Frälsningen, 2024-10-27 (Anders Johnson)

Matt 23:37-24:2

Vi är tillbaka till de där sista dagarna under påsktiden. Jesus är i templet och har blivit hårt ansatt av de skriftlärda och fariséerna och har nu till slut tröttnat. Tidigare i kapitel 23 kan vi läsa:

Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som far över land och hav.
Ve er, ni blinda ledare.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar.
Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod.
Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet?

Jag kan tycka att det är rätt befriande med den mänskliga sidan av Jesus. Här är han omgiven av både vänner och fiender, alldeles röd i ansiktet och med en brinnande blick.

Jesus tycker att templet borde vara som en hönsmamma. Hon breder ut vingarna och vill skydda sina barn mot det onda. Låt oss säga att Jesus definitivt tycker att templet i Jerusalem inte är någon hönsmamma. Nä.

Guds hus, symbolen för kärlek, omsorg, godhet. Längtan efter att få lära känna Gud. Svaret på mångas andliga sökande, det har blivit ett tomt skal. Fullt med världsliga skatter och människor som ser templet som ett sätt att förverkliga sig själva och inte att hjälpa människorna hitta en kärleksfull gud. Det är ju till och med så att när Gud skickat profeter för att människorna skall lyssna så har de blivit dödade. Templet och människorna i Jerusalem har fått så många chanser och inte tagit dem.

Vi är ju mitt i vårt tempel, här i Farsta. Vad är det som gör om vårt tempel bara blir ett tomt skal eller om vi kan fylla det med Guds kärlek? Så klart, det är vi som är här i kyrkan och gör den levande.

På måndagar har vi Konstgruppen på förmiddagen och varannan vecka även Språkhäng på kvällen. Tisdagar övar Hela Människans kör på fm och sedan är det så klart en massa scouter på torsdag kväll, även om de oftast är ute. På fredagar har Hela Människan sitt Trygga rum här i kyrkan och så är det tonår varannan fredagskväll. Sedan är det så klart olika möten för styrelse, referensgrupp, fastighetskommitté och en massa annat som har med Guds verksamhet att göra. Vi har AA och NA som samlas i kyrkan och så klart gudstjänsten på söndag fm och efterföljande fika. Här har vi en mängd möten där människor träffas i kyrkan och jag vet att om vi kan ha Jesu kärlek i centrum, i alla de här mötena, så kommer Guds tempel i Farsta centrum att bestå under många år framåt.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen med templet i Jerusalem och planeten som vi bor på. Profeter har kommit och gått, men alla säger samma sak. Vi kan inte hålla på som vi gjort tidigare. Om vi fortsätter att utnyttja vårt gemensamma hem så kommer det till slut att rasa samman. Vi måste sluta överkonsumera och försöka leva hållbart. Men likt folket i Jerusalem lyssnar vi inte. Vi kör profeterna på porten och fortsätter att festa som om inget hänt, trots att vi vet att vi skall åka mer kommunalt, äta mindre kött och flyga endast i undantagsfall. Jag tror vi alla tänker på samma sätt. Varför skall jag offra något av det jag har när alla andra fortsätter att överkonsumera? Kanske har kyrkan här en viktig uppgift som kan få fler att hitta hit. Kan vi som församling erbjuda människor ett rikare liv utan överkonsumtion? Kan vi vara ett alternativ till weekendresan i Paris eller den nya platt-TV:n som är 15 cm större än den gamla?

Vi möts ju här i kyrkan idag därför att jag, du, du, ja vi alla har på något sätt känt längtan och kallelsen efter att komma närmare Jesus. På samma sätt som templet i Jerusalem fick besök av sina profeter har vi blivit kallade av Jesus. Oberoende om den kallelsen var en ingivelse att testa att gå till kyrkan idag eller om du vigt hela ditt liv till att tjäna Gud, så har Andens röst uppmanat dig och du har lyssnat och handlat.

Jag tror inte att den personliga kristna resan kan planeras och sedan bara göras. Vi måste ständigt vara uppmärksamma på vad vår inre röst säger samtidigt som vi också behöver vara uppmärksamma på vad som händer omkring oss.

Det är ju lätt att säga men vi vet hur det är när livet bara rullar på. Det är lätt att glöden börjar svalna, bönerna blir färre och allt det andra tar över. Kanske man efter ett tag börjar hålla för ögonen och sätta på sig skygglapparna. Jag orkar inte med Jesus just nu eller just nu går det så bra så jag behöver honom inte. En människa som ständigt stålsätter sig mot Gud får till slut ett hjärta av sten. Kom ihåg, en sten kan sprängas i stycken, men den kan aldrig smälta.

Och tänk om, där det står i texten, ” Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.” Tänk om Jesus inte menar templet, det synliga, utan det vi har här inne. Tänk om det är vi som fått besök av profeter men inte lyssnat. I så fall varnar faktiskt Jesus oss om vi inte bättrar oss så lämnar han oss och vi ser honom inte förrän på domens dag.

Vår kristna resa kan vi inte göra själva. Vi behöver få vara tillsammans med andra kristna, utbyta idéer, tankar och söka svaren. Vi behöver be, tvivla, skratta och gråta. Vi behöver älska och vi behöver leva med Jesus både som vår förebild och bästa kompis. På så sätt håller vi templet här inne rent och snyggt, samtidigt som det är en spännande plats där Jesus verkligen vill vara.

Templet här är också viktigt. Vi måste ta hand om kyrkan. Så klart att byggnaden måste vara hel och ren, men den är också symbolen för Guds närvaro här i Farsta. Inom dessa väggar lever vi verkligen Jesu kärlek, eller hur? Tillsammans gör vi Centrumkyrkan i Farsta känd och omtalad. Då är jag säker på att de här stenarna kommer att få vara kvar länge än.

Till sist det stora templet, planeten vi är satta att vårda och ta hand om. Alla människor runt omkring oss som är lika viktiga för vår Herre som du och jag. Var och en av oss kan inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra jättemycket. Så fortsätt att vara givmild mot den du möter. Var lika omtänksam som du brukar när du ser att någon behöver ditt stöd. Säg till när du tycker att saker och ting är fel, och gör det med kärlek. Så klart vi måste äta, transportera oss och leva ett gott och intressant liv, men om du och jag tänker efter och försöker vara lite smartare och lite mer pålästa som konsumenter så kommer fler och fler att följa efter. Förhoppningsvis får vi också hjälp på traven av lite tekniska landvinningar. Då är jag säker på att mänskligheten, med Guds hjälp, också kan rädda det här templet.

Så kära församling, o hur saligt är det inte att vi tillsammans, faktiskt mot en ljus framtid, får vandra hemåt, hand i hand, tillsammans med vår Fader.

Amen

Frälsningen, 2020-11-08 (Jonas Thorängen)

Joh 12:35-43

Det var måndag, hemma i Fjärran från hemlandet.
Och jag tänkte på delarna och helheten av livet när jag gick över den smala bron och jag såg en halv måne spegla sig i floden Pings grumliga vatten.

Jag tänkte också på en annan gång, i den svenska augustinatten då jag såg en halv måne på den kolmörka himlen.
Den gången låg den andra halvan av månen i Nyvalssjön.

Jag tänkte också på den gången då vi med tusentals dansade i den mörka men varma natten under dödsguden Kalis bild.
Den gången sänkte sig hela månens skiva ner i Arabiska havet samtidigt som solen gick upp och värmde min rygg.

 – – –

Visst finns det viktiga vändpunkter i allas våra liv. Tillfällen som blir en vändpunkt, en händelse då vi får en helt ny insikt om livet. För en del blir upplevelsen dramatisk och får stora och direkta konsekvenser, för andra kommer vändpunkten som en stillsam gryning. Ett nytt ljus kommer sakta in i livet.

Dagens ämne är frälsningen. Frälsningen går nog inte att enkelt förklara eller att fånga i en formel och kanske är den lika svår att definiera som kärleken eller livet. Den är pågående men ännu inte helt färdig, det är som Thomas Tranströmmer uttrycker det ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”. Den måste levas och upplevas i ett nu. I sin färdiga och fullbordade form som frälst finner jag uttrycket inte alls i bibeln.

Men ord ändrar betydelse. ”Det var nästan som att bli frälst” var en rubrik i en DN-artikel för en vecka sen. Och synonymordboken säger att frälst betyder tänd på, eller engagerad och entusiasmerad för att till sist också ge betydelsen räddad. Frälsning är ett gammaldags ord på svenska. Att bli frälst = frihalsad, alltså befriad från slavbojan eller stupstocken – bojan är avtagen. Fångad och dömd, men nu frigjord, befriad, räddad. Frälsning som en befrielse åter till livet. En ny startpunkt. Säkerligen en stor och genomgripande upplevelse för en individ.

Från Nordmännens raseri, bevare oss milde herre Gud”. ”Från Nordmännens raseri, fräls oss milde herre Gud”, berättas det var en vanlig bön i Europa på 800-talet. Och nordmännen, det var de vikingar som inte enbart gjorde handel utan de som plundrade, slog sönder och våldtog. Terror och våld ser vi i vår värld idag också. Nyligen i sin råaste form i Österrike och Frankrike. Men också på ett mer systematiskt sätt så finns orättvisor och förtryck. Allt detta skapat av oss som människor. Bevare oss milde Herre Gud, för oss själva.

Vi vill också befrias från sjukdom i alla sina former, och från konspirationer och lögner och från fake news. Och vi ber ofta ”utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda”.  Idag finns anledning att också be:
Bevara Nordamerika från inre raseri, låt presidentvalet få bli en försonande process för hela folket.

I Johannes evangelium, som vi har läst idag, utrycker sig oftast Jesus i nutid. Vi uppmanas att ”vandra medan ni har ljuset, så att inte mörkret övervinner er”. Det vi söker och eftersträvar är inte en enstaka händelse eller upplevelse. Frälsningen är inte ett kvitto eller en upplevelse av en bekräftelse som är en biljett in till ett framtida himmelrike.
Så som det är med så många saker i vårt liv så är frälsningen, eller bättre befrielsen, både en gåva och en uppgift. Liksom det är med livet och kärlek. Vi får ta emot gåvan, ta emot befrielsen och vi får fortsätta att uppfylla och ge näring åt befrielsen, så som Paulus också uttrycker det i Filipperbrevet, arbeta på er frälsning (Fil 2:12).

Johannes skriver ”Den som tror har evigt liv” (Joh 6:47) och som vi läst idag ”Vandra medan ni har ljuset” – livet pågår nu. Jag tror att evigt liv är ett uttryck för en kvalitet snarare än kvantitet. Jag tror inte att det handlar om oändligt utsträckt tid i ett framtida lyckorike. Evigt liv är den upplevelse av frälsning, befrielse där livet kommer helt till sin rätt. En kvalitet av helhet där delar blir en helhet och harmoni. De olika delarna i våra liv kan dock te sig motsägelsefulla, det är saker som skaver och inte verkar passa in men tillsammans läggs delarna och det är det som är att få ihop det stora livspusslet.

Det är detta vi också önskar varandra och ber om – om fred och frid. I bibeln är ordet för fred, det ganska välkända hebreiska ordet Shalom – som en hälsning om fred – men i sin djupare innebörd används om både människor och företeelser. Det handlar inte enbart om frihet från krig och konflikt utan är än mer ett uttryck för alltings harmoni. Det handlar om var och en av oss men det handlar också om relationen mellan oss och hela skapelsen. Gång på gång uttrycks det i bibeln att denna harmoni är eftersträvansvärd. Om en del lider så lider hela kroppen. Vi söker och vi ger varandra befrielse och vi får ta emot. Vi har alla vår egen historia, vi är inte alla lika eller har lika åsikter men vi möts med önskan om varandras fred och befrielse – vi är räddade!

Men kanske finns de som inte alls vill ha denna befrielse? Jesus berättar att:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:43-45) (Ofta är uttryck som detta citat från skrifterna men uttrycket ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende” går inte att återfinna i Bibeln utan är nog uttryck för en vanlig föreställning)

Det handlar om dig och mig och var och en av oss, och det handlar också om vår närmaste gemenskap och om hela vårt samhälle och hela vår jord. Frälsningen, räddningen, befrielsen är inte endast min lycka.
I Psaltaren utrycks det att ”Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår” (Ps 85:11-14)

Och Paulus skriver att denna fred är större än allt vi kan tänka, ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”. (Fil 4:7)

En ny vecka börjar, en ny dag och solen går upp och värmer vår rygg och vi kommer lite närmare ett stort shalom.

Jesus säger till oss ”Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. 47Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen.” (Joh 12:46-47)