Etikett: Ett är nödvändigt

Ett är nödvändigt, 2023-09-17 (Jonas Thorängen)

Lukasevangeliet 10:38–42
Medan de var på väg gick han in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria, två systrar som vi möter i de bibliska berättelserna, erbjuder oss en inblick i olika dimensioner av tro och tjänst. Jesus själv lär oss något oerhört viktigt genom deras berättelse.

Marta representerar det praktiska, det som vi alla känner igen oss i. Hon var upptagen med att tjäna, förbereda måltider och se till att allt var i ordning. Marta representerar vårt vardagliga ansvar, våra uppgifter och vårt arbete. Det är nödvändigt att ha människor som Marta i världen – människor som tar hand om de grundläggande behoven och som handlar med kärlek och omsorg.

Men sedan har vi Maria, som valde att sätta sig vid Jesu fötter och lyssna till hans undervisning. Hon representerar den andliga dimensionen av våra liv, tid med Gud, bön, och att fördjupa vår tro. Jesus sa att Maria hade valt ”det som är bäst” och det utmanar oss att inte förlora fokus på det som är överlägset viktigt.

Det utmanande budskapet som Jesus ger oss är när han säger: ”Ett är nödvändigt.” Han syftar på att andligt liv, vår relation med Gud, är oöverträffligt viktigt. Det betyder inte att vi inte ska göra våra vardagliga uppgifter som Marta, men att vi måste prioritera den andliga fördjupningen, precis som Maria gjorde.

Så låt oss vara som Marta i vår tjänst och omsorg för andra, men låt oss också vara som Maria i vår strävan efter att fördjupa vår tro och relation med Gud. Ett är nödvändigt, och det är att hålla våra ögon och hjärtan riktade mot vår Frälsare. Amen.

Tack för predikan så långt, säger vi till Chat GPT.
Det är alltså en AI, en artificiell intelligens som har skrivit det jag hittills har sagt.
Några vänner föreslog att jag inför predikan skulle ta hjälp av Chat GPT för att skriva predikan och vi skrev in ”en kort predikan om Marta och Maria och Jesus-uppmaningen att ett är nödvändigt”, och ett par sekunder senare så var predikan klar.

Ja, det var väl ändå ganska bra, eller hur?
Men jag är ändå inte helt nöjd, så jag fortsätter. Om jag får?

Ämnet, formuleringen, ”Ett är nödvändigt” kommer från att evangelieboken relaterar till den äldre svenska översättningen av Bibeln där det står: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda,men allenast ett är nödvändigt.”.
I den översättning vi läst idag så står det fast bara en sak behövs.

När Bengt och jag skrev mail till varandra inför den här gudstjänsten, och Bengt frågade mig om inriktningen på predikan så att han kunde välja passande sånger så frågade han om min predikan skulle handla mer om ”tjänst” eller vara mer ”meditativ”?
Spontant tänkte jag svara: Ja!
Men det skulle ju inte ha varit särskilt hjälpsamt att svara ”ja!” och inget mer. Chat GPT säger ändå ungefär just det – vi ska vara som Marta i vår tjänst men också som Maria i vår strävan att fördjupa vår tro och relation med Gud och med tillägget och uppmaningen – ett är nödvändigt.
Ja! Både och.
Men det verkar ju enklare sagt än gjort.

Jag undrar också, är det sant att bara en sak behövs?
Hur tänker vi här i Centrumkyrkan? Fokuserar vi endast på en sak? Är det bara ”ett som är nödvändigt” eller ”bara en sak som behövs”?

Jag tänker att det är många saker som vi som församlingsgemenskap behöver. Vi vill ha en kyrkolokal som vi vill ska användas av många och vi vill att den ska fungera bra, då behöver den underhållas och lagas ibland. Vi vill ha ljud och ljus som fungerar och samma sak med orgel och flygel som behöver vårdas och stämmas. Vi vill ha ett kök som är funktionellt så vi kan fika tillsammans efter gudstjänster och kunna hyra ut till föreningar som behöver möteslokal och ibland vill vi själva ha en fest i våra lokaler – allt detta kräver mångas vilja, händer och kloka tankar för att pengarna ska räcka och vi ska ha det bra här i vår kyrka. Det är inte bara en sak som behövs.

På samma sätt är det ju med oss var och en. Var och en av oss har ju behov som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva.
Psykologen Abraham Maslow tog fram en modell, på 1940-talet, som beskrev människans grundbehov. Den här modellen har sedan både kritiserats och vidareutvecklats. Men den beskriver ändå att vi var och en i grunden behöver vissa grundläggande saker så som mat, vatten och luft. På en annan nivå i Maslows behovstrappa – som den kallas – så behöver vi trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och vi behöver förstås vänskap och kärlek, vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla.

Kan vi då säga att bara en sak behövs?

Är det så att vi i vårt samhälle och vår gemenskap här i Centrumkyrkan är så privilegierade så att vi inte ens tänker på alla dessa grundbehov och därför modigt kan läsa och ta till oss de ord Jesus säger till Maria – att bara en sak behövs och att vi då som Maria kan sätta oss ner vid Jesus fötter? Och om det är så, då gjorde väl Marta fel och Maria gjorde rätt, eller hur?

Jag undrar vad det var Maria väntade sig höra från Jesus.
Eller förväntade hon sig att han skulle göra något särskilt. 
Och jag undrar vad det var Jesus faktiskt berättade.

Det verkar vara en ganska familjär relation mellan Jesus, Marta och Maria. Det var ju inte vanligt att män och kvinnor otvunget umgicks och samtalade med varandra men här är det Marta som bjuder in, Maria som sätter sig ner intill Jesus för att lyssna på när han berättar och undervisar, kanske är det det han gör? Kvinnor förväntades inte studera vid en mästares fötter. Kvinnor var inte ens värda att lyssna till som vittnen. Men här kommer till och med Marta – en kvinna – och ställer sig framför Jesus och säger åt honom. Hon säger åt Jesus att ta hennes parti i denna syskonrivalitet. Maria måste ju fatta att hon ska hjälpa till.
Men, ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Marta och Maria verkar ändå ha allt det där som Maslows behovstrappa säger att vi som individer behöver – de har mat som de bjuder på. De har trygghet och säkerhet så som en trygg och bra plats att bo på. Och de har vänskap och kärlek. Vi behöver gemenskap och i den här gemenskapen behöver vi också känna oss trygga så vi upplever att vi kan uttrycka oss och få en självkänsla. Det är i den tryggheten som också olika tankar och synsätt och viljor kan få uttryckas och en konflikt kan hanteras. I vänskap och med kärlek.

Men vad var det Jesus berättade? Vad sa han, som gjorde att Maria valde att sätta sig ner hos Jesus och ignorera alla de praktiska saker som skulle göras och som hon då överlät på Marta?

I den text vi har läst så sägs inget om vad Jesus faktiskt sa vid just detta tillfälle och Marta och Maria omnämns bara två gånger till i bibeln och då i Johannes evangelium.

Men precis före den berättelse vi har läst idag så finns berättelsen som vi kallar den barmhärtige samariern och direkt efter vår text idag så frågar en av lärjungarna Jesus; ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Och då lär Jesus ut den bön som vi och kyrkor över hela världen ber: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.”

Berättelsen om den barmhärtige samariern börjar ju med att det är en laglärd som vill sätta Jesus på prov och frågar då vad han ska göra för att vinna evigt liv och Jesus svarar med motfrågan, ”Vad står det i lagen?” Svaret är: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv… Det är rätt. Gör det så får du leva” svarar Jesus. Den laglärde kunde ha nöjt sig med svaret men han ville ju sätta Jesus på prov och fortsatte ställa frågor och då svarar Jesus, som så ofta, med en berättelse, berättelsen som vi lärt oss kallas den barmhärtige samariern. Det är ju en av storberättelserna som är värd att läsas och reflektera över många gånger, men det gör vi inte just idag.

Kyrkan och kristna finns idag över hela jorden och ännu har ju ingen helt och tydligt kunnat sammanfatta vad Jesus lärde men jag vågar mig på ett försök.

  • Älska din nästa så som dig själv. Kärleksbudet är det första och det största säger Jesus.
  • Var som ett barn, var närvarande just nu. Alltid nu.

    Och detta får vi öva och pröva i livet varje dag.

    Love is all you need – Kärlek är allt du behöver. En av Beatles mest kända sånger hörde vi melodin till i preludiet vid gudstjänstens början. Love is all you need –  Kärlek är allt du behöver. Jag tror att Jesus och Beatles är helt överens.  Och att älska din nästa som dig själv betyder ju att en förutsättning för att älska min nästa är att vara så trygg i mig själv så att jag älskar mig själv. Då kan jag också älska min nästa som jag möter. Att älska sin nästa är också att älska Gud – denna kärlek är hel och odelbar. ”Gud är kärlek” och ”om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.” (1 Joh 4:8-12)

Vid några tillfällen tar Jesus barn som exempel i hur vi bör vara och Jesus tar också barn i famnen. Flera gånger bryter Jesus med de rådande konventionerna och samtalar med kvinnor. Det är tillfällen då männen i hans närhet förskräcks över det olämpliga i att en kvinna rör vid Jesus, kvinnor som smörjer Jesus fötter eller har välluktande olja i hans hår. Maria sätter sig vid Jesus fötter och jag tänker mig att hon är förundrad och uppslukad av hur Jesus är som person och hon vill vara nära för samtal och höra honom. Här och nu.
Barn är här och nu. Små barn uttrycker sina behov och sin vilja på ett omedelbart sätt och de kan uppslukas av ett ögonblick. Så tycks Maria vara också vid detta tillfälle. När Jesus säger åt Marta att hon oroar sig (för) så mycket, fast bara en sak behövs så är det möjligen inte att hon gör fel saker men en uppmaning och utmaning till henne att vara närvarande i nuet också i det som behöver göras, att vara mer som ett barn. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne. Men Marta har också fått den möjligheten. Att vara närvarande.

Att älska sig själv, att älska sin nästa och att alltid vara närvarande i nuet upplever säkert många av oss som att det är lättare sagt än gjort. Men vi får öva oss och pröva oss fram.

Jag lyssnade till biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska biskop, för ganska många år sen nu när han undervisade om bön och uppmaningen om att ”be ständigt” (Fil 5:17), som ju verkar vara en omöjlig prövning av att vara närvarande i nuet. Han sa ungefär så här:
”Vi har ett nu, ett Du och två öppna händer. Du – Gud är alltid med oss och vi får öva oss i att vara här och nu. Tänk dig att du sitter i tunnelbanan på väg till något och det blir stopp i trafiken. Istället för att börja bli irriterad över detta som du inget kan göra något åt så tänk på att vi var och en har ett nu, ett Du och två öppna händer. Tänk om Stockholms alla kristna skulle tänka och göra så, tänk då så många böner som skulle komma upp ur underjorden.”
Tack biskop Anders för de orden.

Att vara är att göra. Att öva att vara närvarande i allt vi gör.
Love is all you need. Love is all we need. Kärlek är allt vi behöver.

Låt oss öva och pröva det.
Amen

Ett är nödvändigt, 2021-09-12 (Karin Wiborn)

Matt 6:31-34

Min mamma var bra på att oroa sig för små ting, men inte alls i stora frågor. I slutet av livet lämnade hon också oron för de mindre frågorna därhän och återkom till uttrycket, på värmländska: ”Dä ordner sej, annars kan dä kvetta”.

Mitt i bergspredikan, där evangelisten Matteus kärnfullt samlat ett flertal av Jesu tal, återfinner vi den text vi lyssnat till. Mitt i budskapet om att inte bekymra sig eller känna oro uppmanas vi att först söka Guds rike och hans rättfärdighet, så skall vi få allt det andra också.

Sök Guds rike är centrum i centrum. Ett som är nödvändigt. Låt oss snart återvända till det, men först vill jag ta oss med in i bekymmer och oro.

För alldeles enkelt är det inte att lämna bekymren och oron därhän. Det är lätt att bli upptagen av bekymmer. Stora som små. Verkliga som imaginära. Hälsoproblem relaterat till bekymmer och oro är vanliga och drabbar de flesta av oss genom livet. Spända axlar, magkatarr, huvudvärk med mera.

I ett och ett halvt år har vi levt i skuggan av ett virus. Det har skapat en verklig oro. Vad händer om jag blir sjuk? Jag skulle tro att de flesta av oss har en förlust, bland statistiken som Folkhälsomyndigheten har redovisat tisdagar och torsdagar. Det har funnits anledning till oro.

Nu står vi för en ny förändring. Efter att ha levt med restriktioner är vi snart utsläppta till en mer vanlig vardag. Det kan bekymra oss. Hur blir det att åter trängas i kollektivtrafiken? Ska vi ta i hand eller inte? Kommer jag orka med en vanlig tillvaro med fler sociala kontakter, att åter åka till jobbet? Hur kommer det bli?

Sedan flera år tillbaka redovisar undersökningar hur barn och ungas psykiska hälsa försämras. Orsakerna är flera, men högt ligger oron för klimatet. Och den är befogad. Oavsett om vi är bekymrade eller inte krävs att vi agerar nu för att jorden ska bestå.

En annan oro som är befogad är den växande polariseringen i samhället och världen. Jag vet inte vad ni talade om i Centrumkyrkan förra veckan, men i kyrkoåret var vi på enheten i Kristus. För mig finns en av våra, kyrkans största kallelser att verka för en enad mänsklighet i den mening att vi alla är ett vi, oavsett nationalitet, social status, politiska och religiösa ståndpunkter. Vi är vi som finns på jorden nu och behöver tala med varandra, skapa plats för varandra och uppriktigt söka vårt gemensamma bästa. I en splittrad värld är kyrkans enhetssträvan ett ovärderligt bidrag.

Det var tre stora och globala orosmoln att bekymra sig för, som faktiskt handlar om vår överlevnad, en jord att leva på, hälsa, fred och rättvisa. Så finns det mer vardagliga bekymmer. Hur ska det gå med min förestående arbetsuppgift, min tenta, mina barn, lägenhetsbekymmer, hälsa och vad ska vi äta till middag ikväll? De kan uppta rätt mycket av vår tankeverksamhet och är nog så verkliga.

Så hur ska vi kunna göra som Jesus säger? Hur kan vi undvika bekymmer och oro? Jesus recept är att söka Guds rike och hans rättfärdighet.

Var finner vi Guds rike? När fariséerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma svarade Jesus: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er. Jag tänker att det hebreiska uttrycket shalom eller arabiska salam uttrycker innehållet i Guds rike. Fred, frid och harmoni inom oss och runt oss.

Jag kommer inte ihåg mycket från mina studier i bibelns grekiska, men tempusformen aoristus sitter kvar i mitt medvetande, och att det ofta används ihop med Guds rike som ska komma, men som redan är här. Redan nu, men ännu inte. Guds rike är inom oss, för så älskade Gud världen att han gav den sin ende son. Så älskade Gud världen att han tog plats mitt bland oss, planterade Guds rike mitt i den ofullkomliga världen, och där blir Guds rike åtkomligt för oss alla. Bara vi tror.

Att söka Guds rike och hans rättfärdighet skulle jag vilja säga handlar om tro, hopp och kärlek.

Tro i betydelsen tillit och förtröstan. Bekymra dig inte för morgondagen. Gud har dig i sin hand. Och din morgondag. Lita till det och förtrösta på Gud.

Så var det hopp: Bibelns hopp handlar om att Gud själv upprättar sitt rike, inte att vi bygger Guds rike åt honom. Vi är kallade att vara tecken på hur detta hopp ser ut genom att dela tro, evangelisation, bröd och omsorg, diakoni och gemenskap, koinonia, tre centrala ord i kyrkans liv som också kan sammanfattas i det som ibland kallas för gyllene regeln som återfinns i de allra flesta religioner och som finns bara några verser längre fram i Matteus evangelium, i Matt 7:12, ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det ska ni också göra för dem”.

Slutligen är det kärlek. När Jesus fick frågan om det viktigaste budet av alla svarade han: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna. (Matt 22:37-40)

Ett är nödvändigt, att söka Guds rike. Det här är tillitens söndag. Om jag söker Guds rike, ja, då ordnar sig resten, eller? Nej, det är inte riktigt sant. Det kommer inte flyga sparvar in i våra munnar eller manna från himlen. Kläderna kommer inte på kroppen bara så där. Men du har möjlighet att ha ett fokus som hjälper i vardagen. Det är som att ha kompassnålen, rikta in kompassnålen åt rätt håll, åt Guds rike som är inom dig. Freden, friden och harmonin. Tro, hopp och kärlek. En del bekymmer försvinner faktiskt, liksom bleknar. Andra blir möjliga att bära och leva med. Några bekymmer kommer att överkommas genom att du i Guds rikes anda bidrar till en bättre värld.

Så sänk dina axlar, ta emot Guds kärlek och Guds rike och bara var en liten stund. Det hjälper dig och Guds rike inom dig växer.

Som vi sjöng i början av gudstjänsten:

Blott du har rätten till mitt liv, så tag mitt kluvna jag. Och gör mig hel, och gör mig sann av kärlek fylld var dag. (Charles Wesley)

Amen