Andlig klarsyn, 2020-08-02 (Anders Johnson)

Matt 7:13-14

”Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.”

Gå in genom den trånga porten, om du ens hittar den. Ta inte den enkla vägen. Vill du komma någonstans så skall du inte räkna med att det är lätt. Det kommer att bli en besvärlig resa. Många misslyckas. Du måste kämpa hårt om du skall bli en av de få som klarar provet.

Det är riktigt. Vi behöver utmaningar i livet för att växa. Men här pratar vi om liv eller död. Himmel eller helvetet. Vi pratar inte om spännande utmaningar utan om en uppgift som betyder så mycket mer.

Nu får i alla fall jag ont i magen.

Dagens text kommer från bergspredikan. Tänk er scenen framför er. Jesus sitter säkert på en stor sten eller kulle, så att människoskaran på kanske flera hundra människor kan se och höra honom. De flesta är säkert rätt fattiga, vana att vara hungriga. Säkert är de också trötta på att se andra över dem i hierarkin, leva ett bättre liv och i många fall bestämma över dem.

Jesus har tidigare i sitt tal gett en mängd regler för hur de skall leva, hur de skall be, hur de skall tänka. Hade jag suttit där och lyssnat hade jag nog också varit rätt trött vid det här laget.

Då säger Jesus, precis innan vår text börjar, som för att sammanfatta allt han har sagt hittills:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Jag tänker på de som sitter där, med en massa måsten, som egentligen ingen klarar av att följa.

För mig blir då plötsligt dagens text lite mer hanterbar.

”Gå in genom den trånga porten.”
Jesus säger alltså: Följ mig och var kärleksfull mot alla du möter.

”Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.”
Här säger Jesus egentligen att de flesta bara är som alla andra och låter livet rulla på, och det är fel väg.

”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet…”
Att följa Jesus är att vara lite annorlunda. Att göra lite andra saker än vad de flesta gör. Att ha ett lite annat fokus.

”… och det är få som finner den.”
Vi som följer Jesus kommer att vara i minoritet.

Och plötsligt försvann klumpen i min mage.

Men följa Jesus?
Hur gör man det?
Hur skall jag hitta min väg till den där smala porten?
Eller för att komma tillbaka till dagens tema, hur får jag mina andliga ögon att se klart och skarpt, och inte grumlas av en massa annat?

Vi läser från Apostlagärningarna att anden är viktig. Dels den heliga Anden men också vår egen andlighet. Att utveckla vår andlighet gör att vi kommer närmare Gud men också att vi på ett bättre sätt kan se Guds väg framför oss.

En mycket viktig insikt är också att andlighet betyder olika för dig och för mig. Vi har alla olika ”lägen” där vi är som närmast Gud.

För några är psalmsången det allra viktigaste i gudstjänsten. För andra är psalmerna bara trist och tråkigt och borde hållas till ett minimum.

En del tycker att förbönsstunden där man får tända ett eget ljus är toppen på gudstjänsten medan någon annan bara ser det som bortkastad tid.

Att sitta koncentrerat och lyssna på Guds ord genom en bra predikan är viktigt för många medan andra, precis som jag ofta kan komma på mig med att sitta och tänka på något annat.

För dig är kanske bönen, det direkta samtalet med vår Herre, något som ständigt pågår, medan andra pliktskyldigast försöker komma ihåg att be sin aftonbön i sängen innan man somnar.

För några är kanske stunden då jag övar med min kör, den gången i veckan då jag känner Guds närvaro som starkast, medan andra känner av honom sittande i sin favoritfåtölj läsande en bra bok.

Några går kanske mest till kyrkan av god vana, medan Jesus möter han eller hon på den dagliga promenaden runt skogsgläntan hemma vid bostaden.

När vi höll på med Naturlig församlingsutveckling och vi två gånger efter varandra fått särdraget hängiven andlighet som vår minimifaktor, läste jag en bok i ämnet och där var man väldigt tydlig med att vi alla är olika i vår andlighet och vad vi dras till. Där definierade man 9 andliga särdrag som passar oss olika bra. Enligt boken är de:

  • Sinnligt                Tycker om att se Guds skapelse
  • Rationell              Vill förstå Gud
  • Dogmatisk           Tänka rätt om Gud
  • Biblisk                  Förstå Guds ord
  • Delande               Göra Guds nåd
  • Asket                    Leva disciplinerat för Gud
  • Entusiastiskt        Fira Guds kraft
  • Mystiskt              Vila i Guds närvaro
  • Ceremoniel          Uppleva hur Gud blir människa                                 

Vem känner du att du är? Hur vill du spontant närma dig Jesus?

För att utveckla just din andlighet är det viktigt att du ger dig tid att göra just det som du känner är rätt för dig. Då får du ofta vara nära Gud och det ger dig kraft och en massa positiv energi.

Men, samtidigt vet vi också att vi växer som allra mest när vi går utanför våra ramar och gör något som vi inte brukar, som kanske är lite jobbigt.

Tycker du att det är svårt att känna och hänga med i våra predikningar. Kanske skall du ge dem lite mer tid, titta på dem igen i efterhand på Facebook. Många kommer även upp på vår hemsida. Där kan man läsa och fundera i lugn och ro.

Gillar du inte våra förbönsstunder. Då skall du få en utmaning. Formulera först en kort bön för dig själv, där du ber om något eller för någon. Det går också bra att tacka för något speciellt. Sedan går du till vår ljusbärare och ber den bönen samtidigt som du tänder ett ljus.

Förstår du dig inte på de som säger att de hittar Gud i skogen. Pröva i eftermiddag att gå till din närmaste glänta. Gå in en liten bit, sätt dig på en sten, lyssna till ljuden, känn dofterna, smek trädet bredvid dig. Andas….

Detta för att du även skall utveckla några av dina andliga sidor som du normalt inte använder och som känns onaturliga för dig.

Nu har jag pratat en hel del om hur vi kan utveckla vår andlighet, och få den att växa och kunna se klarare. Dock är jag helt övertygad om att det som är viktigast för oss i vår andliga utveckling är att vi umgås med andra som har Jesus i sitt hjärta. Att vi här träffas i kyrkan, fikar, städar och har olika verksamheter, men också att vi tillsammans gör saker utanför själva byggnaden, utflykter, vandringar, läger men också träffas privat.

Matteus skriver ju ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”.

Till sist har någon sagt att andlig klarsyn handlar om att ha sin blick fäst på Jesus som är världens ljus, att vandra och växa med honom och få se honom klarare och klarare dag för dag.

Låt oss be.
Herre hjälp oss att utveckla vårt andliga liv. Ge oss insikt, styrka och mod att följa den väg du lagt framför oss.
Amen 

Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen