Bengt Ekelund – Centrumkyrkan Farsta

Ett nådens år, 2024-12-01 (Bengt Ekelund)

Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.

Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?

Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.

Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.

Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.

Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.

1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.

Amen

Gudstjänsten på Youtube (länk).

Vårt evighetshopp, 2024-11-03 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

Var inte rädd. Så säger Jesus hela tiden. Redan när han just har fötts är det änglarnas hälsning från Gud själv: Var inte rädda!

Var inte rädd för makthavare och särskilt inte för hycklare. Inga namn nämnda, då som nu. De kan döda kroppen, men de kommer inte åt dig, för ditt namn står i livets bok. Ditt liv ligger i Guds händer. Om vi stannar vid orden rädsla och fruktan, så är väl rädslan mer ytlig och direkt, medan fruktan verkligen går på djupet? Du blir rädd när något överraskar dig och du fruktar för ditt liv. Det grekiska ordet för frukta betyder också att vörda, visa respekt, tillbe och akta.

Jesus vill ingjuta tillit och hopp. Som vanligt har han och lärjungarna mött makthavare som betett sig illa och skrämt upp dem. Några intressanta saker till som berörde mig. För att förstå hur stor Guds omsorg är jämför Jesus med fem sparvar. Det var den minsta maträtt man kunde köpa och de såldes parvis. Köpte man två par fick man den femte på köpet. Den femte sparven var inte mycket värd. En kopparslant står för ett romerskt mynt, värt en halvtimmas arbete. En ganska liten peng, i det stora hela. Var inte rädda, säger han, ni är mer värda än aldrig så många sparvar. När jag hör det, känner i alla fall jag stor förtröstan. Det skrattretande lilla jaget, är så värdefullt.

Vi såg filmen Blackbird på SVT Play. Den handlar om en svårt sjuk kvinna som bestämt sig för att avsluta sitt liv. Hon gör det i ett slags stolthet som skildras på ett beundransvärt sätt. Hennes sista helg samlas familjen för att ta farväl. Hon är glad och vild, sina sista timmar. Hon visar ingen rädsla och det ger respekt. När hon till slut har druckit giftbägaren och är på väg att somna in, säger hon ”Nu är jag rädd”. Kanske är det då fruktan träder in, ett kort ögonblick. Livet och döden blir på riktigt. Jag associerade till när jag är på väg att somna på kvällen och ibland sprätter till. Det känns som jag ska falla. Och det finns något där. I filmen pratar man om människor som väljer att avsluta sitt liv som att de bland annat har ett stort kontrollbehov. När jag somnar, eller dör för den delen, mister jag kontrollen. Det är skrämmande. Dörädd för att leva, livrädd för att dö, är ju ett slitet uttryck. Kanske finns det ögonblick när även den mest tillitsfulla och överlåtna människan kan känna rädsla. Just i passagen, just när jag släpper taget, just när jag börjar falla. Vi är tillbaka vid Kirkegaards sjuttio famnars djup. Våga falla, våga lita. Du är mer värd än aldrig så många sparvar.

Döda benknotor som får liv eller en kristallklar flod och livets träd, jag vet inte vilka bilder du har som möter dig vid tanken på döden. Jag vill ju tänka att lika väl som du överraskas av allt som möter dig när du föds, så kan vårt liv här mycket väl vara en förberedelse eller aning om vad som kommer sen. Eller inte. Och då är det väl slut. Resultatet blir att det handlar om livet här och nu. Jag kan skrämmas av Putin, Trump eller Netanyahu. Men jag behöver inte frukta dem.

Att vörda och värna livet är lika viktigt hela tiden. Det finns ingen garanterad framtid, varken för vår jord eller i någon himmel. Till och med den mest överlåtne själv, ropade i ångest på korset. Kvinnan som föder liksom hela skapelsen ropar i födslovåndor efter befrielse. Och när kampen är över, smärtan, rädslan, kampen, då är det som om den aldrig funnits. Något nytt har kommit. Ett nytt liv, en ny frihet. Redan här och ännu inte. Liksom det ofödda barnet känner igen sången som sjöngs av mamma eller pappa, så anar vi Guds omsorg, här och nu, i rösten som säger ”Var inte rädd!”

Amen

Trons kraft, 2024-10-06 (Bengt Ekelund)

1 Mos 6:13-22
Heb 11:1-7
Mark 12:41–44

Det enda du egentligen behöver veta om Gud, är att det inte är du, skriver Kenth Wisti.

Jag har en självbild som säger att jag har svårt att hänge mig åt saker. I viss mån kanske det stämmer. I viss mån är det inte helt sant. Jag tror att jag i många lägen vill ha kontroll, innan jag ger mig hän. Jag vill inte heller missa något annat. Så kanske den stora rädslan är att göra fel. Att välja fel. Samtidigt har jag nu varit pastor i drygt 40 år. Ibland under protest men ändå. Det är väl hängivenhet? Det jag tänker att jag är mest hängiven mot i detta är nog människor. Jag tycker det är så oändligt viktigt att vi var och en är menade att vara människor. Inte gudar.

Jag tänker på hängivenheten hos Noa och hos kvinnan i templet. Tro. Vad motiverar deras hängivenhet, deras tro? Idag växer rymdturismen fram. Jag tror inte att det bara handlar om en häftig upplevelse. Det handlar säkert om att planera för ett annat liv, någon annanstans. Nu när den här planeten är körd. Är det samma vision som driver Elon Musk och andra till att göra turer i rymden, som den som drev Noa att börja bygga sin ark? Det skaver lite att tänka så. Noa ses ju som en hjälte, idag, efteråt. Musk vill bara visa sina ekonomiska muskler. Kanske.

I tidigare generationer och fortfarande i vissa traditioner finns en längtan bort från den här jorden. Jag såg ett par avsnitt av Minns du sången. Det är inte jättemånga år sen man sjöng ”Vi skall fara bortom månen vi skall fara bortom mars. Vi skall fara bortom Vintergatans stjärnevärld med hast. Vi skall fara hem till Jesus han som är blev vår bäste vän. Vi skall fara ända in i himmelen.”

En anledning till att så många kristna sydstatsamerikaner ber om fred i Israel är för att då kommer Jesus tillbaka och ”jag” slipper leva kvar i fattigdom och armod. Jag vet inte om Noa var glad över att få uppdraget att bygga arken. Men hängiven verkar han ha varit. När han var 600 år, började det regna och närmare ett år senare, i början av den tionde månaden på året (oktober) blev det torrt.

Tro är inte prestation, det är en gåva, har jag fått lära mig. Orden har följt mig länge och jag vet inte om jag förstår. Det tar i alla fall bort hjälteglorian över den som verkar ha stark tro, tänker jag. Istället för att ta tag i tron handlar det om att låta tron ta tag i mig. Jag har inte läst min Kirkegaard. Men jag har hört uttrycket att tro är som att kasta sig ut på 70 famnars djup. Han talar om sanningen för individen och det som är den objektiva sanningen. Att tro är att kasta sig ut i det som är objektivt sant. På något sätt att släppa taget om det jag vet och i stället lita på det jag tror. Det finns en liten film på nätet. Församlingen ska göra en klassisk tillitsövning. En man står med bindel på en bordskant. Bakom honom står en grupp människor redo att ta emot honom. Men han faller inte bakåt utan framåt, där ingen står och inget annat än golvet tar emot. Tror jag. För man får inte se hur det går. Troligen slår han sig ganska illa. Jag har tyckt att filmen är tragikomisk. Men i relation till tro är det just det jag menar att vi borde göra. Jag borde klippa banden bakåt och våga falla framåt. Jag möter människor i fängelset som är uppfyllda av allt som gått fel. Tänk om det gick att ställa av sig ryggsäcken och istället falla framåt. Jag tror inte på en Gud som rotar i min gamla, avställda ryggsäck. Jag tror inte på en Gud som går bakom, knackar på axeln och säger ”Nu gjorde du fel! Igen!” Jag tror på en Gud som möter mig och säger ”Kom! Ta ett steg till!”

Jesus säger att man måste välja var man har sitt hjärta. Känn gärna efter om du har det på rätta stället. Man kan inte tillbe både Gud och mammon, ägodelarna, egot, pengarna. Jag kan bara älska den ene och hata den andre. Kanske är det ett enkelt val för kvinnan vid tempelkistan. Hon har inget att förlora. Eller också har hon gjort sitt val mycket tidigare. Det Jesus gör upp med är hyckleriet. Hon är kanske inte en hjältinna i tro. Men i kontrast till fariséerna som säger en sak och gör en annan så är hon äkta.

Vi ska strax fira nattvard. En av dimensionerna i nattvarden är förlåtelsen. Du får ställa av din ryggsäck. Kanske vill du symbolisera det med att lägga en sten vid korset längst bak i kyrkan. Det kan vara skönt att symbolisera din frihet. Det stora är vad som sker i din tanke och ditt hjärta. Vill du ställa av ryggsäcken? Vågar du falla framåt? Litar du på de sjuttio famnarna som möter dig? Att göra det fysiskt här och nu är ganska dumt och gör säkert ont. Men i ditt sinne. Du är fri. Är det din tro? Sen är vi såna, vi människor, att vi snart fyller en ny ryggsäck. Men troligen är det första gången du ställer av den som är den viktigaste, svåraste och skönaste. Vad som väntar vet vi inte. Om du har svårt att förlåta dig själv, så kom ihåg att du är människa och Gud är Gud. Tro är inte att hålla för sant. Det är att släppa taget, i tillit till en kärlek som bär.

Amen

Tro och liv, 2024-08-11 (Bengt Ekelund)

Luk 18:9–14

Om vi bara skulle läsa till vem Jesus vänder sig idag kanske ingen av oss skulle lyssna? ”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse.”. Vem vill vara självrättfärdig?

Micael Dahlen, som är ekonomiprofessor, säger att en lagom lön för att känna lycka är 30 000 kr/månaden. Och om folk får välja mellan att tjäna 40 och alla andra tjänar 80 eller 20 000 och andra tjänar 10 så väljer folk 20 000. Dvs. man jämför, och det är egentligen dit jag vill komma. Och kanske är lycka lika relevant som rättfärdighet, i vår tid? Dahlen kallar det Happykondri: Vi tänker oss olyckligare än vi egentligen behöver vara. Eftersom vi tror att vi borde vara lyckligare…

Lycka är inte att vara lycklig eller olycklig. Det är inte ett tillstånd, ingenstans där du parkerar. Det är en skala, där vi ibland ligger lite högre och ibland lite lägre, men sällan väldigt långt ner. Men vi jämför oss hela tiden med andra eftersom vi inte vågar lita på vår egen lycka. Vi kan faktiskt se det här med jämförelsen i dagens evangelium. ”Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där.’ ” Lite motsatt, men ändå. Mitt liv blir mer rättfärdigt, eftersom jag inte är som han där.

Jag läser ganska många Facebook-kommentarer, ofta med kristna förtecken, och det är skrämmande hur mycket fördömanden det finns. Fariséerna kan vara du och jag. De som tycker att andra ska klara det jag själv inte klarar. Och egentligen handlar det om den absoluta motsatsen. Varje människa bär sitt eget liv. Sin egen kamp och sin egen mognad. Det är inte tack vare din dåliga moral som min moral blir bättre. Berättelserna som omger vår text är om den envisa änkan och den orättfärdige domaren, där domaren till slut ger med sig, för att få slut på tjatet och få ro att sova vidare. Det är också den om den unge, rike mannen som levde efter alla konstens och religionens regler, men hade hjärtat kvar bland sina ägodelar och pengar. Men, säger ni som kan er Bibel, berättelsen om mammorna och barnen då? De som lärjungarna visade bort och som vi just anknöt till i samband med dopet, alldeles nyss? Precis! Tänk om nyckeln ligger där. En förälder bär sitt barn i och vid sitt hjärta. Barnet påminner oss om kärleken utan beräkning. Och barnet väcker den kärleken. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Aldrig. Vägen är det oförställda. Det är inte jämförelsen, den egna bekvämligheten eller smickret som leder till Guds rike. Det är bara om jag tar emot det, som jag får det. Lycka, lika lite som rättfärdighet, är något jag kan prestera mig till eller förtjäna.

I en kommentar till dagens texter läser jag: I söndagens psalm utropar David: ’Jag sträcker mina händer mot dig i bön, min själ längtar efter dig som uttorkad jord.’ Meningen är inte fullständig. Istället för att beskriva hur uttorkad jord längtar efter vatten vill psalmisten att läsaren ska skapa en inre bild av torr jord som i glödhet värme desperat törstar efter vatten. Istället för att avsluta meningen lämnas rum till läsarens fantasi att lägga till egna ord och då förstärks vad som just sagts. Barnet sträcker sina armar och läppar mot tröst och mat. Den heta jorden längtar efter vatten. Och kan bara ta emot.

Hur ser din torra jord ut? Hur ser din längtan efter liv ut? Ja, det vet bara du. Det öppna sinnet, den öppna längtan är personlig. Och det är ur det som livet mognar fram. Det liv som tar sig uttryck i omsorg om andra, nöd för den som lider, kamp för en värld som bryts ner. Allt som tillhörigheten och tron kallar just dig och mig till. Inte för att andra gör det, men för att det är ditt sanna jag. Det som växer ur din mylla. Trons konsekvenser är som frukter som mognar. Som tacksamhetshandlingar för att just jag får vara med och få del i Guds rike. Jag gör väl som jag vill med det som är mitt, säger Gud ibland i Bibelns berättelser, när människor beklagar sig. Redan där blir det tydligt att jag inte kan ta saker för givet. Livet är en gåva av nåd. Tänk på det, om du nån gång får för dig att se ner på en annan människa.

Amen

Goda förvaltare, 2024-07-28 (Bengt Ekelund)

Matt 25:14-30

Oförståndig Klok
Oförberedd, prokrastinerar Förberedd

Rädd, slö och dålig God och trogen i det lilla
Gömmer sin talent Gör goda affärer

Orättfärdig Rättfärdig
Självisk kärlek Osjälvisk kärlek

Luk 7
Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.

Man växer med förtroende

Jesus vänder sig ofta till de självrättfärdiga. De som fruktar Gud med rädsla. De som skrämmer andra med sin egen gudsbild. Till judarna, fariséerna.

Vad är du rädd för? Om det var pengar den här texten handlar om så skulle den inte stämma med min gudsbild, men väl med vårt samhälle idag. Aldrig har det funnits så många miljardärer i Sverige, som idag. Människor som investerat sina pengar och låtit dem växa. Kanske bara genom ett tryck eller två på sin dator. Den som har mest pengar när han dör, vinner! Naturligtvis går det också många förlorare på varje miljardär. Både de som varit på väg men gjort en felspekulation och huset har rasat, men främst de som lever på marginalen både vad gäller ekonomi och social trygghet. Vi vet att det är så, men eftersom det inte direkt berör mig så låter jag det vara. Om det är vad texten säger då är förloraren den med minst resurser från början. Sådan tror jag inte att Gud är.

Jag har länge haft svårt med att den som får minst förtroende också är den som misslyckas, och straffas för det. Det är också så som vi behandlar människor i vårt samhälle. Vi kan nog titta på alla världens länder och se att de mest utsatt grupperna också är överrepresenterade i ländernas fängelser. I USA de med afrikansk eller latinamerikansk börd, i Australien ursprungsbefolkningen och visst har många intagna i Sverige sin bakgrund i invandrartäta förorter. Sådan tror jag inte heller att Gud är.

Textens sammanhang är att Matteus har fört samman tre tal av Jesus om tidens slut. Vi har berättelsen om brudtärnorna. Fem var oförståndiga och fem var kloka. De kloka var förberedda. De oförståndiga tänkte att det mesta gick att lösa under morgondagen. Jag fick googla på inneordet prokrastinera. ”Prokrastinering är ett annat ord för att vi skjuter upp eller förhalar saker som behöver göras inom en viss tid trots att vi vet att det kommer att få negativa konsekvenser.” Så det gjorde de. När de kom tillbaka med sin olja var porten till festen stängd.

Efter vår text talar Jesus om hur det blir när människosonen kommer och skiljer fåren från getterna. Fåren som gjort gott mot sina medmänniskor har utan baktanke älskat sina medmänniskor. Getternas svar är ”Om vi bara hade vetat att det var du, så hade vi gjort något.” Fåren in, getterna ut.

I det ljuset måste vi läsa om talenterna. Jag vill inte översätta det med talanger för de fördelas inte så, tror jag, men att göra vad man kan med det man har, tänker jag. Länge har jag tänkt att det handlar om nåd. Jesus säger vid ett tillfälle att den som får lite förlåtet visar liten kärlek och den som får mycket förlåtet visar stor kärlek. Det är en tilltalande tolkning tycker jag. Då är fariséer och självgoda de som får en talent, som de gräver ner på grund av sin stränga gudsbild och sneda gudsfruktan. Den som de hellre lägger på andra än tar itu med själva. Man har kontroll för man vet ju ändå hur det kommer att gå. Hos de andra två förvandlas upplevelsen av nåd till en vilja att sprida det goda.

Men kanske är det också så att jag har lite av båda de här sidorna i mig? Det finns en rädsla att göra fel och då gör jag hellre ingenting. Jag vet att jag är förlåten men för säkerhets skull så prokrastinerar jag. Det går ju alltid att gräva upp skatten i morgon. Den andra sidan vill pröva, vill utforska, vill leva och det sker ibland utan kontroll över att resultatet blir perfekt. Den som ser att jag försökt, har nog förståelse.

Kanske är bilden inte relevant men för mig har det blivit en lärdom att göra utan att veta säkert, att ha gudstjänster och andra aktiviteter på anstalt. Jag gör alla förberedelser, pratar med alla, dukar för nattvard och fika, väljer sånger att sjunga osv. Allt är redo. Plötsligt går ett larm och då fryses all verksamhet. Alla blir inlåsta. Det blir ingen samling. Det händer ibland och jag har liknande erfarenheter. Men jag har kommit fram till att ”sånt är livet”. Jag har gjort så gott jag kunnat, men det blev inte som jag tänkte. Kanske går det att översätta på andra förhållanden i livet. Jag visar mig för någon. Jag ställer mig till livets, Guds förfogande. Sedan kanske inte resultatet blir som det var planerat, eller jag kan ha en alternativ lösning. Och visst vore det gott att höra en dag ”Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.”

Amen