måste göras är att få eld i spisen så att vi får lite värme i stugan. Kanske har vi en ko som måste mjölkas och som nu står och råmar. Vatten måste hämtas i brunnen och efter en del arbete i köket blir det till slut frukost. Havregrynsgröt, bröd som bakades för några dagar sedan, med eget kärnat smör och lite ljummen mjölk från kon i stallet. Tvättade mig, det gjorde jag ju förra veckan så det behövs inte och med lite gnagande på en pinne så blir tänderna ”rena”. Finkläderna som skall på har Birgitta sytt och de har använts varje söndag i snart fem år, så nu börjar de bli lite slitna. Kanske är vi så lyckligt lottade att vi får åka med grannens häst och vagn. I annat fall går vi de två kilometrarna till kyrkan.

Det är mycket som vi idag tar för givet. Vi har alla de här bekvämligheterna och hjälpmedlen som gör våra liv så mycket enklare. Vi har kunnat gå i skola, lära oss en massa och får vara en del i ett samhälle som har så ofantligt mycket mer möjligheter och val än vad tidigare generationer haft.

Och visst är det märkligt, allt detta tar vi för givet. Visst kan vi i våra böner någon gång klämma fram ett ”Tack för allt du gjort mig” eller i Vår Fader där vi ber ”Ge oss idag det bröd vi behöver”, fast någonstans vet vi att mat, ja det får vi ju i alla fall.

Sedan kommer vi till det med hälsan. Kanske är det när vi blir sjuka som vi blir mest påminda om vad mycket vi har att tacka för egentligen. När vi ligger där i sängen med hög feber, eller har ont någonstans så att vi inte kan göra det vi vill och behöver. Då plötsligt blir vi medvetna om livets skörhet och jag är säker på att bönefrekvensen och inlevelsen i våra böner ökar när vi inte mår bra.

I texten möter Jesus tio män som inte mår bra. De är faktiskt dödssjuka i spetälska, eller lepra som vi säger idag. Det är en bakterie som sakta deformerar kroppen och ger svåra nervskador. En sjukdom som så småningom leder till döden, även om det tar många år. Idag botar vi den enkelt med antibiotika men det fanns ju inte på Jesu tid. Så isolering var sättet man försökte skydda det övriga samhället från den här smittan.

Tio olyckliga män med många böner bakom sig mötte Jesus på vägen. Jag tror att de hade fått reda på var Jesus var för normalt sett höll de ju sig borta från andra människor. På avstånd ropade de till vår Herre eftersom de inte fick gå fram till honom. ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”. En bön som fungerar lika bra idag eller hur. Jag tror att Jesus fortsatte fram till männen, för det står att han ”sade” till dem att de skulle gå och visa upp sig för prästerna i templet.

Ser ni bilden framför er. Tio män i olika åldrar, alla lite konstiga i kroppen, vänder om och börjar gå in mot staden. En väg där det var länge sedan de vandrade. De muttrar säkert lite sinsemellan. Vad är det här bra för? De kommer ju bara att bli arga och köra bort oss igen. Så efter en liten stund upptäcker en av männen att benet som han knappt kunnat stödja på senaste året känns rätt stadigt och det gör inte längre ont när han sätter ner foten. Försiktigt prövar han att gå utan den hemmagjorda kryckan och…. Alldeles fantastiskt, benet är helt och fungerar igen.  Överlycklig kastar mannen kryckan så långt in bland träden han kan och småspringer fram och tillbaka på vägen. De andra männen tittar först förvånat på honom innan de också börjar känna efter och inser att de har blivit friska. Det är nu plötsligt tio väldigt glada män som tillsammans vandrar in mot stadens synagoga för att träffa en präst eller rabbin.

På den tiden var det bara han som fick friskförklara människor. Jag kan tänka mig att det blev en hel del uppståndelse när männen kom in mot synagogan. Kanske fick gruppen inte komma in utan prästen gick ut och mötte dem, eftersom en av männen var samarier och alltså inte välkommen i Guds hus. Men efter en noggrann undersökning och säkert en hel del frågor från alla som var med så friskförklarade prästen männen och överlyckliga lämnade de platsen för att söka upp nära och kära.

Känner ni egen er? Hur hade ni gjort? Jag hoppas och tror att männen senare sökte upp Jesus och tackade honom men de hade säkert saknat sina familjer och vänner något ofantligt och ville inget annat än att få vara med dem. Och, de var ju också judar, Guds eget folk. Så tacket kunde de ta sen. För samariern var det annorlunda. Hans folk hade erkänt Israels Gud som den enda samtidigt som de inte var judar och fick inte vara med i gemenskapen. De sågs inte speciellt gudfruktiga och att ett Guds under skulle ges till en som honom, det var helt ofattbart. En jude var ju en jude men han… en samarier….

Så han skyndade tillbaka till Jesus, kastade sig för hans fötter och tackade honom. Stig upp, svarade Jesus. Din tro har hjälp dig. Det viktiga är alltså inte om han är jude och har gått i synagogan sedan han var en liten pojke och kunde Toran utantill eller om han var, ur ett religiöst perspektiv, helt obildad. Stig upp som människa, din tro har hjälp dig, och jag tror också han sa välkommen tillbaka till livet och till den här gemenskapen, även om det inte står så i texten.

Är vi här i kyrkan, precis som de nio i berättelsen, kanske så vana att vara nära Gud att vi glömmer bort att känna tacksamhet för hans under. Är vi kanske så upprymda av att utveckla oss själva, både i relationen med Jesus och till våra medmänniskor att vi ibland glömmer bort att vara tacksamma för det vi har fått. Och vet ni vad. Det tycker jag är ok så länge vi innerst inne behåller vårt samtal med Jesus och bekänner honom som vår Herre och ledstjärna. För visst tror vi att de nio andra männen också, efter att de träffat sina familjer, återvände till Jesus för att tacka och prisa honom.

För rätt många år sedan var jag hos en kiropraktor. Jag minns inte var i kroppen jag hade ont men jag kommer ihåg att direkt efter behandlingen kände jag ingen skillnad. Så gick dagarna och efter en vecka kom jag på att jag inte längre hade ont.

Precis på samma sätt är det ofta när vi behöver Guds hjälp. Det är sällen som vi får uppleva något som de tio männen i berättelsen fick vara med om men efter en tid kan vi ofta se tillbaka och inse att vi verkligen blivit bönhörda och kan i lycka skrika ut vårt TACK HERRE!!!!

Så vad vi tar med oss från den här gudstjänsten är tacksamheten och glädjen i att precis som samariern få tacka och lovsjunga vår Gud. Se er omkring i Guds härlighet. Tack Herre för allt du har skapat, genom moder jords skaparkraft men också genom alla människor vars tankekraft, kämpande och uppoffrande du har möjliggjort allt det här. Herre, Tack för alla dina under!

Amen

Påskens vittnen, 2024-04-07 (Anders Johnson)

Joh 21:1–14

Ja, se fiskehistorier… Lika populära då som nu.

Här har vi alltså åtminstone 6 män, som inte verkar haft bättre för sig eller kanske var så hungriga att man prompt skulle ut och fiska, mitt på natten. Eftersom ni är lika nyfikna som jag så kan jag berätta att nattfiske på den tiden innebar att man hade en eld med sig i båten. Man höll elden en bit ut över vattnet och nyfikna fiskar simmade dit för att se vad det var. Då plötsligt drog man bort ljuset och kastade sitt nät där man tidigare lyst. Ett kastnät, som det var frågan om, har tyngder på sidorna så när det når ytan så sjunker sidorna snabbt till botten och fiskarna blir instängda i nätet. När man sedan halar in nätet så dras det först om i botten och nätet blir som en påse, förhoppningsvis full med sprattlande fiskar.

För våra män i den här historien blir det en lång natt. De kastar och kastar men ingen fisk. Till slut böjar det ljusna och den förstörda nattsömnen var till ingen nytta. Så sakta började de ro tillbaka till stranden där deras båt normalt vilade. Vid vattenbrynet står en man. Det var säkert lite dunkelt och svårt att se så här innan solen gått upp men när de kom inom hörhåll för mannen kunde de uppfatta att han pratade med dem. Frågade hur det gått med fisket och när de bekände att det gått dåligt så fick de rådet att kasta ut nätet på styrbord sida. Vad hade de att förlora? Ett sista kast gjorde väl ingen skillnad. Men männen ser en lätt krusning under ytan och när nätet dras åt och blir en påse så ser alla att den är så full med fisk att det är märkligt att den inte går sönder. Det är Johannes som ser det först, att det är Jesus som står vid stranden. För en av lärjungarna blev detta ett väldigt speciellt återseende. Petrus, som hade förnekat Jesus den där natten för några dagar sedan, hade nu möjlighet att få känna hans närhet och be om förlåtelse. Så han kastade sig ur båten och vadade iland för att återigen få vara nära sin frälsare och vän. När väl alla män kommit iland visade det sig att Jesus gjort iordning en frukost åt männen bestående av bröd och fisk. De åt och njöt både av att få sina magar fyllda men också så klart av att få återse Jesus och få bli ytterligare stärkta i sin vetskap om att Jesus är Guds son och deras frälsare.

Jag tror att Jesus inser att det kommer att vara svårt för många att på riktigt förstå att han kommit tillbaka från dödsriket. Att bara visa sig är ju såklart märkligt men genom att göra ett under så vet han att detta kommer att sprida sig under lång tid framåt.

Så, Jesus är mån om sina lärjungar och visar hur mycket han tycker om dem genom att servera en frukost. Visst är väl handlingen att laga och bjuda någon på det ett av de allra vanligaste och kanske det viktigaste sättet att visa mänsklig kärlek på.  Jag kan tänka mig att sitta runt en varm, glödgad bädd var skönt efter en natt på sjön, som säkert varit både lite kylig och fuktig.

Genom att han ordnade en måltid gav det honom också en möjlighet att prata med männen. Vi vet inte hur samtalet förlöpte men jag vill tro att det var gott, så som det kan bli mellan en lärare och elever. Jag tror också att Jesus styrde samtalet så att han kunde förbereda dem för den separation som han visste snart skulle komma. Hela hans liv hade fram till idag varit ett arbete för att rusta de människor som sedan skulle föra kyrkan vidare.

Känner ni igen er? Vi har alla varit med om detta. Vi har förberett oss för något riktigt länge, blir lite nervösa när tidpunkten närmar sig, genomförandet, och sedan en tomhet när det är över. Hur är det? Har du något projekt på gång? Jag är helt säker på att vi som människor mår bra av att ha några uppgifter som vi kan arbeta med när tid ges. Om inte, prata med Kim. Jag är säker på att han kan hitta på något lämpligt.  

För Jesus var, tror jag, de här sista samtalen väldigt speciella. Han hade varit med dessa människor, som han älskade så mycket. Han hade skött om dem och känt stort ansvar för dem men snart var det dags att släppa taget.

Ja, då skall ni få en fiskehistoria av mig också. Hur man får tre gäddor på ett kast, eller vådan av att inte kunna släppa taget.

Så, vi färdas bakåt i tiden, inte 2000 år men väl kanske 20 år och platsen är sjön Värmeln i västra Värmland. Pappa sitter längst bak i båten, vid motorn, och jag sitter mitt på, vid årorna. Båten ligger en bit ut från vassen och vi kastar våra drag in mot vasskanten i hopp om att fånga några riktigt fina gäddor.

Plötsligt ser jag glädje i min pappas ansikte. ”Jag har fått napp, men den är inte så stor”, säger han samtidigt som han långsamt börjar veva in. En kort stund senare ser vi bägge hur spöet rycker till och pappa måste hålla emot för att inte tappa greppet. ”Den kanske inte är så liten i alla fall”, ler pappa och en kort kamp följer innan gäddan börjar närma sig båtens kant. Då ser vi att det är en liten gädda som fastnat på draget, men sedan har en stor gädda tagit ett rejält bett över den lilla gäddans kropp. Fram med håven och vet ni vad, den stora gäddan släppte inte greppet förrän den låg och sprattlade på båtens botten.

Vi vet alla att det är livsviktigt att kunna släppa taget men att vägen dit ofta innefattar långa förberedelser. Kanske det mest uppenbara är när barnen blivit stora och skall klara sig själva. För dem, ett helt 20-årigt liv, och nu är det dags. Som förälder våndas man så klart och vill hjälpa till. Kommer det att gå bra?
När man byter arbete eller kanske slutar arbeta och går i pension. Har man förberett allt? Kommer de att klara sig utan mig?
Jag kan tänka mig att både du och jag också skulle behöva bli duktigare på att släppa taget. Kanske gör vi saker av gammal vana, som vi inser att det egentligen bara tar tid som vi skulle kunna använda till något bättre. Har du en hobby som inte längre är speciellt kul? Tittar du på alla nyhetsprogram trots att du vet att det räcker med ett? Kanske något annat som du kan sluta upp med? Fundera lite och diskutera gärna vid kaffebordet senare efter gudstjänsten.

Jesus visste, om han inte släppte taget så skulle aldrig hans kyrka kunna växa. För honom blev den sista tiden ett hårt arbete för att lägga de sista stenarna i grunden till det som skall bli hans kyrka.

Vi vet alla att så småningom skall vi också släppa taget om allt det här. Det vi kallar livet. Jag hoppas då att jag, och säkert ni också känner att ni gjort alla nödvändiga förberedelser, dels för att livet här skall kunna fortsätta på ett bra sätt, men också att du och jag är redo att möta vår skapare, på vilket sätt som det nu sker.

Nu skall det egentligen vara ett amen men vän av ordning, visst sa han tre gäddor på ett kast.

Jo, det var så att när vi sprättade upp den stora gäddan så låg det också en liten gädda i dess mage.

Amen

Jesus skapar tro, 2024-01-21 (Anders Johnson)

Matt 8:5–13

Vilka här har gjort lumpen?
Jag gjorde värnplikten ett år nere på A3 i Kristianstad. Faktiskt ett litet äventyr åtminstone i början. Jag minns när jag fick inkallelseordern och det stod Kristianstad och jag började leta på den stora Sverigekartan som hängde på väggen hemma i hallen. Eller när jag ringde till regementet dagen innan jag skulle börja och inte kunde förstå hur man kunde prata så mycket skånska som den personen gjorde. Men det var en annan tid utan internet och mobiltelefoner och bara två kanaler på Tv:n.

Ett år i det militära, är det då pojkar blir män? Nja… snarare att det var ett år då unga män får bli pojkar på nytt. Men för att vara lite allvarlig, vad lär man sig i lumpen förutom att kriga?

Det första är så klart att du kommer hemifrån och tvingas leva och fungera väldigt nära människor du inte valt och som inte valt dig. En erfarenhet som jag är helt säker på att många skulle ha nytta av.

Det andra var så klart att lyda order. När man precis tagit studenten vill man gärna veta varför och är van att ifrågasätta. Plötslig är det helt fel och vi är nog många grönklädda ynglingar som fått en ordentlig avhyvling någon av de första dagarna efter inryckning. Hela systemet bygger på att man lyder order och inte tänker själv.

Det tredje var för mig att ge order. Jag låg inne ett helt år vilket innebär att jag var befäl, men allra lägsta sorten. Jag hade 5 grabbar i min grupp och jag minns fortfarande hur jobbigt det kändes första gången jag delade ut order. Du gör det, du gör det, du gör det så går jag runt och ser så att allt flyter. Läskigt men väldigt nyttigt. Och sen, så klart, när jobbet var gjort var det jag som fick sitta med pappersarbetet och rapportera in när de andra kunde ha ledigt.

I berättelsen träffar vi en man som är van att ge order. Skall något hända är det han som ser till att det blir gjort. Att hans underordnade inte skulle lyda honom finns inte. Han är van att få saker och ting uträttade och han gör det genom andra.
Det finns många sådana, oftast män, omkring oss. Män med makt och som gillar att utöva den. Jag tror också att människosynen generellt var rätt mycket hårdare på Jesu tid än den är idag. En man i officerens ställning tyckte nog normalt att ett människoliv hit eller dit inte var så viktigt. Och vi vet alla att makt korrumperar.
Men med den här officeren var det något annorlunda. Hans tjänare, som han tydligen tyckte väldigt bra om, var sjuk. Vi kan förmoda att man provat dåtidens mediciner och inget har hjälpt. Officeren hade hört talas om Jesus. Denne märklige man som drar runt på vägarna med sitt följe och predikar sin lära, vem Gud är och hur man skall leva. Han har också hört att han gör under och kan bota sjuka, så nu är Jesus hans sista hopp. För en fattig och blind person som sitter vid vägkanten är det tämligen lätt att be Jesus om hjälp, så länge någon kan se till så att man kommer fram till Jesus, men för officeren var allt annorlunda. Han, den romerske härföraren med makt ifrån ett stort statligt våldskapital, skulle sänka sig ner till juden och be honom om hjälp. Tänk på att Jesus av många ansågs som upprorsmakare och på så sätt lite fiende till den romerska armén. Men officeren vill verkligen hjälpa sin tjänare och han ser Jesus som den enda möjliga räddningen. Visst kan vi känna igen oss här. När livet flyter på och allt går bra så är det lätt att lite glömma bort Jesus. Men när något händer, när vi knäpper våra händer, då är det skönt att veta att han finns vid vår sida.
Jesus fanns verkligen inte vid officerens sida, utan han fick ta sig hela vägen ner till honom från sin upphöjda position, och väl framme hos Jesus säger han, ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak.” Han alltså bokstavligt kysser Jesu fötter. Hur denne man i krigets tjänst fått insikten att Jesus var den han var, det framgår inte av berättelsen men helt klart är att hans tro var väldigt nära i ett vetande. Jesus belönade ju honom genom att utföra ytterligare ett under, utan att ens besöka den sjuke.

Jag vill gärna likna tron vid vatten. Vatten i en bägare som jag alltid bär med mig, kanske under armen. När solen skiner och min vardag rullar på, då är det lätt att förstå att vattnet sakta dunstar. Ibland är livet kanske som en fest och då, mitt i dansen, kan det vara svårt att inte skvalpa ut lite på golvet. Ibland springer livet fort framåt och då är det också lätt gjort att man tappar något av vätskan på vägen. Kanske någon gång får jag också dela med mig av mitt vatten till en människa jag möter på min vandring här på jorden. Och så klart, rätt ofta behöver jag också sätta mig ner och ta några rejäla klunkar från min egen bägare.  

Så våra kärl måste fyllas på. Och det är klart, det är Jesus som skapar tron. Johannes 4:14, ”Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Så det är bara att komma till kyrkan och fylla på? Så klart, här är det lätt. Vi får vara med om en gudstjänst och umgås med vänner, som också vill få sina bägare påfyllda. Men vi är alla olika och vårt sätt att närma oss Jesus skiljer sig åt. Nu kommer några frågor. Fundera på hur väl de stämmer på dig, just nu.

– Är du en person som trivs bäst när du kan slappna av och bara njuta av Guds verk och vara nära Jesus?
– Känner du att du behöver läsa, fundera och verkligen förstå vem Gud är?
– Är bön och inre medvetandet om Guds närvaro viktigast för dig?
– Att tillämpa Guds ord, då går du går igång på alla cylindrar?
– Har du känt att du får ett härligt pirr i magen när du får berätta om Jesus för andra?
– Är ditt andliga språk rutiner och goda vanor?
– Mår du bäst när du i Guds namn rent fysiskt får vara med och hjälpa människor?
– Är det viktigt för dig att tillsammans med andra få sjunga lovsång och riktigt festa med vår Herre?
– Fylls din bägare på mest när du bara kan vila i Guds närvaro?

Hur känns det? Misstänker att du känner precis som jag inför de här frågorna. En del stämmer in bra och en del känns inte riktigt som något som passar mig.

Jesus skapar tro, det är sant men vi måste också, likt officeren, aktivt söka upp honom. Nu talar jag ju till er som verkligen aktivt sökt Jesus genom att komma hit till kyrkan idag, men inget är så bra att det inte kan bli lite bättre. Hur var det nu?

  • Slappna av och njuta Guds verk
  • Läsa Bibeln och fundera
  • Bön
  • Tillämpa Guds ord
  • Berätta om Jesus
  • Goda vanor
  • Hjälpa andra
  • Fest och lovsång
  • Vila

Vet du vad, jag tror att du känner vilket som är din grej. Då kommer två uppmaningar från mig:

  1. Se till så att du gör mer av det, där du känner att du är nära Jesus. Aktivt sök de tillfällena. Prata med personer som kan hjälpa dig. Be om hjälp att komma vidare.
  2. Pröva också det som på listan känns helt fel. Det är kanske när vi gör det svåra och konstiga som vi växer allra mest som människor.

Låt oss be.
Vår tro är en del av vår livshållning. Lika viktigt som att äta, sova, älska, andas.
Hjälp oss att utveckla våra vägar att umgås med dig Herre och hjälp oss också att växa som människor. Visa oss hur vi med din hjälp kan skapa tro hos de människor som vi träffar i vår vardag utanför kyrkan. Låt oss hålla fram bägaren så att du kan fylla på den Herre.
Amen

Förlåtelse utan gräns, 2023-11-12 (Anders Johnson)

Matt 6:9-15

Den 11 februari 1990 gick Nelson Mandela, efter 27 år i fängelse ut i frihet. En plågad, slagen och vad makten trodde, en knäckt man. Han konstaterade: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Hans hjärta var så klart fyllt av hat och längtan efter hämnd men istället, samma dag som han frigavs, höll han ett tal där han ville skapa fred och försoning med den vita minoriteten.
Det är inte så många som skulle klarat av att förlåta det som Nelson Mandela varit med om men han visste att det var enda vägen om inte Sydafrika skulle förtäras av inre stridigheter.

Idag ser vi krigen i Ukraina och det mellan organisationen Hamas och staten Israel. Fruktansvärda lidanden och övervåld som drabbar många helt oskyldiga. Någon gång kommer också de krigen att ta slut, men skall det bli en långvarig fred måste bägge parter först kunna försonas med vad som skett och till viss mån även förstå hur den andre tänkt. I Sydafrika fick förövaren erkänna vad de hade gjort inför de överlevande. Så klart var det svårt att på riktigt förlåta men när de såg hur förövaren uppriktigt ångrade vad han/hon hade gjort, var det lättare att gå vidare och hitta någon form av varaktig relation där ömsesidigt förtroende sakta kunde börja byggas.

Rätt så lätt för oss att sitta här och säga, att stater långt borta skall börja förlåta varandra för ohyggligheter som vi knappt kan tänka oss. Och det är faktiskt inte bara så att det är stater som skall förlåta. Det är en massa människor som också skall förlåta varandra.

I Matt 18 frågar Petrus: ”Hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

För några år sedan blev jag rätt ordentligt misshandlad av två personer som jag åtminstone uppfattade som mina vänner. Inte fysiskt men verbalt. Jag minns att jag inte kunde sova, inte tänka på något vettigt. Allt bara snurrade runt det som hänt. Jag försökte bearbeta genom att prata med riktiga vänner, skriva en massa, röra på mig. Att gå hit till kyrkan och leda en gudstjänst minns jag var fantastiskt för då var jag tvungen att fokusera på något helt annat.
Och ni vet hur det är. Tiden läker och det gällde även mig. Ett stort ärr finns här inne och det kommer jag alltid att bära med mig. Har jag förlåtit mina så kallade vänner? Vet inte. Tror snarare att de blivit rätt likgiltiga för mig och jag är inte ens säker på att de förstod hur illa de gjorde mig.

Enligt all forskning är det inte bra att inte kunna förlåta. Risken för hjärtattack ökar, dina kolesterolvärden blir sämre, blodtrycket går upp, du får svårt att sova. Så klart blir du deprimerad och i värsta fall börjar du självmedicinera med alkohol eller andra droger.

Så för att hålla sig frisk och leva länge, hur skall man göra när man känner sig sårad? Tja inte som jag i alla fall och bara låta tiden verka, men vänta ett par dar så att man hinner bearbeta situationen är inte fel. Försök att förstå vad som hände och framför allt varför. Pröva också att sätta dig in i den andres perspektiv. Han eller hon var ju långt ifrån perfekt men det är ju i sanningens namn ingen.  Så när du känner att du kan, bestäm dig för att nu är det dags att förlåta. Jag vet, lättare sagt än gjort men…
Och till slut, om du kan och är redo, konfrontera personen och berätta att du förlåtit honom eller henne. Det kan nog kanske bli några tårar men ditt ärr kommer nästan att vara helt borta då.

Men om det är jag som sårat någon, för det kan ju tyvärr hända och förhoppningsvis inser jag det eller någon annan ger mig en vink om att jag farit för hårt fram. Jag brukar tänka och försöka göra så här:
Oftast är det inte bara den andres fel eller bara mitt fel. Om vi blivit osams, ta det nästa dag så att det lugnat ner sig. Sedan sover jag dåligt på natten…
Nästa dag tar jag det jobbiga samtalet, öga mot öga. Ber om förlåtelse för det jag gjort och sagt samtidigt som jag lyssnar på den andre.
Det är ju så att genom att be om förlåtelse och ångra det man sagt eller gjort, samlar man på sig ytterligare en erfarenhet och växer lite som människa.
Hur tänker och gör du?

Dagens text är ju från Matteus-evangeliet och kommer någonstans mitt i bergspredikan, där Jesus berättar hur vi skall leva som kristna. Strax innan själva bönen säger Jesus att på samma sätt som vi skall ge våra gåvor så att det inte syns och blir skrytsamt skall vi också be i vår kammare.

Temat för den här söndagen är ju ”Förlåtelse utan gräns” och eftersom vi kan vår bön tänker jag att vi skall fundera på delar av texten,
”förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
och det som står utanför själva bönen men som är med i dagens text,
”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”

Det verkar ju enkelt. Jag skall förlåta dem som har gjort mej illa så skall Gud förlåta mig för allt dumt jag ställt till med. Vet ni vad. Jag tror faktiskt att många icke-kristna tror att det är så enkelt för oss, men nej. Vi vet att skall vi få förlåtelsen som betyder något krävs det att vi ångrar oss och försöker låta bli nästa gång.
Och funderar vi lite längre så blir det faktiskt riktigt svårt. Kan den far som blivit av med hela sin familj i ett regn av bomber i Gaza, förlåta dem som är ansvariga för dådet? Jag tror att det är ett omänskligt krav som bara ytterst få personer skulle klara av. Innebär det i så fall att pappan utan sin familj inte kan få förlåtelse av Gud för det han gjort?

Och vet ni vad, jag berättade ju nyss att jag inte riktigt förlåtit dem som gjorde mig illa. Jag har bara bestämt mig för att strunta i dem. Någonstans landar vi alltid i den räddningsplanka som Gud har skickat till oss. Johannes 3:16-18, ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd.”

Till sist och någonstans där jag började… Hur skall det någonsin kunna bli lugnt och fred i Mellanöstern? Jag har inte svaret men jag är väldigt säker på att det kommer att krävas ledare med vilja att se saker från den andra sidan, kreativitet att finna nya lösningar, mod att börja försoningsprocessen och styrka att någonstans kunna förlåta.

Amen