Jag har fått tillgång till ett rättegångsprotokoll, som kan vara av intresse. Jag jobbar ju som själavårdare inom Kriminalvården, så jag tycker det är intressant. Kanske gör du det också.
Åklagaren: Vad har du gjort?
Den åtalade: Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.
Åklagaren: Du är alltså kung?
Den åtalade: Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.
Åklagaren: Vad är sanning?
Kanske ett lite fånigt rollspel, men det är det förhör som Pilatus håller med Jesus, när han blivit tillfångatagen, vid påsken. Det relevanta i sammanhanget med första söndagen i advent är att Jesus talar om ett annat rike, än det vi människor traditionellt tänker på. Ett land där makthavare stakar ut gränserna för både yta och regler, är väl det vanliga. För Pilatus, som ju hörde till en ockuperande makt, var kungaanspråken särskilt viktiga. Om Jesus hade anspråk på den traditionella makten vore han ju ett hot att ta på allvar. Men han förnekar det. I vår tid fortsätter makthavare att försöka ta land från varandra, land och makt. Jesus visar på en annan väg.
Det andra som har relevans idag är ju slutet av förhöret. Pilatus fråga finns inte med i förslaget på vad som ska läsas idag enligt evangelieboken. Kanske är det för att man just vill lyfta fram Jesus ord som ett slags proklamation, en programförklaring. Men om inte frågorna får finnas med är svaret ganska meningslöst, tänker jag. ”Vad har du gjort?”, frågar Pilatus först. ”Du är alltså kung?” och ”Vad är sanning?”.
Jag tänker på sanningen. Den är ständigt under angrepp. ”Fake news” har blivit ett allemans-uttryck, för det jag inte håller med om. I sagan är det en liten pojke som kommer med sanningen: ”Kejsaren är ju naken!”.
Frågan är ju om vi tillsammans med Pilatus vill höra sanningen? Det är mycket som är eländigt och orättfärdigt i världen, i stort och smått. Vad ska vi göra åt det? Många gånger vet jag svaret. Men jag orkar inte ta konsekvenserna. Och såklart lika lite som att offra mitt liv på ett krigsslagfält, lika lite kan det kännas som att det betyder något att jag sorterar mina sopor eller bjuder en flykting på mat. Och ändå är det just det som det handlar om. Men inte för att ge mig själv bättre samvete utan just för att det behövs.
1:a advent anknyter till Domsöndagen: ”Det ni har gjort för någon av mina minsta, det har ni gjort för mig.” Barnen och lärjungarna jublade när Jesus red in i Jerusalem. De flesta ville tysta dem. Det är alltid de minsta som får ta största smällen. Hos oss, i Sverige idag, visar det sig i barnens förvrängda världsbild, när de får en AK4 istället för snöbollskrig. Barnen hamnar i fängelse. Men vad kan jag kräva att de ska veta när det är vinster, bilar, makt som hägrar. Det är syniskt när svenskar lägger miljarder på ”Blackweek-utbudet” och stillar sin ångest. Vi låter barnen gå under och räddar oss själva. Gud kommer till oss som ett nyfött barn. En gång. En jul. Är inte varje barn en Guds hälsning till världen? Gud uppenbarar sig i de som är behövande, beroende och utsatta. Visst kan jag göra mer för dem än att be om Guds ingripande? Vi möter barn i vår scoutverksamhet. Jag tror att riket som Jesus representerar vänder upp och ner på nästan allt som vi människor byggt av hierarkier och föreställningar om vad som är viktigt. Jag tror att det är sanningen. Men jag vet inte om jag orkar ta emot den.
Amen
Gudstjänsten på Youtube (länk).
