Etikett: Bengt Ekelund

Vårt evighetshopp, 2021-11-07 (Bengt Ekelund)

Luk 12:4-7

I ett samtal satt vi ner och samtalade om livets gråhet, så här i början av november. Jag hör till dem som inte tycker om tidsomställningen mellan sommartid och normaltid. Jag tycker det blir mörkt, så snabbt. Och ju mer vi pratade desto gråare kändes det. Men det som kännetecknar ett själavårdssamtal och i det här fallet vilket samtal som helst, är ju att man inte kan skiljas åt med en känsla av total hopplöshet. Värre än när man möttes. Då kom sången till mig, There is a crack, det finns en spricka i allting, där ljuset sipprar in. Eller som barnet lär ha sagt om nattens pärla i frälsarkransen ”det finns i alla fall ett hål, rakt igenom”, där tråden går. Och så försökte vi hitta åtminstone någon ljusglimt, innan vi skildes åt.

Kanske är det så att när vi faller i sorgens eller meningslöshetens mörkaste hål, så lyser de små glimtarna av liv och hopp som vi på något sätt ändå format i livet. Vi kom fram till att bjuda någon på en kopp kaffe, att baka en kaka (fast det är förbjudet på fängelset) eller ett leende mot någon, faktiskt kan vara den där sprickan. Att lysa upp någon annans dag kan vara den ljusglimt jag själv behöver. Därför är också alla ljusa dagar bra för då kan vi öva på att skapa ljus.

Jag tänker att det Johannes skriver och som finns i Uppenbarelseboken är en spricka i det mörka. Han skriver för att uppmuntra sin församling. Ur fängelsemörkret på Patmos där han sitter fängslad, delar han med sig av hoppet om en verklighet med läkedom och utan förbannelse. Till hopp för församlingen men antagligen också till sig själv.

När min kollega och jag läste söndagens texter inför veckans andakter sa vi båda två att det här är en vacker text. ”De skall se hans ansikte och de skall bära hans namn på sin panna”. Då vet jag vart jag hör, och andra ser min tillhörighet, tänker jag. När sorgen drabbar oss, för det är sorgen vi bearbetar när vi firar alla helgons och alla själars dag, så handlar det också om att livet fortsätter. Vi behöver ett hopp och vi behöver ljusglimtar. Bodil Malmsten skrev i samband med tsunamin ungefär ”livet fortsätter, som om någonting har hänt”. Medkänsligt och hoppfullt, menar jag. Var inte rädd, säger Jesus i evangeliet. Om Gud bryr sig om den lilla sparven som faller, naturligtvis bryr han sig om dig, när du faller. Men var inte rädd. Du är värd så mycket mer än aldrig så många sparvar.

Nobelpristagaren Bob Dylan skriver:
När mitt mörker är som djupast och min nöd som allra störst
när dom tårar som jag fäller skulle kunna släcka varje törst
kan jag höra nåt djupt inom mej en svag och bräcklig röst
som vill mildra förtvivlan och försöker ge mej tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt eller räknar mina fel.
Men nu ser jag tydligt mönstret som jag måste bryta ner.
Och i maktlöshetens vrede i min ångest och min skam
och i aspens löv som skälver anar jag din hand.

Det förflutnas svarta rötter och begärets röda ros
har förkvävt mitt hjärtas glädje min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst på marken där jag står
och bränner bort det gamla Jag ser in igenom portarna
till frestelsernas eld
Och rök och lågor kråmar sej som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap och i allt jag tror är sant
och i minsta sten och grässtrå anar jag din hand

Jag har gått från brist till överflöd genom galna nätters rus
genom somrars heta drömmar genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna i förbittrad ensamhet
över grusade förhoppningar och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan mellan kaos och balans
och i liljorna på marken anar jag din hand.

Amen

Nådens gåvor, 2021-08-08 (Bengt Ekelund)

Joh 15:1-9

När jag fyllde 50 fick jag ett plommonträd. De första sju åren kanske det kom ett eller ett fåtal plommon. Det åttonde året kom det massor med plommon och sedan har det varit si och så. I år såg det rätt bra ut men nu verkar ändå de flesta bli torra och hårda. Något år tog sen frost blommorna innan insekterna hann befrukta dem. I år har det nog varit för torrt. Jag har inte mycket kunskap av att odla, men jag anar att de år när jag klipper ner en del spretiga grenar, så att ljuset kommer åt lite bättre så blir skörden större. De plommon som inte blir fullgångna, ramlar också först till marken. Stammen ger livet inifrån. Ljuset, värmen och vattnet utifrån.

Det handlar om att vara kvar vid stammen, om man är gren. Frågan om hur djur gör, känner vi igen. Men hur gör en gren? Utan mig kan ni ingenting göra, säger Jesus. Förbli i min kärlek. Stanna kvar, så blir det bra. Jesus talar i liknelser i sitt avskedstal. Ett par gånger säger han ”Detta har jag sagt er för att…” Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. (15:11-12) Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall. (16:1) Jag har sagt detta, för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.(16:4) Det är inte i första hand en varning som Jesus ger, utan ett hopp. När det blir tungt, när ni förföljs, när kärleken tynar, kom ihåg att ni lever i och av min kärlek. Det är inte hotet om att vara en gren som inte bär frukt, utan att fortsätta älska, som är poängen.

Det finns tjuvskott på mitt plommonträd. De ger aldrig någon frukt och har aldrig haft intentionen. De tar bara kraft från trädet och skymmer ljuset. De klipper jag bort. Frukten i Jesus bild är inte en prestation. Kärlek kan inte presteras. Den kommer ur tillhörighet och tillit. Om sedan kärleken utmanas och motarbetas, då är det viktigt att komma ihåg var kraften kommer ifrån.

Det finns flera händelser och liknelser kring Jesus som berör detta. Förra söndagen hörde vi om talenterna som skulle förvaltas. Nåden och kärleken. Den som fick mycket nåd och kärlek, förvaltade dem bra. Den som fick lite gick i rädsla och grävde ner sitt mynt. Den rike unge mannen som nästa var perfekt hade ändå en spricka i fasaden, sin rikedom. För människan är det omöjligt, men inte för Gud. Gud blir inte till för att jag bär frukt. Jag bär frukt för att jag är i Gud. Hur svårt kan det vara att stanna i kärleken?

Det är väl så som det är med nåden. Något som är gratis, blir jag vaksam emot. Min dotter tog emot ett par burkar med örtsåser på Gullmarsplan och det var riktigt gott. Och baktanken är förstås att jag ska köpa mer. Det finns väl alltid en baktanke? Den enklaste undanflykten när vi vill visa på Guds nåd är att den som presenterar erbjudandet misstänks för att ha baktankar. ”Kyrkan vill ha mina pengar” till exempel. Därför är det en konst, eller uppövning, att inte bära frukt för fruktens skull utan för att den kommer naturligt och vi är mycket mera fruktbärande än vi tror.

Jag får ibland bilden av frystorkat kaffe, när jag tänker på hur jag som kristen lever mitt liv. Säg att du är riktigt kaffesugen en dag och tar fram en burk Nescafé ur skåpet (det finns andra sorter) och tar dig en sked kaffe direkt ur burken. Bara tanken får några att rynka på näsan. Kaffet måste lösas upp i varmt vatten för att komma i funktion och få rätt smak. Om vi nu är en burk kaffe, vi i kyrkan, så kan vi stanna kvar i burken och bli än mer torra och kanske frysta. Eller låter vi den kärlek och den kraft vi är så fyllda av komma i funktion i den värld vi lever. Går vi tillbaka till plommonträdet och tänker att ingen skakar ner den mogna frukten och äter upp den, så ruttnar och skrumpnar plommonet. Det är inget kul att tänka på sig själv som ett övermoget plommon eller ett bittert kaffekorn, eller hur?

Älska varandra och bli kvar i min kärlek, så bär jag er. Känn ingen oro och tro på mig, säger Jesus allra först i sitt avskedstal.
Amen

Kallelsen till Guds rike, 2021-06-13 (Bengt Ekelund)

Luk 14:15-24

Jag tänker predika över evangelietexten men ett så känt begrepp som orden om ”en brand ryckt ur elden”, går inte att hoppa över för en metodist, så jag börjar med lite kuriosa.

John Wesley föddes år 1703 i Epworth, i England. Hans barndom styrdes av hans stränga mor och krävande far. Modern Susanna ansåg att barns vilja skulle kuvas och att de skulle gråta tyst, när de fått aga. Barnskrik fick inte höras i hemmet. Andakter hölls varje morgon. Studier var en normal del av den dagliga rutinen, även för döttrarna. John var det fjortonde barnet av arton. Han fick lära sig sparsamhet vad gäller kost och generositet vad gäller motion. Men John beskriver det som en idealisk kristen uppfostran. Sju år gammal räddades han genom ett fönster vid en brand i prästgården. Hans mor påminde honom sedan om att han var som ”en brand, ryckt ur elden”(Sak 3:2). Han hade blivit sparad för ett högre syfte. Susanna hade samtal med John varje torsdagskväll. Samuel, Johns far, var under många år sysselsatt med att skriva ett stort verk om Jobs bok. Han var mycket sträng som högkyrklig kyrkoherde. Han och hans bror Charles blev sedan förgrundsfigurer inom metodismen.

Texterna idag handlar om upprättelse. ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt”. Det är så vackert.Och det är också det John Wesley på ett sätt upplevde när han, kortfattat, insåg att det goda jag gör är inte för att Gud ska älska mig, utan för att Gud älskar mig. Från nedtyngande krav till ett befriat liv.

Jesus är på en måltid hos en farisé som är med i rådet och man iakttar honom noga, berättar Lukas. Han botar en man med vatten i kroppen, trots att det är sabbat. Han utmanar sin värd med att inte bjuda dem som bjuder igen, nästa gång han har fest. ”Nej, när du ska ha en fest så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Det underlättar att ha den bakgrunden, när en av gästerna säger ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike”. Kanske frågar han av ärlig längtan. Eller säger han det lite syniskt ”den festen skulle jag vilja se”. Svaret han får genom liknelsen blir, oavsett, en tankeställare: ”Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”
Det är slående att tjänaren som bjuder in till festen säger att ”allt är färdigt”. Bordet är dukat, riket är här, det är bara att ta emot.
Undanflykterna är fantastiska. Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den… Jag har just köpt en ny bil, förlåt fem par oxar, och måste ut och se vad de går för… Jag har just gift mig, så jag kan inte komma…

Det är så träffsäkert, både vid den tiden och idag. Det som är gratis, ja nåd, kan man säkert få del av sedan. Men vill du inte, så kan du heller inte få. Det är det svåra med att allt är färdigt, berett. De små sakerna, de kortsiktiga prestationerna, blir mer värda än det som egentligen behövs. Så åker svensken hellre till Tibet eller Thailand för att få en västanpassad buddhism, som egentligen är väldigt lik den kristendom som levs och predikas i kyrkan, tvärs över gatan. Om jag ska tro David Thurfjell i boken ”Det gudlösa folket”, kanske måste jag först möta motgång innan jag förstår att rikedomen finns redan här och redan nu?

Det här berättas om Laurentius, sedermera St Lars, som levde på 200 talet, ”att då kyrkans skatter eftertraktades av myndigheterna ska påven Sixtus II ha gett Laurentius i uppdrag att utdela dessa bland stadens fattiga. Då Roms ståthållare befallde honom att överlämna dyrbarheterna till myndigheterna samlade han ihop alla de fattiga och sjuka och sade till ståthållaren: ”Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer”. (Laurentius lades då på ett järnhalster över glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp.” Mer en brand som hamnade i elden…)

Vi kan egentligen aldrig undra hur världen, och Gud, kan vara så orättvis, eftersom svaret vänder sig mot oss själva. Det är vi människor som skapar krig och låter många svälta.

Idag är det fest. Det är första söndagen vi firar gudstjänst, utan föranmälan, på länge. Jag menar inte att de som inte kom idag skulle ha dåliga ursäkter. Det jag menar är att festen finns, nåden finns, här och nu. Allt är färdigt. Jag brukar säga att vi inte behöver be att Gud ska vara närvarande. Gud är alltid ”här”. Men jag behöver be om hjälp att själv vara närvarande inför Gud, mina medmänniskor och mig själv. Utmaningen ligger kanske mest i om jag verkligen vill ta del av rikedomen i en fest som är öppen för alla och där jag kanske måste ta en av de nedersta platserna? ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.”

Amen

Hjälparen kommer, 2021-05-16 (Bengt Ekelund)

Joh 15:26-16:4

Ett inslag på radio, med anledning av en bok av ekonomiprofessor Lars-Johan Åge, handlade om skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt. Kanske är det en fråga som är större för yngre generationer, som formar sina liv, än för mig som har några år på nacken, men ändå intressant. För det finns en frestelse i att vara populär.

När jag läser debatten om Equmeniakyrkans krympande medlemsantal till exempel eller vår egen församling förresten. Det finns en lockande fråga i hur vi ska göra för att bli mer populära och intressanta. Åge menade att skillnaden mellan att vara populär och att vara omtyckt ligger i genuiniteten. Popularitet är snabbt övergående och är oftast heller inte rotat i den som blir populär. Det händer fort och går många gånger fort över och blir genom det också smärtsamt.

Omtyckt blir man som äkta, positiv och relevant, säger Åge. Omtycktheten måste liksom ett träd ha rötter ner i din personlighet och som allt växande tar den längre tid, men blir också mer långvarig och betydelsefull. Visst kan vi som kyrka locka folk över tröskeln med populära arrangemang, men det behövs mer, gemenskap, förtroende, djup för att någon ska känna den som sitt andliga hem.

Jag kan behöva kickar framåt ibland, javisst. Något som inspirerar mig. Samma sak med raka och tydliga svar. Men livet är inte bara svart eller vitt, eller uppåt. Det finns gott om gråzoner och flera svar på samma fråga.

Såklart brottades Jesus med detta bland sina lärjungar. ”Berätta inte för någon”, sa han. Då spred sig ryktet som en löpeld. ”Mitt rike kommer”, sa Jesus. ”Vi vill ha revolution nu!” sa Åskans söner. ”Jag måste lida”, sa han. ”Vi ska skydda dig”, sa Petrus. ”Hjälparen kommer”, sa han. ”Vart ska du gå?” sa lärjungarna.

Att våga vänta och se, att först ta emot och sedan ge ut, kan vara en prövning. Att låta tron rota sig och inte ge fullt resultat med en gång är en övning. Att dessutom inte mäta ”resultatet” i antal personer i en gudstjänst, eller snabba mirakel är en utmaning.

Tiden mellan Kristi himmelsfärd och Pingstdagen måste ha varit tio frustrerande dagar för lärjungarna. ”När Hjälparen kommer ska han vittna om mig. Också ni ska vittna… Detta har jag sagt er för att ni inte ska komma på fall.” Det handlar alltså inte om att bli populära för lärjungarna utan att bli fast rotade för att inte falla. Anden har de ju redan tagit emot när han andades på dem, efter uppståndelsen. Men uttrycken måste vara grundade i var och en av dem, så att inte talet om Gud som helig Ande, blåser som en storm som snart är över. Livet i Jesus anda, måste kunna bestå.

Paulus skriver att Guds Ande vittnar med vår ande om att vi är Guds barn. Det är i den tillhörigheten vi ska vara rotade. Det är i den tilliten jag måste träna mig. Det handlar om att låta Gud finnas med i mitt sinne, mitt hjärta och min kropp. Inte bara i ord men också i genuin handling. Ett kinesiskt uttryck lär säga att det jag hör, glömmer jag, det jag ser kommer jag ihåg och det jag gör förstår jag.

Om tron bär på livets vattenyta, det vet jag först när jag själv försöker ta ett steg. Om kärleken håller, vet jag först när jag delar den. Jag kan höra talas om kärleken, men glömmer den snart, så ser jag delad kärlek och minns. Men först när jag själv gör och ger kärlek förstår jag.

En del människor blir sura över motgångar. Andra ser det som en väg till Gud. Ytterligare någon ser som att det är livets förutsättningar. Jag vill själv försöka leva i den tredje gruppen. Bara som ett konstaterande så handlar det om livets erfarenheter och den mognad det för med sig.

Det är svårt att beskriva mognad utan att låta förmäten. Därför vill jag beskriva det som en strävan, en längtan, om att mina rötter ska vara grundade i hela mig. Att kärleken ska komma, utifrån min gudstillit, utan beräkning eller förväntan om att bli vare sig omtyckt eller populär. Därför behöver jag fortsätta öva i att vila i min väntan. Rötterna kan alltid bli djupare.

Amen

Friheten i Kristus, 2020-08-30 (Bengt Ekelund)

Mark 2:23–28

Frihet är ett av de där begreppen som man i och för sig kan prata om, men troligen har vi var och en något slags egen bild av vad frihet egentligen är. Liksom rättvisa eller kanske ärlighet. Innan man börjar diskutera det måsta man definiera det. Det hör kanske till den priviligierade människans friheter att alls få eller behöva filosofera över vad ordet frihet betyder? Att få tycka vad man vill, säga vad man vill och tro vad man vill är självklart för de flesta av oss. Frihet blir mer som en av de där känslorna som jag får del av en liten stund och sedan måste längta efter igen, söka på nytt: lycka, sinnesro, frihet. Jag tänker att det är två spår av frihet som uttrycket Friheten i Kristus väcker hos mig. Det ena handlar om känslan, upplevelsen. Det andra är den gemensamma friheten, den politiska. För att komma åt innehållet i dagens tema läste vi de första två meningarna ur Galaterbrevet och funderade: Vad är slaveri? Vad är frihet? Bara Kristus kan befria till verklig frihet.

Vi pratar av förklarliga skäl ganska mycket om frihet, på mitt jobb i fängelset. Jag tycker det är intressant att höra hur man kan uppleva frihet, när man sitter fysiskt instängd. Jag fick ju själv en aning om det när jag låg på Södersjukhuset i somras. Det fick mig mest att reflektera över att det går att överleva i ett och samma slutna rum. Men en viktig del blev rutinerna. Jag visste att någon såg till att jag fick mat och att jag blev friskare. På något sätt finns det likheter med Kriminalvården. Jag tänker att det svenska vårdbegreppet är detsamma. “Sjukdomen” som ska behandlas ser dock annorlunda ut. Vården ligger i att få det basala, mat, sömn, toalett och hygien tillgodosett. I övrigt får man någon form av behandling, programverksamhet, samtal eller medicin. Tidsaspekten är ju annorlunda också förstås. Jag låg inlåst i två veckor. De flesta straff i Sverige är betydligt längre. Men även den som är fysiskt inlåst och begränsad kan uppleva frihet. Jag har hört det flera gånger. Det handlar om ens sätt att tänka och det handlar om att leva livet med de begränsningar som faktiskt finns. Den som är inlåst bedövar nog i och för sig sina känslor för det man inte kan få, men man lär sig också att leva med gränser.

Om jag återigen tar mina egna upplevelser som exempel så går är jag under mesta tiden av min arbetsdag utan mobilen. Ingen som sitter i fängelse har tillgång till internet och jag behöver inte kontakta yttervärlden heller, särskilt ofta. Det är många gånger en känsla av frihet och befrielse. Jag kan alltså uppleva frihet som en känsla även om den fysiska friheten är begränsad. Baksidan av det är förstås om jag accepterar det som begränsar, så mycket att jag inte söker den verkliga friheten. Om jag är förtryckt finns risken att jag nöjer mig med det jag har, ger upp och ger förtryckaren rätt. Då är vi inne på både sekter och politiskt förtryck, där jag inte har rätt att tänka, tycka eller tro som jag vill. Jag finner mig. Då är jag inte fri.

I vårt land idag har vi fått ett slags frihet under ansvar i relation till pandemin. Med vi menar jag oss under 70 års ålder. Är man äldre har man fått leva länge under restriktioner. Meningen är att vi ska skydda oss själva och varandra och jag tror det har gått ganska bra, om vi bortser från att några av vårt samhälles svagheter har avslöjats, främst vad gäller äldrevården, eller skolan. Vinstintressen krockar med omsorgen. Friheten under ansvar är heller inte alla nöjda med. Det är för jobbigt att göra egna val. Helst vill man ha restriktioner som gäller alla. Man får ta ansvar för sin egen frihet och orkar inte det.

Kanske är det i den sfären våra texter rör sig idag. Åtminstone de nytestamentliga. Ta ansvar för ditt liv och gör det i omsorg och kärlek till din medmänniska. Kanske måste en regel brytas för människans skull? Jag kan tycka att det är lite tufft och modigt gjort av Jesus och lärjungarna att gå emot det religiösa etablissemanget och bryta av ax på sabbaten. Lite civil olydnad kan behövas ibland. Med de citat Jesus lyfter fram visar han att livet är heligt, ja människan är helig. Skådebröden fick ju bara ätas av de heliga prästerna i den judiska traditionen. Men när människan svälter är livet viktigast.

Hur svårt dilemmat är kan vi ju bara fundera på i vår tid. Vi pratar om att maximera antalet behövande flyktingar, ur vårt perspektiv. Vi kan inte ta emot fler, säger vi. Så bestämmer vi den andres nöd. Om du är främling eller flykting och fryser, kanske du stjäl en jacka. Då riskerar du att bli utvisad ur landet. Var går våra gränser? Vad är det som ger verklig frihet? Det vore ju så bra om ingen annan behövde det jag har, och finns de, så vill jag inte se dem. Det skapas på så sätt en dubbel ofrihet. Den behövande får inte det den behöver och jag håller krampaktigt i det som jag upplever som mitt. Friheten i Kristus öppnar upp den i kramp slutna famnen.  Friheten i Kristus sätter människans väl i fokus. “Du gjorde henne nästan till en gud”, skriver David i Psalm 8.

Förr fick jag ofta höra att jag skulle säga hur det är och hur det står, när jag hade utläggningar av en bibeltext på anstalten. Jag tycker inte det är lika mycket så idag. Jag hoppas det beror på att fler människor i vårt samhälle förstår att det kan finnas flera svar på en fråga. Att betydelsen av en text bestäms lika mycket, om inte mer, av den som läser den som av den som skrev. Det betyder inte att allting bara är relativt och att inga värderingar är viktiga. Men att sätta människans väl i centrum gör att en sanning, eller ordet frihet, kan och måste förstås av den som tar emot, snarare än av den som ger. Och det kan förstås uppfattas som relativt.

Vi som växte upp på 1960- och 70-talet talade mycket om frihet. Då fanns minnena kvar i kulturen och människorna levde som mindes att inte ha rösträtt, kyrkans makt, normer och moral liksom ojämnvikten mellan grupper och klasser. I mina barns generation förstod man inte friheten på samma sätt. Vad ska vi vara fria från? Kanske ville man i stället ha strukturer, och så går väl vågrörelsen mellan generationerna. Jesus visar vägen från den absoluta lagiskheten och makthavarens tolkning av sanningen till mottagarens perspektiv. Vad behöver människan, flyktingen, 70+aren och barnet? Vad frågar du efter?
Att höra den rösten är dörren till friheten i Kristus.

Amen