Etikett: Anders Johnson

Att inte döma, 2023-07-02 (Anders Johnson)

Luk 6:36-42

Jag har aldrig riktigt förstått hur man kan få in en stor stock i sitt öga, men kanske är det här bjälken som vi lever med just nu.

I Stockholm har det så här långt under 2023 varit 25 skjutningar och 12 har avlidit.

Lördagen den 10 juni, bara några 10-tals meter från kyrkan, sköts två människor ihjäl med ett automatvapen som bara får användas av militärer i krig. Hur kan det ha gått så fel? Vem eller vilka var ansvariga för att vi tagit emot så många människor utan att ta hand om dem på ett bra sätt? Vem eller vilka har tillåtit att det skapats områden i Sverige där inte längre svenska lagar råder? Vem eller vilka har tillåtit att skola och övriga sociala myndigheter inte har haft resurser och kompetens att ta hand om ungdomar på glid? Vem eller vilka har låtit de kriminella gängen växa och sett mellan fingrarna på hur deras tentakler växer. Vem underlåter sig att göra? VEM?

I trosbekännelsen läser vi ”… sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.”

Alltså är det inte upp till oss att döma men samtidigt får vi inte vara rädda för att säga till när vi ser att någonting är riktigt fel. Vi måste agera.

För några helger sedan var jag i Kista och fotograferade Kista Sport Club. Jag träffade en massa härliga ungdomar och ledare och vi tog porträtt och lagbilder. En tjej i 20-årsåldern träffade jag rätt många gånger. Hon hade spelat handboll och kom från en rysktalande familj. Nu lägger hon all sin lediga tid på att ge barn från Ukraina en vettig fritid. För dem är ryska vad engelska är för oss, så hon kunde kommunicera med dem. Idrottssverige är fullt av dessa fantastiska ledare som jobbar och sliter med den uppväxande generationen. Inte för att skapa en ny Zlatan men för att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid och ett alternativ till gängens brutalitet.

Här i kyrkan har vi en fantastisk scoutkår med entusiastiska ledare som varje torsdagskväll är med barn och ungdomar och låter dem upptäcka gemenskap och spänning. På somrarna tar de en vecka av sin semester och åker på läger. År efter år.

Hela Människan i Stockholm jobbar ju med utsatta personer och runt Anette Kyhlström finns det en mängd frivilliga som ställer upp och hjälper till.

När skotten föll här i Farsta och många människor behövde hjälp och stöd, då kom Kim och blev en representant för kyrkan här i Farsta. Det stödet han gav var ovärderligt för många av dem han mötte första dygnet. Och Centrumkyrkan i Farsta skulle inte finnas om inte vi medlemmar drar vårt strå till stacken och hjälper till där vi kan.

Dagens tema är att inte döma, och det är sannerligen lättare sagt än gjort, men att döma är inte detsamma som att analysera och försöka förstå vad som gått fel och hur man kan göra saker bättre.

I mitt jobb behöver jag hjälp av en massa andra personer för att vi skall komma framåt. Jag kan tjata, gnata och ligga på men jag vet att det som betyder något är vad jag själv gör. Om jag levererar mina saker i tid kommer andra att göra det också. Börjar jag slarva ser andra att det är ok och hela projektet hamnar på glid.

Dagens text tycker jag är rätt tydlig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda.
Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas.             
Ge, så skall ni få.

Så oss alla vill jag uppmana att sträva på med det goda, att hitta vår plats och göra det vi kan och orkar. På så sätt blir vi förebilder för fler och det smittar av sig.

Det goda tar överhanden, vi får ett bättre samhälle och till råga på allt så är jag också säker på att vi får mer skratt och mindre gråt i våra liv.

Amen

Vägen till korset, 2023-04-02 (Anders Johnson)

Joh 12:1–16

Jesus hade kommit till Betania, en liten by strax utanför Jerusalem, vid Olivbergets östra sida. Där bodde en familj som Jesus tyckte mycket om, Maria, Marta och Lasaros. Tre syskon, förmodligen rätt lika men också väldigt olika.

Lasaros, man och med det den som hade sista ordet i familjen, åtminstone skulle det verka så. Han kände säkert ansvarets tyngd på sina axlar och arbetade hårt under veckan men var säkert också familjens ansikte utåt. Hördes ofta i diskussioner med andra män i byn om hur saker och ting borde vara.

Marta, jag tror att det var hon som hade huvudansvaret i huset. Styrde och ställde och fixade så att allt fungerade. Full kontroll och förmodligen trivdes hon bäst när hon jobbade i köket och kände att hon gjorde nytta.

Maria, gjorde självfallet det som krävdes av henne men hade inget behov av att vara duktig. Normalt kunde inte kvinnor läsa men eftersom familjen var hyfsat välbärgad så kanske hon hade fått lära sig att tyda de arameiska tecknen.

Det var ju så att familjen var inte bara vänner till Jesus utan också väldigt tacksamma eftersom Jesus alldeles nyligen gett Lasaros livet tillbaka när han varit död i flera dagar. Så nu när Jesus och han närmaste följe kom på besök fick inget gå fel. Lasaros skulle självfallet sitta till bords med Jesus och konversera. Ingen skulle ha det tråkigt runt bordet.

Så fort Marta förstod att Jesus skulle komma började hennes hjärna gå på högvarv och hon planerade och förberedde något riktigt gott till gästerna. Lite bittert tänkte hon säkert också, att så mycket hjälp av Maria var väl inte att räkna med.

Maria, hjälpte säkert till och gjorde det som Marta sa till henne men hennes hjärna gick också på högvarv även om det var i det tysta. Hon funderade på hur hon skulle kunna överraska Jesus med något som han definitivt inte förväntade sig?

Tänk vad fantastiskt och bra det är att vi som människor är olika och också har möjlighet att formas åt olika håll. När en uppgift skall lösas, typ bjuda in lite vänner till en liten fest. Någon tar huvudansvaret för maten, någon fixar lekarna, men alla hjälps åt. Här i kyrkan är det samma sak. Vi har olika förmågor och gör olika saker, samtidigt som vi utvecklas och kan ta nya uppgifter, i en härlig gemenskap.

Middagen börjar i Betania. Marta och Maria har dukat bordet och när gästerna kommer kan måltiden börja.

Kom ihåg att på Jesu tid var kvinnans liv rätt annorlunda mot männens. Hon fick knappt lämna huset och när hon mötte främmande män så skulle hon vara helt täckt och fick inte prata med dem.

Men efter att maten dukats upp gick Maria fram till Jesus och satte sig i närheten och började lyssna. Jag tror inte att någon blev förvånad. Det hade ju hänt förr och Jesus verkade ju tycka det var ok. Men så hände något märkligt. Hon tog upp ett litet krus som hon gömt under tygerna, öppnade försiktigt korken och med varsamma händer började hon smörja in Jesus fötter. Alla tittade, först på Maria och Jesus, och sedan på varandra. Vad är det som händer? Så började de känna doften. Något som de normalt förknippade med pengar, mycket pengar. Doften från nardusbalsam [1]. En parfym som bara användes av de allra rikaste i landet. Marta och Lasaros tittade bestört på varandra. Vad gör hon? Vi vet inte om flaskan var Marias egen personliga eller om familjen hade köpt den tillsammans, att ha som en investering och kunna sälja när man behövde pengarna men alla i rummet tyckte att detta var ett fasansfullt slöseri. Alla utom Maria och Jesus. Mästaren tittade ner på Maria och log samtidigt som hon lite blygt tittade tillbaka och försiktigt besvarade hans leendet. Så knäppte hon upp tyget runt sitt huvud och släppte ut sitt vackra hår för att sedan försiktigt torka mästarens fötter med sina lockar. En kärlekshandling så stor att bara Jesus kunde ta emot den. Kanske förstod Maria vad som väntade honom och då slösade hon det finaste hon hade.

Nu kunde ju inte Judas längre hålla tyst. ”Hur kan du tolerera detta Jesus? Sätt stopp för galenskapen. Pengarna kan ju användas till så mycket mer.”

Känner ni igen er? Jag hade definitivt kunnat vara den som sa det, om jag varit med då. Jag tror det är mänskligt. Vi vill ju att våra knappa resurser skall utnyttjas så optimalt som möjligt. Ser vi oss om idag så slösar vi ju inte bara med pengar utan vi förbrukar vår natur och vårt klimat på ett ohållbart sätt. Själv kan jag titta mig omkring och se en massa saker som jag inte gillar, men är också fullt medveten om att i andras ögon är jag också väldigt långt från att vara perfekt.
Men…. Livet blir väldigt tråkigt om vi inte lyxar till det ibland.  En semesterresa med flyg, ett lyxigt restaurangbesök eller kanske inköp av en ny jacka trots att den gamla kanske skulle klara sig en säsong till. Som församling kanske vi tar in en riktigt dyr predikant, köper in gott fika till någon söndag eller åker på ett församlingsläger som ger stort underskott i kassan. Självfallet så måste vi sträva efter att hela tiden leva hållbart med vi får inte heller glömma visdomsorden från Galenskaparna ”Dä skall va gött och leva” åtminstone ibland. Vi får inte heller glömma bort att det bästa i livet är gratis.

I närheten finns också några av den tidens ledare, överstepräster, som med Gud i ryggen, började känna sig hotade. Inte bara utav Jesus utan också den där Lasaros, som blir allt mer och mer populär. Och när maktens män, med Gud i ryggen, säger att vi måste döda dem, finns det många som kan tänka sig att verkställa den dödsdomen. Vem kan kritisera någon som har fått sin position av Gud och därför står över oss andra? Jesus gjorde det hela tiden. Som en nagel i ögat på de religiösa ledarna, var han.

Och vet ni, det är minst lika viktigt för oss idag. Det är så lätt att vi nickar med när några av våra ledare tar ställning i viktiga frågor, men jag uppmanar oss alla att tänka själv, diskutera med andra och bilda dig en egen uppfattning. Det är inte bara en rättighet men också en skyldighet mot det samhälle som vi verkar i.

Så, det är inte palmsöndag om vi inte får höra texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. Han kommer genom fårporten, kanske tillsammans med lammen som är på väg till templet för att slaktas. Folket jublar Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels kung. Jesus rider på en åsna och alla förstår att här är det kungen som kommer. Och det är klart att Jesus njuter av stunden. Jag skulle till och med säga att han laddar sina batterier, på samma sätt som han gjorde i Betania kvällen innan, för han vet att han kommer att behöva allt för att klara det som komma skall senare i veckan.

Texten idag handlar verkligen om början på vår Herres sista vandring upp mot korset. En vandring mot döden, men som också blir en vandring mot livet. En vandring som tack vare honom erbjuds oss alla. Vi behöver inte ta spikarna på korset, vi behöver inte dra ut och evangelisera om vi inte känner att det är rätt, men vi måste vilja vandra kärlekens väg, hand i hand med Jesus.

Amen

[1] Vad är egentligen nardusbalsam? Råvaran var då, och är också nu för den delen, roten till växten Nardostachys jatamansi. En liten blommande växt som man hittar på Himalayas sluttningar, 3 – 5 000 meter upp.

Kristi återkomst, 2022-11-20 (Anders Johnson)

Det är sabbat och Jesus är i Jerusalem. På förmiddagen beger han sig till Betesda. Det är en badanläggning som är lite speciell. Lite då och då tar Guds ängel ett litet dopp i poolen och den förste som hoppar i vattnet direkt efter blir då frisk från sina sjukdomar. Så ni kan tänka er att där är det fullt med folk som har problem, sjuka, lama, blinda… En massa människor som bara väntar på att vattnet skall krusa sig efter den osynlige ängeln och sedan hoppa i, före alla andra. Så ser Jesus en man som legat sjuk i 38 år. Han är så dålig att han inte har en chans att komma ner till det helande vattnet. Jesus ser mannen, frågar honom om han vill bli frisk, och det är klart han vill. ”Ta din säng och gå”, säger Jesus, och mannen reser sig upp och går. Judarna såg detta och blev arga på mannen eftersom han bar en säng. Absolut förbjudet på en sabbat, och det var ju Jesus fel som botat honom. Lite senare samma dag träffar Jesus på mannen i synagogan där han berättar att han är Guds son och att mannen inte skall synda mer.
Så, nu är vissa riktigt upprörda på Jesus. Först har han brutit mot lagen och jobbat, genom att hela mannen. Sedan har han lurat den stackars oskyldige mannen att också begå ett allvarligt brott genom att bära sin säng och till slut så påstår han att han är Guds son. Nu får det vara nog.

Och det är nu vi kommer till dagens evangelietext som är hämtad från
Joh 5:22-30.

Här tar Jesus verkligen i från tårna.
1. Fadern dömer inte utan det har han helt överlåtit till honom.
2. Den som lyssnar till det han har att säga och tror på den Gud som sänt honom, han kommer inte att falla på domens dag utan få ett evigt liv.
3. Det är Fadern som har bestämt reglerna för hur Jesus skall döma, inte han själv.

Man förstår att det här låter alldeles fruktansvärt i fariséernas öron. De som bygger hela sin tillvaro på att lagar och regler skall hållas. Den enda vägen är smal och besvärlig. Endast ett fåtal hade möjlighet att följa alla dessa regler. Och så säger Jesus att reglerna inte är så viktiga. Att du tror på Gud i ditt hjärta och tar till dig vad Jesus försöker lära ut, det är viktigt. Han säger till och med att om du hör hans ord, då har du evigt liv. Och, det är inte han som har hittat på allt det här utan det kommer från Fadern.

När barnen var små var vi alltid minst en vecka nere i Småland och besökte Birgittas föräldrar samt även faster och hennes gamla farmor, så länge hon levde. Gården som vi höll till på låg i byn Esperyd, ca en mil utanför Nässjö. Och ni vet hur det är. Efter ett tag börjar det bli lite långtråkigt att vara ledig. Det var alltid kul att prata med faster Alice, så vi var där en hel del och så småningom började jag titta i hennes bokhyllor och fastnade för några pocketböcker, som jag förstod var en serie. Jag tror att hon hade tre böcker och jag började läsa den första. Den handlade om mystiska försvinnanden. Alla hade försvunnit precis samtidigt och bara lämnat tomma kläder efter sig. Man försökte hitta olika naturliga förklaringar till vad som hänt, samtidigt som fler märkliga händelser inträffade. En liten grupp halvhjärtade kristna började förstå. De riktigt kristna hade hämtats hem och de hade lämnats kvar. Ja, någonstans där tog tredje boken slut och jag minns att jag försökte hitta fler böcker i serien när jag kom hem, men misslyckades. Kanske var det lika bra det.

Som människor är vi alltid nyfikna. Tittar framåt. Vad händer sen? Vi lär oss och vi växer som människor, under hela livet. Såklart så försöker vi också ta reda på vad som händer sen. Vi vill skapa oss en bild över hur det kan bli. Uppenbarelseboken läser vi och försöker tolka. En del skriver avhandlingar, andra skriver romaner. Vi diktar, sjunger och spelar.  Vi tror en massa, och vi hoppas.

Jesus däremot är väldigt tydlig. Jag kommer tillbaka och då skall ni vara redo. Men någonstans där försvinner tydligheten. När kommer han tillbaka? Det vet vi ju inte och det innebär ju bara att vi alltid måste vara redo. Vad innebär att vara redo?
Att göra allt rätt, vara snäll mot alla, ge till dem som behöver men sakna Jesus i sitt hjärta. Kan man vara redo i alla fall?
Eller att innerligt be till Jesus och känna honom fullt och starkt men helt missuppfattat vad kärlek är för något. Kan man vara redo i alla fall?

Jesus sa ju: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.”
Vad innebär det för mig, här och nu?
Vad innebär det för dig, här och nu?

Visst är det skönt att få prata ut ibland, till någon som lyssnar? Speciellt när något tynger. Det kan vara vänner, fru/man, föräldrar. Det kan vara Kim som får lyssna på våra berättelser. Ta emot, kanske bara nicka medkännande, kanske komma med ett råd eller bara ge en tröstande kram. Det är så vi är funtade. Vi behöver prata med någon för att på ett bra sätt komma vidare i livet. Jag är säker på att du många gånger både varit den som behövt prata ut eller varit den som lyssnat och hjälpt din vän framåt.

Jag vet inte när, var och hur men en dag kommer vi alla att få möta Jesus igen. Med ett helt liv bakom oss så kommer vi att ha mycket att berätta, och han kommer att lyssna, humma, kommentera. Säkert trösta och krama när vi kommer till det svåra och helt säker skratta gott tillsamman när vi pratar ljusa minnen. Han kommer säkert att berömma där det gått bra och kanske på ett snyggt sätt ge oss insikter om hur vi borde handlat då det gått lite snett. Att prata med andra är för oss människor det mest effektiva sättet att bearbeta det som varit för att sen gå vidare. Vad som händer sen efter det samtalet med Jesus vet jag inte och personligen lägger jag det i hans händer, utan att grubbla allt för mycket. Men en sak är jag helt säker på. Att det vi gör här och nu har betydelse. Vi har fått livet som en värdefull gåva att hand om och att förvalta efter bästa förmåga.

Amen

Friheten i Kristus, 2022-09-04 (Anders Johnson)

Luk 13:10-17

Visst har vi alla varit med om att vi gjort oss illa någonstans. Kanske i ryggen, eller i en fot eller någon annanstans. Det fortsätter att göra ont trots att svullnaden försvunnit. Kanske hugger det till om jag vrider lite för långt åt det hållet som jag skadat mig. Sådant brukar hålla i länge och man måste riktigt lära kroppen att det inte gör ont längre. Det är ofta övningar på övningar och till slut är smärtan borta.

Ibland undrar jag hur hjärnan kan hålla reda på alla signaler som kommer från kroppen. Forskarna tror idag att vi har en liten modell av vår kropp där uppe. Där landar signalerna och då vet knoppen varifrån det kommer. Självfallet skall det alltid komma olika signaler från delarna. Annars är ju något fel. Hos de som amputerat något berättas det ofta att kroppsdelen kan göra ont eller ila, trots att den bevisligen inte finns längre.

I vårt centrala nervsystem, uppe i huvudet finns något som kallas för det Limbiska systemet. Det styr våra känslor, ser till att man blir alldeles knäpp när man är förälskad, men även när man är stressad så är det limbiska systemet som påverkas. Så klart påverkas även minnet av det limbiska systemet. Vi kan lugnt säga att denna del av hjärnan styr hur du mår. Signalen som kommer från foten eller ryggen, när vi gjort oss illa passerar också limbiska systemet och bearbetas där, innan det når vårt medvetande.

Idag har vi hört om en kvinna som har stora problem med sin rygg. Hon har inte kunnat räta på sig på 18 år. Hennes limbiska system vet att det är problem med ryggen. Att gå rakt är inte att tänka på. Om hon så försöker så skickar det limbiska systemet ut rejäla smärtsignaler. Det är inte nyttigt att ens testa.
Så, möter hon Jesus. Limbiska systemet, som också kallas för känslohjärnan, får helt fnatt. Glömmer allt och har bara fokus på vår Herre. Så när Jesus talar till henne och säger åt henne att sträcka på sig så gör hon det och limbiska systemet har totalt glömt bort att det inte går.

Kanske var det så här det gick till, eller kanske inte. Här har jag i alla fall döpt om en sjukdomsande till Limbiska systemet och låtit Jesus med sin stora kärlek bota henne.

Men det viktiga i dagens text är ju inte hur han botar kvinnan utan det faktum att han jobbar, genom att bota kvinnan, på sabbaten. Han bryter mot lagen. För oss verkar det ju rätt orimligt, men hur var det på Jesu tid?

Vi börjar med tredje budet, ”Tänk på vilodagen så att du helgar den”. Ok, det kan vi förstå även om det kanske är det budet som åtminstone jag är sämst på att följa.

Vad gällde på sabbaten? I 2 Mosebok 20:9-11 står det: ”Sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra någon syssla. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

Sen har vi Toran som säger att:
Inget arbete får utföras. Matlagningen måste man gjort innan. Det är inte tillåtet att resa. Att bära saker utomhus är strängt förbjudet. Tända och släcka eld eller lampor är inte att tänka på.

Det här var ju inte nog. Ca 100 år före Jesus så hade några särskilt religiösa män tyckt att det var gamla regler som borde skärpas. Därför skapade de fler regler, som de följde bara för att de tyckte att det kändes rätt. Det var tidiga fariséer. Allt eftersom åren gick så växte sig fariséerna starkare som grupp och vid Jesu tid så hade deras regler också börjat genomsyra hela samhället.

Det var t.ex. en sådan muntlig regel som Jesu lärjungar bröt mot när de tog ax och åt i Matteus 12. Här tyckte Jesus definitivt att det var bättre att bryta mot den muntliga traditionen än att lärjungarna skulle gå hungriga.

I den texten vi nyss hört är vi i synagogan och det är sabbat och Jesus håller på att undervisa. Så kommer den böjda kvinnan in. Jesus ser hur hon lider och utför arbetet att bota henne. Synagogföreståndaren blir upprörd. ”Jesus du har sex andra dagar på dig i veckan att arbeta med att bota sjuka. Idag då det är sabbat skall det inte göras. Dagen skall ägnas åt Gud och vila.” Klart Jesus blir rosenrasande. Hur kan man bara tänka sig att låta henne lida ytterligare när han kan göra henne frisk. Klart att det är OK att bryta mot lagen för att hjälpa en medmänniska som står i svår nöd. Det är inte precis så som Jesus säger men definitivt det han menar.

Det är alltså OK att bryta mot lagen om man känner att det är rätt?

Förra gången jag stod här och pratade handlade det om en kvinna som begått äktenskapsbrott, eller på vanlig svenska, haft sex med en man hon inte varit gift med. Inte en så stor sak tycker vi, men på den tiden innebar sex ofta att ett barn blev till. Ett barn som skulle tas hand om av familjen, utbildas i skolan, se till att det så småningom blev en bra samhällsmedborgare. Ett stort ansvar för fler än bara kvinnan. Så klart att det var viktigt för byn att alla barn som kom till var älskade och förhoppningsvis hade både pappa, mamma och ett stort gäng släktingar och vänner som kunde hjälpa till att ta hand om barnet. Regeln om sex endast inom äktenskapet var alltså en bra regel på Jesu tid men inte så viktig idag.

Centrumkyrkan Farsta är ju en del av frikyrkan och den frikyrkliga rörelsen som bildades i mitten av 1800-talet. Människor kände ett behov av att få utrycka sin tro på ett nytt sätt, inte styrt av övermakten och gamla regler. Vi hittade en ny frihet i Kristus och vi kunde uttrycka vår gudslängtan på helt nya sätt. Helt utan regler, självfallet inte. I ett fattigsverige som bokstavligen söp ihjäl sig blev alkohol, kortspel, dans och liknade sysselsättningar helt oacceptabelt. Regler som kom till för att hjälpa människorna, inte kanske så mycket för att komma närmare Jesus men för att bättre klara livet i övrigt.

Idag lever vi i ett samhälle med VÄLDIGT många lagar och regler att följa. De flesta skulle vara helt obegripliga för en människa för 2 000 år sedan men vi förstår dem och följer dem efter bästa förmåga för att vi vet att de är ett av de fundament som vårt samhälle bygger på. Ibland undrar jag om det också borde skapas nya regler som vi i Sveriges kristna gemenskap borde följa. Regler som gör att vi lättare klarar av våra liv och som skapar en längtan utanför vår gemenskap, att få vara med. Kanske en diskussion på kyrkkaffet senare.

Frihet i Kristus innebär inte att du och jag kan göra som vi vill i alla lägen. Det finns regler som vi behöver följa men Jesus uppmuntrar oss att tänka själva. När det gäller 3:e budordet, ”Tänk på vilodagen, så att du helgar den.”, behöver vi kanske inte vara så strikta att just söndagen skall användas till vila och gemenskap med Gud, men… det är viktigt att vi prioriterar och ger oss den tid som behövs. Både för relationen med vår skapare men också för att hålla det Limbiska systemet på gott humör.

Amen

Vårt dop, 2022-06-19 (Anders Johnson)

Joh 1:29-34

• Vi föds, vi tar vårt första andetag och snart får vi vår första måltid i form av mammas mjölk.
• Det blir fest och vi får ett namn.
• Till våra föräldrars stora stolthet tar vi våra första steg.
• Vi börjar i skolan och växer en hel dm.
• Till slut tar vi studenten och känner oss nästan vuxna. Kanske flyttar vi också hemifrån i samma veva.
• Vi slutar plugga och börjar jobba.
• Vi kanske gifter oss.
• Vi kanske får vårt första barn.
• Så plötsligt en dag flyttar äldsta barnet hemifrån.
• En dag har du möjlighet att sluta jobba för att få pengar. Du blir pensionär.
• Ditt hjärta slår sist sista slag och alla dina vänner samlas för att ta farväl.
En mängd tillfällen som förändrar livet och där vi definitivt känner ett före och ett efter.

I texten har vi hört om Jesu dop. Absolut är det här också ett före och efter. Jesus är en snickare med en lite spännande barndom bakom sig. I och med dopet tar han nästa steg och blir den store profet och vägledare han redan från början var utsedd att vara.

Jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk på er som är döpta som vuxna. Ett nytt steg i livet. En känsla av att kunna vända blad och flytta fokus. Men också ett sätt att aktivt få vara med i ett sakrament, instiftat av Jesus och buret av kyrkan ända fram till idag.
För den som bestämmer sig för att låta sig döpas bekräftar ju sin kärlek till Gud och vill leva med honom resten av livet.
För mig som är barndöpt så är ju handlingen mer en önskan av min mamma och pappa att Guds omsorg skall följa mig genom livet.

För de som blev döpta i Jordan, samtidigt som Jesus, fick de också en annan bieffekt. De blev faktiskt lite rena på utsidan. Det var inte bara den inre smutsen som försvann med vattnet utan också lorten på utsidan.

För oss idag är det relativt lätt att hålla oss rena och fina på utsidan. Tvål och vatten finns överallt, både för kroppen och våra kläder. Men hur gör vi med insidan? Vad är vår strategi för att ta hand om det som skaver och gör ont? Min sätt är enkelt. För allt det lilla, glöm bort att det finns. Fungerar det? Nja… Det är lite som hemma. För varje dag ser man inte att det blir lite mer och mer damm och smuts, men efter ett par veckor så inser man att nu måste man städa. Dammsugaren åker fram.
Men hur hanterar vi den inre smutsen? Problemet kanske är att det tar lite längre tid innan det börjar bli ohållbart och man märker att man bara trampar omkring i sin egen lort. Precis som på utsidan måste vi ge städning av insidan lite tid. Vara i stillhet och låta andligheten växa, vara med Gud. När och var känner du störst gudsnärvaro i ditt liv? Är det när du sjunger i kyrkan eller när du servera soppa på torsdagarna, på dina dagliga promenader i skogen eller kanske i fåtöljen med en god bok? Insidan är lika viktig som utsidan, så ge också insidan lika mycket tid som utsidan.

Men dopet handlar ju inte bara om att bli ren utan också om en vilja att leva med Jesus. Hur behåller vi den hjärtats längtan att få vara nära vår skapare, tillhöra hans gemenskap och känna hans värme och beröring?
Svaret ligger nog mest i vår egen vilja. Han är alltid redo att ta emot oss, både när livet flyter på och allt känns bra och när vår värld rasat samman och vi inte ens längre klarar att be.
Matt 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”
Vi behöver alltså varandra för att klara av att vandra i ljuset av vår tro. Vi har ett ansvar att träffas, umgås och be. Ansvar för att vi har en levande och aktiv församling här i Farsta, men också levande OAS-grupper som inte bara städar och fixar en massa praktiskt utan också nyfiket lär känna varandra och ser och saknar en vän som inte längre är med på samma sätt.
Men att leva som kristen skall inte vara så svårt.

För många år sedan åkte jag flotte på Klarälven.
Dagen började med instruktioner och material. Vi höll säkert på i flera timmar att bygga vår flotte och det var med spänd förväntan som vi sedan kastade loss. Vi hade störar att knuffa oss bort från stranden, när vi kom lite för nära så vi riskerade att fastna, men mesta tiden kunde vi bara sitta där och njuta av resan och det som passerade oss bredvid älven.

Ibland kan det kännas som det kristna livet är som den där flotten.
Vi behöver några år för att bygga vår botten. Se till så att den har en bra flytkraft och att den kan ligga i länge utan att den börjar lossna i kanterna. Så, är det dags att kasta loss, och kanske är det dopdagen, för den som döper sig som vuxen. Sedan kan man följa med i flodfåran, njuta av resan samtidigt som man måste vara uppmärksam och agera när man riskerar att fastna i strandkanten eller i ett bakvatten.
Visst låter det enkelt och rätt härligt, att bara glida med. Samtidigt så vet vi ju att skall det bli något gjort så måste vi ju ta i lite grann. Tillsammans är vi ju Kristi kropp här på jorden och en kropp mår bra av att arbeta, samtidigt som en knopp mår bra av att tänka.

Till sist:
För några dagar sedan fick jag ett samtal när jag var ute och tog en bensträckare mellan två möten. Det var Kantar Sifo som undrade hur jag tänker rösta i höstens val. Jag svarade sanningsenligt att jag hade ingen aning. Tror aldrig att det varit så svårt. Just nu finns det egentligen inget parti jag skulle vilja rösta på. Rösta måste man ju så jag har en känsla av att min knopp kommer att jobba en hel del med den frågan under sommaren. Kanske kommer jag att hitta svaret om jag börjar i dopet. Vem vill jag vara? Vad är viktigt? Hur skulle Jesus gjort?

Amen