Andlig klarsyn, 2019-08-11 (Bengt Ekelund)

Söndagarnas tema går i varandra. Jag vet inte om du vet det? Det
finns ett ”fortsättning följer”. Det är inte bara lösryckta teman som
säger ”nu vore det bra om man talade om synd, sen tar vi fred och sen
gemenskap, sen är det jul. Och påsk…” Kanske självklart? Det gör att
man som predikant både kan förbättra förra söndagens predikan, och
skapa cliffhangers inför nästa söndag. Men eftersom jag inte predikar
här, då, är jag friare att ta det som hjärtat är fullt av. Så får nån annan
reda upp det.

Att tro att man inte tror, Peter LeMarc. Jag blev ganska upprörd när
han sa att han inte tror på Gud längre. Så många av hans texter
uttrycker en djup och mogen tro. Karin tröstade mig och sa att det där
får han själv ta ansvar för. Och så är det nog.
I vissa livslägen är det skönt när någon säger hur det är, den enda
sanningen. Det är tilltalande för alla när det ofta är livaktigt, mycket folk
och enkla svar. Just nu går en serie som heter ondskans kyrka. Ett av
många teveprogram som visar vad som händer bakom kulisserna, när
karismatiskt förföriska ledare får efterföljare som man binder och inte
släpper taget om. För den egna vinningens skull. De fanns med i
texten från Matteus redan. ”Inte alla som ropar herre, herre…” Det har
inget med tro och religion att göra, egentligen. Man använder
människors svaghet, behåller dem där och trycker dem bara djupare
ner under ytan. Det gäller inte all karismatisk verksamhet, men det
händer när ledaren inte ger sin församling redskap och frihet att växa
vidare. Och det kan vara lockande, eftersom det är självbekräftande. I
en av förra söndagen texter hörde vi om slöjan som Mose fick bära för
att strålglansen från Gud inte skulle bli för stark. Paulus skriver att
Jesus har lyft bort slöjan och att vi nu kan komma direkt inför Gud,
genom den heliga Anden. Man skulle kunna säga att ledartypen i
Ondskans kyrka i stället drar ner rullgardinen framför näsan på sina
anhängare och säger ”hit, men inte längre, för då förlorar jag kontrollen
över dig”.

I en liten klassisk själavårdsbok som heter Från naivitet till naivitet,
beskriver Göran Bergstrand sin förståelse av metodistprästen James
Fowlers tankar om (andlig) utveckling och mognad. Det var länge
sedan jag läste den men jag minns särskilt det första och det sista
steget. Det första handlar om den osäkra människan, som kanske
också är överväldigad av sin nyfunna tro. Hon behöver tydliga riktlinjer
och svar. På flera sätt är det vad jag redan beskrivit. En del
manipuleras att stanna kvar, andra vill inte gå vidare. Det är för slitsamt
med alltför mycket relativiserande och kanske tvivel. Sant är sant. Det
räcker. Livet går. Man gör erfarenheter som gör att de enkla svaren
behöver få nyanser. Man kanske behöver bryta sig loss. Man börjar
ifrågasätta vissa absoluta sanningar, av erfarenheter man gör. Jag
brukar säga att det måste vara möjligt att tänka annorlunda och
utmanande tankar. Sedan kan man komma fram till att man inte håller
med och återvända till sitt eget spår. Men tanken, prövandet måste stå
mig fritt. Ett exempel är Lena Einhorns bok Vägen till Damaskus, där
hon kortfattat, för fram tanken att Jesus och Paulus är samma person.
Paulus höll ju sig undan ett antal år, i så fall efter att ha överlevt korset,
gömt sig för alla och sedan framträtt på nytt. Spännande tanke kanske,
annorlunda. Jag läste den, men höll inte med. Men jag har den
fortfarande i mitt minne, som en tanke ”vad skulle hända då?” Om din
tro inte tål att möta någon annans tankar, kanske du måste jobba mer
med grunden? Jag berättade en onsdagskväll om ett möte med en
person som fick mig att känna mig som en riktigt dålig präst och kristen
för en tid sedan. Min slutsats var att det var för att jag inte trodde på
djävulen, så som han. Som väl var kunde vi fortsätta samtalet en
annan gång och jag såg att hans krampaktiga tag om det traditionella,
grundläggande språket bottnade i hans eget hat och rädsla. Det slet i
honom. Och han ville inte besegras av det onda. Det jag kände, låg
egentligen hos honom och inte hos mig. Det är inte olika värde i den
tro som är början av vandringen och den mognad som kommer, men
det är onyttigt att stanna kvar, när man egentligen borde gå vidare. Det
första metodisterna Charles och John Wesley såg olika steg i helgelse.
Från rädsla och överväldigande, till den fullkomliga överlåtelsen i
kärlek. Luther, Ignatius av Loyola och andra såg andlig och personlig
mognad i olika steg. Och Paulus skriver i 1 Kor 13:11 ”När jag var barn
talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn.
Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi
en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min
kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om
mig.”

Det Jesus avslutar Bergspredikan med handlar om grunden för mitt liv,
min tro. Och så vill jag tänka att resonemangen hittills också har gjort.
Jag tänker ibland att jag å ena sidan aldrig har tvivlat på Gud. Å andra
sidan har jag alltid gjort det. Jag tyckte om att en gång läsa när PC
Jersild skrev att det är så jobbigt att vara ateist idag. På 60-talet kunde
det bli debatt med kyrkan om t ex vetenskapens rön. Idag säger kyrkan
”Ja, så kan det ju vara”. Ateisten får inga direkta mothugg. Och så
tänker jag i och för sig fortfarande. Jag tycker om att se mig som en
troende agnostiker. Varför ska den som tror lite grand ha patent på
det? Men jag vill nog också säga att jag, åtminstone, är på väg att
kapitulera. Jag försöker föra samtal med Gud. Jag låter honom sitta
mitt emot mig ibland och i fantasin lyssna och ibland kommentera mina
tankar. Så menar franciskanerna att man kan göra, i Ignatiansk
tradition. Låt fantasin vara en del av livet. Lev med Gud. En praktisk
övning är att i tanken spela upp den gångna dagens händelser i ditt
sinne, inför Gud. Tacka för det goda, be om förlåtelse för det onda och
se klarare på det oklara. Det ger mig lite mer sinnesro. På ett sätt är
jag tillbaka där jag började. Hos Jesus. Inte med de höga ropen utan
mer av det förtroendefulla samtalet och mötet.
Amen