Att leva tillsammans – Centrumkyrkan Farsta

Att leva tillsammans, 2021-10-17 (Jonas Thorängen)

Jag hade just gått och lagt mig och var halvvägs in i sömnen när jag hörde smattret från en helikopter genom det öppna vädringsfönstret. Smattret från helikoptern drog inte förbi och försvann, så som det oftast gör, utan stannade och fortsatte ihärdigt utan minskat ihållande. Jag förstod att något hänt och gick upp och tittar ut och ser blåljus som blinkar på flera ställen i Farsta strand. Jag tittar på min mobil och ser hur nyhetsuppdateringar börja komma in. TV4 och kvällstidningarna verkar vara snabbt på plats för att rapportera. På Twitter flödar kommentarerna med något uns fakta och massor av spekulationer.

Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. En man i 40-årsåldern sköts till döds i Farsta strand i tisdags och en 16-åring skadades och vårdas på sjukhus. Detta våld präglar också vår vardag. Deras våld präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på medmänniskor och på livet sätter tydliga spår i mig.
Med psaltarens ord frågar jag, ”Hur länge ska tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag, hur länge ska fienden triumfera” (Ps 13:5) och med psaltarens ord uttrycka ”jag hatar de ondas skara” (Ps 26:5).

Ingen människa, inte en enda en, kan leva hela sitt liv helt oberoende av andra. Att leva tillsammans, som är dagens ämne, är inget som vi i nån allmänt god mening uppmuntras till, eller får goda råd om. Nej, att leva tillsammans är den förutsättning vi har i livet. Vi är beroende av varandra. Vi är alla beroende av varandra. Vi som människor blir till i gemenskap, vi växer som människor i relation med andra. Vi hör ihop. Vi hör ihop, inte enbart med dem vi är släkt med eller enbart med dem som vi delar trosgemenskap med, eller dem som vi delar politiska åsikter med. Vi hör ihop med alla människor oberoende av allt som kan ses som tämligen ytliga skillnader av åsikter, religiös bekännelse eller hudfärg. Det är inget val utan ett faktum som vi har att förhålla oss till – Gud skapade människan till sin avbild. Ingen annan identitet är viktigare.

I texterna som vi läst idag så pekar de på olika gränsöverskridanden. Det handlar om gränsöverskridande av kultur, av språk och av familj.

Berättelsen om Rut handlar ju om hur hon är fullständigt blottlagd i en annan kultur än den hon växt upp i. Hon har förlorat sin man, sin svärfar och nu följt med sin svärmor Noomi som återvänder till Betlehem från Moabs land (som ligger öster om Döda havet). Noomi och hennes man Elimelek hade en gång varit välbeställda men lämnat Betlehem för att bo i Moab en tid då det var hungersnöd. Nu hade alla män i familjen dött – far och två söner, kvar fanns Noomi och hennes svärdotter Rut, som kom från Moab, och nu kommit som främling till Betlehemstrakten i Israel. Det var i skördetid och Rut ber att få plocka ax, efter att skördemännen gjort sitt. Detta var en slags rättighet som änkor hade, vi skulle kunna se det som en sedvänja långt före vårt samhälles socialbistånd [1]. Det måste ha varit svårt att leva på resterna av de korn som blev kvar efter att åkern skördats. Boas, en släkting till Ruts avlidne svärfar, tar sig an henne och ger henne skydd och möjligheter. Han har hört om henne att hon lämnat sitt land och sina egna föräldrar och att hon har gjort gott mot sin svärmor, också efter att hennes man dött.

Vi vet väldigt lite om Tabita, hon som också kallades Dorkas och var en lärjunge. Hon bodde i Joppe, eller Jaffa som staden kallas idag. Jaffa är en av världens äldsta hamnstäder, kanske den allra äldsta, och idag sammanväxt med den moderna staden Tel Aviv. Det sägs att till Joppe skeppades cederträ in från Libanon för bygget av templet i Jerusalem. I Jaffa har handel skett i flera tusen år och människor mötts från olika kulturer och språk. Grekiska var ju den tidens världsspråk, och kanske var Dorkas egentligen från Grekland? Att hon omnämns som lärjunge och har två namn nämns nästan i förbifarten, utan någon större förklaring, vilket kan tyda på att det inte var något särskilt märkvärdigt alls för de första läsarna av denna berättelse. De visste att i Joppe fanns folk av olika slags bakgrund och identitet.

Staden Lydda, där Paulus vistades vid tillfället för vår berättelse, ligger ett par mil inåt landet från Jaffa. Lydda, eller Lod som staden i Israel heter idag, fanns då och finns som stad än idag. Både Jaffa och Lydda har också idag en blandad befolkning. Judar utgör idag en majoritet på cirka 80% av israels befolkning. Cirka 20% av Israels befolkning är framförallt araber (eller palestinier som de ofta själv kallar sig), men i Israel finns också druser, tjerkesser, samaritaner och armenier med flera folkgrupper. Alla dessa identiteter har olika ursprung och historia, deras tro och bekännelser är olika och ibland sammanflätade. Bland israels araber är de flesta muslimer men också en del kristna. Just Lydda är en sådan blandad stad där det bor judar och kristna och muslimska araber. Efter det krig som utspelade sig mellan Israel och extrema grupperingar i Gaza tidigare i år så blev det tydliga motsättningar mellan Lyddas arabiska och judiska befolkning. Araber och judar utsatte varandra för våld och förstörde affärer och vandaliserade gravplatser. Identiteten till den ena eller andra gruppen verkar vara viktigare än att vara människa. Hot och hat präglar vissa människors liv så till den grad att de tar till dödligt våld.
Tabita eller Dorkas – vi vet inte om hon var judinna eller av annat ursprung. Men det var ju inom den judiska sfären som de allra första Jesus-efterföljarna fanns, så kanske kan vi anta att hon är judinna med någons slags koppling till grekisk kultur. Om Tabita, om Dorkas, kvinna och Jesus lärjunge beskrivs i denna dödsruna att Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

Är Jesus oförskämd mot sin mor och sina bröder? Ja, det kan låta så när vi läser att han säger ”Vem är min mor och mina bröder?” och sen ser på dem som sitter runt omkring och säger ”Det här är min mor och mina bröder….”. Den här berättelsen finns med i alla fyra evangelierna och utifrån det kan vi anta att den sågs som viktig, eller ”stack ut” när berättelsen traderades vidare. Men Markus evangelium skrevs ju troligen först. Markus skriver på ett väldigt kortfattat sätt och har också några andra detaljer med i berättelsen i texten före det vi läst idag. Bakgrunden är att Jesus nu kallat sina tolv lärjungar, han har undervisat, märkligt och oförklarligt har människor blivit friska från sjukdomar och han har blivit populär. Hans anhöriga har hört om detta och blivit oroliga – har han blivit helt tokig? Jag läser från Markus 3:20 ….

När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul [2] och att det var med demonernas furste som han drev ut demonerna. Han kallade dem till sig och talade till dem i liknelser: »Hur kan Satan driva ut Satan? Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. Om en familj är splittrad kan den familjen inte bestå. (Markus 3:20-27)
Det här är den korta bakgrunden till händelsen då Jesus som respons på besked om att hans anhöriga står utanför trängseln och frågar efter honom, retoriskt frågar:
»Vem är min mor och mina bröder?« Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.«
Jesus expanderar här sin familj. Hans identitet är inte endast hans närmaste anhöriga – alla de som är runtomkring honom är hans bror och syster och mor.

Jag tror att Jesus just pekar på kärnan i det han vill säga – att göra Guds vilja – och han utökar sin familj. Jesus identitet är inte endast det som kan relateras till hans närmaste familj utan också alla de som gör Gud vilja.

Texterna vi läst idag handlar om gränsöverskridande, inte om att överge sin identitet men att vara inkluderande. Texterna ger exempel på när människor överskridit och inkluderat andra perspektiv av kultur (som Rut), kanske också språkligt (som i fallet med Tabita/Dorkas I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas.) och familj (som Jesus som hävdar att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor).

Alla tre texterna har dessutom en kvinna i centrum av berättelsen och texterna pekar på att det handlar om personernas karaktär, som visar sig genom deras handlingar. Rut som hade gjort gott, Tabita eller Dorkas som hade gjort gott och var generös och Jesus som säger att den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans – Gud skapade människan till sin avbild.
Har vi nåt val?

När din grupp, eller din klan blir viktigare än att vara människa, viktigare än att se människan utanför sin egen grupp, då är vi på ett sluttande plan nerför. Där är vi nu.
Hot och hat präglar vissa människors liv så mycket att de tar till dödligt våld här utanför våra dörrar. Detta präglar vår vardag. Detta präglar mig. Vissa människors inskränkta syn på liv och medmänniskor sätter tydliga spår i mig.
När vår gemenskap skapar begränsningar, när frågan ”vad ska den andre tro?” om jag gör det ena eller andra begränsar mina möjligheter så krymper också jag som människa. När jag frågar mig ”Kan jag som kristen samarbeta med ….vem det nu är.” så krymper min värld och mina möjligheter som människa.

Har vi nåt val?
Ja, jag kan välja vad jag gör med mitt liv i förhållande till alla er andra. Ingen av oss är en isolerad ö – vi hör alla ihop. Vi är alla beroende av varandra. Jag behöver veta vem jag är för att kunna samarbeta och relatera till andra. Men min identitet – som man eller kvinna, som svensk, som kristen – får inte uppta hela min uppmärksamhet. Först människa, kristen sedan (var det Grundtvig eller Kierkegaard som sa det?)

I Markus evangelium kapitel 12 finns den viktiga berättelsen som jag menar utgör kärnan i att göra Guds vilja – vad är viktigast i livet? Budet som säger Du skall älska din nästa som dig själv. Mark 12:31).
Det är inte mer eller mindre än så. Det är en urgammal sanning som Jesus hämtar från 3 Mosebok 19:18, där det står Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.

Budet säger implicit att du först måste älska dig själv – älska din nästa som dig själv. Det är viktigt att lära känna sig själv. Det är viktigt att ”grunda” sig själv i en gemenskap där glädje, frihet och omsorg ger mig själv stöd.

Jag vill avsluta med ett exempel på ett gott gränsöverskridande, en god och generös handling som jag är övertygad om är Guds vilja.
Just nu pågår olivskörd i Palestina och Israel. Olivskörden är av mycket stor betydelse, både kulturellt och ekonomiskt för palestinier. Glädjen över olivskörden firas bland unga och gamla – det är en folkfest.
Men, i den konflikt som ibland leder till hot och hat och död mellan palestinier och israeler så utgör tiden för olivskörd en risk för alla palestinska bönder och deras familjer som plockar oliver. Risken består i att israeliska bosättare då passar på att ibland bränna olivträd som är redo för skörd, eller att hota bönder så att de inte kan eller vågar skörda. Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, som jag jobbar med till vardags brukar vid den här tiden göra palestinierna sällskap för att utgöra en internationell skyddande närvaro. Men nu är det inte möjligt eftersom Israel inte tillåter inresa för enskild besökare. Följeslagarna är inte ensamma om att utgöra denna skyddande närvaro, utan det finns en del andra internationella organisationer och även en del israeliska fredsorganisationer som följer med och delar glädjen och finns som en tredje part mitt i konflikten. Organisationen Rabbis for Human Rights är en av dessa israeliska organisationer. Det är israeliska judiska rabbiner som reser till palestinska bönder för att vara med och skörda oliver. Rabbis for Human Rights beskriver på Facebook i en text för några dagar sedan att skördetiden ska för palestinierna inte utgöras av hot från aggressiv israeliska bosättare, eller av soldater som tycks skydda bosättarna snarare än palestinierna, olivskördande palestinska bönder ska inte behöva begränsas av polis som skapar restriktioner där Israel ockuperar palestinsk mark. Det ska inte behöva vara så men tills det har förändrats, säger Rabbis for Human Rights, så är de där för att be med sina händer och fötter. De står med båda fötterna på marken och händerna i olivträdens grenar.

De gömmer inte undan sin identitet som judar, de gömmer inte sin tro och sina böner. Men de reserverar heller inte sina böner och tro enbart för dem som har samma etniska eller religiösa bakgrund. De ser till saken, de ser en orättvisa och agerar mot detta missförhållande – just därför att de har sin tro.

Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.

Att leva tillsammans är att älska min nästa som sig själv.

Amen

[1] plocka ax Fattiga, invandrare, faderlösa och änkor hade rätt att efter skördearbetet plocka ax på fälten; se 3 Mos 23:22; 5 Mos 24:19. Från www.bibeln.se

[2] Beelsebul Ett gammalt gudsnamn har överförts på en demon, som här likställs med djävulen. Jfr 2 Kung 1:2 med not. Från www.bibeln.se

Att leva tillsammans, 2020-10-25 (Anette Kyhlström)

Matt. 13:53-58

När jag och min man för många år sedan skulle gifta oss gick vi till guldsmeden för att beställa ringar. Guldsmed Thulin var en äldre man, som mest mumlade för sig själv och det var lite svårt att höra vad han sa. Rätt som det var när vi stod där och valde bland ringarna han tillverkat avbröt han sig i sitt mumlande, bad oss vänta och så gick in bakom butiken till sitt arbetsrum och hämtade en bok som han kom ut med och gav till oss. Boken hette Att leva tillsammans – en guide för de som ska ingå äktenskap och bo ihop.

Han hade också en ganska lång föreläsning för oss där han beskrev hur han under sitt liv arbetat hårt för att hans och hans frus äktenskap skulle fungera fint. Helt plötsligt hörde vi inte något mummel utan en tydlig stämma som verkligen gav oss en beskrivning på hur svårt det kan vara att dela livet tillsammans med någon. Även om man älskar varandra, sa han, så är det inte alltid lika ljuvligt varje dag som man föreställer sig att det ska vara när man gifter sig och flyttar ihop. Han gav oss en tydlig inblick i hur han och hans hustru varje dag var noga med att säga fina saker till varandra. Men han berättade också hur de båda fick stå ut med varandras egenheter, brister och fel… Han sa, att så länge jag älskar hennes fördelar mer än 75 % så kan jag stå ut med hennes brister på 25 %.

När vi gick därifrån hade vi beställt våra ringar, men vi hade också fått något att fundera över. Vad menade han egentligen med det han sagt…?

Hur är det att leva tillsammans egentligen…?

Svårt? Att leva ensam skulle ju kanske förstås vara en fördel, då kan man vara sig själv nock, och bestämma allt själv, men vi är sociala varelser och vi vill finnas i en kontext där vi får vara en del av ett sammanhang i en nära krets. Om man inte lever tillsammans med någon eller några familjemedlemmar, så behöver vi ha vänner eller i alla fall kollegor som man kan stöta och blöta sig med. Få vara sig själv tillsammans med. Någon eller några som känner en väl och som älskar en för den man är med alla egenheter, fel och brister. Någon som älskar en för den man är och inte för det man gör.

Ingen blir profet i sitt eget hemland läste vi i dagens evangelietext. Det är ett talesätt, ett ordspråk, men också i stor utsträckning en sanning. Att bli profet i sin egen hemstad, sin egen kontext, det är inte enkelt. »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.« sa Jesus till sina närmaste.

Två av synonymerna till RINGAKTA är att underskatta eller ha låga tankar om…

Under många år har jag haft förmånen att resa runt och föreläsa på många platser i vårt land. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag blivit bemött vart än jag kommit. När jag tänker tillbaka har jag alltid fått ett fantastiskt mottagande. Man blir liksom upphöjd på något vis. Som om man vore något mer än vad man är.
Jag vill ju gärna tro att det beror på att jag kommer för att berätta något som jag har lärt mig och som jag gärna vill dela med mig av.
Att ha en publik, på ibland många hundra personer, som lyssnar, tar till sig, skrattar åt något roligt man säger, blir berörda av något som man berättar om som är sorgligt… det känns ju fint.
Att det kommer fram personer efter föreläsningen, tackar och kommenterar att de är glada över det de fått till sig känns ju också väldigt bra.

Så reser man hem och då blir man helt plötsligt inte alls lika lyssnad på? Då är man både hemma i familjen och på sin arbetsplats en person som är tillbaka i en annan kontext. Man har sin roll som mamma, som kollega eller som vän. Nu vill jag inte säga att min familj aldrig lyssnar på mig, för visst händer det också, men det är mer öppet för diskussioner och inte alltid så att vi är överens om saker och ting.
På arbetsplatsen, inte bara min, utan också på många arbetsplatser tas heller inte intern kompetens tillvara, utan man tar in en konsult eller en extern föreläsare. Lite som att gå över ån efter vatten. Det kommer någon som föreläser om något som en kollega skulle ha gjort lika bra eller kanske till och med bättre. Varför frågar vi inte kollegan istället för att betala pengar för att någon ska komma någon annanstans ifrån?
Vad beror detta på?
Beror det kanske på hur vi själva beter oss?
Jag är naturligtvis som föreläsare inte samma person som när jag är hemma eller på mitt dagliga arbete, även om jag vill tro det.
När jag föreläser för ett par timmar eller en dag, då lämnar jag förstås inte ut hela mig. De som lyssnar på det jag säger känner mig egentligen inte alls. De kan precis som jag gör när jag lyssnar på en föreläsare få fantisera och idolisera föreläsaren. De får en eller ett par av mina pusselbitar. Resten får de fantisera ihop själva. Då är det lätt att sätta föreläsaren på en piedestal…

På hemmaplan känner min familj mig väl, med mina fel och brister. Samma sak är det med mina nära kollegor. De vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få igång mig, och de ser mig också när jag är trött, ledsen och irriterad. På hemmaplan är jag inte fixad, med ett leende på läpparna, rolig och verkligen inte alltid entusiastisk. Sammalunda gäller förstås tvärt om – det vill säga vad mina familjemedlemmar, vänner och kollegor visar upp för mig. Vi känner varandra väl.

I evangelietexten vi läste kom Jesus tillbaka till sin hemby där han vuxit upp. Vi kan konstatera att det inte var så enkelt för Jesus att komma tillbaka och predika bland sina egna, familjen, vänner, bekanta, grannar… De hade sett honom växa upp. De skakade på huvudet och undrade vad denne man, som de känt sedan han var en liten grabb, hade att säga till dem. Han som var Josefs och Marias son. Han vars bröder och systrar som de kände väl, kunde han ha något att tillföra i deras liv? De satte inte honom på någon piedestal och de tyckte inte att han var så mycket att lyssna på. Jesus märkte av detta och sa till dem att han fattade att han inte blev profet på hemmaplan eftersom de inte ville tro på honom. Han blev ringaktad.

Jag kan inte låta bli att undra över hur det var i Jesus familj…

Tjafsades det hemma hos dem? Förmodligen fanns det väl inga tubsockar som drällde runt överallt i deras hem när han var tonåring. Det fanns säkert helt andra bekymmer att brottas med, men hur var det egentligen att vara en del av Jesus familj? Vad vill Jesus säga oss när han säger att Man inte blir profet i sitt eget hemland? Att man blir ringaktad. Han fortsatte inte att predika för dem, men han slutade nog inte heller att vara familj med dem, att vara nära, att älska dem för det de var…

Kanske bör vi fundera på just det…

Är poängen att vi faktiskt behöver fundera över hur vi beter oss med de personer vi delar vardagen med? Som vi har nära… Familjemedlemmar, vänner, kollegor…

Ska vi försöka finna det som vi är eniga om för att hitta våra gemensamma nämnare? Utgå ifrån att i grund och botten vill vi alla bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och älskade. Är det först då vi kan se bortom det som vi retar oss på hos varandra?

Vi behöver bli sedda. Bli synliggjorda. Vara inräknade, tilltalade och mötta.

Vi behöver också bli bekräftade. Vi bekräftas genom att andra talar till oss. Ger oss återkoppling på det vi sagt, håller med eller säger emot. Bekräftelsen uppstår när våra ord når fram, när vi är hörda…

Att vara bekräftad är relaterat med och anknyter till ytterligare en dimension i livet tillsammans. Den att bli och vara respekterad. När vi är sedda som jämlikar med samma värde som alla andra. När vi och det vi står för är accepterat utan att fördenskull alla tycker som vi.

När man är sedd, bekräftad och respekterad så kan man också bli delaktig, uppleva sig behövd och viktig i ett större sammanhang. Något som också är ett grundläggande behov. Det handlar om att visa tilltro till någons förmåga, få ansvar, växa i detta och i förlängningen också då ge (och få) en positiv självbild.

Kanske dessa grundbehov skulle kunna sammanfattas med att vi, för att fullt ut bli människor, är i behov av kärlek. Kärlek behöver alla både få och ge. Det längtar vi efter. Det är ett grundbehov. Ur detta grundbehov kan goda relationer växa och med de behoven någorlunda tillfredsställda så blir livet tillsammans mycket enklare.

Men det finns inga särskilda eller enkla recept på hur vi skapar goda relationer och de uppkommer inte av sig självt. Det är istället så att de kräver ständigt arbete och underhåll för att fungera. Ett tips kanske är att ständigt öva sig i att skilja på sak och person – att se bortom åsikter och värderingar. Det är inte enkelt – men det är möjligt och det är en grundförutsättning för ”tillsammans”!

Kanske är det så att vi behöver lära oss av det som Jesus sa:
Du ska ’älska din nästa såsom dig själv’.

Vi behöver kanske börja med att försöka älska oss själva, vilket kan vara nog så svårt ibland och också fundera över vilka signaler jag sänder ut till mina närmaste (mina nästa).

Själv brukar jag prova någon gång ibland för att se hur det går för mig med kärleken till mina nästor, genom att byta ut ordet Kärleken till mitt eget namn i texten ur 1 Korintierbrevet 13:4-7.
När ni kommer hem efter gudstjänsten kan ni ju själva testa detta!

Ni känner säkert till den texten, men jag läser den ändå:

Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten,
inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk,
den brusar inte upp,
den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten,
men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den,
allt hoppas den, allt uthärdar den.

Byter jag ut Kärleken till mitt namn låter det så här:

Anette är tålmodig och god,
Anette är inte stridslysten
Inte skrytsam och inte uppblåst
Hon är inte utmanande, inte självisk,
Hon brusar inte upp
Hon vill ingen något ont.
Anette finner inte glädje i orätten.
Hon gläds med sanningen.
Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon och allt uthärdar hon.

Jag kan ju helt klart konstatera att jag med all säkerhet verkligen behöver träna varje dag på att dra mitt strå till stacken för att inte vara uppblåst, att inte vara stridslysten, osv. för att det ska bli lättare för mina närmaste att leva tillsammans med mig.
Jag tänker att det inte alltid är enkelt, men kan vi i alla fall vara överens om att Att älska sig själv är inte alltid lätt och precis som Bella sjöng i början av vår gudstjänst kanske vi behöver be våra nära och kära att älska oss mest när vi förtjänar det som minst. Att vi försöker att inte ringakta de som finns i vår närmaste kontext.
Så kanske var det just det som guldsmed Thulin menade när han sa till mig och min blivande make att man faktiskt kan älska någon till 75 % och respektera de andra 25 %-en av brister och fel och på så sätt få ett tillsammans som är hållbart i längden.
Ett vet jag i alla fall med all säkerhet – Gud är god och älskar oss alla till 100 %, trots alla våra fel och brister!

Amen